5 March 2008
Superspanjoren hyllar England
För två år sedan intervjuade vi Fernando Torres, den spanska anfallaren som kan sätta käppar i hjulet för Sverige i höstens VM-kval. Temat för intervjun var »klubbkänsla«, Torres har som få andra toppspelare vittnat om sin kärlek till klubben där han fostrats. På frågan om vart han skulle flytta om han någonsin skulle lämna Atlético Madrid (där han blev lagkapten som 19-åring) svarade han: »Jag hoppas att det inte händer. Jag har nästan tre år kvar på kontraktet, och om jag sedan måste lämna klubben vill jag till utlandet, så jag slipper spela mot Atleti.«
Nu har det hänt, Torres flyttade till Liverpool sommaren 2007, och där öser han in mål. Därför bestämde vi oss för att intervjua honom på nytt. I intervjun i nya numret av Offside har Torres helt ändrat uppfattning: »Jag önskar att jag hade kommit hit (till England) tidigare. Jag hade lärt mig mer, och jag har det väldigt bra här.«
Läs den gamla intervjun här nedan och den aktuella intervjun i nya numret av Offside.
Fernando Torres om klubbkänsla. (Publicerat i Offside #6/2005)
Han blev utsedd till turneringens bästa spelare när Spanien vann U16-EM. Han debuterade i klubblaget nyss fyllda 17 och i seniorlandslaget när han var 19.
Det enda som hindrar den unga superstjärnan från att vinna titlar är hans kärlek till ett av Europas mest kroniskt underpresterande fotbollslag.
Text: VICTOR GARCÍA OCH JAIME FORISCOT
Översättning: Tobias Regnell
Varför blev det Atlético Madrid?
- Det var min morfar. Varje gång vi hälsade på honom i hans by sa han: »Atleti är de bästa«, »du måste bli Atleti«. Dessutom hejade alla killarna i skolan på Real Madrid, och jag ville göra tvärtom.
Hur kom du in i klubben?
- Jag började, som alla andra här, med att spela inomhusfotboll med mina kompisar, i ett lag som drevs av en bar i mitt kvarter. Jag var nio år när jag spelade organiserad utomhus-fotboll för första gången och ett år senare prövade jag för Atleti. Vi var säkert 400 eller 500 ungar där bara den dagen, alla fick spela i varsin halv-timmesmatch, elva mot elva. Jag hade turen att hamna i ett bra lag och hann göra fem eller sex mål. Totalt var det 3 500 som prövade lyckan, vi var tre som släpptes in i klubben.
Ditt lyckligaste ögonblick med Atlético, har det varit som supporter eller som spelare?
- Det är omöjligt att avgöra. Som supporter fick jag uppleva när Atleti vann dubbeln 95/96, det var mitt första år i klubben, och jag var elva år. Det var fantastiskt. Fast sedan led jag ju lika mycket när klubben åkte ner i Segunda División år 2000. Året efter det fick jag debutera mot Leganés, jag hade precis fyllt 17. Den känslan och den dagen glömmer jag aldrig. Nästa vecka gjorde jag mål mot Albacete. De två matcherna har format mig.
Och när ni gick upp igen 2002...?
- Uppflyttningen kändes inte lika starkt. Det var en plikt snarare än en dröm.
Hur upplevde du de där allra första matcherna?
- Du måste plocka fram allt du lärt dig under tio år, och det är svårt. Jag spelade fyra matcher i slutet på min första säsong och det gick som tur var väldigt bra. Problemet när man kommer från klubbens egen ungdomsverksamhet är att man får väldigt få chanser. Tar man inte dem så åker man tillbaka till där man var, och i slutändan får man söka sig någon annanstans.
Som spelare har du fått uthärda Atléticos värsta år i historien. Vad är det som har hänt, jämfört med dina år som ung supporter?
- Laget som vann dubbeln hade spelat länge tillsammans, samtidigt som man gjorde just de värvningar som krävdes. Efter dubbeln åkte de ur Champions League mot Ajax efter förlängning i kvartsfinalen. Sedan gick det bara utför. En Uefacupplats nästa säsong, sedan två säsonger i ingenmansland, sedan degradering...
I det läget måste man börja bygga ett storlag på nytt, och folk måste förstå att det tar tid. Det kanske inte var så bra att ledningen hade superbråttom och värvade, tio, elva, tolv spelare varje säsong. Deras otålighet spridde sig till supportrarna och spelarna, alla ville tillbaka till det där storlaget igen, man skulle vinna till varje pris, om inte annat så av ren rädsla för att misslyckas. Ett sådant klimat ger inga bra resultat. Men de allra senaste säsongerna tycker jag att vi bättrat oss steg för steg.
Kommer det där storlaget någonsin tillbaka då?
- Jag tror det. Barça med Cruyff hade sin storhetstid. Dagens Real Madrid verkar ha gett sitt bästa. Alla lag har sina perioder, vi får se om Atlético kan vara där om två säsonger.
Är du i Atlético då?
- Det hoppas jag. Jag vill uppleva som spelare det jag upplevde som supporter när jag tog mig till Neptunus-fontänen och såg bussen med spelarna komma rullande. Jag vill känna hur det känns att sitta där inne i bussen, omgiven av folket. Och jag vill uppleva det med Atlético här i Madrid, i en annan klubb vore det inte samma sak.
Man diskuterar att bygga en ny arena för att ge klubben större resurser...
- I dag behövs det pengar för att kunna hävda sig och en ny arena skulle kunna vara en lösning. Men, man skulle behöva ändra klubb-hymnen... allt skulle ändras. Jag tycker egentligen att supportrarna ska bestämma. Om de inte vill flytta på sig, så stannar vi och försöker bli ett storlag ändå. Det kanske tar längre tid, men vi är i alla fall kvar i vårt eget hus.
Vart skulle du flytta om du byter klubb?
- Jag hoppas att det inte händer. Jag har nästan tre år kvar på kontraktet, och om jag sedan måste lämna klubben vill jag till utlandet, så jag slipper spela mot Atleti.
I dag är du idol och redan lagkapten. Vem var din idol som liten?
- Kiko. Alltid. Målen han gjorde, publiken som sjöng hans namn varje söndag, när han blev skadad och kom tillbaka utan att vara riktigt hel, bara för att han ville hjälpa laget. Som supporter vågade jag aldrig be spelarna om några saker, men efter min andra match, när jag hade gjort mål mot Albacete, gav han mig sin kaptensbindel i omklädningsrummet. Det är ett minne som jag älskar och alltid kommer att behålla.
Vad hoppas du av framtiden?
- Vinna en stor titel. För att kunna visa hur fel alla de har som säger: »Du måste ge dig av härifrån om du vill vinna något.«
Skrivet av: Tobias Regnell