Sveriges största fotbollsmagasin

Logga in

Användarmeny

Den nya nationalpepparkaksarenan

Foto: Jimmy Herdberg

Varje december gör Gull-Britt Herdberg, 69 år, ett pepparkakslandskap. Temat bestäms av något av de sju barnbarnen och den här gången var det nioåriga Julians tur att välja.

– Julian älskar fotboll och är tokig i Zlatan, berättar Gull-Britt. Jag har gjort pepparkakslandskap i 17 år – sjörövarskepp, tomteverkstad, ja, allt möjligt – men det här var första gången jag tog mig an fotbollen.
Hur lång tid tog det?
– Tre dagar. Först gör jag en skiss i mitt huvud, förstår du. Sen bakar jag efter den. Tomtarna på läktaren blev käcka, men målen var svåra. Jag visste knappt hur ett fotbollsmål såg ut, jag fick titta efter på internet. 
Resultatet blev ju strålande!
– Tycker du? Jag blir ju sällan nöjd, jag har så höga krav på mig själv. Men barnbarnen gillar det och mina kompisar säger att det är det snyggaste jag har gjort.
Det måste gå ut mycket deg och kristyr.
– O ja. Limningen är särskilt viktig. Jag använder smält socker när jag limmar, men då gäller det att vara försiktig. Jag bränner mig varje år. Snabb som attan måste man vara när man fixar till långsidan på planen.
Var är Zlatan egentligen?
– Zlatan, ja… Jag trodde att han hade nummer 11, men nu säger Julian att han har nummer 18. Är det så?
Ja, i Paris har han nummer 18. Men tidigare har han haft andra nummer.
– Det visste ju inte jag! Fast det gör kanske inte så mycket, det viktiga är att barnen gillar det. När julen är över får de äta upp vad de vill ha – resten kraschar vi. Det brukar bli en festlig plundring.
Tar du emot beställningar från andra fotbollsfans?
– Nu förstår jag inte riktigt. Beställningar?
Ja, alltså. Min kollega Anders, till exempel. Han hade nog gärna velat ha ett pepparkaksland i Liverpoolmiljö.
– Oj då, sånt har jag inte ens funderat på. Jag bara bakar för att det är roligt. Det blir nog något annat än fotboll nästa år. Kanske något TV-spelsaktigt? Det är ju populärt bland barnen numera.

Smygläsning

Supportern som kom in från läktaren

Redan som femåring började Steve Davies drömma om att få spela för West Ham United. Eftersom han växte upp i Rushden borde han normalt sett ha hållit på Rushden Town, eller möjligen Northampton eller Coventry, men efter att ha sett West Ham besegra Fulham i FA-cupfinalen 1975 föll han pladask. – Jag visste direkt att West Ham var mitt...

Läs mer om numret här | Köp numret | Prenumerera