Sveriges största fotbollsmagasin

Logga in

Användarmeny

Nu är det jul igen!

Foto: Nicolas Asfouri/AFP/SCANPIX STJÄRNA MED PAKET. Cristiano Ronaldo delar ut julklappar under sin tid i Manchester United, 2007.

Av: Anders Bengtsson

Tidigare i år kastades en bekants liv omkull. Hans son, inte ens tonåring, fick reda på att han hade cancer. Som pappa till en egen son kan jag inte ens föreställa mig vad de går igenom.

Jag vet att killen är fotbollsintresserad. Jag vet däremot inte om hans helvete hade förmildrats, om än så för några minuter, om hans allsvenska idoler hade besökt honom på barnsjukhuset. Jag kan bara gissa.
För ett år sedan skrev jag en text i ämnet. Hur stort ansvar ska fotbollsspelare och fotbollsklubbar ta, utanför planen? Frågan är, som alltid runt jul, aktuell igen. 

Min frus blödighet är ett av hennes vackraste karaktärsdrag. Men när hon började gråta strax före jul blev jag förbannad.
– Fattar du inte att det bara är PR? sade jag.

Hon pekade på datorskärmen och snyftade fram:

– Men kolla på flickan, hon har ju inget hår. Och så står Gerrard där och håller om henne…

Jag förklarade att det är likadant varje år – klubbarna har gjort det till en tradition. Man packar ner ett gäng matchtröjor, någon drar på sig en tomteluva lite käckt på sniskan, och sedan åker man till ett barnsjukhus. Som av en händelse finns det en fotograf på plats som plåtar Mario Balotelli när han gör tummen upp bredvid en säng där en tunn liten kille med leukemi ligger och stirrar in i kameran. Någon timme senare är spelarna borta. Kanske drar de till ett fik, kanske åker de hem och berömmer flickvännerna för deras senaste blogginlägg om inredning.
Men barnen är kvar. Har de tur lever de nästa gång, nästa jul, när stjärnorna kommer på besök och återigen utbrister: »Det här ger verkligen perspektiv på livet.«
Antingen är det så mycket »perspektiv« som spelarna klarar av, eller så säger det mer än vi vill veta om hur elitidrottsmän fungerar – för väldigt få gör något annat än just de här julbesöken.
En sportchef kan tvinga iväg sin spelare till en knatteturnering för att skriva autografer en förmiddag, en sponsor kan kräva representation från klubben på ett event en eftermiddag. Men året har 365 dagar, dygnet 24 timmar. Är det något en fotbollsspelare har, oavsett form och lön, är det tid över. Drivet, som är själva grundförutsättningen för att dessa män har lyckats, verkar som bortblåst utanför planen. Jag undrar om Henrik Rydström någonsin säger till Tobias Carlsson: »Du, ›Tobinho‹, ska vi inte dra förbi sjukhuset i eftermiddag?« En vanlig onsdag i mars. Och veckan därefter på tisdagen. Jag tvivlar.
Att vara en förebild i Liverpool eller i Kalmar är få förunnat. Att kunna frambringa ett leende på en dödssjuk flicka genom ett enkelt besök är en unik möjlighet. Att spela för laget, inte jaget, borde fungera även utanför planen, när man inte har matchtröjan på.
Antagligen sitter det i klubbstugornas väggar. Karriären igenom har spelarna fått höra att det enda sättet att lyckas är att »ta bort alla distraktioner och fokusera på att prestera«. Är det därför som ingen tar initiativ? Är det därför så få spelare vågar säga ifrån när deras supportrar beter sig som svin? Är det därför som ingen vågar ta ordentligt avstånd från en lagkamrat som döms för hustrumisshandel?
På en rak fråga om Alexander Gerndts vara eller icke vara i landslaget, svarade damernas förbundskapten Thomas Dennerby: »Jag har ingen annan åsikt än min arbetsgivares.« Då är Dennerby ändå en erfaren tränare som har gått åtskilliga ledarskapsutbildningar genom åren.
Med sådana chefer är det kanske inte så konstigt att de som förväntas lyda tar efter. Spelarna slutar tänka. De blir robotar utan egna åsikter. Det är nästan mer synd om dem än de sjuka barnen.
För detta borde vi gråta. Men inte för en arrangerad jultradition på ett barnsjukhus.  

 


 

 

Smygläsning

Supportern som kom in från läktaren

Redan som femåring började Steve Davies drömma om att få spela för West Ham United. Eftersom han växte upp i Rushden borde han normalt sett ha hållit på Rushden Town, eller möjligen Northampton eller Coventry, men efter att ha sett West Ham besegra Fulham i FA-cupfinalen 1975 föll han pladask. – Jag visste direkt att West Ham var mitt...

Läs mer om numret här | Köp numret | Prenumerera