Sveriges största fotbollsmagasin

Logga in

Användarmeny

Därför blev det inte guld -94

foto: Peter Widing Jonas Thern och Christer Tonning i arbete – under träningsläger med sina adepter i Costa Ballena, Spanien, hösten 2010.

Av: Henrik Ystén

För en månad sedan satt jag hemma i Christer Tonnings vardagsrum i Halmstad och lyssnade på historier från förr. Jonas Therns vapendragare när det gäller talangproduktionen i Värnamo (Niklas Hult, Victor Claesson, Simon Thern, Loret Sadiku med flera, med flera) lade ut texten om sitt liv och själv satt jag där och kände: »Fan, jag har ju inte upplevt någonting i jämförelse med den här gubben.« 

Tonning gjorde A-lagsdebut för Halmstads BK som 18-åring, 1964. Han åkte sedan jorden runt som anfallare i Dallas Tornados som 21-åring (han lät som Evert Taube när han berättade om hur det amerikanska laget både blev beskjutna i Costa Rica och fick stenar kastade efter sig i Singapore). För att undvika att bli ettårsfall 1972 blev Tonning därefter tränare i Oddevold som 26-åring, samtidigt som han skrev en akademisk studie om Hammarby IF (där han för övrigt fanns på plats när Bo Widerberg dök upp för att fråga om klubben kunde tänka sig att delta i filmen Fimpen). Han  blev sedan ordförande i Skövde AIK samtidigt som han drev Folkets Park och Folkets hus  i staden (men när han förhandlade med Mona Sahlins pappa Hans Andersson om att förändra hela Folkets hus-rörelsen till hälsocenter fick han svaret att »så kroppsfixerade blir vi aldrig i det här partiet«). Hälsotanken förverkligade han istället tio år senare när han tog över som hotelldirektör för Kusthotellet i Varberg – när spaverksamheten knappt var påtänkt i Sverige. Som bas för hotellet tog han bland annat emot Holland 1992 under EM (han brukade dricka kaffe med Rinus Michels på morgonarna) samt det svenska landslaget inför VM 1994… 

Och det var någonstans där som jag fick hämta andan och begrunda mina egna blygsamma livserfarenheter. När tystnaden för ett ögonblick hade lagt sig i det solindränkta vardagsrummet började Tonning skratta. 
– Förresten, har jag berättat om varför Sverige inte vann VM-guld 1994? 
Jag skakade på huvudet. Tonning garvade och berättade om hur de inför det svenska landslagets ankomst slet med säkerheten. Spelarna skulle få lugn och ro. Inga objudna gäster skulle släppas in. Säkerhetschef Jan-Erik Hammarbäck hade varit bestämd på den punkten. Det varade i en dag. Då stod ett gäng tonåringar i lobbyn med autografblock i händerna. Tonning frågade Hammarbäck vad de gjorde där. 
»Äh, det är Tommy som har släppt in dem.« 
Tonning frågade förbundskapten Svensson varför. 
»Jo, de stod där ute väntade. 
»Men de ska ju inte vara här, de skolkar väl till och med från skolan«, sade Tonning.
»Jojo, men några autografer kan de väl få«, replikerade Svensson.

Det gick någon dag innan Tonning gick i taket igen. En man som uppgav att han var uppfinnare hade tagit sig från Stockholm för att träffa Tommy Svensson. Återigen gav förbundskaptenen med sig och tog med mannen till ett konferensrum. Tonning frågade Hammarbäck:
»Släpper du iväg honom ensam med en helt okänd människa?«
Det gav effekt. Snart låg Hammarbäck, Tonning och presschef Hans Hultman i en trappa med insyn i konferensrummet – redo att rycka in om de anade oråd. De såg hur mannen öppnade sin väska. Han famlade efter något. Var det ett vapen? Nej, han tog upp en fotbollströja som förbundskaptenen tog på sig. Sedan greppade uppfinnaren tag i tyget med fast hand, Tommy Svensson slet sig och vips så gick tröjan i två delar. 

När uppfinnaren hade gått förklarade förbundskapten vad som skett:
»Han hade kommit på lösningen mot fasthållningar.«  
Svensson förklarade att tröjan var ihopsatt med knappar, som gick upp när spelaren slet sig loss. Norrmännen var tydligen intresserade men uppfinnarens patriotiska själ kunde inte leva med att tanken att erbjuda innovationen till grannarna. 
»Han sa att det här kunde vara det som gjorde att man vann guld«, förklarade Svensson. »Jag svarade att vi tyvärr redan har beställt våra tröjor, att Fifa krävde tidigt besked. Så han får väl gå till Norge istället…« 
Tonning garvade högt åt minnet där i vardagsrummet. Sedan sade han: 
– Och det roliga var att dagen efter, på frukosten, så kom Hans Hultman fram och sade: »Du, jag har tänkt på den där tröjan. Tror du inte att det hade funkat bättre med kardborreband?«

***
I nya numret av Offside, som nu finns ute i butik, finns ett axplock av Christer Tonnings öden och äventyr i fotbollsvärlden (under vinjetten Kortsidan). Tyvärr får man inte alltid med allt. Därför kan jag inte hålla mig ifrån att delge er det matchprogram Tonning hade sparat. Inför Dallas Tornado–Cleveland Stokers, 1968, prydde han själv omslaget – och innanför pärmarna undervisades den fotbollsokunniga, amerikanska publiken om sådant de behövde veta. Under vinjetter som What is soccer? och Who does what? får man lära sig att »a match lasts 90 minutes, with 45 minute halves« och att centerforwarden »will be able to able to head the ball with the same accuracy, and near velocity, with which he can kick it!« För pedagogikens skull förklaras också vad som är Fair play och Foul play, alldeles intill laguppställningarna. 

Smygläsning

Supportern som kom in från läktaren

Redan som femåring började Steve Davies drömma om att få spela för West Ham United. Eftersom han växte upp i Rushden borde han normalt sett ha hållit på Rushden Town, eller möjligen Northampton eller Coventry, men efter att ha sett West Ham besegra Fulham i FA-cupfinalen 1975 föll han pladask. – Jag visste direkt att West Ham var mitt...

Läs mer om numret här | Köp numret | Prenumerera