Anders Bengtsson:
Dialog om Blåvitt
I måndags åkte Johan Orrenius och jag till Kamratgården. IFK Göteborg hade bjudit in fotbollsjournalister, först för lunch, sedan för »taktiksnack« med Mikael Stahre och därefter ett fotbollspass under ledning av samma tränare.
Initiativet var givetvis bra. Blåvitt tjänar på att smickra de journalister som bevakar dem och journalister känner sig välkomna och får i bästa fall lite bättre förståelse för hur Stahre vill att IFK Göteborg ska spela 2013.
Men vad åkte vi därifrån med?
Så här lät det när Johan och jag summerade vår eftermiddag på en spårvagn på väg hem från Kamratgården.
Johan: Tyckte du spagetti bolognesen var god?
Jag: Så där. Kanske är det så att Blåvitts kock inte kryddar så mycket då det kan leda till oro i spelarnas magar?
Johan: Men det var fint i matsalen.
Jag: Mmm. Ljust och fräscht.
Johan: Såg du Bjärsas mjukisbyxor när han satt där i matsalen?
Jag: Jag noterade dem, ja. Oerhört vida. Pösiga.
Johan: Något annat du tänkte på när vi satt och käkade tillsammans med spelarna?
Jag: Var det inte lite låg stämning? Jag tyckte inte det var så glatt, spelarna såg trötta ut.
Johan: Kanske för att vi var där. Men man saknar ju tugget från Selakovic.
Jag: Men Håkan Mild såg pigg ut.
Johan: Och Micke Stahre pratade högt när han höll sitt anförande.
Jag: För högt?
Johan: Nej, det är sådan han är. Det går ihop med hans ledarskap. Energisk. Det är all in, som han brukar säga. Inget jävla mellanläge.
Jag: Men han sa inte all in en enda gång under den timme som han snackade.
Johan: Han gick all in på att inte säga all in.
Jag: Tänkte du på när han sade »hockey och basket är inte som fotboll, inget sker av en slump«?
Johan: Ja, där blev det lite konstigt. Han menade väl att det inte spelar någon roll hur mycket de förbereder sig, det kan alltid vara »en dålig jävla domare«, som han sade, som avgör matchen. Eller ett skott som studsar på ryggen och in.
Jag: Han gick ju igenom Blåvitts grundprinciper vad det gäller det taktiska. 4-4-2, hög intensitet i presspelet, djupledsspel, två sittande centrala mittfältare, inte så värst mycket kantspel av de offensiva spelarna, ytterbackar som ska avancera… Lät det inte ganska mycket som det spel som man försökte spela i fjol?
Johan: Jo, men han sade också att de skulle spela lite »rakare« i år än förra året. Att han och spelarna skulle gynnas av att de hade en säsong tillsammans i bagaget. Men det lät också ganska mycket som att det blir mycket kontringsspel i år. Eller vad säger du?
Jag: Ja. Jag vet inte, jag får bara känslan av att Blåvitt förlitar sig ganska mycket på motståndarnas brister, snarare än deras egen förmåga. Eller är jag fel på det?
Johan: Nej, lite den känslan fick jag också. Reagerade också på att Stahre förklarade Häckens framgångar i fjol med att »de kom in ett flow«. Så enkelt är det väl inte? Hade varit intressant att ha haft Peter Gerhardsson i rummet också.
Jag: Men det råder inga tvivel om att Stahre har stora förhoppningar på Jakob Johansson i år. Han nämndes flitigt. Och nye vänsterbacken, Ludwig Augustinsson, kommer stå för mer finess och smarta lösningar än vad Logi Valgardsson gjorde förra året. Det sade han nästan mellan raderna, va?
Johan: Japp. Jag tyckte det var intressant att han hade noterat att svensk fotboll blivit sämre på försvarsspel de senaste åren. Jag håller väl med honom i hans förklaring: utbildningen inom svensk fotboll har mer gått åt det individanpassade hållet. Dessutom är det nog som Stahre säger, »konstgräset spelar sin roll«. Och många yngre spelare som kommer fram i dag är ju skolade på konstgräs.
Jag: Ja, Mild höll med. Han tyckte definitivt att svenska lag blivit sämre på försvarsspel. Men också att han noterat att det var på väg tillbaka lite. Det är kanske positivt.
Johan: Stahre är nog väldigt glad att Bjärsa är i laget.
Jag: Undrar var han hittade sina mjukisbyxor?
Johan: Tänkte du på vad Stahre och Mild sade när någon frågade varför svenska lag har så olika upplägg på sina försäsonger? Att några åker till USA, andra till La Manga, några spelar träningsmatcher tidigt på försäsongen, andra sent?
Jag: Vad är du ute efter?
Johan: Blåvitt har ju hängt i Spanien halva försäsongen. Vi vet ju hur tråkigt många spelare tycker det är. Hade jag varit tränare hade jag dragit till USA, om budgeten tillät. Men Mild har väl någon gång sagt att »det roligaste under ett träningsläger ska vara att träna, inte allt annat.« Kanske är det därför som de alltid åker till Spanien?
Jag: Det låter som Håkan Mild.
Johan: Vet vad som är ett typiskt Stahre-citat då? »Kul är inte alltid bra, men bra är alltid kul.« Jag tror han var rätt nöjd när han satte den.
Jag: Du gillar Stahre, va?
Johan: Ja, jag smittas ändå av hans intensitet. Men det är ju inte samma sak som att säga att han är rätt tränare för IFK Göteborg.
Jag: Vad tror du om Blåvitt i år då?
Johan: Lite bättre än förra året, men bara ett par placeringar. Du då?
Jag: Samma.
Dölj kommentarer
Av: Henrik Ystén
I går läckte ryktet ut om att Carlo Ancelotti vill överge Paris Saint-Germain för att nästa säsong träna Real Madrid. Och bara några timmar senare – på den franska fotbollsgalan – bekräftade tränaren själv att så är fallet. »Vi måste bestämma det här tillsammans, men min vilja är att lämna klubben«, sade Ancelotti till den franska pressen på plats. Dagens L’Équipe sparar inte på krutet i sin rapportering om nyheten. Förstasidan pryds av rubriken »Le Désaveu« (förnekelsen, ogiltigförklarandet), och uttrycket är på många sätt talande för vad den här klubben handlar om.
Uppstickaren i Fotbollseuropa har imponerat med att locka till sig etablerade namn (Ancelotti, Thiago Silva, Zlatan Ibrahimovic), men de har inte varit en klubb man gått till för att man alltid drömt om att få spela där. Tränare och spelare har skrivit på för PSG för att man trott på konstruktionen. Ja det har till och med ofta gått så långt att de istället för att kalla PSG en klubb, referat till den som »projektet«. Mot bakgrund av det är man givetvis sårbar när ett Real Madrid, en klubb med stolta traditioner och ett klubbmärke som verkligen betyder något, viftar med kontraktsförslag.
De närmaste dagarna blir intressanta. PSG lär kämpa för att behålla Ancelotti. PSG-ägaren Nasser al-Khelaïfi motsätter sig en övergång, och jag förstår honom. Om PSG varit ett nybygge har italienaren varit den förman som snickarna lyssnat till och trott på. Redan vid gårdagens fotbollsgala avsöjade några av spelarnas vad de känner. Målvakten Salvatore Sirigu sade att han kommer att envisas med att tro på att Ancelotti stannar. Thiago Silva påpekade att han »kom till Paris för Ancelottis skull«. Zlatan Ibrahimovic försökte skämta om att hans egen framtid beror på »vem som tränar laget«. De långvariga ryktena om att svensken ska lämna Paris lär nu få nytt bränsle.
Det är naturligtvis för tidigt att döma ut PSG framtidsvisioner, men det man kan konstatera är att bygget inte vilar på någon stadig grund. En framgångsrik säsong kan mycket väl komma att summeras med att man i slutändan står utan sin tränare, sina stjärnor (Ibrahimovic, Thiago Silva) och sin omslagspojke (Beckham). Qatarpengarna finns förstås kvar men för en gångs skull kan man konstatera att pengar inte är allt här i fotbollsvärlden. Sportchefen Leonardo slåss tills vidare med näbbar och klor för att få sina anställda att behålla tron. »Om Real eller Barça skulle höra av sig till mig i dag skulle jag tacka nej«, sade han häromdagen, »här i Paris finns en utmaning som inte finns i de klubbarna.« Det låter förstås flott men i ärlighetens namn kan man säga exakt samma sak om Gefle IF.
Av: Johan Orrenius
Det ska spelas östgötaderby i dag. IFK Norrköping mot Åtvidabergs FF. Att man inte kan läsa en rad om detta i derbypaketet i Offsides aktuella nummer har väckt starka, i vissa fall hatiska, reaktioner från upprörda östgötar.
Som ansvarig för derbypaketet har jag – östgöte, till råga på allt – varit extra hårt ansatt. Lämpliga straff har diskuterats. Någon konsekvens måste detta svek få! Kanske borde jag skaffa Jonny Rödlund-hockeyfrilla med doft av 1989, och bära den hela sommaren? Lyssna på Eldkvarns hopplösa album En lång het weekend från 1976 i ett dygn utan avbrott? Tatuera in »Bajdoff« eller »Zamora« över bröstet? Snorta svett från »Fimpen« Gustavssons gamla benskydd? Odla Janne Hellström-mustasch?
Äsch. Förklaringen är ju egentligen inte märkligare än att det inte fanns utrymme. Derbypaketet var långt som det var, andra reportage krävde också utrymme och jag tvingades helt enkelt välja bort något majderby (Gais–Örgryte kom inte heller med).
Men ändå. Helt bra känns det inte, det ska sägas. Särskilt inte eftersom jag har en särskild relation till såväl IFK Norrköping som Åtvid. Låt mig berätta.
Har jag ett favoritlag i Allsvenskan så heter det IFK Norrköping. Så var det sagt och erkänt. Ett av mina tidigaste fotbollsminnen är från 1988, då pappa och jag åkte från Motala till Idrottsparken för att se IFK möta Sampdoria i Cupvinnarcupen. (2–1 till IFK, Hellström och Patrik Andersson målskyttar, men Samp gick vidare ändå)
Matchen gjorde stort intryck, jag fick en liten IFK-vimpel och började efter det heja på Peking. Vi såg laget spela åtminstone några gånger per år och gjorde med tiden vårt bästa för att stå ut med Colin Toals långbollar. Niclas Kindvall blev min favoritspelare, det var honom jag låtsades vara när jag spelade i trädgården eller till och med i Motala AIF:s pojklag.
Åtvidabergs FF var något helt annat. Jag visste förstås att klubben varit bäst i Sverige någon gång långt före min födelse. Men under min uppväxt var det inget särskilt med ÅFF. Snarare var det ett lag jag ogillade. ÅFF låg vid den tiden ofta i samma serie som Motala AIF och var på så sätt en tydlig fiende i min lilla pojkvärld. IFK Norrköping befann sig – trots att resultaten blev risigare ju längre in på 90-talet vi kom – på en helt annan nivå. Det gick inte att jämföra.
Nu har Åtvid blivit något annat. Jag är fruktansvärt imponerad av att föreningen har etablerat sig i Allsvenskan (att gå upp är en sak, att hålla sig kvar en helt annan) och hyser inte längre något agg gentemot föreningen. Tvärtom. Spelarna och ledarna där är både trevliga och skickliga. Alla mindre klubbar med allsvenska ambitioner borde göra ett studiebesök på Kopparvallen. Där jobbas det smart. Det luktar förresten, efter upprustningen, fortfarande väldigt mycket fotboll där, som Tommy Söderberg skulle ha sagt.
Och Norrköping? Under ungefär samma tid som Åtvidaberg gjorde många saker rätt gjorde IFK det mesta fel. Trots att resultaten var dåliga, så dåliga att de till slut inte räckte för Allsvenskan, behöll klubben en konstig vi-är-ändå-bäst-attityd. Den malligheten fick också ätas upp.
Det blev några kärva och smått förnedrande år för IFK, men också nyttiga. En jobbig tid som trots allt behövde gås igenom. När Kamraterna väl hittade ödmjukheten och accepterade att man liksom inte »ska« vara allsvenskt bara för att man råkar heta IFK Norrköping började det hända grejer igen. Bra grejer. Förra årets framgångar berodde till viss del på individuella prestationer, men ännu mer på hårt arbete. Kollektivt var IFK urstarkt. Mycket tack vare tränaren Janne Andersson, givetvis, men det handlade också om en genomgående attitydförändring. Här gäller det att jobba! Vi får inget gratis bara för att vi en gång i tiden vann ett gäng SM-guld! Den insikten kan tyckas självklar, men för IFK som klubb var den viktig.
Jag har tidigare skrivit att IFK Norrköping borde ha lika goda chanser som Elfsborg att bli ett pålitligt allsvenskt topplag. Traditionen finns, kunnandet likaså och staden är tillräckligt stor (hur det är med publiken vet jag däremot inte, det har varit pinsamt dåliga siffror hittills i år). Men IFK bör inte stressa och det tror jag att klubben har förstått också.
Barndomsminnena går inte att sudda ut. IFK Norrköpings resultat påverkar mig (oftast) fortfarande något mer än övriga i en allsvensk omgång. Men mer är det inte. Jag ska inte låtsas att jag är supporter, för det är jag inte. Lika lite vill jag i dag att det ska gå illa för Åtvidaberg.
Till själva matchen då. Jag såg båda fjolårets derbyn på plats och IFK var det bättre laget båda gångerna. Ändå fick vi två kryss. Bäst spel var det i vårderbyt på Nya Parken, då Astrit Ajdarevic briljerade. Jag skrev i en krönika efteråt att det knappast skulle bli fler östgötaderbyn för hans del, och det blev det inte heller – Astrit såldes till Belgien. Märkligt nog blev IFK nästan bättre efter det, mycket på grund av tidigare nämnda hårda jobb.
I år har IFK varit märkligt, Allsvenskans mest opålitliga lag, rent av. Åtvid har å sin sida kämpat med att fylla tomrummet efter Magnus Eriksson, men hittills har laget faktiskt presterat lite bättre än vad jag förväntade mig före serien.
Prestigen i ett derby kan existera av olika anledningar. Degerfors–Örebro har till exempel en tydlig karaktär av »litet samhälle vill hävda sig mot stor stad«. AIK–Djurgården kallas, inte utan anledningar, för »tvillingderbyt«. Och så finns det politiska derbyn, men dessa är svåra att finna i Sverige.
IFK Norrköping–Åtvidabergs FF har också – trots ÅFF:s 70-talsguld – karaktären »stor mot liten«. Eller kanske till och med: »stadsbor mot bönder«. Det där med bönder ska inte tas bokstavligt, men båda läger spelar gärna på uttrycket. Inför vårderbyt förra året twittrade en av ÅFF-spelarna om hur han skulle »ta traktorn« in till Norrköping. Och under matchen kunde man se en Norrköpingsbanderoll med texten »Ursäkta stanken – bönder på besök«.
Men den verkliga rivaliteten har trots allt, som jag upplever det, inte riktigt fått fäste i modern tid. Kanske eftersom lagen sällan har varit bra samtidigt. Men möjligen är något på väg att hända nu. Det här är andra säsongen i rad som både IFK och Åtvid ligger i Allsvenskan. Ju fler säsonger det blir i den högsta serien, desto starkare grogrund för rivaliteten. Och i längden tjänar också klubbarna på det. Det finns mycket att vinna på att ha en tydlig rival, ekonomiskt inte minst. MFF–HIF-fallet är ett bra exempel på det.
Tips: 2–1 till Snoka.
David Beckham lägger av. Kommentar på det?
Håkan Mild, sportchef IFK Göteborg
– Det är en jättebra spelare och vi har en bra dialog med David. Men ingenting är klart. Vi går ut på hemsidan när vi har något att berätta.
Fredrik Reinfeldt, djurgårdare
– Alla måste ta ansvar för detta. Allt för ofta och allt för länge kan man befinna sig i svansarna till de här spelarna utan att det händer något. Så kan vi inte låta det breda ut sig.
Erik Edman, HIF:are
– Jag plockade ner Beckham redan 2001. Han hämtade sig aldrig efter det. Men det är en himla go kille.
Per Olsson, Gefletränare
– Hur är det man säger? What happens in Paris, stays in Paris.
Jens Lapidus, författare
– David: stressad som en knarkkurir med magen full. Livet sket på D-boy. Livet sög hästballe. Han var trött på rap life omgjort till crap life. D-boys tanke: gitta. Bara dra. De skulle få se. Han skulle visa dem alla.
Gert Fylking, mångsysslare
– Äntligen!
Anderssonskans Kalle, busfrö
– Tjenixen!
Hej Kalle. Hade du någon kommentar på Beckhams besked?
– Det kan du skriva upp att jag har! David var en av kisarna vi brukade lira hartsfiol med på kollot. Akta dig vad skäll vi fick! Och farsgubben fick dåndimpen när han upptäckte att syrran kilade stadigt med honom. Men själv tyckte jag att han var alla tiders på att joxa med trasan.
Niklas Wikegård, hockeyman
– Nu får det bli lite ordning på torpet hära! Han visar inte upp passionen, han visar inte upp aggressiviteten. Smockan går till Bekham. Han är en sån jävla pajas.
Lars Lagerbäck, fotbollsexpert
– Det är en skicklig fotbollsspelare naturligtvis. Sedan är det så: gör du misstag på den här nivån, då blir du straffad. Det är det som är så fascinerande med fotboll.
Bo Svensson, utredare
– PSG behöver ett incitament för att jobba med ersättningsbiten. De får värva bättre, spela bättre, då kommer Ronaldo.
Janne Josefsson, journalist
– Jag har under åren som journalist blivit stämplad som alltifrån kommunist, sverigedemokrat, anarkist, polishatare, Reinfeldts lakej och nu har alltså turen kommit till fotbollstyckare. Jamen herregud! Detta är ju befängt. Man måste väl kunna debattera även svåra frågor?
Ja, varsågod.
– Han borde lagt av redan 2004. Nästa vecka: Vad får man säga om tiki-taka utan att stämplas som rasist? Se oss då.
Daniel Nannskog, fotbollsexpert
– Alltså jag blir så jävla förbannad rent ut sagt, ursäkta språket. Här hade vi laddat för att snacka om en massa roliga matcher, vi skulle prata om snygga mål och härliga prestationer. Och istället blir det sån här skit. Jag blir så trött.
Leonard Cohen, artist
– I’ve heard there was a secret chord, that David played and it pleased the Lord. But you don’t really care for music, do you?
Vad fint sagt. Har du fler minnen av Beckham?
– I remember him well in the Chelsea Hotel, he were talking so brave and so sweet. Giving me head on the unmade bead, while the limousines wait in the street.
Erik Hamrén, förbundskapten
– Alla kan göra fel, sedan är frågan hur man gör efteråt. Det är mänskligt att göra fel. Jag tycker man kan få en chans till.
Tommy Söderberg, f.d. förbundskapten
– Man vill ju inte knäcka en kille. Det här är inga robotar, det är vanliga killar. De vill fika, de vill gå på muggen, de vill må bra.
Thomas Wernerson, fotbollsexpert
– Det är en skam att han vid hans ålder kan vara så viktig. Man måste hitta alternativ där för jag tror inte att han håller hela säsongen.
Men han har ju lagt av? Och så viktig har han inte varit.
– Jag tippar Malmö som mästare faktiskt. Det är dags nu.
Ursäkta?
– Och skulle det skita sig är det ju bara att ändra tipset några omgångar från slutet, så får SVT en egen nyhet också: »Wernerson: De vinner Allsvenskan«. En klassiker.
Kapten Haddock, kapten
– Vid alla focksegel – varför har ingen berättat det här för mig? Bomber och granater! Ska de plocka ner Lavezzi nu eller? Förpiskade luspudlar! Stannar Ancelotti? Vandaler! Och så alla Zlatanrykten. Anfäkta och anamma!
Leif G.W. Persson, världsfacit
– Nu råkar jag till skillnad från dig ha läst uttalandet och man kan ju få hjärnblödning för mindre. Finns det ett öde värre än PSG så måste det vara att Beckham slutar och att polisen i Katrineholm får hand om utredningen. Jag är beredd att skyffla in pengar själv, banne mig, för att få in lite agenter värda namnet.
Marcus Birro, krönikör
– Beckham? Totti är störst. Alltid. Var är ni nu då alla skitsnackare och tangentrunkare? Var är alla skadeglada jävlar med russinballar som hatar mig och serie A med en skammens frenesi? Det italienska långfingret reser sig igen.
Jag heter Johan Orrenius!
Som journalist ska man vara nyfiken. Just i dag är jag lite extra nyfiken på min kollega, Johan Orrenius. Johan är 30 år gammal, chefredaktör på Offside tillsammans med mig och kommer från Motala. Han är också den första som jag intervjuar under rubriken »Bengtsson möter…« Tanken är att jag lite då och då ska ställa ett gäng frågor till personer som jag vill veta ännu mer om än vad jag redan vet.
Då kör vi!
Hej Johan!
– Hej Anders!
Jag bandar den här intervjun. Brukar du spela in dina intervjuer?
– Ja, nästan alltid. Sitter jag i en buss med några supportrar eller ett lag drar jag kanske inte fram bandaren. Men sitter jag ner med någon bandar jag alltid.
Det gör inte jag. Att transkribera inspelade intervjuer är det tråkigaste med att vara journalist, det kan döda glädjen för mig.
– Jo, så är det ju. Och jag är expert på att skjuta upp just det där. Att höra sin egen röst, alla »mmm« och konstiga ord som man använder. Man gör sig till ibland, är liksom inte sig själv när man intervjuar. Det är jobbigt att ständigt bli påmind om det. Och så hör man hur ofta man missar att ställa följdfrågor, relevanta sådana. Jag kan också märka att jag är lite för rädd för att vara tyst under intervjuer, det är ofta när man vågar vara tyst som journalist som personen du intervjuar säger de bra sakerna. Jag vill skapa god stämning och fyller för ofta i meningar om personen jag intervjuar inte hittar orden. Det är kanske min styrka också som journalist, att jag är bra på att få folk att känna sig avslappnade. Men ibland går det till överdrift.
När är du som lyckligast?
– Jag pratade med min flickvän Janna om det här för bara några dagar sedan. Och det är lätt att man säger »när jag har en lugn och skön helg med dig« då. Och så är det kanske. Men ska jag vara helt ärlig är det kopplat till idrott. När jag vinner en match i tennis kanske. Eller, jag slog ju dig i en pingismatch häromdagen. Så lycklig har jag nog inte varit på flera veckor. Den känslan, att vinna med det ruset, är svårslagen.
Om du kunde addera en egenskap som hade gjort dig till en ännu bättre journalist, vad hade du då valt?
– Du får förklara mer.
Ja, men om du kunde bli en vassare stilist, eller bättre intervjuare. Eller om du kunde ha mer Janne Josefsson-aura. Till exempel.
– Nu låter jag som en medietränad fotbollsspelare och säger »allt«. Jag hade gärna varit en bättre stilist. Men framför allt hade jag önskat att jag var ännu mer noggrann. Jag gör rena slarvfel ibland, faktafel. Eller så har jag inte förberett mig tillräckligt mycket inför en intervju. Jag saknar ibland en tydlig plan inför mina intervjuer. Jag är ganska slarvig som person, med ordning och pengar och sådana saker. Och det går nog in i min yrkesroll också.
Vilken tränare känner du att du påminner mest om, utifrån din personlighet.
– Definitivt inte Andreas Alm. Han är nästan analt noggrann. Jag drar till med Janne Andersson. Han går in för det han gör men verkar inte vara inne i bubblan, det går att nå honom. Har lite gambler-utstrålning. Jag brukar säga att han är lite av en svärfarsdröm, man vill sitta i en bastu med honom, dricka en kall öl och höra när han drar anekdoter. Kanske hade han gnällt lite på mig för att jag var sen med deklarationen. Men överlag – trevligt.
Vad ogillar du mest med dig själv?
– Finns en del här. Men min fruktansvärt opraktiska sida. Jag har ett uselt självförtroende när det gäller att skruva, fixa eller koppla ihop saker. För ett tag sedan köpte vi en pall från Ikea, Ingolf. När jag till sist hade fått ihop den kände jag en värme i hela kroppen, det var stort för mig. Jag har inget logiskt resonemang när det handlar om praktiska saker. Somliga kopplar av med »projekt«, jag förstår inte det. Om jag är i situationer då folk fixar runt omkring mig blir jag stressad. Jag intar lätt rollen som den som bär saker, eller går iväg och ordnar kaffe.
Tycker du att du är bättre, lika bra eller sämre journalist än din storebror Niklas?
– Sämre. Han gör viktigare saker än mig. Han bodde hos oss häromdagen och jag fick läsa lite av hans nästa reportage. Tunga grejer! Dagen efter skulle jag träffa Tom Prahl för att prata om hans pensionärsliv. Nej, Nicke är grymt duktig.
Vilka tre fotbollsjournalister anser du vara bäst i Sverige?
– Bäst är Simon Bank. Språket och kunskapen om fotbollen är outstanding. Jag gillar också Lasse Granqvist. Alla vet hur duktig han är på att referera. Men det är först när man ser honom i action, live, som jag gjorde när jag var med i C Mores studio nyligen, som man förstår hans storhet. Han sätter en 60 sekunders monolog, helt improviserat, utan att ett ord blir fel. Otroligt proffsig. Själv står man där »Djurgården behöver kanske skjuta lite mer«. Jag måste väl också säga »Offsidegänget« här. Jag såg ju upp till er i många år innan jag började här, till dig och Jesper Högström, till hela gänget. Men det var mer hela paketet, noggrannheten och berättarglädjen.
Var vill du bo?
– Var som helst?
Ja.
– Då säger jag Napa Valley i USA. Jag har aldrig varit där men det känns härligt. Jag har sett filmen Sideways. Dricka lite vin, cykla runt i solen. Ja, det känns rätt.
Vad hos dig tror du att Janna föll för?
– Jag vet inte. Jag har aldrig frågat henne.
Vad hade du jobbat med om du inte var journalist?
– Jag har jobbat i en bingohall. Det var inte kul. Jag började faktiskt läsa på Lärarhögskolan en gång. Historia, samhällskunskap och religion. Men jag saknade att skriva och hoppade av. Lärare är ändå inte omöjligt. Men drömmen är ju att bli skådespelare. Eller revyartist. Jag kan kolla på Henrik Dorsin och tänka »det kan jag också göra«. Jag sökte till scenskolan en gång. Men så fick jag jobb på Expressen, det gick inte att kombinera.
Hur vill du dö?
– Egentligen omgiven av alla som tycker om mig. Men jag är också rädd för det utdragna, precis som du är. Att dö långsamt. Bäst är ändå om jag dör på studs.
Tror du livet blir bättre och bättre för varje år som går eller tråkigare och tråkigare?
– Det har inte blivit bättre och bättre, inte sedan man var 25-26. Då hade man sån jävla energi. Jag har däremot, som person, blivit bättre och bättre. Jag är tryggare i mig själv, inte så osäker. Men fan, man känner sig svagare i kroppen i dag.
Vilken allsvensk spelare vill du åka på semester med?
– Jag tänker ibland Tjerna. Han har bra musiksmak och är lugn, precis som jag. Men så är han nog dålig på att ta initiativ, det är jag också. Det kan bli lite tråkigt. Så jag väljer Joel Riddez i Djurgården. Han är intelligent och har tydligen breda intressen. Jag har aldrig suttit ner med honom, kanske är det därför som jag är lite nyfiken. Jag tror han hade ett fosterbarn också, det talar för att han har ett socialt patos.
Vad ska du göra resten av dagen?
– Jag ska förbereda mig inför en intervju som jag ska göra i morgon. Därefter ska jag förbereda mig inför en annan intervju som jag ska göra på söndag. Också måste du och jag prata om ett reportage som ser ut att skita sig, vi måste komma på ett nytt. Det stressar mig ganska mycket. Dessutom ska vi sätta oss i ett »hemligt möte«. Tyvärr kan jag inte säga mer än så.
Tack för din tid, Johan!
– Tack själv.
TIO SNABBA!
Lagerbäck eller Hamrén? Lagerbäck.
Avgörande glidtackling eller avgörande volleyskott? Avgörande volleyskott.
Bank eller Niva? Bank.
Pressläktare eller ståplatsläktare? Ståplatsläktare.
Gli Azzurri eller Italiens landslag? Italiens landslag.
Bjärred Andersson eller Daniel Anderson? Daniel Andersson.
Poolhoppet »Bomben« eller Der Bomber? Der Bomber.
Rit-Ola eller Jens Fjellström? Jens Fjellström.
Tiki taka eller kontringsfotboll? Tiki taka.
Fria eller fälla? Fria.
Loret Sadiku och Viktor Claesson under träningslägret i Costa Ballena.
Av: Henrik Ystén
I går bänkade jag mig framför TV:n för att se något så ovanligt som ett svenskt pojklandslag spela EM-semifinal. Sveriges P17 mötte Ryssland och det krävdes 22 straffar för att kora en vinnare. Tyvärr blev den vinnaren Ryssland, men förbundskapten Roland Larsson kunde efter matchen ändå konstatera att han var »jättestolt« över sina spelare. Det ska han också vara. Sverige stod upp väl mot riktigt bra motstånd – även sedan de fått en spelare utvisad i andra halvlek.
Det svenska landslaget åkte till Slovakien utan några större förhoppningar. Att de ens tagit sig dit var överraskande. Senast ett svenskt pojklandslag spelade slutspel var 1999, då hette turneringen U16-EM och Blågult hade spelare som Per Nilsson, Kim Källström, Bojan Djordjic, John Alvbåge och Stefan Ishizaki i laget. På den tiden var de tämligen okända namn, i dag vet vi lite mer om dem och var deras karriärer tog vägen. På samma sätt kommer vi om några år ha facit på hur det har gått för P17-landslagets Sixten Mohlin (MFF), Isak Ssewankamboo (Chelsea) och Valmir Berisha (HBK). Roland Larsson var i går full av förhoppningar: »Det känns som att det är något stort på gång för det här laget i framtiden«, sade han på förbundets hemsida.
Jag hoppas att han har rätt. Men det finns skäl att vara försiktig med de stora visionerna. Tittar man tillbaka på tidigare ungdomslandslag hittar man fler spelare som inte lyckats förvalta sin »supertalang« än sådana som lyckats. Det krävs tålamod, tur och träningsvilja – och framför allt är det svårt att tidigt veta vilka som kommer att blomma upp. Det är inte minst förra allsvenska omgångens mest omtalade spelare ett exempel på. När Fotbollskvälls expert Daniel Nannskog utnämner HIF:s Loret Sadiku som en »framtida mittbacksgeneral i landslaget« är det lätt att glömma att just Loret för bara några år sedan betraktades som en strulpelle som matade i sig vingummi inför varje träningspass. Och när jag såg spelaren för första gången för tre år sedan – på ett besök i Costa Ballena dit Jonas Thern hade tagit Loret och hans klasskamrater på John Bauer-gymnasiet för fyra veckors läger – noterade jag visserligen en bollsäker spelare men också en kille som inte riktigt verkade ha rätt inställning.
– Det var ännu värre förr, sade Thern till mig. Loret levde helt i sin egen värld. Var det träning på konstgräs kunde man alltid ge sig fan på att han dök upp med en plastkasse med fotbollsskor för naturgräs.
Loret Sadiku har växt upp sedan dess, och han har gjort det genom att ta stegen i rätt tid – med rätt coachning (Thern kallades inte dog shit av Gascoigne för inte) och med rätt matchning. I fjol spelade den skolade mittfältaren mittback när HIF dominerade hemmamötet mot Celtic. Erfarenheten från en sådan match kan inte överskattas. På liknande sätt har det svenska P17-landslaget nu gett sig själv bästa möjliga förutsättningar att fortsätta utvecklas. Genom att ta sig till semi har de säkrat en plats i höstens VM i Förenade Arabemiraten, och är det något som svenska talanger behöver mer av är det erfarenhet av internationell fotboll. Ja, det gäller inte bara talangerna för övrigt – den eviga frågan hur allsvenska lag ska kunna hävda sig i Europa borde oftare sammankopplas med vilka klubbarna möter säsong efter säsong. Med fler matcher mot bättre motstånd vässas kvaliteten. Med fler matcher mot lag från bättre ligor kommer talangerna utvecklas. Det är därför det är så olyckligt när till exempel ett Öster lägger pengar på att åka till Turkiet på träningsläger för att möta… IFK Värnamo.
»Jag hade nog gråtit om de inte hade buat«. Bojan Djordjic tog mer än gärna rollen som hatobjekt på Stockholms Stadion.
En knapp tredjedel av Allsvenskan 2013 är spelad. Vi har fått uppleva glädje, ilska, humor och sorg. Offside sammanfattar inledningen med hjälp av några av de mest minnesvärda citaten.
»Det var en gång som flugan sket.«
BK Häckens målvakt Christoffer Källqvist till GP ett par dagar efter tunneln på Mjällbys Marcus Ekenberg. Flugan sket? Är det ett vanligt uttryck på Rambergsvallen? Offside har ingen aning, men budskapet går ändå fram: »Hisingens Higuita« har inte för avsikt att turnera i folkparkerna i sommar.
»What happens in Vegas, stays in Vegas«
Gefles tränare Per Olsson bevisar efter förlusten mot AIK en gång för alla att Strömvallen är en syndens högborg.
»In the name of Jesus…«
Mjällbys Gbenga Arokoyo lade handen på Mattias Aspers huvud och började be för den gamle målvakten efter att lagkamraten krockat med Elfsborgs Stefan Ishizaki. Fint gjort! Men kanske skulle Gbenga ha fokuserat lite mer på sig själv? Senare i matchen blev han utvisad.
»Jag räknar med att bli såld i sommar.«
I höstas funderade Mattias Lindström på att lägga av och framtiden i HIF var osäker. Nu delar han ledningen i skytteligan och efter ett av målen spådde mittfältaren i C More en helt ny karriärsutveckling för egen del.
»Jag lägger hellre av och sitter hemma och spelar Fifa än spelar i ett sånt lag.«
Alejandro Bedoya till Sportbladet efter cupförlusten mot Blåvitt. Gissa om det kluckades förnöjt på Kamratgården dagen efter den attacken.
»När jag ser på repriserna är jag jävligt glad att vi inte dömde mål.«
Domaren Martin Hansson efter det kontroversiella beslutet i Djurgårdens match mot Syrianska. De djurgårdare som såg repriserna var inte »jävligt glada«.
»Det kändes stabilt.«
Efter 119 raka matcher på bänken (utan inhopp) fick Gefles Emil Hedvall vakta målet i premiären mot Åtvidaberg. Men att han gjorde det med den äran och höll nollan spelade mindre roll. Till nästa match var Mattias Hugosson tillbaka från sin sjukdom och Hedvall fick snällt sätta sig ner igen.
»De får värva bättre, spela bättre, då kommer det folk. Och jag vet inte om det är nödvändigt att arvodera styrelsen så mycket som AIK gör.«
Det är uppenbarligen mycket som regeringens utredare Bo Svensson inte vet om svensk fotbollsverklighet. Några dagar efter den kritiserade presskonferensen gjorde Fotbollskanalen.se en bra intervjuuppföljning.
»Jag kan tycka att jag har förtjänat rätten att vara bitter.«
Henrik Rydström har tappat sin startplats i Kalmar FF. På sin blogg har han skrivit om vad petningarna har gjort med honom.
»Anders Torstensson är en besvärlig gammal militär, saggig och svår. Att gå till reträtt är inte hans melodi. Det blev en kollision av bibliska mått.«
Dålig ekonomi sades vara anledningen till att Mjällbys sportchef Thomas Andersson Borstam sades upp. Kristianstadsbladets krönikör Andreas Jemn skrev dock att det i själva verket handlade om en spricka mellan sportchefen och tränaren. Och, som synes – han sparade inte direkt på kraftuttrycken. Bibliska mått! Lite nyfiken blir man.
»B-R-O-M-M-A! B-R-O-M-M-A! B-R-O-M-M-A! Pojkarna från Bromma!«
BP-supportern Anders Ung, 57, utgjorde en imponerande enmansklack när favoritlaget spelade borta mot Mjällby. Vid nästa bortamatch, mot Häcken, fanns Sportbladets Amanda Fredin där och gjorde ett fint inslag till det allsvenska magasinet Bollklubben.
»Vad behöver vi göra?«
Per »Texas« Johansson, numera marknadskille i Halmstad, twittrade uppgivet efter ännu ett Fotbollskväll utan matchbilder på hans kära HBK. Svaret på frågan visade sig vara: »börja vinna!« När HBK kort senare tog första trepoängaren för säsongen fick SVT:s måndagstittare se Andreas Landgren stänka in 1–0 mot Öster. Bra, Texas.
»Jag hade nog gråtit om de inte hade buat.«
All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet? Ex-gnagaren Bojan Djordjic tog hur som helst gärna rollen som hatobjekt på Stockholms Stadion när han var där med BP.
»Jag såg att Haynes hade ett bra läge, så jag bara kastade.«
13-årige bollkallen Liam Lehtola berättar för Fotbolliblekinge.se hur han startade det anfall som ledde till Mjällbys kvittering mot BP. Nyförvärvet Haynes, tillika Offsides spelarkrönikör, tackade för hjälpen genom att besöka Liams skola dagen efter matchen.
»Ivan Turina – för alltid en hjälte bland oss«
Väldigt mycket fint skrevs, sades och gjordes efter Ivan Turinas tragiska bortgång. Men det tifo AIK-fansen på kort tid ordnade till matchen mot IFK Göteborg stod i en klass för sig. Många tårar föll på Nationalarenan den kvällen.
Vi får frågan med jämna mellanrum: »Varför bevakar ni inte damfotboll i samma utsträckning som ni bevakar herrfotboll?« Förra veckan fick vi frågan igen, i två olika mejl. Frida Fagerlund, som studerar på Linköpings Universitet, håller just nu på att skriva en uppsats, ämnet är »damfotboll i massmedia«. Samtidigt pluggar Anna Israelsson genusvetenskap på Stockholms Universitet. Båda undrade om vi ville svara på deras frågor. Det är relevanta frågor och eftersom vi får dem så ofta tänker vi att det kan vara intressant för fler att höra hur vi resonerar.
Varför tror ni att damfotboll får mindre utrymme i media än herrfotboll?
– Det vore dumt att inte ange »läsarnas/tittarnas intresse« som den främsta förklaringen. Vi, liksom alla andra tidningar som är beroende av att gå med vinst för att kunna överleva, har läsarnas intresse i åtanke. Vi vet, efter läsarundersökningar och feedback, att en stor majoritet vill läsa om herrfotbollen – även om det så handlar om Superettan eller division ett. Skulle vi skriva lika mycket om damfotbollen som herrfotbollen hade vi tappat läsare, så ser verkligheten ut. Alla som är insatta i hur utvecklingen är och har varit i tidningsbranschen – med sjunkande intäkter, nedlagda sportredaktioner och allt annat som innebär att tidningar tvingas säga upp personal allt oftare – förstår förhoppningsvis också att det inte går ihop.
Vi vet däremot att intresset för damfotboll är betydligt större när det nalkas ett mästerskap, som inför sommarens EM. Då ökar också vårt fokus på damfotbollen. Det handlar om efterfrågan.
Det påminner om bevakningen av handbollen i Sverige. Få rapporterar om serielunken i mer än notisformat. Men när det är mästerskap, oavsett om det är på dam- eller herrsidan, ökar bevakningen dramatiskt.
När det allmänna intresset för Damallsvenskan är så dåligt – i fjol var publiksnittet i Damallsvenskan 836 åskådare per match och då spelade några av världens bästa spelare i ligan – är det varken publicistiskt och ekonomiskt försvarbart att ge damfotbollen lika mycket utrymme som herrfotbollen.
Är det något ni tänker på (att damer får mindre utrymme)?
– Absolut. Eftersom det är så lite bevakning och rapportering kring damfotbollen finns det troligen också väldigt många bra berättelser som inte är berättade. Vi har faktiskt som målsättning att bli bättre på att hitta just de här reportagen. Vi har varit för dåliga, så är det bara. Det krävs att vi anstränger oss ännu mer än vi gjort tidigare. Det första vi kan göra är att skaffa oss bättre kunskap om damfotboll, vi måste ta kontakt med klubbledarna, spelarna och tränarna för att veta var de bra berättelserna finns. De dyker inte bara upp. Väldigt många av oss som arbetar med fotbollsjournalistik har inte lika bra koll på damfotbollen som herrfotbollen. Utan kunskapen kommer vi aldrig att kunna rapportera bättre och mer.
Vi på Offside vill nämligen förvåna våra läsare med jämna mellanrum – vi vill hitta berättelser som våra läsare inte trodde de var intresserade av. Och i denna kategori är damfotbollen tacksam. Ett bra exempel är vårt reportage om Josefine Öqvist (nummer 2/2013).
Det hade varit skitkul att oftare kunna ha riktigt bra reportage om damfotboll, men då måste vi också hitta historierna. Ett problem är att vi är beroende av frilansidéer. Av hundra idéer som trillar in i våra mejlkorgar handlar max två eller tre om damfotboll. Och av de hundra idéerna är det kanske just två eller tre som är tillräckligt unika och spännande för att vi ska gå vidare med dem. Det säger sig självt att det inte är så lätt.
Tycker ni att medier har ett visst ansvar att försöka främja damidrott på samma sätt som man främjar herrfotboll (genom att ge dessa mycket utrymme)?
– Både och. Ett public service-bolag har ett ansvar att lyfta fram damfotboll, som vi faktiskt inte har. En lokaltidning har ett ansvar att bevaka sitt närområde. Vi, som är ett fotbollsmagasin som utkommer med sju nummer varje år, har ett ansvar att göra så bra fotbollsjournalistik som möjligt, som dessutom är ekonomiskt lönsam, i varje nummer. Det är vår interna målsättning i alla fall.
Vi får ofta höra att vi på Offside har »ett ansvar« att lyfta fram damfotbollen, att vi som är Sveriges största fotbollsmagasin borde göra mer för att öka intresset. Även om det hade varit en häftig utmaning, har vi har inte råd att ta den risken, vi kan inte riskera att tappa läsare bara för att vi förväntas inta någon slags ambassadörroll för damfotbollen. Än en gång, det handlar om efterfrågan. Just nu finns den inte, det är inte ens i närheten.
Vad tror ni krävs för att damfotboll ska få mer utrymme i media (förutom bättre ekonomi)?
– Tid. Damfotbollen utvecklas i betydligt snabbare takt än herrfotbollen. På 10-15 år har kvalitén gått framåt något oerhört. Om ytterligare några år är kanske majoriteten av de allsvenska damspelarna heltidsproffs, då kommer nivån att höjas ytterligare. Det kommer in agenter som är bra på att snacka upp intresset om sina spelare, det kommer in TV-pengar som gör att kartan ritas om, det kommer mer publik till matcherna, spelarna blir större stjärnor, sponsorpengarna ökar… I takt med det här kommer också rapporteringen, både från oss och från alla andra tidningar och TV-kanaler, att öka. Men att det om fem eller tio år skulle skrivas lika mycket om damfotboll som herrfotboll, tror vi inte. Herrfotbollen har för stort försprång.
Det krävs tid för att bygga de traditioner och den kultur som herrfotbollen har gratis. Lika ofta som vi skriver om en fotbollsspelare, skriver vi om supportrar, agenter, ekonomi, politik – det som händer runt omkring själva fotbollsplanen.
Dessutom ser vi gärna att man inte tar för givet att man ska »få« utrymme. Man måste ta utrymme. Det gäller lika mycket herrfotbollen. De som arbetar inom fotbollen måste förstå att de måste ligga i för att få uppmärksamhet. Ibland måste de till och med höra av sig och övertyga oss om varför vi borde skriva om dem. Damfotbollen kan bli betydligt bättre här, de måste marknadsföra sig själva. Vi får till exempel inga pressmeddelanden från någon klubb i Damallsvenskan. Samtidigt – många klubbar i Damallsvenskan har inte ens råd att anställa personer som jobbar med marknadsföring på heltid. Så vi klandrar inte alla.
Klubbarna på herrsidan har i allt större utsträckning förstått att de är i behov av uppmärksamhet, att det kan generera pengar och intresse om vi skriver om dem. Pia Sundhage är ett geni, hon har gjort mer för damfotbollen under det halvår som hon varit förbundskapten än vad hennes företrädare på posten lyckades med på flera år. Hon är den naturliga ambassadören för damfotbollen. Men också en av få.
Med allt sagt – framgångar i sommar, under EM, kan göra att intresset ökar ytterligare. Framgångar är den snabbaste vägen till mer exponering.
Vilka skillnader ser ni i mediernas framställning av herr- respektive damfotboll?
– Det är mer matchreferat, snabbare saker – nyhetsjournalistik – kring damfotbollen. Inte så mycket fördjupningar. Tidigare hamnade man också i jämförelser med herrfotbollen, vilket var jävligt tröttsamt. Man ansträngde sig för att jämföra kvalitén, med en nästan hånfull ton. Man letade efter »damlandslagets Zlatan Ibrahimovic«.
En klassisk vinkel är också att beskriva damfotbollen som en underdog till herrfotbollen, kampen för att få uppmärksamhet, kampen för att få tävla på samma villkor.
Skriver ni något om damfotboll i varje nummer?
– Nej. Det har dock blivit mer damfotboll i Offside på sistone. Det finns två förklaringar: dels har vi ansträngt oss mer för att hitta berättelser från damfotbollens värld, dels är det ett EM-slutspelet i Sverige i sommar. Vi känner att våra läsare intresserar sig för mästerskapet, att det finns ett sug. Dessutom har Pia Sundhages inträde gjort att fler intresserar sig. Men vi har ingen policy som säger »minst 1/5 ska handla om damfotboll«. Däremot diskuterar vi inför varje nummer vilka möjligheter vi har att skriva om damfotboll. Det är inget vi ignorerar eller inte intresserar oss för.
Det finns också journalistiska fördelar att bevaka damfotbollen – det är öppet, vi kan komma väldigt nära dem vi skriver om. Det talar för att vi kommer att ha mer om damfotboll framöver eftersom vi är beroende av access.
Av vad jag kunde se på er hemsida har en kvinna aldrig varit på framsidan av er tidning, är detta ett aktivt val av er och hur motiverar ni detta?
– Det stämmer, vi har aldrig haft en kvinna på omslaget. Vi har sällan en spelare på omslaget överhuvudtaget. Har vi det så handlar det i princip uteslutande om världsspelare, eller att det är någon som alla känner igen och som väcker omedelbar nyfikenhet. I en tidningsbutik har vi max ett par sekunder på oss att väcka nyfikenhet, ett köpsug. Då går det inte att vara otydlig. Eller för smal. Pia Sundhage har omslagspotential, men hon är nog också den enda kvinnan som har det. Motsvarande i herrlandslaget – ja, det är väl Zlatan. Kanske Hamrén, om det finns något starkt pratminus att haka upp det på. Sedan är det stopp.
Alex Ferguson och David Moyes under ett möte mellan Manchester United och Everton på Old Trafford 2012.
Av: Henrik Ystén
»Titta på Phil [Neville] i Everton nu, han är fantastisk där. Kapten och allt. David Moyes och han gör ett otroligt jobb där borta, särskilt om du tänker på att de inte hade någon anfallare på hela förra säsongen.« Redan när vi intervjuade Alex Ferguson 2009 talade han gott om kollegan i Everton. Antagligen fanns tanken redan då på att det skulle bli David Moyes som skulle ta över Manchester United, för lite längre fram i intervjun berättade Ferguson att han för flera år sedan velat ha just Moyes som assisterade, när Brian Kidd slutade, men att det då stupat på att Evertons manager »ville vara förstetränare«.
På senare år har jag hamnat i åtskilliga diskussioner med folk som funderat över när Alex Ferguson ska tacka för sig, och vem som ska ta över efter honom. José Mourinho har nämnts, liksom Pep Guardiola och Ole Gunnar Solskjaer, men samtidigt har man hela tiden anat att gubben med fotbollsvärldens rödaste näsa haft något annat namn i bakfickan. I går stod det också klart att så varit fallet.
David Moyes är på många sätt ett logiskt val. Tolv år som Evertontränare bevisar att han är en man som gillar det långsiktiga lagbygge som varit Fergusons signum. Dessutom är han skotte, vilket inte ska förringas i sammanhanget eftersom Ferguson aldrig varit sen att påpeka hur mycket vassare den skotska tränarutbildningen varit i jämförelse med den engelska.
Själv har jag aldrig träffat David Moyes och har därmed ingen uppfattning om honom som person. Första gången jag fick upp ögonen för honom var när Offsidereporter Ulf Roosvald var i Liverpool 2002 för att porträttera Tobias Linderoth, som då kämpade för att platsa i det Everton där Moyes just blivit tränare.
– Vad behöver Linderoth förbättra för att bli ordinarie, frågade Ulf.
Moyes funderade ett tag, log och svarade:
– Storleken.
När Linderoth fick höra svaret suckade han och konstaterade att han knappast skulle växa tio centimeter de närmaste säsongerna. Så flyttade han också snart till FC Köpenhamn istället.
Det blir naturligtvis en tuff uppgift att ta över efter Alex Ferguson. Moyes har fått mycket beröm genom åren för att han lyckats nå stora framgångar trots att han basat över »lilla« Everton. Utmaningen blir en annan framöver. Moyes har liten erfarenhet av Champions League, han har aldrig tidigare förfogat över en budget av den dignitet som United har, han har faktiskt aldrig ens vunnit en titel som manager vilket kan vara ett bekymmer eftersom Ferguson själv en gång konstaterat: »När du kan visa upp fyra ligatitlar, vet du att du är en Unitedspelare.« Dessutom kommer Alex Ferguson finnas kvar i korridorena, och även om han lovat att han inte tänker sätta sin »fot i omklädningsrummet« lär nestorns närvaro vara svår att bortse ifrån.
Men alla dessa frågetecken till trots måste jag säga att jag gillar utnämningen. Oavsett vilket namn Manchester United hade dragit fram ur hatten skulle utmaningen varit gigantisk. David Moyes är Fergusons val – och är det någon som vet vad United behöver är det Ferguson. När vi intervjuade honom för fyra år sedan konstaterade han: »Man måste förändra, precis som fotboll alltid förändras. Vill man hålla sig på topp måste man hitta nya vägar – även när det har gått bra.« Nu har Ferguson förändrat och det är upp till David Moyes att försöka förvalta arvet. Det kommer inte att bli lätt, men man ska inte heller måla upp det som världens tuffaste tränaruppdrag. Det finns trots allt värre saker här i livet än att bli utnämnd till manager för Manchester United.
En stolt Nasser efter sönernas guld i Skol-SM 2007. Benjamin till vänster.
Av: Johan Orrenius
Det var en dag som alla andra. 14-årige Benjamin Kinnunen Nassiri hade just slutat skolan och såg fram emot kvällens fotbollsträning i Umeå när hans mamma ringde: »Ta med dig din bror och kom till affären!«
Benjamin hörde på mammans röst att det handlade om något allvarligt, och tillsammans med sin två år yngre bror Alexander stack han till Ålidbackens Livs – kvartersbutiken som deras pappa Nasser drev. När de kom fram var Nasser inte där. Benjamin visste att pappan hade varit trött och haft ont i ryggen en tid, men Nasser var inte den som klagade. Till slut hade han ändå vänt sig till sjukvården och nu hade beskedet just kommit: Nasser Nassiri hade cancer.
Benjamin kände att han inte kunde ta in det riktigt. Cancer. För honom var det ordet detsamma som döden. När han kom till sjukhuset, som låg bara några minuter från butiken, och träffade sin pappa fick han veta lite mer. Nasser hade diagnostiserats med myelom – en kronisk cancersjukdom som uppstår i benmärgen.
– Det var overkligt, minns Benjamin. Till slut förstod vi att det var en sjukdom som aldrig skulle försvinna. Men när chocken lagt sig bestämde vi oss för att ta vara på varje stund tillsammans.
I dag är Benjamin 24 år och spelar i division 3-laget Teg, precis som sin bror Alexander. Deras pappa gick bort för ett drygt år sedan. Under hela sjukdomstiden var han sönernas största supporter. Han missade inte en match. Trots smärta, trötthet och två stamcellsbyten.
– I oktober 2011 skulle vi möta Sundsvall borta, säger Benjamin. Vi hade chansen att gå upp i division två. Både jag och min bror var skadade och kunde inte vara med. Ändå satte sig pappa, som då inte var i så bra form, i bilen och körde ner 30 mil för att se matchen. Sådan var han. Hans engagemang var otroligt.
Trots att Nassers sjukdom hela tiden fanns där pratade de inte så mycket om den hemma. De försökte leva ett normalt familjeliv, med fotbollen som ett gemensamt intresse. När Benjamin drog av korsbandet (och därmed gick miste om ett kontrakt med den finska elitklubben Vasa) var det Nasser som stöttade när sonen ville lägga av. »Kom igen«, sade han. »Du kommer att bli starkare av det här!« På TV:n var det engelsk fotboll. Arabisk fotboll. Iransk fotboll. Champions League-fotboll. All möjlig fotboll.
Nasser sade gärna till sina söner att han egentligen var familjens stora stjärna. Då skrattade bröderna. Som liten grabb hade Benjamin inte drömt om Barcelona eller landslaget – utan om att en dag få ta plats i pappans iranska kompisgäng. Gänget brukade spela på en grusplan i Umeå varje söndag klockan 13. Benjamin samlade bollar, fyllde på vattenflaskor och hejade. Betraktade spelarna som kungar. Men när han blev lite äldre och väl fick vara med på planen spräcktes illusionen: pappa var faktiskt inte världens bästa fotbollsspelare.
– Det där hade vi roligt åt, säger han. »Ni är ju värdelösa!« sa vi till pappa och hans kompisar när vi började spela med dem. Men det är ju så: som liten tror man att ens pappa är bäst i hela världen.
Benjamin har fått lära sig mer om myelom än vad han hade önskat. Men den allmänna kunskapen om cancerformen är fortfarande låg. När Klas Ingesson drabbades av myelom tyckte Benjamin ibland att det var jobbigt att läsa om den gamle VM-hjälten.
– Tidningarna skrev »Nu är Klas sjuk« eller »Nu är Klas frisk«. Men man blir inte frisk från myelom. Det handlar om att hålla nere värdena så mycket det går.
För att sprida kunskapen om myelom, och för att hedra sin pappa, ska bröderna Nassiri ordna en välgörenhetsmatch i Umeå den 17 juni. Alla intäkter går till Blodforskningsfonden i Umeå. Benjamin har redan fått med sig flera sponsorer och håller just nu på att ragga spelare. Mikael Lustig och Steve Galloway är klara för spel. Jesper Blomqvist, vars morbror ska döma matchen, är också aktuell.
– Och så hoppas vi på någon mer från VM-laget 1994. Vi har varit i kontakt med både Pontus Kåmark och Klas Ingesson. Det hade varit fantastiskt att få upp Klas, men vi förstår om han inte orkar.
Benjamin själv går skadad för närvarande och har som mål att vara frisk till den 17 juni. Men det är egentligen inte så viktigt att vara med och spela, säger han. Det viktigaste är att det blir en fin dag och en trevlig match, en som Nasser hade uppskattat.
– Fotbollen fanns med honom genom hela livet, säger Benjamin. Även i slutet. En av de sista sakerna vi gjorde tillsammans var att se en VM-kvalmatch mellan Qatar och Iran.
Saknaden försvinner inte, men det gör inte de fina minnena heller.
– Jag och min bror tvingades växa upp snabbt när pappa blev dålig. Men vi lärde oss också mycket. Allt upphör inte för att någon blir sjuk. Snarare lär man sig att värdesätta livet ännu mer.
Av: Anders Bengtsson
I vårt nya nummer, som nu finns i butikerna, har jag skrivit ett reportage om New York Cosmos – klubben som värvade Pelé och Beckenbauer på 70-talet, som festade på Studio 54 och som slog publikrekord vart man än åkte på slutet av 70-talet. Cosmos revolutionerade fotbollen på en kontinent som tidigare aldrig hade begripit sig på sporten. Nu, efter 30 år i dvala, ska klubben återuppstå. Det finns anledning att hoppas att det går bra – inte minst för Nick Laveglias skull.
Nick Laveglia.
Jag träffade Nick för drygt en månad sedan på hans stamhak i Midtown på Manhattan. Han hade precis avslutat en arbetsdag som IT-kille på ett större företag på Manhattan och som så ofta svängde han förbi på vägen hem för att sänka en kall öl och snacka lite fotboll med sina vänner.
– Jag har drömt om att ha ett fotbollslag att hålla på i 30 år, ett lag som jag kan följa från en läktare, sade han till mig. Jag har till och med fantiserat om att sitta här på puben efter en 1–0-förlust och klaga över vår usla mittback.
Nick insåg att det var en smula bisarrt att han är supporter till ett lag som inte ens hade kunnat få ihop ett lag om det var match i morgon och konstaterade att det var märkligt att han, trots att han var ordförande i klubbens officiella supporterförening, Borough Boys, aldrig sett Cosmos spela. Precis när han började bli tillräckligt gammal för att följa med sin pappa till Giants Stadium i början av 80-talet för att se Cosmos spela, lade Cosmos ner.
Sedan 1996, då MLS grundades, har det pratats om att två av ligans lag borda komma från New York. New York Red Bulls har funnits där och lockar mest folk från New Jersey. Men även om Nick, i brist på annan fotboll, gått på en del Red Bulls-matcher, har han inte fastnat.
– Jag är uppvuxen i Bronx, alla lag jag håller på spelar på Long Island. Vi som är födda i New York är noggranna med gränserna, det handlar om kultur och tradition. Det var därför jag fantiserade om att Cosmos en dag skulle återuppstå, de kom från mina kvarter.
2007 hörde Nick för första gången rykten om att Cosmos skulle köpas av bankmannen och miljardären Bernie Madoff. Några månader senare åtalades Madoff för en av de största bedrägerihärvorna i världshistorien (2009 dömdes han till 150 års fängelse för att ha bedragit folk på cirka 455 miljarder kronor). Två år senare gick det snabbare, engelsmannen Paul Kemlsey köpte klubben och lovade att klubben snart skulle vara tillbaka i MLS. Det visade sig att Kemsley mer var intresserad av att tjäna pengar på varumärket Cosmos. Man öppnade butiker och sålde retroplagg, man planerade att öppna sportbarer och man anställde Eric Cantona som sportchef – ett bevis på att klubben inte hade några som helst sportsliga ambitioner. Det blev aldrig något fotbollslag. Men nu, med den nya ägares Seamus O’Brien, tror Nick att det är allvar. Den 3 augusti är det premiäromgång i NASL, USA:s andraliga efter MLS. New York Cosmos möter Fort Lauderdale.
Sedan jag lämnade New York har klubben fortsatt att värva spelare. Just nu är man uppe i 17. Men fortfarande har inte den stora stjärnan presenterats, den som Nick tror behövs för att Cosmos ska kunna locka supportrar till hemmamatcherna.
– Jag inser att det nästan krävs att vi värvar några spelare som skapar intresse om vi ska bli fler än några tusen på premiären. Det hade varit helt i Cosmos anda om vi hade värvat David Beckham. Cosmos är synonymt med glamour, och ska jag vara ärlig tror jag at det blir ägarnas största utmaning. Att få in glamour utan att det urartar som det gjorde för 30 år sedan. Cosmos historia är både vårt största vapen och vår största fiende.
Vill du läsa mer om New York Cosmos? Köp Offside 3/2013.
Sidor
Nyhet i shopen
Mest läst just nu
Kategorier
Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Skribenter