Av: Johan Orrenius

I den ugandiska tidningen New Vision läser jag spelarbetygen efter Ugandas 2–1-seger över Angola i VM-kvalet. 

Martin Mutumba får en sjua. 

Omdömet lyder: »Redeemed himself after a shaky Cranes performance last year. This time he confidently sprayed killer passes. He also dribbled at will.«

Att som afrikanskt lag nå ett VM-slutspel är ingen enkel sak. 52 landslag slåss om fem platser. Först måste man vinna sin grupp, sedan slå ut en annan gruppetta i ett direkt avgörande möte. Ugandas landslag, som kallas för The Cranes, har aldrig deltagit i ett VM-slutspel och har heller inte spelat Afrikanska mästerskapen sedan 1978. Men nu ligger man lite överraskande tvåa i sin grupp – en poäng bakom Senegal – och är i allra högsta grad med i racet om en VM-biljett. Mutumba är kanske inte den främsta orsaken till det, men han har helt klart bidragit (Uganda låg under med 1–0 när han byttes in med 20 minuter kvar mot Angola).  

Jag är glad för det, tycker till och med att det är stort. För inte så längesen trodde jag ju att Mutumbas karriär var på väg att rinna ut i sanden.

Första gången jag träffade honom var inför säsongen 2009. Eller 2LAX9, om man så vill. Det var någon slags pressträff på AIK:s högkvarter Karlberg. Tränaren Mikael Stahre pratade högt om att »köra som fan«, så där som Mikael Stahre gör, och ett knippe nya eller nygamla spelare satt i matsalen och svarade tålmodigt på frågor om det kommande spelåret. Spekulerade. Gissade.

Det var inte så att reportrarna flockades runt Martin Mutumba. Snarare var vi nog en del som trodde att hans tåg hade gått. Men jag slog mig i alla fall ner bredvid honom och vi snackade i en halvtimme. Han berättade om den allsvenska debuten som 17-åring, om benbrottet efter det och om annat strul som följde. Om tiden i Finland. Om mötet med Stahre (som han refererade till som »kungen«) i Väsby. Och om återkomsten till AIK.

– Dags att slå igenom på riktigt nu alltså, sade han.

Jag nickade. Men trodde jag honom? Nej. Mutumba kändes som en chansning från AIK:s sida. Jag upplevde det heller inte som om någon i AIK:s ledning förväntade sig stora saker från honom, i alla fall var det ingen som uttryckte sig på det viset. 

Jag fick fel om Mutumba, vilket ärligt talat bara gladde mig. När sommaren 2009 gick över i höst åkte jag ut till Rinkeby för att göra en större intervju med honom. Han hade börjat få uppmärksamhet då. Det gick bra i AIK, han dribblade på planen och charmade reportrarna med sin vassa tunga. Men det kändes aldrig som att han förställde sig – han var bara sig själv. Vissa störde sig på honom, de tyckte att han borde snacka mindre och göra fler poäng, men jag tyckte att han gjorde Allsvenskan ungefär hundra gånger roligare. Dessutom gjorde han Allsvenskan relevant i Rinkeby, ungefär som Erkan Zengin gjort i Fittja några år tidigare. Och en sådan bedrift ska definitivt inte underskattas.

Vi hade stämt träff vid Rinkeby torg. Höstsolen sken. Jag tänkte att jag skulle undvika att fastna i den stereotypa vinkeln »kaxig kille från förorten«, vilket inte var alldeles enkelt. När han dök upp en god stund efter utsatt tid bar han en knallgul träningsoverall, jättelika hörlurar och svarta solglasögon som han med guldpenna skrivit »Flip Life« på. Sedan hängde vi en hel eftermiddag.

Det blev årets roligaste arbetsdag för min del och ett par månader senare stod Martin Mutumba bredvid en gräsplan i Göteborg och berättade för alla som ville lyssna (och det var en del) hur det kändes att vara svensk mästare. Han uppträdde som om han ägde världen, och just då kändes det nog fan som om han gjorde det.

Nästa säsong höjdes målsättningen ytterligare. Han pratade om att göra fler poäng, kanske för att en del trots guldet anklagade honom för att vara alltför ineffektiv. Men istället kom en backlash. AIK-våren 2010 var ösregnig. Guldlaget var splittrat, resultaten usla och Micke Stahre flyttade till Grekland. Och Mutumba, han hamnade i ungerska Videoton tillsammans med Bojan Djordjic. Det var inte den sortens proffsflytt man säger grattis till, den kändes bara märklig.

När han kom tillbaka till AIK, efter en misslyckad tid i Ungern, var det som att träffa en annan människa. Jag undrar fortfarande vad som egentligen hände i Videoton. Han var hårdare nu, skrattade sällan, gick förbi journalister utan att besvara några frågor. Killen verkade helt enkelt inte må särskilt bra. Han var ständigt på sin vakt och verkade tro att vi reportrar ville honom illa. Det gick inte att nå honom.  

På planen såg han ofta frustrerad ut och jag trodde då ärligt talat att AIK skulle göra sig av med honom. En annan klubb hade nog gjort det också, för när Mutumba spred negativ energi var han definitivt ingen tillgång för laget. Men AIK hade tålamod. De gav honom tid och kärlek i ett läge där han egentligen kanske inte förtjänade det – och just därför behövde det extra mycket. Det var både hedervärt och smart gjort. AIK har, tycker jag, ofta varit bra på det sättet. Verkligen inte bäst i klassen i alla kategorier, men duktiga på att göra spelarnas olikheter till en styrka – istället för att försöka stöpa dem efter samma mall. 

AIK gjorde rätt som trodde på Mutumba. Den här våren har varit långt ifrån problemfri för laget, men nummer nio är het igen. Framför allt verkar han ha roligt på planen igen. Under den första delen av Allsvenskan 2013 har han varit en av AIK:s genomgående bästa spelare. Den som påstår att han är en överskattad lirare som bara är duktig på att snacka kan inte ha sett laget särskilt många gånger. Ett mål och tre assist är okej, men framför allt har hans spel nu också börjat göra andra bättre.

Det sägs ibland att man bara får en chans, men med Mutumba känns det som om han har slagit igenom tre gånger nu. Hans första genombrott kom som 17-åring, det andra 2009 och just nu befinner han sig mitt i sitt tredje. Egentligen är det de tyngre perioderna däremellan som är särskilt intressanta, men jag hoppas att de djupa svackorna är historia nu.

Martin Mutumba är idag en klart bättre spelare än under guldsäsongen 2009. Han är väl värd sin landslagsplats. Och om nu Hamrén inte kan ta oss till Rio kommer jag att hålla en tumme för Uganda.

Det enda som retar mig är att vi inte var på plats i Kampala för landskampen mot Angola. Vilket reportage det hade kunnat bli. Kanske följa med The Cranes på bortamatch i Senegal i september istället? Rinkeby–Dakar. 

Av: Anders Bengtsson

För tre veckor sedan debuterade jag med intervjuserien »Bengtsson möter…« Upplägget var enkelt: Den jag är nyfiken på ställer jag frågor till. I premiären föll valet på Johan Orrenius. Nu är det dags igen, men under den nya vinjetten »Bengtsson ringer…!« 
Den här gången är jag nyfiken på Pål Lundin.

Pålle är en före detta målvakt med bland annat 190 matcher för Öster, två år i Trelleborgs FF, en säsong i Oxford FC och två A-landskamper. Efter avslutad fotbollskarriär har han arbetat som murare och kakelläggare i Osby. 



Hej Pålle!

– Hallå! Vad vill du? Vill du ha inside information eller?

Om vad?

– Det vet jag inte. Jag har inget att komma med. 

Vad gör du just nu?

– Jo, jag putsar ett garage, det är vad jag gör. Slätputsning. Det kan låta enkelt och det borde det väl vara för en som jobbar med sånt här på heltid som jag gör. Men det måste vara helt perfekt, inte för torrt, inte för blött. Det kräver tålamod, vilket jag inte har. Det är en nackdel jag har i mitt yrke. Men jag är noggrann.

Vad är det bästa med ditt jobb som murare och kakelläggare?

– Det är omväxlande. Det är så många moment i en kakelsättning att man inte hinner tröttna förrän det är dags för ett nytt moment.

Hur många moment finns det?

– Fem. Helspackling, tätskiktning, plattsättning, fogning och silikonering. 

Vad händer annars i ditt liv?

– Det är fullt ös. Jag har två kakelbutiker, en i Osby och en i Älmhult. Dessutom är jag målvaktstränare och sportchef i IFK Osby, tränar mina barns lag, är med i styrelsen och… Ja, du hör ju hur det låter. Det får fan räcka nu. Det har jag sagt till styrelsen också, jag ska nog lämna mitt styrelseuppdrag. Jag är ju bara ledig på fredagskvällarna.

Vad gör du då?

– Njuter! Dricker bira och bara har det gott. Men jag vill ju kunna dricka ett par bira lite oftare än så, det är väl inte för mycket begärt?

Absolut inte. När är du som lyckligast?

– På fredagskvällarna. 

Annars då?

– Visst blir jag lycklig av att se frugan och ungarna ha det gott också. Jag har alltid varit glad, det har varit en styrka. Men det är svårt när det är så mycket skit överallt hela tiden. Krig och mord. 

Om du hade kunnat förändra en sak i din personlighet, vad skulle det då vara?

– Jag är så otroligt impulsiv. Och rastlös. Nu kommer det att låta konstigt, men det var en fördel under min tid som målvakt. Jag var som en iller i straffområdet, högg på allt. Kolla på Zlatan – han är också aggressiv och impulsiv. Alla stora spelare har det i sig. Men impulsiviteten har också gjort att jag råkat ut för mycket skit. Det var visserligen länge sedan nu, det är preskriberat.  

Tycker du att Erik Hamrén gjorde rätt när han petade Jonas Olsson efter hans insats mot Österrike?

– Nej. Jag hade petat Granqvist istället. Han är sämre.

Vad säger du om målvaktssituationen i landslaget? Gillar du Isaksson?

– Jag trodde han skulle bli en toppmålvakt. Han har ju allt. Eller jag trodde det. Men jag tycker han är för passiv. Fan, Isaksson är 1,99 lång men äger inte straffområdet! Det ska inte komma en boll in i boxen som inte han är ute och slåss om. Sånt smittar av sig på backarna. Och så är det spelet med fötterna. Men jag gillar han Nordfeldt. Han har pondus, det utstrålar självsäkerhet från honom. 

Vilka är de tre bästa svenska målvakterna genom tiderna?

– Ronnie Hellström är given etta. Sedan… Jag vet inte några målvakter innan Ronnie. Vad har vi därefter? Ravelli… Hedman… Isaksson… Nej, jag måste kanske inkludera mig själv. Får jag det?

Ja. 

– Nej, det kan jag ju inte. Hur skulle det se ut? Men säg Ravelli som tvåa då. Och blankt på tredjeplatsen.
Jag vet att du har dragit storyn om när du blev inkallad till landslaget påskhelgen 1991. Men kan du inte dra den igen? 

– Jo, jag hade ju ledigt så jag hade festat ganska hårt i tre dagar. Jag låg och sov när Tommy Svensson ringde, otroligt bakis. Jag trodde det var en polare som skämtade, så jag la på telefonen igen. Så ringde Tommy igen, jag la på igen. Sedan ringde Hasse Backe mig, som tränade mig i Öster på den tiden. Han skällde på mig och sa att Tommy ville att jag skulle ansluta till landslagssamlingen. Ja jävlar… Backe hämtade upp mig och skjutsade mig till flygplatsen. Han stannade på vägen och köpte en ask Läkerol till mig, jag luktade väl fylla. Sedan var det bara rätt in i skiten. Jag satt på bänken samma kväll, när vi besegrade Österrike med 6–0. Eller om det var 6–1. Jag var så bakis att jag inte orkade fira ett enda mål. På kvällen var det fest med landslaget. Jag höll mig på hotellrummet. Det är nog enda gången jag tackat nej till en fest. Men 1992 blev jag uttagen igen. Då var jag givetvis nykter. 

Om man besöker Osby i sommar, vad får man inte missa då?

– Jag tycker man ska gå på en match med IFK Osby, bevittna hur vi vinner division fyra. Jag står nog bakom ett av målen och skriker på domaren. Annars har Stora Hotellet fått en ny kock som är riktigt duktig.

Var i världen vill du helst bo?

– Oj! Det var djävulskt gott i England. Det hade varit fint att bo på en pub i England. Eller vänta! Jag kommer ihåg när vi var i Österrike med Öster, när vi spelade i Europacupen. Vi bodde där i bergen någonstans. Vad hette det nu? Äh, jag vet inte. Men det var fint. Kanske Hawaii ändå. Jag har aldrig varit där men sett bilder. Palmerna och stränderna… Nej, jag säger England. Folket där är goa, de lever för dagen.
Okej, Pålle. Det var härligt att prata med dig.

– Vi är klara nu? Bra! Jag måste putsa vidare. 



Snabba med Pålle



Hamrén eller Lagerbäck? »Hamrén.«

Avgörande glidtackling eller avgörande volleyskott? »Avgörande glidtackling, definitivt!« 
TFF eller Öster? »Öster. Men jag lider med TFF.«

Gli Azzurri eller Italiens landslag? »Vad fan är Gli Azzurri?«

Bjärred eller Daniel Andersson? »Bjärred. Klasskillnad.«

Poolhoppet bomben eller Der Bomber? »Der Bomber. Landar man fel i bomben är det ett helvete.«

Rit-Ola eller Jens Fjellström? »Fjellström.«

Tiki taka eller kontringsfotboll? »Tiki taka? Kontringsfotboll!«

Fria eller fälla? »Fria.« 


Av: Henrik Ystén

I förra veckan drog vi iväg vårt nya nummer till tryckeriet. Därmed börjar stressen, som alltid ackompanjerar en deadline, ersättas av de känslor som uppstår så här veckan efter: spänning över att få se slutresultatet när tidningen väl dyker upp på kontoret, samt oro för att det trots alla våra ansträngningar kanske inte blir så bra som vi tror. Det är en bitterljuv väntan, och jag kan inte låta bli att tänka att det är lite samma läge som de personer som jag själv skriver om i numret befann sig i före säsongen.

Före detta Djurgårdsledarna Magnus Pehrsson och Tommy Jacobson var i slutet av mars fulla av förhoppningar. De var spända på att få se hur allt deras slit de senaste åren – med sanering av klubbens ekonomi och uppbyggnad av en ordentlig organisation äntligen skulle ge resultat på planen.
– Jag kände att vi hade nått flera målsättningar med den sportsliga organisationen när transferfönstret stängde i början av april i år. Då var ramarna på plats, som Magnus Pehrsson säger i reportaget.

Det blev, som bekant, inte riktigt som han tänkt. Det blev faktiskt inte riktigt som vi hade tänkt heller. När vi planerade reportaget (tidig april) var det avsett att bli en rak intervju med Magnus. För honom lanserade vi det som att vi ville porträttera en tränare i en Stockholmsklubb när det blåste snålt – efter en usel start, inför ett lokalderby mot AIK. Magnus tackade efter viss tvekan ja, för att sedan ignorera våra samtal under en hel vecka. Varför förstod vi först fredagen den 26 april, då klubben på en presskonferens avslöjade att Magnus avgick efter att tre Djurgårdsanhängare på träningsanläggningen konfronterat tränaren med uppmaningen »Vinn eller försvinn«. Efter det var det tyst från Magnus. Utöver en kortare intervju i Expressen pratade han inte med media om hoten han kände var riktade mot honom. Jag försökte kontakta Magnus men han svarade inte i telefon eller på mejl. Fram tills han en dag, två veckor senare, överraskande ringde upp samtidigt som jag slet med sommarstugans gräsmatta. Jag frågade hur läget var.
– Helt ärligt är det sådär, sade han. För första gången i mitt liv känner jag mig bitter.
Vi bestämde träff i hans stuga i Bohuslän, dit han sökt sig för lugn och ro. Han föreslog söndagen den 19 maj. Att det var min födelsedag brydde jag mig inte om att säga.

Det blev, omständigheterna till trots, en rätt trevlig eftermiddag. Magnus mötte upp i ett gammalt Djurgårdsträningsställ. Han bjöd på kaffe och bullar. Det var svensk försommar på en veranda som vi fick överge efter fem minuter eftersom det började duggregna. Magnus berättade att han gått igenom flera olika faser sedan han slutade som tränare: först var han livrädd efter mötet med supportrarna, sedan började han fundera på om det ändå gick att ta tillbaka sitt beslut och återvända till klubben.
– Tanken kom eftersom jag fick så mycket stöd och påtryckningar från folk som tyckte att jag gjort ett bra jobb. När jag väl insåg att det inte fanns något sätt att förändra viktiga saker i och omkring klubben för att det skulle kännas rätt för mig, så övergick allt i en slags bitterhet. Det här var ju mitt drömjobb. Jag är ju djurgårdare. Nu är det borta, nu är drömmen borta. Det var tufft, jag har nog aldrig varit bitter tidigare i hela mitt liv. Jag kände inte igen känslorna. Jag var förbannad, frustrerad, ledsen… Jag kände en meningslöshet inför den här typen av jobb.

Magnus berättade också att han kommit in i en fjärde fas. En där han kunde börja se framåt, men också sammanfatta vad han varit med om. Han talade mycket om allt jobb som han och Tommy Jacobson lagt ner för att få Djurgården på rätt kurs igen. Inte bara vad det gällde A-lagets resultat, utan kanske framför allt för att skapa en klubb som stod stadigt på längre sikt – med ett social engagemang i Djurgårdsandan, med en trupp där man ägde spelare istället för att låna in dem (eller köpte dem genom frikostiga lån från externa finansiärer), med en ungdomsverksamhet som man inte behövde skämmas för.
– Det är väl det man mår mest dåligt av i dag, sade Magnus. Man blir extremt cynisk när man funderar på framtida jobb, för jag vet att jag har gjort något grymt bra. Samtidigt kan man säga att det kanske är skit samma i en klubb som Djurgården där långsiktighet är oerhört svårt. Man kanske kan göra en sådan här förändring, men då måste man samtidigt ha så mycket pengar att man kan se till att A-laget blir topp fyra varje år. Förväntansbilden ligger ju där för DIF, trots att ekonomin och tabellplaceringar de senaste sex, sju åren inte varit mer än mitten, botten med allsvenska mått mätt. Det visade sig att det här sättet att arbeta på inte var acceptabelt, i varje fall inte i vissa grupper.
Jag frågade om han kände att de hade gjort något fel längs vägen. Magnus svarade:
– Det fanns väl en gnutta naivitet hos oss. I och med att vi kände sådan trygghet i det vi gjorde så trodde vi kanske att tålamodet var större än det var. Vi överskattade det.

När jag lämnade den lilla röda stugan i Bohuslän hade vi pratat i över två timmar. Och som så ofta när man tagit sig tid att lyssna till någon fanns det skäl att omvärdera uppfattningen om personen. Om jag tidigare känt att Magnus ibland varit väl torr i sin roll som Djurgårdstränare, såg jag nu en man som jobbat mer än någon av sina allsvenska kollegor i flera års tid. Om jag tidigare lyssnat med ett halvt öra på dem som hävdat att Magnus inte alls blivit hotad, utan istället tagit det som ursäkt för att lämna ett sjunkande skepp, ansåg jag nu att den tanken var fullständigt absurd. Magnus brann för att förändra en klubb som genom decennierna aldrig hittat stabilitet, varför skulle han ge upp när han var så nära målet? Och framför allt: om jag tidigare ryckt blaserat på axlarna åt rubriker om att ännu en Stockholmstränare som tvingats lämna sin post på grund av påtryckningar från fans, var det nu svårt att inte känna för en kille som hade nått sin dröm bara för att inse att den inte var vad han trodde.

Mer om Magnus Pehrsson och Djurgårdens turbulenta vårsäsong kan ni läsa om i kommande nummer av Offside. Det når prenumeranter från och med mitten av nästa vecka, och finns i butik från och med tisdagen den 25 juni.  

Det har talats och skrivits en del om Andreas Herzog i veckan. Fullt naturligt, vi har ju en tendens att hatälska våra Sverigedödare (Costa Ricas Hernan Medford och Senegals Henri Camara har båda förärats med reportage i Offside) och Andy H verkar vara en sympatisk man. Klart att man kan prata med honom.

Men österrikarna själva har länge haft ett behov av nya hjältar. Sedan Herzog sänkte Sverige och sköt landslaget till VM i Frankrike 1998 har Österrike inte kvalat in till något mästerskap. Ja, i EM 2008 var de förstås med i egenskap av värdar, men det gick inte särskilt bra – en poäng på tre matcher. Sedan följde två misslyckade kval till.

Dagens österrikiska landslag är det mest spännande sedan Toni Polsters hockeyfrilla skrämde försvarare på 90-talet. Här finns David Alaba, här finns Martin Harnik, här finns Marko Arnautovic – alla tre skickliga spelare i en utmärkt liga (Bundesliga). Men är det ett i grunden bättre landslag än det som Erik Hamrén chefar över? Nej, jag tycker inte det. Man kan se kvaliteter i Österrike utan att för den sakens skull framställa laget som något fantastiskt.

Hela veckan har jag gått och oroat mig för i kväll. Jag är trött på det. Nog nu. Gör vi anspråk på att vara ett land för Brasilien-VM kan vi inte åka till Wien och vara rädda. Detta taskiga självförtroende som vi alla tycks gå runt och bära på är inte klädsamt. Går vi på fest för att med tunghäfta stå som en tönt med en plastmugg bål i handen hela kvällen, eller går vi på fest med ambitionen att faktiskt ha roligt? 

Det finns en hel del som Hamrén saknar, men det finns också rätt mycket som han har. Saker som Marcel Koller, hans österrikiska kollega, faktiskt borde vara avundsjuk på.

Hamrén har …

… Zlatan Ibrahimovic. Österrikes vassaste skytt, David Alaba, har gjort en lysande säsong i FC Bayern och jag håller honom som Österrikes bästa spelare. Men om ni bara fick välja en spelare från dessa två landslag – vem skulle ni plocka? Jag behöver inte fundera särskilt länge på den frågan.

… Ett ganska tacksamt utgångsläge, trots allt. Förväntningarna är låga efter en vår av tröga landskamper. Samtidigt utfärdar krönikörerna stormvarning på Ernst Happel-stadion i kväll. Att få vara underdog mot en motståndare som Österrike är gynnsamt. 

… En defensiv som trots allt har hållit nollan i tre raka landskamper, den boosten ska inte underskattas. »Men nu väntar en helt annan uppgift!« är den naturliga invändningen. Och då kan man svara: »Det har du rätt i, men det är inte heller Tyskland, Spanien eller Italien som vår backlinje ska gå ut mot.«

… Johan Elmander tillbaka. En rostig Elmander är sällan särskilt målfarlig, men hans eviga löpande ger utrymme för andra spelare att glänsa. Alex Kacaniklic, till exempel.

… En revanschsugen Kim Källström. Ifrågasatt efter en något knackig vår i Spartak Moskva. Vilket utmärkt tillfälle att demonstrera sitt värde.

… Jimmy Durmaz. Känns som den perfekta inhopparen för en sådan här match.

Se där. Ett försök att mana till lugn och några skäl till optimism. Återstår att se om det var ett par sanningens ord eller simpelt självbedrägeri. Men i dag på lunchen är det jag som går till spelbutiken och slänger in en hundring på svensk seger.