Av: Henrik Ystén

I går bänkade jag mig framför TV:n för att se något så ovanligt som ett svenskt pojklandslag spela EM-semifinal. Sveriges P17 mötte Ryssland och det krävdes 22 straffar för att kora en vinnare. Tyvärr blev den vinnaren Ryssland, men förbundskapten Roland Larsson kunde efter matchen ändå konstatera att han var »jättestolt« över sina spelare. Det ska han också vara. Sverige stod upp väl mot riktigt bra motstånd – även sedan de fått en spelare utvisad i andra halvlek.

Det svenska landslaget åkte till Slovakien utan några större förhoppningar. Att de ens tagit sig dit var överraskande. Senast ett svenskt pojklandslag spelade slutspel var 1999, då hette turneringen U16-EM och Blågult hade spelare som Per Nilsson, Kim Källström, Bojan Djordjic, John Alvbåge och Stefan Ishizaki i laget. På den tiden var de tämligen okända namn, i dag vet vi lite mer om dem och var deras karriärer tog vägen. På samma sätt kommer vi om några år ha facit på hur det har gått för P17-landslagets Sixten Mohlin (MFF), Isak Ssewankamboo (Chelsea) och Valmir Berisha (HBK). Roland Larsson var i går full av förhoppningar: »Det känns som att det är något stort på gång för det här laget i framtiden«, sade han på förbundets hemsida.

Jag hoppas att han har rätt. Men det finns skäl att vara försiktig med de stora visionerna. Tittar man tillbaka på tidigare ungdomslandslag hittar man fler spelare som inte lyckats förvalta sin »supertalang« än sådana som lyckats. Det krävs tålamod, tur och träningsvilja – och framför allt är det svårt att tidigt veta vilka som kommer att blomma upp. Det är inte minst förra allsvenska omgångens mest omtalade spelare ett exempel på. När Fotbollskvälls expert Daniel Nannskog utnämner HIF:s Loret Sadiku som en »framtida mittbacksgeneral i landslaget« är det lätt att glömma att just Loret för bara några år sedan betraktades som en strulpelle som matade i sig vingummi inför varje träningspass. Och när jag såg spelaren för första gången för tre år sedan – på ett besök i Costa Ballena dit Jonas Thern hade tagit Loret och hans klasskamrater på John Bauer-gymnasiet för fyra veckors läger – noterade jag visserligen en bollsäker spelare men också en kille som inte riktigt verkade ha rätt inställning.
– Det var ännu värre förr, sade Thern till mig. Loret levde helt i sin egen värld. Var det träning på konstgräs kunde man alltid ge sig fan på att han dök upp med en plastkasse med fotbollsskor för naturgräs.

Loret Sadiku har växt upp sedan dess, och han har gjort det genom att ta stegen i rätt tid – med rätt coachning (Thern kallades inte dog shit av Gascoigne för inte) och med rätt matchning. I fjol spelade den skolade mittfältaren mittback när HIF dominerade hemmamötet mot Celtic. Erfarenheten från en sådan match kan inte överskattas. På liknande sätt har det svenska P17-landslaget nu gett sig själv bästa möjliga förutsättningar att fortsätta utvecklas. Genom att ta sig till semi har de säkrat en plats i höstens VM i Förenade Arabemiraten, och är det något som svenska talanger behöver mer av är det erfarenhet av internationell fotboll. Ja, det gäller inte bara talangerna för övrigt – den eviga frågan hur allsvenska lag ska kunna hävda sig i Europa borde oftare sammankopplas med vilka klubbarna möter säsong efter säsong. Med fler matcher mot bättre motstånd vässas kvaliteten. Med fler matcher mot lag från bättre ligor kommer talangerna utvecklas. Det är därför det är så olyckligt när till exempel ett Öster lägger pengar på att åka till Turkiet på träningsläger för att möta… IFK Värnamo.


Vi får frågan med jämna mellanrum: »Varför bevakar ni inte damfotboll i samma utsträckning som ni bevakar herrfotboll?« Förra veckan fick vi frågan igen, i två olika mejl. Frida Fagerlund, som studerar på Linköpings Universitet, håller just nu på att skriva en uppsats, ämnet är »damfotboll i massmedia«. Samtidigt pluggar Anna Israelsson genusvetenskap på Stockholms Universitet. Båda undrade om vi ville svara på deras frågor. Det är relevanta frågor och eftersom vi får dem så ofta tänker vi att det kan vara intressant för fler att höra hur vi resonerar. 



Varför tror ni att damfotboll får mindre utrymme i media än herrfotboll?

– Det vore dumt att inte ange »läsarnas/tittarnas intresse« som den främsta förklaringen. Vi, liksom alla andra tidningar som är beroende av att gå med vinst för att kunna överleva, har läsarnas intresse i åtanke. Vi vet, efter läsarundersökningar och feedback, att en stor majoritet vill läsa om herrfotbollen – även om det så handlar om Superettan eller division ett. Skulle vi skriva lika mycket om damfotbollen som herrfotbollen hade vi tappat läsare, så ser verkligheten ut. Alla som är insatta i hur utvecklingen är och har varit i tidningsbranschen – med sjunkande intäkter, nedlagda sportredaktioner och allt annat som innebär att tidningar tvingas säga upp personal allt oftare – förstår förhoppningsvis också att det inte går ihop. 

Vi vet däremot att intresset för damfotboll är betydligt större när det nalkas ett mästerskap, som inför sommarens EM. Då ökar också vårt fokus på damfotbollen. Det handlar om efterfrågan. 
Det påminner om bevakningen av handbollen i Sverige. Få rapporterar om serielunken i mer än notisformat. Men när det är mästerskap, oavsett om det är på dam- eller herrsidan, ökar bevakningen dramatiskt. 

När det allmänna intresset för Damallsvenskan är så dåligt – i fjol var publiksnittet i Damallsvenskan 836 åskådare per match och då spelade några av världens bästa spelare i ligan – är det varken publicistiskt och ekonomiskt försvarbart att ge damfotbollen lika mycket utrymme som herrfotbollen. 

Är det något ni tänker på (att damer får mindre utrymme)?  

– Absolut. Eftersom det är så lite bevakning och rapportering kring damfotbollen finns det troligen också väldigt många bra berättelser som inte är berättade. Vi har faktiskt som målsättning att bli bättre på att hitta just de här reportagen. Vi har varit för dåliga, så är det bara. Det krävs att vi anstränger oss ännu mer än vi gjort tidigare. Det första vi kan göra är att skaffa oss bättre kunskap om damfotboll, vi måste ta kontakt med klubbledarna, spelarna och tränarna för att veta var de bra berättelserna finns. De dyker inte bara upp. Väldigt många av oss som arbetar med fotbollsjournalistik har inte lika bra koll på damfotbollen som herrfotbollen. Utan kunskapen kommer vi aldrig att kunna rapportera bättre och mer. 

Vi på Offside vill nämligen förvåna våra läsare med jämna mellanrum – vi vill hitta berättelser som våra läsare inte trodde de var intresserade av. Och i denna kategori är damfotbollen tacksam. Ett bra exempel är vårt reportage om Josefine Öqvist (nummer 2/2013).

Det hade varit skitkul att oftare kunna ha riktigt bra reportage om damfotboll, men då måste vi också hitta historierna. Ett problem är att vi är beroende av frilansidéer. Av hundra idéer som trillar in i våra mejlkorgar handlar max två eller tre om damfotboll. Och av de hundra idéerna är det kanske just två eller tre som är tillräckligt unika och spännande för att vi ska gå vidare med dem. Det säger sig självt att det inte är så lätt. 

Tycker ni att medier har ett visst ansvar att försöka främja damidrott på samma sätt som man främjar herrfotboll (genom att ge dessa mycket utrymme)?

– Både och. Ett public service-bolag har ett ansvar att lyfta fram damfotboll, som vi faktiskt inte har. En lokaltidning har ett ansvar att bevaka sitt närområde. Vi, som är ett fotbollsmagasin som utkommer med sju nummer varje år, har ett ansvar att göra så bra fotbollsjournalistik som möjligt, som dessutom är ekonomiskt lönsam, i varje nummer. Det är vår interna målsättning i alla fall. 

Vi får ofta höra att vi på Offside har »ett ansvar« att lyfta fram damfotbollen, att vi som är Sveriges största fotbollsmagasin borde göra mer för att öka intresset. Även om det hade varit en häftig utmaning, har vi har inte råd att ta den risken, vi kan inte riskera att tappa läsare bara för att vi förväntas inta någon slags ambassadörroll för damfotbollen. Än en gång, det handlar om efterfrågan. Just nu finns den inte, det är inte ens i närheten. 

Vad tror ni krävs för att damfotboll ska få mer utrymme i media (förutom bättre ekonomi)?

– Tid. Damfotbollen utvecklas i betydligt snabbare takt än herrfotbollen. På 10-15 år har kvalitén gått framåt något oerhört. Om ytterligare några år är kanske majoriteten av de allsvenska damspelarna heltidsproffs, då kommer nivån att höjas ytterligare. Det kommer in agenter som är bra på att snacka upp intresset om sina spelare, det kommer in TV-pengar som gör att kartan ritas om, det kommer mer publik till matcherna, spelarna blir större stjärnor, sponsorpengarna ökar… I takt med det här kommer också rapporteringen, både från oss och från alla andra tidningar och TV-kanaler, att öka. Men att det om fem eller tio år skulle skrivas lika mycket om damfotboll som herrfotboll, tror vi inte. Herrfotbollen har för stort försprång.  
Det krävs tid för att bygga de traditioner och den kultur som herrfotbollen har gratis. Lika ofta som vi skriver om en fotbollsspelare, skriver vi om supportrar, agenter, ekonomi, politik – det som händer runt omkring själva fotbollsplanen. 
Dessutom ser vi gärna att man inte tar för givet att man ska »få« utrymme. Man måste ta utrymme. Det gäller lika mycket herrfotbollen. De som arbetar inom fotbollen måste förstå att de måste ligga i för att få uppmärksamhet. Ibland måste de till och med höra av sig och övertyga oss om varför vi borde skriva om dem. Damfotbollen kan bli betydligt bättre här, de måste marknadsföra sig själva. Vi får till exempel inga pressmeddelanden från någon klubb i Damallsvenskan. Samtidigt – många klubbar i Damallsvenskan har inte ens råd att anställa personer som jobbar med marknadsföring på heltid. Så vi klandrar inte alla.

Klubbarna på herrsidan har i allt större utsträckning förstått att de är i behov av uppmärksamhet, att det kan generera pengar och intresse om vi skriver om dem. Pia Sundhage är ett geni, hon har gjort mer för damfotbollen under det halvår som hon varit förbundskapten än vad hennes företrädare på posten lyckades med på flera år. Hon är den naturliga ambassadören för damfotbollen. Men också en av få. 
Med allt sagt – framgångar i sommar, under EM, kan göra att intresset ökar ytterligare. Framgångar är den snabbaste vägen till mer exponering.    

Vilka skillnader ser ni i mediernas framställning av herr- respektive damfotboll?

– Det är mer matchreferat, snabbare saker – nyhetsjournalistik – kring damfotbollen. Inte så mycket fördjupningar. Tidigare hamnade man också i jämförelser med herrfotbollen, vilket var jävligt tröttsamt. Man ansträngde sig för att jämföra kvalitén, med en nästan hånfull ton. Man letade efter »damlandslagets Zlatan Ibrahimovic«. 
En klassisk vinkel är också att beskriva damfotbollen som en underdog till herrfotbollen, kampen för att få uppmärksamhet, kampen för att få tävla på samma villkor.

Skriver ni något om damfotboll i varje nummer?

– Nej. Det har dock blivit mer damfotboll i Offside på sistone. Det finns två förklaringar: dels har vi ansträngt oss mer för att hitta berättelser från damfotbollens värld, dels är det ett EM-slutspelet i Sverige i sommar. Vi känner att våra läsare intresserar sig för mästerskapet, att det finns ett sug. Dessutom har Pia Sundhages inträde gjort att fler intresserar sig. Men vi har ingen policy som säger »minst 1/5 ska handla om damfotboll«. Däremot diskuterar vi inför varje nummer vilka möjligheter vi har att skriva om damfotboll. Det är inget vi ignorerar eller inte intresserar oss för. 
Det finns också journalistiska fördelar att bevaka damfotbollen – det är öppet, vi kan komma väldigt nära dem vi skriver om. Det talar för att vi kommer att ha mer om damfotboll framöver eftersom vi är beroende av access. 

Av vad jag kunde se på er hemsida har en kvinna aldrig varit på framsidan av er tidning, är detta ett aktivt val av er och hur motiverar ni detta?

– Det stämmer, vi har aldrig haft en kvinna på omslaget. Vi har sällan en spelare på omslaget överhuvudtaget. Har vi det så handlar det i princip uteslutande om världsspelare, eller att det är någon som alla känner igen och som väcker omedelbar nyfikenhet. I en tidningsbutik har vi max ett par sekunder på oss att väcka nyfikenhet, ett köpsug. Då går det inte att vara otydlig. Eller för smal. Pia Sundhage har omslagspotential, men hon är nog också den enda kvinnan som har det. Motsvarande i herrlandslaget – ja, det är väl Zlatan. Kanske Hamrén, om det finns något starkt pratminus att haka upp det på. Sedan är det stopp. 

Av: Johan Orrenius

Det var en dag som alla andra. 14-årige Benjamin Kinnunen Nassiri hade just slutat skolan och såg fram emot kvällens fotbollsträning i Umeå när hans mamma ringde: »Ta med dig din bror och kom till affären!«

Benjamin hörde på mammans röst att det handlade om något allvarligt, och tillsammans med sin två år yngre bror Alexander stack han till Ålidbackens Livs – kvartersbutiken som deras pappa Nasser drev. När de kom fram var Nasser inte där. Benjamin visste att pappan hade varit trött och haft ont i ryggen en tid, men Nasser var inte den som klagade. Till slut hade han ändå vänt sig till sjukvården och nu hade beskedet just kommit: Nasser Nassiri hade cancer.

Benjamin kände att han inte kunde ta in det riktigt. Cancer. För honom var det ordet detsamma som döden. När han kom till sjukhuset, som låg bara några minuter från butiken, och träffade sin pappa fick han veta lite mer. Nasser hade diagnostiserats med myelom – en kronisk cancersjukdom som uppstår i benmärgen.
– Det var overkligt, minns Benjamin. Till slut förstod vi att det var en sjukdom som aldrig skulle försvinna. Men när chocken lagt sig bestämde vi oss för att ta vara på varje stund tillsammans.

I dag är Benjamin 24 år och spelar i division 3-laget Teg, precis som sin bror Alexander. Deras pappa gick bort för ett drygt år sedan. Under hela sjukdomstiden var han sönernas största supporter. Han missade inte en match. Trots smärta, trötthet och två stamcellsbyten.
– I oktober 2011 skulle vi möta Sundsvall borta, säger Benjamin. Vi hade chansen att gå upp i division två. Både jag och min bror var skadade och kunde inte vara med. Ändå satte sig pappa, som då inte var i så bra form, i bilen och körde ner 30 mil för att se matchen. Sådan var han. Hans engagemang var otroligt.

Trots att Nassers sjukdom hela tiden fanns där pratade de inte så mycket om den hemma. De försökte leva ett normalt familjeliv, med fotbollen som ett gemensamt intresse. När Benjamin drog av korsbandet (och därmed gick miste om ett kontrakt med den finska elitklubben Vasa) var det Nasser som stöttade när sonen ville lägga av. »Kom igen«, sade han. »Du kommer att bli starkare av det här!« På TV:n var det engelsk fotboll. Arabisk fotboll. Iransk fotboll. Champions League-fotboll. All möjlig fotboll.

Nasser sade gärna till sina söner att han egentligen var familjens stora stjärna. Då skrattade bröderna. Som liten grabb hade Benjamin inte drömt om Barcelona eller landslaget – utan om att en dag få ta plats i pappans iranska kompisgäng. Gänget brukade spela på en grusplan i Umeå varje söndag klockan 13. Benjamin samlade bollar, fyllde på vattenflaskor och hejade. Betraktade spelarna som kungar. Men när han blev lite äldre och väl fick vara med på planen spräcktes illusionen: pappa var faktiskt inte världens bästa fotbollsspelare.
– Det där hade vi roligt åt, säger han. »Ni är ju värdelösa!« sa vi till pappa och hans kompisar när vi började spela med dem. Men det är ju så: som liten tror man att ens pappa är bäst i hela världen.

Benjamin har fått lära sig mer om myelom än vad han hade önskat. Men den allmänna kunskapen om cancerformen är fortfarande låg. När Klas Ingesson drabbades av myelom tyckte Benjamin ibland att det var jobbigt att läsa om den gamle VM-hjälten.
– Tidningarna skrev »Nu är Klas sjuk« eller »Nu är Klas frisk«. Men man blir inte frisk från myelom. Det handlar om att hålla nere värdena så mycket det går.

För att sprida kunskapen om myelom, och för att hedra sin pappa, ska bröderna Nassiri ordna en välgörenhetsmatch i Umeå den 17 juni. Alla intäkter går till Blodforskningsfonden i Umeå. Benjamin har redan fått med sig flera sponsorer och håller just nu på att ragga spelare. Mikael Lustig och Steve Galloway är klara för spel. Jesper Blomqvist, vars morbror ska döma matchen, är också aktuell.
– Och så hoppas vi på någon mer från VM-laget 1994. Vi har varit i kontakt med både Pontus Kåmark och Klas Ingesson. Det hade varit fantastiskt att få upp Klas, men vi förstår om han inte orkar.

Benjamin själv går skadad för närvarande och har som mål att vara frisk till den 17 juni. Men det är egentligen inte så viktigt att vara med och spela, säger han. Det viktigaste är att det blir en fin dag och en trevlig match, en som Nasser hade uppskattat.
– Fotbollen fanns med honom genom hela livet, säger Benjamin. Även i slutet. En av de sista sakerna vi gjorde tillsammans var att se en VM-kvalmatch mellan Qatar och Iran. 

Saknaden försvinner inte, men det gör inte de fina minnena heller.
– Jag och min bror tvingades växa upp snabbt när pappa blev dålig. Men vi lärde oss också mycket. Allt upphör inte för att någon blir sjuk. Snarare lär man sig att värdesätta livet ännu mer.

Av: Henrik Ystén

Inför gårdagens premiärvisning av Lennart – mannen som förändrade europeisk fotboll fick förre Uefabasen Lennart Johansson frågan hur det känns att bli dokumenterad på film. 83-åringen uppe på den provisoriska scenen på Café Opera svarade rappt:
– Pretentiöst.
Strax därefter tog han själv ordet och förklarade att om det kom tårar berodde det inte så mycket på att han var rörd som att hans ögonsjukdom fick ögonen att vätska sig.

Lennart Johansson är en man av den gamla stammen. Att gråta offentligt är lika lite okej som det är att slå sig för bröstet bara för att man varit initiativtagare till någon enstaka fotbollscup för klubblag. Nu behöver han som tur är inte ägna sig åt självskryt. Mannen som skapade Champions League har i den här dokumentären (som är producerad av ett udda gäng fotbolls- och medieprofiler, bland annat förra djurgårdsledarna Bosse Lundquist och Bosse Andersson, samt förre Eurovisionbasen Svante Stockselius) en rejäl skara fotbollsfolk som hyllar honom ändå. Förre statsministern Göran Persson berättar om hur Tony Blair ofta refererade till »Lennart« när de träffades, Zlatan Ibrahimovic pratar om hur mycket den förre Uefapresidenten »gjort för fotbollen« och Michel Platini menar att han alltid känt en »stor respekt« för svensken.

När gårdagens premiärvisning av dokumentären var slut reste sig de inbjudna gästerna – alltifrån Tomas Brolin till Lars Lagerbäck till Lars-Christer Olsson till Peter Swärd – för att ge eftermiddagens huvudrollsinnehavare en stående ovation. Jag är osäker på vad Lennart Johansson själv tyckte om det, men jag hoppas att han njöt av ögonblicket. Det var fint. Den så kallade Fotbollsfamiljen har ibland en tendens att bli en smågnällig ankdamm, men i går fanns inget utrymme för sådant. Så skulle också merparten av de inbjudna gästerna någon timme senare vidare till Friends Arena för att uppleva en av de märkligaste matcherna som spelats på svensk mark.

AIK–IFK Göteborg brukar vara ett prestigemöte med hatet i centrum, men det här var ingen vanlig kväll. Efter ett par veckor då Allsvenskan visat sig från sin fula sida har dagarna sedan Ivan Turinas tragiska bortgång istället präglats av värme. Gårdagens hyllning på Friends Arena – inför, under och efter matchen – blev också precis så värdig som man kunde hoppas. Rosorna som placerades ut bakom målet, spelare från båda lag som radade upp sig för en tyst minut, spelet som stannade upp i 27:e minuten för att hedra Turina… Det här var kvällen då Allsvenskan blev älskvärd igen. Det var okej att gå på match bara för att känna gemenskap. Det var okej att stå på läktaren och sprida kärlek istället för att ropa »hora«.  Ja, det var till och med okej att fälla en tår. Det tror jag till och med Lennart Johansson tyckte.

Det är givetvis alldeles för tidigt att sia om vad Ivan Turinas död, och den värme som genomströmmat Fotbollssverige sedan tragedin var ettt faktum , på lång sikt betyder för Allsvenskan. Kanske infinner sig vardagslunken inom kort, kanske har vi läktarhatet tillbaka snabbare än vi hinner säga »tack Ivan«. Jag hoppas ändå innerligt att alla som tog plats på Friends Arena i går tar med sig kvällen, och känner stolthet för att de var en del av att återerövra svensk fotbolls anseende. Det kan tyckas »pretentiöst«, men även här tror jag att ni har Lennart Johanssons tillåtelse att hålla huvudet högt.