Sveriges största fotbollsmagasin

Logga in

Användarmeny

Östgötaderby! En bekännelse.

Av: Johan Orrenius

Det ska spelas östgötaderby i dag. IFK Norrköping mot Åtvidabergs FF. Att man inte kan läsa en rad om detta i derbypaketet i Offsides aktuella nummer har väckt starka, i vissa fall hatiska, reaktioner från upprörda östgötar.

Som ansvarig för derbypaketet har jag – östgöte, till råga på allt – varit extra hårt ansatt. Lämpliga straff har diskuterats. Någon konsekvens måste detta svek få! Kanske borde jag skaffa Jonny Rödlund-hockeyfrilla med doft av 1989, och bära den hela sommaren? Lyssna på Eldkvarns hopplösa album En lång het weekend från 1976 i ett dygn utan avbrott? Tatuera in »Bajdoff« eller »Zamora« över bröstet? Snorta svett från »Fimpen« Gustavssons gamla benskydd? Odla Janne Hellström-mustasch? 

Äsch. Förklaringen är ju egentligen inte märkligare än att det inte fanns utrymme. Derbypaketet var långt som det var, andra reportage krävde också utrymme och jag tvingades helt enkelt välja bort något majderby (Gais–Örgryte kom inte heller med). 

Men ändå. Helt bra känns det inte, det ska sägas. Särskilt inte eftersom jag har en särskild relation till såväl IFK Norrköping som Åtvid. Låt mig berätta.

Har jag ett favoritlag i Allsvenskan så heter det IFK Norrköping. Så var det sagt och erkänt. Ett av mina tidigaste fotbollsminnen är från 1988, då pappa och jag åkte från Motala till Idrottsparken för att se IFK möta Sampdoria i Cupvinnarcupen. (2–1 till IFK, Hellström och Patrik Andersson målskyttar, men Samp gick vidare ändå)

Matchen gjorde stort intryck, jag fick en liten IFK-vimpel och började efter det heja på Peking. Vi såg laget spela åtminstone några gånger per år och gjorde med tiden vårt bästa för att stå ut med Colin Toals långbollar. Niclas Kindvall blev min favoritspelare, det var honom jag låtsades vara när jag spelade i trädgården eller till och med i Motala AIF:s pojklag.

Åtvidabergs FF var något helt annat. Jag visste förstås att klubben varit bäst i Sverige någon gång långt före min födelse. Men under min uppväxt var det inget särskilt med ÅFF. Snarare var det ett lag jag ogillade. ÅFF låg vid den tiden ofta i samma serie som Motala AIF och var på så sätt en tydlig fiende i min lilla pojkvärld. IFK Norrköping befann sig – trots att resultaten blev risigare ju längre in på 90-talet vi kom – på en helt annan nivå. Det gick inte att jämföra.

Nu har Åtvid blivit något annat. Jag är fruktansvärt imponerad av att föreningen har etablerat sig i Allsvenskan (att gå upp är en sak, att hålla sig kvar en helt annan) och hyser inte längre något agg gentemot föreningen. Tvärtom. Spelarna och ledarna där är både trevliga och skickliga. Alla mindre klubbar med allsvenska ambitioner borde göra ett studiebesök på Kopparvallen. Där jobbas det smart. Det luktar förresten, efter upprustningen, fortfarande väldigt mycket fotboll där, som Tommy Söderberg skulle ha sagt.

Och Norrköping? Under ungefär samma tid som Åtvidaberg gjorde många saker rätt gjorde IFK det mesta fel. Trots att resultaten var dåliga, så dåliga att de till slut inte räckte för Allsvenskan, behöll klubben en konstig vi-är-ändå-bäst-attityd. Den malligheten fick också ätas upp.

Det blev några kärva och smått förnedrande år för IFK, men också nyttiga. En jobbig tid som trots allt behövde gås igenom. När Kamraterna väl hittade ödmjukheten och accepterade att man liksom inte »ska« vara allsvenskt bara för att man råkar heta IFK Norrköping började det hända grejer igen. Bra grejer. Förra årets framgångar berodde till viss del på individuella prestationer, men ännu mer på hårt arbete. Kollektivt var IFK urstarkt. Mycket tack vare tränaren Janne Andersson, givetvis, men det handlade också om en genomgående attitydförändring. Här gäller det att jobba! Vi får inget gratis bara för att vi en gång i tiden vann ett gäng SM-guld! Den insikten kan tyckas självklar, men för IFK som klubb var den viktig.

Jag har tidigare skrivit att IFK Norrköping borde ha lika goda chanser som Elfsborg att bli ett pålitligt allsvenskt topplag. Traditionen finns, kunnandet likaså och staden är tillräckligt stor (hur det är med publiken vet jag däremot inte, det har varit pinsamt dåliga siffror hittills i år). Men IFK bör inte stressa och det tror jag att klubben har förstått också. 

Barndomsminnena går inte att sudda ut. IFK Norrköpings resultat påverkar mig (oftast) fortfarande något mer än övriga i en allsvensk omgång. Men mer är det inte. Jag ska inte låtsas att jag är supporter, för det är jag inte. Lika lite vill jag i dag att det ska gå illa för Åtvidaberg. 

Till själva matchen då. Jag såg båda fjolårets derbyn på plats och IFK var det bättre laget båda gångerna. Ändå fick vi två kryss. Bäst spel var det i vårderbyt på Nya Parken, då Astrit Ajdarevic briljerade. Jag skrev i en krönika efteråt att det knappast skulle bli fler östgötaderbyn för hans del, och det blev det inte heller – Astrit såldes till Belgien. Märkligt nog blev IFK nästan bättre efter det, mycket på grund av tidigare nämnda hårda jobb.

I år har IFK varit märkligt, Allsvenskans mest opålitliga lag, rent av. Åtvid har å sin sida kämpat med att fylla tomrummet efter Magnus Eriksson, men hittills har laget faktiskt presterat lite bättre än vad jag förväntade mig före serien. 

Prestigen i ett derby kan existera av olika anledningar. Degerfors–Örebro har till exempel en tydlig karaktär av »litet samhälle vill hävda sig mot stor stad«. AIK–Djurgården kallas, inte utan anledningar, för »tvillingderbyt«. Och så finns det politiska derbyn, men dessa är svåra att finna i Sverige. 

IFK Norrköping–Åtvidabergs FF har också – trots ÅFF:s 70-talsguld – karaktären »stor mot liten«. Eller kanske till och med: »stadsbor mot bönder«. Det där med bönder ska inte tas bokstavligt, men båda läger spelar gärna på uttrycket. Inför vårderbyt förra året twittrade en av ÅFF-spelarna om hur han skulle »ta traktorn« in till Norrköping. Och under matchen kunde man se en Norrköpingsbanderoll med texten »Ursäkta stanken – bönder på besök«.

Men den verkliga rivaliteten har trots allt, som jag upplever det, inte riktigt fått fäste i modern tid. Kanske eftersom lagen sällan har varit bra samtidigt. Men möjligen är något på väg att hända nu. Det här är andra säsongen i rad som både IFK och Åtvid ligger i Allsvenskan. Ju fler säsonger det blir i den högsta serien, desto starkare grogrund för rivaliteten. Och i längden tjänar också klubbarna på det. Det finns mycket att vinna på att ha en tydlig rival, ekonomiskt inte minst. MFF–HIF-fallet är ett bra exempel på det.

Tips: 2–1 till Snoka.

I filmatiseringarna av Dan Brows succéromaner Da Vinci-koden och Änglar och demoner spelade Tom Hanks

Vi säger grattis till Hans Svensson, Markus Carlsson och Torbjörn Karlgren som alla visste att NSA står för National Security

Erik Hamrén fick kritik efter Sveriges EM-fiasko. Offsides historiker och medarbetare Jesper Högström tycker ändå att vissa saker borde ha diskuterats mer. 

 

Smygläsning

De övergivna

När utomstående diskuterar irländsk fotboll brukar det handla om vilja, sammanhållning och glada fans. Offside besökte Sveriges första EM-motståndare och fann istället en frustrerad fotbollsnation.

Läs mer om numret här | Köp numret | Prenumerera