Sveriges största fotbollsmagasin

Logga in

Användarmeny

Så hamnade Tauer i Brage

FOTO: JOhan Orrenius

Av: Johan Orrenius

Den sista januari i år twittrade Jan Tauer: »I never had a worse start in a year like this fucking 2013!«

Han hade precis ratats av den thailändska klubben FC Suphanburi och hade inga erbjudanden från Sverige. Kvar fanns hans grekiska klubb Iraklis Psachna, men dit ville Jan inte återvända. När jag träffade honom i Grekland för Offsides kultnummer, i slutet av 2012, var det tydligt att han inte trivdes där. Presidenten hade beslagtagit hans Wolkswagen Polo och tränaren skällde på honom under passen. När Jan sedan inte accepterade endast tre dagars julledighet surnade grekerna till ordentligt.

En knapp månad senare har det ordnat upp sig för den tysken. När jag ringer till honom sitter han på ett hotellrum i Borlänge. Han har precis gjort sin första träning med sin nya klubb – IK Brage – och skrattar högt åt det faktum att han i dag ska möta Djurgården i en träningsmatch.
– Det är ju helt galet! säger han. Jag drömde om att komma tillbaka till Djurgården, och så ska jag spela mot Djurgården. Fotbollen är konstig ibland alltså. Det kommer att bli väldigt känslosamt för mig, trots att Sebastian Rajalakso är den enda jag känner i Dif i dag.

Jan har så smått börjat acceptera att Djurgårdens manager Magnus Pehrsson inte är intresserad av att värva någon långhårig tysk vänsterback. Men Brage verkar ändå lovande, tycker Jan. Viktigast var att hitta en klubb i Sverige eftersom det är här hans son Travis finns.
– Vi blir några riktiga profiler i laget, säger Jan. Förutom jag finns ju redan Dulee Johnson i Brage. Och så Dragan Kapcevic som verkar vara mycket duktig. Sedan har jag hört mycket gott om tränaren Conny Karlsson.
Hur blev det Brage?
– Det var skitjobbigt där ett tag. Allt var i princip klart med thailändarna. Men så ersattes den brasilianske tränaren av en thailändsk coach. Och han sa: »Inga utlänningar i laget!« Då var det kört för mig. Jag visste inte alls vad jag skulle göra. Men så plötsligt – helt oväntat – ringde Brages Peter Magnusson, som också var i Djurgården tidigare, och frågade: »Är du intresserad av att komma till Brage?«
Vad tänkte du då?
– Jag ska erkänna att jag inte hade så bra koll på Brage. Men när jag kollade upp laget såg jag att de hade bra spelare och när vi började prata insåg jag att de siktade mot toppen. Det var det jag ville höra. Om jag ska spela i Superettan vill jag inte vara i ett lag som måste kvala sig kvar och sån skit.
Vad hände i Grekland, efter att jag var där?
– Problem. Bara problem. Vi spelare blev behandlade som djur, trots att vi vann matcherna. Vi fick inte betalt och när vi kom till träningarna fanns det inga kläder. Två spelare kastades ut utan anledning… Det var kaos!
Hur känns det nu då?
– Bra. Men det här året har varit rätt sjukt hittills. Upp och ner, upp och ner – som hela min karriär, haha.
Ska du bo i Borlänge?
– Ja. Staden är ju liten, men det finns i alla fall ett köpcentrum. Lisa och Travis är i Stockholm nu, men tanken är att de ska flytta hit. Vi håller på att kolla efter dagisplats till Travis.
Men du är inte helt spelklar än?
– Det saknas visst nåt dokument. Men för en träningsmatch är det lugnt, så jag spelar mot Djurgården. Vänsterback så klart. Jag har sagt till Sebastian Rajalakso att han måste ta det lugnt med mig. Han får inte hålla på och kötta för mycket. Sen hoppas jag bli helt klar till helgen, då vi möter IFK Göteborg i cupen.
Har du fått många reaktioner sedan det blev klart med Brage?
– Massor. Alla verkar glada, de önskar mig lycka till och så där. Jag blir alldeles varm av att tänka på det. Och jag är så glad att Brage vågade satsa på mig. Jag ska bevisa att de inte gjorde fel. Jag vill visa alla svenskar att jag faktiskt är en ganska bra spelare.
Är du bättre i dag jämfört med när du lämnade Djurgården 2009?
– Jag tycker det. De som såg mig i Sverige på den tiden såg en back som bara körde. Det gör jag fortfarande, men jag har också blivit bättre defensivt. Jag menar, jag har ju spelat i Grekland, eller hur?

Smygläsning

Supportern som kom in från läktaren

Redan som femåring började Steve Davies drömma om att få spela för West Ham United. Eftersom han växte upp i Rushden borde han normalt sett ha hållit på Rushden Town, eller möjligen Northampton eller Coventry, men efter att ha sett West Ham besegra Fulham i FA-cupfinalen 1975 föll han pladask. – Jag visste direkt att West Ham var mitt...

Läs mer om numret här | Köp numret | Prenumerera