Sveriges största fotbollsmagasin

Logga in

Användarmeny

Vem är det som är dum?

Foto: Björn Larsson Rosvall

Av: Anders Bengtsson

I söndags skrev Expressens Mats Olsson något som han skrivit förr. Och som alltid, det är knappt pengarna tillbaka på det, blev folk så upprörda att man skrev tweets om Olsson i VERSALER! 

Vad han skrev?

»Man blir dum av att hålla på lag.«
Jag tänkte att det är något som man bara säger, lite på allvar, lite på skämt. För han har delvis rätt – många blir dummare av att hålla på ett lag.

Jag är den förste att skriva under på det. Jag är själv som dummast när jag umgås med mitt supporterskap till Liverpool. Inskränkt, bitter, misstänksam, irrationell. Och då är jag en supporter på avstånd. Jag står inte på Söderstadion en kall jävla oktoberkväll och ser mitt lag förlora för tredje matchen i rad, jag har inte heller betalat 2 000 spänn för att åka från Malmö till Norrköping för att tolv timmar senare åka tillbaka samma väg med två avslut på mål som enda minne. Jag sitter i min soffa och tittar på TV. Ändå får jag vara nöjd om jag når en tioårings nivå. 

Vi är många som är dumma i huvudet i 90 minuter, plus tillägg, en eller ett par gånger i veckan. Sedan sätter vi oss, glada, besvikna eller arga, och betalar räkningar, går ut i köket och lagar makaroner och falukorv till våra barn eller pussar våra flickvänner eller pojkvänner på munnarna. Vi är inte dumma i huvudet hela tiden. 

Men så fortsatte jag läsa Olssons krönika. Han hyllade DN:s Johan Croneman och dennes krönika som undrade hur länge vi ska tillåta män att rusa in på fotbollsplaner under fotbollsmatcher – i åtanke hade Croneman mannen som sprang in på Friends Arena för att krama Leo Messi under landskampen mot Sverige. Olsson plockade fram, som det goda exemplet på hur vi borde hantera fotbollspacket, ett ögonblick från VM 1994 då en vakt våldsamt tacklade ner en inrusande supporter. 

»Tackla ihjäl de jävlarna som ens försöker!« är ungefär vad Olsson menar. 


Så vad har vi då här? Jo, en kille som springer in på en fotbollsplan och kramar om världens bästa spelare. Och en lösning, från rutinerade krönikörer, som går ut på att tackla ner killen. »Tänk vad som kunde ha hänt?« är bådas andemeningar. Ja, tänk! Tänk så mycket som hade kunnat hända! Allt kan ju hända. Så funkar världen och så har det varit i alla år. Det är svårt att greppa ibland. Men när det handlar om fotboll och dess supportrar förutsätter man alltid det värsta.

Jag såg landskampen tillsammans med hundra personer på lokal i Göteborg. Någon skrattade lite åt mannen som rusade in. Annars gick det okommenterat oss förbi. Det var ingen grej. Mer oroade vi oss för Sveriges många felpass eller Andreas Granqvists positionsspel. Därför var det med förvåning som jag dagen efter läste artikel efter artikel som avhandlade »skandalen« på Friends Arena. Och därefter alltså Cronemans och Olssons alster. 

Vad båda gör, som flera andra sportjournalister gjort till en vana, är att de gör det lite för enkelt för sig. Det behövs inte fler fotbollsjournalister som greppar supporterkulturen lite lagom nonchalant och raljant. Tillräckligt många paketerar redan fotbollssupportrar som grottmänniskor med lågt IQ och som vårt lands största problemmakare.
Slentrianmässigt gnällande gynnar ingen. 


Om en av 50 000 åskådare bestämmer sig för att springa in på planen och inte stoppas av vakter är det kanske ändå inte hela världen. Kanske ska det inte symbolisera hur dum i huvudet fotbollssupportern kan vara?

Under en konsert med 50 000 i publiken, säg med Bruce Springsteen, lovar jag att det är betydligt fler än en person som försöker ta sig upp på scenen. Eller är jag bara fördomsfull mot konsertbesökare? Det är jag nog. Jag har inga siffror, inga belägg. Alltså ska jag inte skriva en text om konsertbesökares eventuella brist på disciplin.


Det är lätt att paketera fotbollssupportrar i en skitig liten påse. Det är betydligt svårare att sortera dem, var för sig. Jag misslyckas med jämna mellanrum. Ibland är jag också en av dem som målar fan på väggen. Det kan räcka att några enstaka AIK:are hotar en spelare bara för att denne inte skriver nytt kontrakt, att en klack vrålar ut grova skällsord mot en spelare eller en domare eller att Blåvittfans kliver in och avbryter en träning. Då är jag där och säger att något måste göras.

Men jag har aldrig några bra lösningar. 


Om fotbollen hade varit utan problem hade det varit häpnadsväckande. Ingen idrott i världen eller i Sverige lockar fler utövare eller fler supportrar. Procentuellt, om vi utgår från vanlig hederlig logik, måste det då också finnas fler som orsakar problem i fotbollens än i harpans eller basketens värld. Det är supportrarna som genom sina känslor gör att fotboll är mer än bara 90 minuter fotboll. Om samma känslor aldrig får spilla över kräver vi för mycket. 
Det anmärkningsvärda är att för 99 av 100 supportrar spiller det ändå aldrig över. 99 av 100 skulle aldrig ens tänka tanken att hota en spelare som lämnar deras klubb och 49 999 av 50 000 skulle aldrig få för sig att springa in på en fotbollsplan mitt under en match. De skriver vi inte om.

Det är bra att sikta på nolltolerans. Men blir man besviken när verkligheten inte lever upp till målet är det inget som säger att det är ett misslyckande. Det är bara så det är och så det alltid har varit. Folk bryter alla möjliga regler hela tiden, på ditt jobb, i din familj. 

Äh, jag vet inte. Jag vill bara att vi som skriver om supportrar lite oftare är lite mer nyanserade. Letar vi efter skit hittar vi till sist skit. Journalistik är mer än att skriva krönikor.

Den som orkar nyansera kan också med enkelhet konstatera att Peace and Love-festivalen i Dalarna förra sommaren, som totalt besöktes av drygt 48 000 människor, ledde till polisanmälningar om 96 narkotikabrott, 25 våldsbrott, två personrån, 50 fickstölder och fyra sexualbrott. 95 personer omhändertogs dessutom för fylla. Det krävs många allsvenska matcher innan fotbollssupportrarna når de siffrorna. 

Mats Olsson gillar musik och går gärna på konserter.

Kanske blir man dum av att lyssna på musik?


 

Smygläsning

Emil Bergström om indoktrinering

 När började det?– Mitt första Djurgårdenminne är när min pappa Björn tog med mig till Stadions familje­läktare. Då var jag fem år. Sedan dess har Djurgården varit något självklart. Som liten sov jag i Djurgårdenlakan och hade lagbilder på väggarna. På skolfotot hade jag Djurgårdentröja tre år i rad. Mamma hade hellre sett...

Läs mer om numret här | Köp numret | Prenumerera