Johan Orrenius:
Per »Texas« Johansson?
Why always him?
Av: Henrik Ystén
»Jag tänker mig honom som en atlet från antiken. Statyn kommer att vara en blandning mellan klassisk och modern stil, i platina och färgat brons med ögon gjorda av ädelstenar.« Konstnären Livio Scarpella hade visionen klar när AC Milans Mario Balotelli hörde av sig för att beställa en staty av sig själv. Till tidningen Il Giornale di Brescia berättade Scarpella att han redan presenterat några förslag för spelaren: »Men Mario ville bli förevigad i en pose efter ett mål: med framträdande muskler och ett utryck som psykar motståndarna.«
Det kan ju förstås tyckas lite självupptaget att beställa en staty av sig själv. Men det är ändå Mario Balotelli vi pratar om, han har gjort underligare saker än så. Dessutom tycker jag ändå inte att han slår sig in på förstaplatsen över egocentrerade fotbollsmän. Ta bara Gigi Becali som lät måla en kopia av Leonardo Da Vincis Nattvarden där Steaua Bukarest-presidenten själv fick rollen som Jesus Kristus.
Men det hade givetvis varit betydligt roligare om någon annan än en spelare som kan dra på sig tröjan »Why Always Me?« hade beställt en staty över sig själv. Så jag började blicka mot Sverige och leka med tanken på fem mer osannolika – men betydlig mer önskvärda – statyer. Dessa hoppas jag få se förevigade under året som kommer…
Patrik »Bagarn« Rosengren
Motivering: I december kom boken (med titeln En ädel man), nu är det dags för statyn.
Förslag: Allt annat än en skapelse i gotisk stil är otänkbart då den, och nu citerar jag Wikipedia, »utmärks av närmast skelettartade stenstrukturer«.
Namn på statyn: Sfinxen från Sölvesborg.
Jörgen Lennartsson
Motivering: SM-guld under sitt första år med Elfsborg borde rendera en belöning i staden som kastade bort åtta miljoner kronor på en ful Pinnochio-skulptur med namnet »Walking to Borås« för ett par år sedan.
Förslag: Naivistisk stil, med den levnadsglade tränarens passion för fotboll och glass (minns Orrenius reportage i Offside i nummer 7/2012) i fokus.
Namn på statyn: St Jörgen och smaken.
Daniel Tjernström
Motivering: Fråga vilken AIK:are som helst.
Förslag: Allt annat än barock still är gångbart eftersom den (och nu citerar jag Wikipedia igen) »kännetecknas av en särpräglad dramatik och storvulenhet«. Det gör inte »Tjerna«.
Namn på statyn: Tänkande torso.
Per »Texas« Johansson
Motivering: Vänsterbackarnas främsta försvarare förtjänar en hyllning i Halmstad… eller Värnamo. Efter sina år som spelarkrönikör för Offside avslöjade han det mesta från den allsvenska vardagen: hur snål Petter Hansson var på den obligatoriska bjudmiddagen när proffskontraktet var signerat, hur Jonas Thern brukade fladdra med tre fingrar i luften på träningarna för att påminna om sitt VM-brons samt hur en uppvärmande avbytare sköter sina behov (genom att låtsasstretcha ljumsken vid kortlinjen, glipa på shortskanten och i smyg släppa efter).
Förslag: Antik grekisk, där de svallande lockarna får löpa fritt.
Namn på statyn: Maneken Pis
Tobias Grahn
Motivering: Det hade varit skönt om någonting som hade med Grahn att göra blev kvar på samma plats.
Förslag: Modernistisk, abstrakt.
Namn på statyn: Hemkomst.
Dölj kommentarer
Av: Johan Orrenius
Det skedde lite i skymundan, som ju saker så ofta gör på Rambergsvallen, men några av er kanske trots allt noterade den: fotbollsrevolutionen som ägde rum i söndagens möte mellan BK Häcken och Gefle IF.
Söndagen den 19 maj 2013 kommer för alltid att vara känd som »dagen då Pelle Olsson började vänsterprassla«.
För första gången sedan det allsvenska kvalet mot Öster 1995 kom Gefle IF till start med en 3-5-2-uppställning. Jag trodde givetvis först att det rörde sig om ett osmakligt skämt, men Stisse Åberg, Gefle Dagblads eminente sportkrönikör, bekräftade de obehagliga uppgifterna.
Jodå, det var sant. Pelle Olsson, mannen som gett kontinuiteten ett ansikte, som varit sin 4-4-2-modell trogen i nöd och lust och som så sent som i våras manifesterade sin kärlek till den så magiska sifferkombinationen, tappade tron. Tio insläppta mål på tre matcher fick honom att vackla. Otrogen på Hisingen! Cirklarna rubbade! Krossa systemet!
Vojne, vojne.
Jag ringer upp Gefletränaren för att själv bilda mig en uppfattning och – framför allt – för att ställa honom till svars. Han svarar hurtigt:
– Olsson!
»Nykär«, tänker jag misstänksamt och säger sedan:
– Hej, Pelle. Jag har några frågor om revolutionen.
Han börjar skratta. »Att du har mage!«, tänker jag. Sedan förklarar Pelle att han egentligen inte hade något val.
– Vi hade slut på kantspelare, försöker han.
»Patetiskt«, tänker jag, »ta du dina jävla ursäkter och…« Tränaren fortsätter att prata, men jag är alldeles för upprörd för att ta in det han säger. Jag uppfattar egentligen bara brottstycken av den otrognes monolog:
– Skador … bla bla bla.
– När Lantto gick sönder var vi tvungna att … yada yada yada.
– Vi gjorde en bra match … ding ding ding.
Det där sista är förstås det värsta. Att Pelle fick belöning för sitt svek mot alla oss krakar som i en värld av vilsenhet alltid har kunnat lita på att Gefle spelar 4-4-2. Det blev två lika mot Häcken, en poäng med mersmak för detta nya, otäcka Gefle. Och, får jag veta, mot IFK Göteborg i kväll tänker Pelle köra 3-5-2 på nytt! Han är så fräck att han inte ens försöker dölja det:
– Chansen är stor att det blir så igen, ja, säger han.
»›Chansen!?‹« tänker jag, »säg ›risken‹ åtminstone!«
Jag går vidare till att pressa honom på filmen. Att inför en allsvensk säsong spela in en reklamfilm med syftet att locka folk till Strömvallen genom att garantera ett härligt klassiskt 4-4-2, och sen bara pissa på vår snuttefilt – är det inte bedrägeri?
– Att byta system borta var en sak, säger Pelle. Men om vi nu frångår 4-4-2 även på Strömvallen … jo, där skulle man väl kunna anklaga oss för falsk marknadsföring.
»Äntligen lite ärlighet«, tänker jag. Men i nästa sekund hör jag:
– Jag tror nog både Gävle och Sverige överlever.
Överlever, ja. Men vad blir det för liv när man inte längre kan lita på någonting? Jag är farligt nära dårhuset redan nu. En liten tröst är att även Lars Lagerbäck, tidigare en stor beundrare av Gefle och en rekorderlig 4-4-2-man, har begått samma synd. I VM-kvalet mot Albanien 2008 mönstrade Lager en 3-5-2-uppställning i Tirana. För det fick han 0–0 och rubriken »TRÄ, FEM, TVÅ« i Expressen. Kort senare tog han sitt förnuft till fånga.
Förhoppningsvis piskar Blåvitt Gefle ordentligt på Strömvallen i kväll, då kanske Pelle Olsson blir sig själv igen och då är jag förstås beredd att förlåta honom. Men ingenting är säkert. Verkligen ingenting.
Gefle IF har länge haft Thomas Di Levas Vi har bara varandra som inmarschlåt. Det tycker Geflefansen är fyndigt eftersom det anspelar på att inga utomstående bryr sig om deras lag. Men där har de fel, och det minsta Strömvallens discjockey kan göra för mig i kväll är att byta Di Leva-låt.
Av: Anders Bengtsson
Jag har jobbat i sju år som journalist. Aldrig har jag fått skriva en »alfabetslista«. Så nu gör jag det. Det handlar om en säsong med Liverpool. A till Ö.
A – Aggers frisyr. Är man 29 år gammal och förebild för tusentals barn och ungdomar får man inte ha tuppkam. Och har man det, samtidigt som man anses vara given i Liverpool, måste man åtminstone hålla sin markering på fasta situationer.
B – Barn. Det har många gånger varit nödlösningar för Brendan Rodgers, truppen har varit för tunn. Men det har inneburit att Liverpool gett 16-åriga Jerome Sinclair, 17-åriga Jordon Ibe, 18-åriga Raheem Sterling, 19-åriga Suso, 19-åriga Adam Morgan, 20-åriga Andre Wisdom och 20-åriga Conor Coady chansen – samtliga från den egna akademin. Liverpool har faktiskt haft den yngsta truppen i Premier League.
C – Coutinho, Philippe. Var Mata eller Silva lika bra när de var 20? Liverpools bästa värvning sedan Xabi Alonso anslöt 2004.
D – Downing, Stewart. Symboliserar den mediokra spelaren som alldeles för ofta fått alldeles för mycket speltid i Liverpool de senaste åren. Har visserligen spelat upp sig sedan Rodgers hotade med att sälja honom i vintras, men att höja sig från usel till medioker – vem bryr sig? Finns ingen spelare i världen som har så många blockade inläggsförsök som Downing. Sista spelaren i Liverpool som jag hade tagit med mig som sällskap om jag visste att jag skulle bo på en annars öde ö i ett år. Han hade väl satt sig i en grotta och varit nöjd med det.
E – Enrique, José. Bildgoogla »José Enrique body«. Mindre kroppsfett än Mattias Bjärsmyr.
F – Förfrågan. Jag har mejlat Liverpool två gånger under säsongen och frågat om det är möjligt att få intervjutid med Brendan Rodgers. Om jag hade fått audiens hade inte intervjun publicerats i Offside. Det hade bara varit för min egen skull. Finns så mycket jag vill få svar på. Är han medveten om att hans spelare inte vet hur de ska försvara sig? Bekymrar det honom att det uttalade presspelet försvinner fullkomligt i somliga matcher? Har han någon lösning på hur Pepe Reina ska få tillbaka sitt spel med fötterna? Tycker han att Enriques beslutsförmåga håller för spel i Premier League? Har han koll på Malmö FF:s Filip Helander?
G – Gjorda mål. Under säsongen gjorde Liverpool 38 mål på bortaplan i ligan, så många har man aldrig tidigare gjort i Premier League. Förra säsongen gjorde man 23 bortamål. Det tar vi med oss.
H – Henderson, Jordan. När tidigare rivaler spelat Champions League-fotboll har Liverpool haft en intern liten tävling på Melwood. »Vem kan kicka till flest med en tennisboll?« Jordan Henderson vann med sina 77 tillslag. Ändå inte så imponerande. Han tränar ju med en boll varje dag.
I – Ian Rush. Jag saknar mustaschen.
J – Jamie Carragher. Vilken hjälte! Det blev 737 matcher i A-lagströjan. Nästan alla har varit bra. Bäste skottblockaren i världen.
K – Kenny Daglish. Det var han som köpte Stewart Downing för 20 miljoner pund.
L – Luis Suarez. Så bra men så idiotisk.
M – Mittback med pondus. Måste prioriteras i sommar. En som framför allt har spelförståelse och bra fysik. Som kan garantera att inte varenda fast situation blir som en straffspark för motståndarna. En stor bjässe med ledaregenskaper.
N – Norwich. I de tre senaste matcherna mot Norwich har Liverpool 13–2 i målskillnad. I år blev det 5–2 och 5–0. Viktigt att Norwich aldrig åker ut Premier League.
O – Orimligt? När Suarez döms för rasistiska uttalanden mot Evra och får åtta matchers avstängning, när Terry döms för ännu värre rasistiska uttalanden mot Anton Ferdinand och får fyra matchers avstängning, när spelare som hoppar in med båda fötterna i en duell för att skada motståndaren får tre matchers avstängning, när en skallning eller en knytnäve resulterar i lika många matchers avstängning – ger ett bett på Ivanovic tio matchers avstängning. Rimligt?
P – PR. Två dagar efter att Suarez hade bitit Ivanovic gjorde Susan Black, nyanställd som PR- och kommunikationsansvarig i Liverpool FC, sin första arbetsdag i klubben. Precis en sådan start som man vill ha som ny på jobbet.
Q – Quizen! Precis som att Liverpoolspelarna kickat på en tennisboll när andra klubbar spelat Europacupspel, har klubben varenda tisdag, mitt under brinnande Champions League-spel, kört ett pubquiz på sitt officiella Twitterkonto. Uteslutande frågor om den gamla goda tiden. Sorgligt.
R – Reina, Pepe. Räddade han poäng för Liverpool två-tre gånger under den gångna säsongen? Hans formkurva har pekat nedåt i tre år nu.
S – Sliding doors-ögonblick 1: När Skrtel gör en indianare mot Manchester City, vilket troligen kostar Liverpool tre poäng. Sliding doors-ögonblick 2: När domaren felaktigt dömer bort Liverpools mål mot Everton på övertid.
T – Transferfönstret. Förra sommarens transferfönster var en katastrof (Joe Allen och Fabio Borini in, fem-sex startspelare ut). Vinterns blev betydligt bättre, med både Sturridge och Coutinho som direkt lyfte laget. I sommar krävs det ännu vassare fingertoppkänsla om det ens ska bli aktuellt med en fjärdeplats.
U – Uppdrag granskning. Samma formkurva som Pepe Reina.
V – Vinnare. Att David Moyes lämnar Everton, som han till sist lyckades göra till ett lika bra lag som Liverpool, för Manchester United, som varit överlägsna Liverpool i väldigt många år, gynnar Liverpool. Everton tappar vad som är en klockren tränare för dem, United får en tränare som inte nått längre än till en FA-cupfinal. Under Moyes elva år som tränare i Everton lyckades klubben aldrig, inte en enda gång, vinna på bortaplan mot Liverpool, Manchester United, Chelsea eller Arsenal. Det tar vi också med oss.
W – Warriors. Klubbens nya klädsponsor får godkänt. Positivt inför kommande säsong är att de vita inslagen i tröjan är tillbaka, även om det inte handlar om mycket.
X – Xantofyll. Finns i alla gröna blad. Försök själv hitta något på X!
Y – Young Boys-matchen. Höstens Europa League-match slutade 5–3 till Liverpool. Ett talande resultat för säsongen. Många mål mot lag som är sämre. Få mål mot lag som är bättre.
Z – Zoltan Gera. West Bromwich-mittfältaren drog in ett volleyskott i krysset i säsongens första ligamatch. Sedan gjorde WBA ytterligare två mål. Liverpool fick Agger utvisad och två straffar mot sig. Noll mål gjordes. Det var på många sätt också en talande match för Liverpools säsong.
Å – Ångest. Det mest lämpade abstrakta substantivet jag kan komma på som beskriver mitt förhållande till Liverpool.
Ä – Älskad. Steven Gerrard. Bättre och bättre för varje match som gick. Härligast var att han till och med fick igång 50-meterspassingarna och distansskotten på slutet. Som om han vore 27 igen. Det innebär att han har minst fem år kvar. Det måste han ha.
Ö – Önskelista i sommar: ny målvakt, ny mittback, ny vänsterback, ny vänsterytter/anfallare. Ny ansvarig tränare för fasta situationer.
Av: Henrik Ystén
I går läckte ryktet ut om att Carlo Ancelotti vill överge Paris Saint-Germain för att nästa säsong träna Real Madrid. Och bara några timmar senare – på den franska fotbollsgalan – bekräftade tränaren själv att så är fallet. »Vi måste bestämma det här tillsammans, men min vilja är att lämna klubben«, sade Ancelotti till den franska pressen på plats. Dagens L’Équipe sparar inte på krutet i sin rapportering om nyheten. Förstasidan pryds av rubriken »Le Désaveu« (förnekelsen, ogiltigförklarandet), och uttrycket är på många sätt talande för vad den här klubben handlar om.
Uppstickaren i Fotbollseuropa har imponerat med att locka till sig etablerade namn (Ancelotti, Thiago Silva, Zlatan Ibrahimovic), men de har inte varit en klubb man gått till för att man alltid drömt om att få spela där. Tränare och spelare har skrivit på för PSG för att man trott på konstruktionen. Ja det har till och med ofta gått så långt att de istället för att kalla PSG en klubb, referat till den som »projektet«. Mot bakgrund av det är man givetvis sårbar när ett Real Madrid, en klubb med stolta traditioner och ett klubbmärke som verkligen betyder något, viftar med kontraktsförslag.
De närmaste dagarna blir intressanta. PSG lär kämpa för att behålla Ancelotti. PSG-ägaren Nasser al-Khelaïfi motsätter sig en övergång, och jag förstår honom. Om PSG varit ett nybygge har italienaren varit den förman som snickarna lyssnat till och trott på. Redan vid gårdagens fotbollsgala avsöjade några av spelarnas vad de känner. Målvakten Salvatore Sirigu sade att han kommer att envisas med att tro på att Ancelotti stannar. Thiago Silva påpekade att han »kom till Paris för Ancelottis skull«. Zlatan Ibrahimovic försökte skämta om att hans egen framtid beror på »vem som tränar laget«. De långvariga ryktena om att svensken ska lämna Paris lär nu få nytt bränsle.
Det är naturligtvis för tidigt att döma ut PSG framtidsvisioner, men det man kan konstatera är att bygget inte vilar på någon stadig grund. En framgångsrik säsong kan mycket väl komma att summeras med att man i slutändan står utan sin tränare, sina stjärnor (Ibrahimovic, Thiago Silva) och sin omslagspojke (Beckham). Qatarpengarna finns förstås kvar men för en gångs skull kan man konstatera att pengar inte är allt här i fotbollsvärlden. Sportchefen Leonardo slåss tills vidare med näbbar och klor för att få sina anställda att behålla tron. »Om Real eller Barça skulle höra av sig till mig i dag skulle jag tacka nej«, sade han häromdagen, »här i Paris finns en utmaning som inte finns i de klubbarna.« Det låter förstås flott men i ärlighetens namn kan man säga exakt samma sak om Gefle IF.
Av: Johan Orrenius
Det ska spelas östgötaderby i dag. IFK Norrköping mot Åtvidabergs FF. Att man inte kan läsa en rad om detta i derbypaketet i Offsides aktuella nummer har väckt starka, i vissa fall hatiska, reaktioner från upprörda östgötar.
Som ansvarig för derbypaketet har jag – östgöte, till råga på allt – varit extra hårt ansatt. Lämpliga straff har diskuterats. Någon konsekvens måste detta svek få! Kanske borde jag skaffa Jonny Rödlund-hockeyfrilla med doft av 1989, och bära den hela sommaren? Lyssna på Eldkvarns hopplösa album En lång het weekend från 1976 i ett dygn utan avbrott? Tatuera in »Bajdoff« eller »Zamora« över bröstet? Snorta svett från »Fimpen« Gustavssons gamla benskydd? Odla Janne Hellström-mustasch?
Äsch. Förklaringen är ju egentligen inte märkligare än att det inte fanns utrymme. Derbypaketet var långt som det var, andra reportage krävde också utrymme och jag tvingades helt enkelt välja bort något majderby (Gais–Örgryte kom inte heller med).
Men ändå. Helt bra känns det inte, det ska sägas. Särskilt inte eftersom jag har en särskild relation till såväl IFK Norrköping som Åtvid. Låt mig berätta.
Har jag ett favoritlag i Allsvenskan så heter det IFK Norrköping. Så var det sagt och erkänt. Ett av mina tidigaste fotbollsminnen är från 1988, då pappa och jag åkte från Motala till Idrottsparken för att se IFK möta Sampdoria i Cupvinnarcupen. (2–1 till IFK, Hellström och Patrik Andersson målskyttar, men Samp gick vidare ändå)
Matchen gjorde stort intryck, jag fick en liten IFK-vimpel och började efter det heja på Peking. Vi såg laget spela åtminstone några gånger per år och gjorde med tiden vårt bästa för att stå ut med Colin Toals långbollar. Niclas Kindvall blev min favoritspelare, det var honom jag låtsades vara när jag spelade i trädgården eller till och med i Motala AIF:s pojklag.
Åtvidabergs FF var något helt annat. Jag visste förstås att klubben varit bäst i Sverige någon gång långt före min födelse. Men under min uppväxt var det inget särskilt med ÅFF. Snarare var det ett lag jag ogillade. ÅFF låg vid den tiden ofta i samma serie som Motala AIF och var på så sätt en tydlig fiende i min lilla pojkvärld. IFK Norrköping befann sig – trots att resultaten blev risigare ju längre in på 90-talet vi kom – på en helt annan nivå. Det gick inte att jämföra.
Nu har Åtvid blivit något annat. Jag är fruktansvärt imponerad av att föreningen har etablerat sig i Allsvenskan (att gå upp är en sak, att hålla sig kvar en helt annan) och hyser inte längre något agg gentemot föreningen. Tvärtom. Spelarna och ledarna där är både trevliga och skickliga. Alla mindre klubbar med allsvenska ambitioner borde göra ett studiebesök på Kopparvallen. Där jobbas det smart. Det luktar förresten, efter upprustningen, fortfarande väldigt mycket fotboll där, som Tommy Söderberg skulle ha sagt.
Och Norrköping? Under ungefär samma tid som Åtvidaberg gjorde många saker rätt gjorde IFK det mesta fel. Trots att resultaten var dåliga, så dåliga att de till slut inte räckte för Allsvenskan, behöll klubben en konstig vi-är-ändå-bäst-attityd. Den malligheten fick också ätas upp.
Det blev några kärva och smått förnedrande år för IFK, men också nyttiga. En jobbig tid som trots allt behövde gås igenom. När Kamraterna väl hittade ödmjukheten och accepterade att man liksom inte »ska« vara allsvenskt bara för att man råkar heta IFK Norrköping började det hända grejer igen. Bra grejer. Förra årets framgångar berodde till viss del på individuella prestationer, men ännu mer på hårt arbete. Kollektivt var IFK urstarkt. Mycket tack vare tränaren Janne Andersson, givetvis, men det handlade också om en genomgående attitydförändring. Här gäller det att jobba! Vi får inget gratis bara för att vi en gång i tiden vann ett gäng SM-guld! Den insikten kan tyckas självklar, men för IFK som klubb var den viktig.
Jag har tidigare skrivit att IFK Norrköping borde ha lika goda chanser som Elfsborg att bli ett pålitligt allsvenskt topplag. Traditionen finns, kunnandet likaså och staden är tillräckligt stor (hur det är med publiken vet jag däremot inte, det har varit pinsamt dåliga siffror hittills i år). Men IFK bör inte stressa och det tror jag att klubben har förstått också.
Barndomsminnena går inte att sudda ut. IFK Norrköpings resultat påverkar mig (oftast) fortfarande något mer än övriga i en allsvensk omgång. Men mer är det inte. Jag ska inte låtsas att jag är supporter, för det är jag inte. Lika lite vill jag i dag att det ska gå illa för Åtvidaberg.
Till själva matchen då. Jag såg båda fjolårets derbyn på plats och IFK var det bättre laget båda gångerna. Ändå fick vi två kryss. Bäst spel var det i vårderbyt på Nya Parken, då Astrit Ajdarevic briljerade. Jag skrev i en krönika efteråt att det knappast skulle bli fler östgötaderbyn för hans del, och det blev det inte heller – Astrit såldes till Belgien. Märkligt nog blev IFK nästan bättre efter det, mycket på grund av tidigare nämnda hårda jobb.
I år har IFK varit märkligt, Allsvenskans mest opålitliga lag, rent av. Åtvid har å sin sida kämpat med att fylla tomrummet efter Magnus Eriksson, men hittills har laget faktiskt presterat lite bättre än vad jag förväntade mig före serien.
Prestigen i ett derby kan existera av olika anledningar. Degerfors–Örebro har till exempel en tydlig karaktär av »litet samhälle vill hävda sig mot stor stad«. AIK–Djurgården kallas, inte utan anledningar, för »tvillingderbyt«. Och så finns det politiska derbyn, men dessa är svåra att finna i Sverige.
IFK Norrköping–Åtvidabergs FF har också – trots ÅFF:s 70-talsguld – karaktären »stor mot liten«. Eller kanske till och med: »stadsbor mot bönder«. Det där med bönder ska inte tas bokstavligt, men båda läger spelar gärna på uttrycket. Inför vårderbyt förra året twittrade en av ÅFF-spelarna om hur han skulle »ta traktorn« in till Norrköping. Och under matchen kunde man se en Norrköpingsbanderoll med texten »Ursäkta stanken – bönder på besök«.
Men den verkliga rivaliteten har trots allt, som jag upplever det, inte riktigt fått fäste i modern tid. Kanske eftersom lagen sällan har varit bra samtidigt. Men möjligen är något på väg att hända nu. Det här är andra säsongen i rad som både IFK och Åtvid ligger i Allsvenskan. Ju fler säsonger det blir i den högsta serien, desto starkare grogrund för rivaliteten. Och i längden tjänar också klubbarna på det. Det finns mycket att vinna på att ha en tydlig rival, ekonomiskt inte minst. MFF–HIF-fallet är ett bra exempel på det.
Tips: 2–1 till Snoka.
David Beckham lägger av. Kommentar på det?
Håkan Mild, sportchef IFK Göteborg
– Det är en jättebra spelare och vi har en bra dialog med David. Men ingenting är klart. Vi går ut på hemsidan när vi har något att berätta.
Fredrik Reinfeldt, djurgårdare
– Alla måste ta ansvar för detta. Allt för ofta och allt för länge kan man befinna sig i svansarna till de här spelarna utan att det händer något. Så kan vi inte låta det breda ut sig.
Erik Edman, HIF:are
– Jag plockade ner Beckham redan 2001. Han hämtade sig aldrig efter det. Men det är en himla go kille.
Per Olsson, Gefletränare
– Hur är det man säger? What happens in Paris, stays in Paris.
Jens Lapidus, författare
– David: stressad som en knarkkurir med magen full. Livet sket på D-boy. Livet sög hästballe. Han var trött på rap life omgjort till crap life. D-boys tanke: gitta. Bara dra. De skulle få se. Han skulle visa dem alla.
Gert Fylking, mångsysslare
– Äntligen!
Anderssonskans Kalle, busfrö
– Tjenixen!
Hej Kalle. Hade du någon kommentar på Beckhams besked?
– Det kan du skriva upp att jag har! David var en av kisarna vi brukade lira hartsfiol med på kollot. Akta dig vad skäll vi fick! Och farsgubben fick dåndimpen när han upptäckte att syrran kilade stadigt med honom. Men själv tyckte jag att han var alla tiders på att joxa med trasan.
Niklas Wikegård, hockeyman
– Nu får det bli lite ordning på torpet hära! Han visar inte upp passionen, han visar inte upp aggressiviteten. Smockan går till Bekham. Han är en sån jävla pajas.
Lars Lagerbäck, fotbollsexpert
– Det är en skicklig fotbollsspelare naturligtvis. Sedan är det så: gör du misstag på den här nivån, då blir du straffad. Det är det som är så fascinerande med fotboll.
Bo Svensson, utredare
– PSG behöver ett incitament för att jobba med ersättningsbiten. De får värva bättre, spela bättre, då kommer Ronaldo.
Janne Josefsson, journalist
– Jag har under åren som journalist blivit stämplad som alltifrån kommunist, sverigedemokrat, anarkist, polishatare, Reinfeldts lakej och nu har alltså turen kommit till fotbollstyckare. Jamen herregud! Detta är ju befängt. Man måste väl kunna debattera även svåra frågor?
Ja, varsågod.
– Han borde lagt av redan 2004. Nästa vecka: Vad får man säga om tiki-taka utan att stämplas som rasist? Se oss då.
Daniel Nannskog, fotbollsexpert
– Alltså jag blir så jävla förbannad rent ut sagt, ursäkta språket. Här hade vi laddat för att snacka om en massa roliga matcher, vi skulle prata om snygga mål och härliga prestationer. Och istället blir det sån här skit. Jag blir så trött.
Leonard Cohen, artist
– I’ve heard there was a secret chord, that David played and it pleased the Lord. But you don’t really care for music, do you?
Vad fint sagt. Har du fler minnen av Beckham?
– I remember him well in the Chelsea Hotel, he were talking so brave and so sweet. Giving me head on the unmade bead, while the limousines wait in the street.
Erik Hamrén, förbundskapten
– Alla kan göra fel, sedan är frågan hur man gör efteråt. Det är mänskligt att göra fel. Jag tycker man kan få en chans till.
Tommy Söderberg, f.d. förbundskapten
– Man vill ju inte knäcka en kille. Det här är inga robotar, det är vanliga killar. De vill fika, de vill gå på muggen, de vill må bra.
Thomas Wernerson, fotbollsexpert
– Det är en skam att han vid hans ålder kan vara så viktig. Man måste hitta alternativ där för jag tror inte att han håller hela säsongen.
Men han har ju lagt av? Och så viktig har han inte varit.
– Jag tippar Malmö som mästare faktiskt. Det är dags nu.
Ursäkta?
– Och skulle det skita sig är det ju bara att ändra tipset några omgångar från slutet, så får SVT en egen nyhet också: »Wernerson: De vinner Allsvenskan«. En klassiker.
Kapten Haddock, kapten
– Vid alla focksegel – varför har ingen berättat det här för mig? Bomber och granater! Ska de plocka ner Lavezzi nu eller? Förpiskade luspudlar! Stannar Ancelotti? Vandaler! Och så alla Zlatanrykten. Anfäkta och anamma!
Leif G.W. Persson, världsfacit
– Nu råkar jag till skillnad från dig ha läst uttalandet och man kan ju få hjärnblödning för mindre. Finns det ett öde värre än PSG så måste det vara att Beckham slutar och att polisen i Katrineholm får hand om utredningen. Jag är beredd att skyffla in pengar själv, banne mig, för att få in lite agenter värda namnet.
Marcus Birro, krönikör
– Beckham? Totti är störst. Alltid. Var är ni nu då alla skitsnackare och tangentrunkare? Var är alla skadeglada jävlar med russinballar som hatar mig och serie A med en skammens frenesi? Det italienska långfingret reser sig igen.
Jag heter Johan Orrenius!
Som journalist ska man vara nyfiken. Just i dag är jag lite extra nyfiken på min kollega, Johan Orrenius. Johan är 30 år gammal, chefredaktör på Offside tillsammans med mig och kommer från Motala. Han är också den första som jag intervjuar under rubriken »Bengtsson möter…« Tanken är att jag lite då och då ska ställa ett gäng frågor till personer som jag vill veta ännu mer om än vad jag redan vet.
Då kör vi!
Hej Johan!
– Hej Anders!
Jag bandar den här intervjun. Brukar du spela in dina intervjuer?
– Ja, nästan alltid. Sitter jag i en buss med några supportrar eller ett lag drar jag kanske inte fram bandaren. Men sitter jag ner med någon bandar jag alltid.
Det gör inte jag. Att transkribera inspelade intervjuer är det tråkigaste med att vara journalist, det kan döda glädjen för mig.
– Jo, så är det ju. Och jag är expert på att skjuta upp just det där. Att höra sin egen röst, alla »mmm« och konstiga ord som man använder. Man gör sig till ibland, är liksom inte sig själv när man intervjuar. Det är jobbigt att ständigt bli påmind om det. Och så hör man hur ofta man missar att ställa följdfrågor, relevanta sådana. Jag kan också märka att jag är lite för rädd för att vara tyst under intervjuer, det är ofta när man vågar vara tyst som journalist som personen du intervjuar säger de bra sakerna. Jag vill skapa god stämning och fyller för ofta i meningar om personen jag intervjuar inte hittar orden. Det är kanske min styrka också som journalist, att jag är bra på att få folk att känna sig avslappnade. Men ibland går det till överdrift.
När är du som lyckligast?
– Jag pratade med min flickvän Janna om det här för bara några dagar sedan. Och det är lätt att man säger »när jag har en lugn och skön helg med dig« då. Och så är det kanske. Men ska jag vara helt ärlig är det kopplat till idrott. När jag vinner en match i tennis kanske. Eller, jag slog ju dig i en pingismatch häromdagen. Så lycklig har jag nog inte varit på flera veckor. Den känslan, att vinna med det ruset, är svårslagen.
Om du kunde addera en egenskap som hade gjort dig till en ännu bättre journalist, vad hade du då valt?
– Du får förklara mer.
Ja, men om du kunde bli en vassare stilist, eller bättre intervjuare. Eller om du kunde ha mer Janne Josefsson-aura. Till exempel.
– Nu låter jag som en medietränad fotbollsspelare och säger »allt«. Jag hade gärna varit en bättre stilist. Men framför allt hade jag önskat att jag var ännu mer noggrann. Jag gör rena slarvfel ibland, faktafel. Eller så har jag inte förberett mig tillräckligt mycket inför en intervju. Jag saknar ibland en tydlig plan inför mina intervjuer. Jag är ganska slarvig som person, med ordning och pengar och sådana saker. Och det går nog in i min yrkesroll också.
Vilken tränare känner du att du påminner mest om, utifrån din personlighet.
– Definitivt inte Andreas Alm. Han är nästan analt noggrann. Jag drar till med Janne Andersson. Han går in för det han gör men verkar inte vara inne i bubblan, det går att nå honom. Har lite gambler-utstrålning. Jag brukar säga att han är lite av en svärfarsdröm, man vill sitta i en bastu med honom, dricka en kall öl och höra när han drar anekdoter. Kanske hade han gnällt lite på mig för att jag var sen med deklarationen. Men överlag – trevligt.
Vad ogillar du mest med dig själv?
– Finns en del här. Men min fruktansvärt opraktiska sida. Jag har ett uselt självförtroende när det gäller att skruva, fixa eller koppla ihop saker. För ett tag sedan köpte vi en pall från Ikea, Ingolf. När jag till sist hade fått ihop den kände jag en värme i hela kroppen, det var stort för mig. Jag har inget logiskt resonemang när det handlar om praktiska saker. Somliga kopplar av med »projekt«, jag förstår inte det. Om jag är i situationer då folk fixar runt omkring mig blir jag stressad. Jag intar lätt rollen som den som bär saker, eller går iväg och ordnar kaffe.
Tycker du att du är bättre, lika bra eller sämre journalist än din storebror Niklas?
– Sämre. Han gör viktigare saker än mig. Han bodde hos oss häromdagen och jag fick läsa lite av hans nästa reportage. Tunga grejer! Dagen efter skulle jag träffa Tom Prahl för att prata om hans pensionärsliv. Nej, Nicke är grymt duktig.
Vilka tre fotbollsjournalister anser du vara bäst i Sverige?
– Bäst är Simon Bank. Språket och kunskapen om fotbollen är outstanding. Jag gillar också Lasse Granqvist. Alla vet hur duktig han är på att referera. Men det är först när man ser honom i action, live, som jag gjorde när jag var med i C Mores studio nyligen, som man förstår hans storhet. Han sätter en 60 sekunders monolog, helt improviserat, utan att ett ord blir fel. Otroligt proffsig. Själv står man där »Djurgården behöver kanske skjuta lite mer«. Jag måste väl också säga »Offsidegänget« här. Jag såg ju upp till er i många år innan jag började här, till dig och Jesper Högström, till hela gänget. Men det var mer hela paketet, noggrannheten och berättarglädjen.
Var vill du bo?
– Var som helst?
Ja.
– Då säger jag Napa Valley i USA. Jag har aldrig varit där men det känns härligt. Jag har sett filmen Sideways. Dricka lite vin, cykla runt i solen. Ja, det känns rätt.
Vad hos dig tror du att Janna föll för?
– Jag vet inte. Jag har aldrig frågat henne.
Vad hade du jobbat med om du inte var journalist?
– Jag har jobbat i en bingohall. Det var inte kul. Jag började faktiskt läsa på Lärarhögskolan en gång. Historia, samhällskunskap och religion. Men jag saknade att skriva och hoppade av. Lärare är ändå inte omöjligt. Men drömmen är ju att bli skådespelare. Eller revyartist. Jag kan kolla på Henrik Dorsin och tänka »det kan jag också göra«. Jag sökte till scenskolan en gång. Men så fick jag jobb på Expressen, det gick inte att kombinera.
Hur vill du dö?
– Egentligen omgiven av alla som tycker om mig. Men jag är också rädd för det utdragna, precis som du är. Att dö långsamt. Bäst är ändå om jag dör på studs.
Tror du livet blir bättre och bättre för varje år som går eller tråkigare och tråkigare?
– Det har inte blivit bättre och bättre, inte sedan man var 25-26. Då hade man sån jävla energi. Jag har däremot, som person, blivit bättre och bättre. Jag är tryggare i mig själv, inte så osäker. Men fan, man känner sig svagare i kroppen i dag.
Vilken allsvensk spelare vill du åka på semester med?
– Jag tänker ibland Tjerna. Han har bra musiksmak och är lugn, precis som jag. Men så är han nog dålig på att ta initiativ, det är jag också. Det kan bli lite tråkigt. Så jag väljer Joel Riddez i Djurgården. Han är intelligent och har tydligen breda intressen. Jag har aldrig suttit ner med honom, kanske är det därför som jag är lite nyfiken. Jag tror han hade ett fosterbarn också, det talar för att han har ett socialt patos.
Vad ska du göra resten av dagen?
– Jag ska förbereda mig inför en intervju som jag ska göra i morgon. Därefter ska jag förbereda mig inför en annan intervju som jag ska göra på söndag. Också måste du och jag prata om ett reportage som ser ut att skita sig, vi måste komma på ett nytt. Det stressar mig ganska mycket. Dessutom ska vi sätta oss i ett »hemligt möte«. Tyvärr kan jag inte säga mer än så.
Tack för din tid, Johan!
– Tack själv.
TIO SNABBA!
Lagerbäck eller Hamrén? Lagerbäck.
Avgörande glidtackling eller avgörande volleyskott? Avgörande volleyskott.
Bank eller Niva? Bank.
Pressläktare eller ståplatsläktare? Ståplatsläktare.
Gli Azzurri eller Italiens landslag? Italiens landslag.
Bjärred Andersson eller Daniel Anderson? Daniel Andersson.
Poolhoppet »Bomben« eller Der Bomber? Der Bomber.
Rit-Ola eller Jens Fjellström? Jens Fjellström.
Tiki taka eller kontringsfotboll? Tiki taka.
Fria eller fälla? Fria.
Loret Sadiku och Viktor Claesson under träningslägret i Costa Ballena.
Av: Henrik Ystén
I går bänkade jag mig framför TV:n för att se något så ovanligt som ett svenskt pojklandslag spela EM-semifinal. Sveriges P17 mötte Ryssland och det krävdes 22 straffar för att kora en vinnare. Tyvärr blev den vinnaren Ryssland, men förbundskapten Roland Larsson kunde efter matchen ändå konstatera att han var »jättestolt« över sina spelare. Det ska han också vara. Sverige stod upp väl mot riktigt bra motstånd – även sedan de fått en spelare utvisad i andra halvlek.
Det svenska landslaget åkte till Slovakien utan några större förhoppningar. Att de ens tagit sig dit var överraskande. Senast ett svenskt pojklandslag spelade slutspel var 1999, då hette turneringen U16-EM och Blågult hade spelare som Per Nilsson, Kim Källström, Bojan Djordjic, John Alvbåge och Stefan Ishizaki i laget. På den tiden var de tämligen okända namn, i dag vet vi lite mer om dem och var deras karriärer tog vägen. På samma sätt kommer vi om några år ha facit på hur det har gått för P17-landslagets Sixten Mohlin (MFF), Isak Ssewankamboo (Chelsea) och Valmir Berisha (HBK). Roland Larsson var i går full av förhoppningar: »Det känns som att det är något stort på gång för det här laget i framtiden«, sade han på förbundets hemsida.
Jag hoppas att han har rätt. Men det finns skäl att vara försiktig med de stora visionerna. Tittar man tillbaka på tidigare ungdomslandslag hittar man fler spelare som inte lyckats förvalta sin »supertalang« än sådana som lyckats. Det krävs tålamod, tur och träningsvilja – och framför allt är det svårt att tidigt veta vilka som kommer att blomma upp. Det är inte minst förra allsvenska omgångens mest omtalade spelare ett exempel på. När Fotbollskvälls expert Daniel Nannskog utnämner HIF:s Loret Sadiku som en »framtida mittbacksgeneral i landslaget« är det lätt att glömma att just Loret för bara några år sedan betraktades som en strulpelle som matade i sig vingummi inför varje träningspass. Och när jag såg spelaren för första gången för tre år sedan – på ett besök i Costa Ballena dit Jonas Thern hade tagit Loret och hans klasskamrater på John Bauer-gymnasiet för fyra veckors läger – noterade jag visserligen en bollsäker spelare men också en kille som inte riktigt verkade ha rätt inställning.
– Det var ännu värre förr, sade Thern till mig. Loret levde helt i sin egen värld. Var det träning på konstgräs kunde man alltid ge sig fan på att han dök upp med en plastkasse med fotbollsskor för naturgräs.
Loret Sadiku har växt upp sedan dess, och han har gjort det genom att ta stegen i rätt tid – med rätt coachning (Thern kallades inte dog shit av Gascoigne för inte) och med rätt matchning. I fjol spelade den skolade mittfältaren mittback när HIF dominerade hemmamötet mot Celtic. Erfarenheten från en sådan match kan inte överskattas. På liknande sätt har det svenska P17-landslaget nu gett sig själv bästa möjliga förutsättningar att fortsätta utvecklas. Genom att ta sig till semi har de säkrat en plats i höstens VM i Förenade Arabemiraten, och är det något som svenska talanger behöver mer av är det erfarenhet av internationell fotboll. Ja, det gäller inte bara talangerna för övrigt – den eviga frågan hur allsvenska lag ska kunna hävda sig i Europa borde oftare sammankopplas med vilka klubbarna möter säsong efter säsong. Med fler matcher mot bättre motstånd vässas kvaliteten. Med fler matcher mot lag från bättre ligor kommer talangerna utvecklas. Det är därför det är så olyckligt när till exempel ett Öster lägger pengar på att åka till Turkiet på träningsläger för att möta… IFK Värnamo.
»Jag hade nog gråtit om de inte hade buat«. Bojan Djordjic tog mer än gärna rollen som hatobjekt på Stockholms Stadion.
En knapp tredjedel av Allsvenskan 2013 är spelad. Vi har fått uppleva glädje, ilska, humor och sorg. Offside sammanfattar inledningen med hjälp av några av de mest minnesvärda citaten.
»Det var en gång som flugan sket.«
BK Häckens målvakt Christoffer Källqvist till GP ett par dagar efter tunneln på Mjällbys Marcus Ekenberg. Flugan sket? Är det ett vanligt uttryck på Rambergsvallen? Offside har ingen aning, men budskapet går ändå fram: »Hisingens Higuita« har inte för avsikt att turnera i folkparkerna i sommar.
»What happens in Vegas, stays in Vegas«
Gefles tränare Per Olsson bevisar efter förlusten mot AIK en gång för alla att Strömvallen är en syndens högborg.
»In the name of Jesus…«
Mjällbys Gbenga Arokoyo lade handen på Mattias Aspers huvud och började be för den gamle målvakten efter att lagkamraten krockat med Elfsborgs Stefan Ishizaki. Fint gjort! Men kanske skulle Gbenga ha fokuserat lite mer på sig själv? Senare i matchen blev han utvisad.
»Jag räknar med att bli såld i sommar.«
I höstas funderade Mattias Lindström på att lägga av och framtiden i HIF var osäker. Nu delar han ledningen i skytteligan och efter ett av målen spådde mittfältaren i C More en helt ny karriärsutveckling för egen del.
»Jag lägger hellre av och sitter hemma och spelar Fifa än spelar i ett sånt lag.«
Alejandro Bedoya till Sportbladet efter cupförlusten mot Blåvitt. Gissa om det kluckades förnöjt på Kamratgården dagen efter den attacken.
»När jag ser på repriserna är jag jävligt glad att vi inte dömde mål.«
Domaren Martin Hansson efter det kontroversiella beslutet i Djurgårdens match mot Syrianska. De djurgårdare som såg repriserna var inte »jävligt glada«.
»Det kändes stabilt.«
Efter 119 raka matcher på bänken (utan inhopp) fick Gefles Emil Hedvall vakta målet i premiären mot Åtvidaberg. Men att han gjorde det med den äran och höll nollan spelade mindre roll. Till nästa match var Mattias Hugosson tillbaka från sin sjukdom och Hedvall fick snällt sätta sig ner igen.
»De får värva bättre, spela bättre, då kommer det folk. Och jag vet inte om det är nödvändigt att arvodera styrelsen så mycket som AIK gör.«
Det är uppenbarligen mycket som regeringens utredare Bo Svensson inte vet om svensk fotbollsverklighet. Några dagar efter den kritiserade presskonferensen gjorde Fotbollskanalen.se en bra intervjuuppföljning.
»Jag kan tycka att jag har förtjänat rätten att vara bitter.«
Henrik Rydström har tappat sin startplats i Kalmar FF. På sin blogg har han skrivit om vad petningarna har gjort med honom.
»Anders Torstensson är en besvärlig gammal militär, saggig och svår. Att gå till reträtt är inte hans melodi. Det blev en kollision av bibliska mått.«
Dålig ekonomi sades vara anledningen till att Mjällbys sportchef Thomas Andersson Borstam sades upp. Kristianstadsbladets krönikör Andreas Jemn skrev dock att det i själva verket handlade om en spricka mellan sportchefen och tränaren. Och, som synes – han sparade inte direkt på kraftuttrycken. Bibliska mått! Lite nyfiken blir man.
»B-R-O-M-M-A! B-R-O-M-M-A! B-R-O-M-M-A! Pojkarna från Bromma!«
BP-supportern Anders Ung, 57, utgjorde en imponerande enmansklack när favoritlaget spelade borta mot Mjällby. Vid nästa bortamatch, mot Häcken, fanns Sportbladets Amanda Fredin där och gjorde ett fint inslag till det allsvenska magasinet Bollklubben.
»Vad behöver vi göra?«
Per »Texas« Johansson, numera marknadskille i Halmstad, twittrade uppgivet efter ännu ett Fotbollskväll utan matchbilder på hans kära HBK. Svaret på frågan visade sig vara: »börja vinna!« När HBK kort senare tog första trepoängaren för säsongen fick SVT:s måndagstittare se Andreas Landgren stänka in 1–0 mot Öster. Bra, Texas.
»Jag hade nog gråtit om de inte hade buat.«
All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet? Ex-gnagaren Bojan Djordjic tog hur som helst gärna rollen som hatobjekt på Stockholms Stadion när han var där med BP.
»Jag såg att Haynes hade ett bra läge, så jag bara kastade.«
13-årige bollkallen Liam Lehtola berättar för Fotbolliblekinge.se hur han startade det anfall som ledde till Mjällbys kvittering mot BP. Nyförvärvet Haynes, tillika Offsides spelarkrönikör, tackade för hjälpen genom att besöka Liams skola dagen efter matchen.
»Ivan Turina – för alltid en hjälte bland oss«
Väldigt mycket fint skrevs, sades och gjordes efter Ivan Turinas tragiska bortgång. Men det tifo AIK-fansen på kort tid ordnade till matchen mot IFK Göteborg stod i en klass för sig. Många tårar föll på Nationalarenan den kvällen.
Vi får frågan med jämna mellanrum: »Varför bevakar ni inte damfotboll i samma utsträckning som ni bevakar herrfotboll?« Förra veckan fick vi frågan igen, i två olika mejl. Frida Fagerlund, som studerar på Linköpings Universitet, håller just nu på att skriva en uppsats, ämnet är »damfotboll i massmedia«. Samtidigt pluggar Anna Israelsson genusvetenskap på Stockholms Universitet. Båda undrade om vi ville svara på deras frågor. Det är relevanta frågor och eftersom vi får dem så ofta tänker vi att det kan vara intressant för fler att höra hur vi resonerar.
Varför tror ni att damfotboll får mindre utrymme i media än herrfotboll?
– Det vore dumt att inte ange »läsarnas/tittarnas intresse« som den främsta förklaringen. Vi, liksom alla andra tidningar som är beroende av att gå med vinst för att kunna överleva, har läsarnas intresse i åtanke. Vi vet, efter läsarundersökningar och feedback, att en stor majoritet vill läsa om herrfotbollen – även om det så handlar om Superettan eller division ett. Skulle vi skriva lika mycket om damfotbollen som herrfotbollen hade vi tappat läsare, så ser verkligheten ut. Alla som är insatta i hur utvecklingen är och har varit i tidningsbranschen – med sjunkande intäkter, nedlagda sportredaktioner och allt annat som innebär att tidningar tvingas säga upp personal allt oftare – förstår förhoppningsvis också att det inte går ihop.
Vi vet däremot att intresset för damfotboll är betydligt större när det nalkas ett mästerskap, som inför sommarens EM. Då ökar också vårt fokus på damfotbollen. Det handlar om efterfrågan.
Det påminner om bevakningen av handbollen i Sverige. Få rapporterar om serielunken i mer än notisformat. Men när det är mästerskap, oavsett om det är på dam- eller herrsidan, ökar bevakningen dramatiskt.
När det allmänna intresset för Damallsvenskan är så dåligt – i fjol var publiksnittet i Damallsvenskan 836 åskådare per match och då spelade några av världens bästa spelare i ligan – är det varken publicistiskt och ekonomiskt försvarbart att ge damfotbollen lika mycket utrymme som herrfotbollen.
Är det något ni tänker på (att damer får mindre utrymme)?
– Absolut. Eftersom det är så lite bevakning och rapportering kring damfotbollen finns det troligen också väldigt många bra berättelser som inte är berättade. Vi har faktiskt som målsättning att bli bättre på att hitta just de här reportagen. Vi har varit för dåliga, så är det bara. Det krävs att vi anstränger oss ännu mer än vi gjort tidigare. Det första vi kan göra är att skaffa oss bättre kunskap om damfotboll, vi måste ta kontakt med klubbledarna, spelarna och tränarna för att veta var de bra berättelserna finns. De dyker inte bara upp. Väldigt många av oss som arbetar med fotbollsjournalistik har inte lika bra koll på damfotbollen som herrfotbollen. Utan kunskapen kommer vi aldrig att kunna rapportera bättre och mer.
Vi på Offside vill nämligen förvåna våra läsare med jämna mellanrum – vi vill hitta berättelser som våra läsare inte trodde de var intresserade av. Och i denna kategori är damfotbollen tacksam. Ett bra exempel är vårt reportage om Josefine Öqvist (nummer 2/2013).
Det hade varit skitkul att oftare kunna ha riktigt bra reportage om damfotboll, men då måste vi också hitta historierna. Ett problem är att vi är beroende av frilansidéer. Av hundra idéer som trillar in i våra mejlkorgar handlar max två eller tre om damfotboll. Och av de hundra idéerna är det kanske just två eller tre som är tillräckligt unika och spännande för att vi ska gå vidare med dem. Det säger sig självt att det inte är så lätt.
Tycker ni att medier har ett visst ansvar att försöka främja damidrott på samma sätt som man främjar herrfotboll (genom att ge dessa mycket utrymme)?
– Både och. Ett public service-bolag har ett ansvar att lyfta fram damfotboll, som vi faktiskt inte har. En lokaltidning har ett ansvar att bevaka sitt närområde. Vi, som är ett fotbollsmagasin som utkommer med sju nummer varje år, har ett ansvar att göra så bra fotbollsjournalistik som möjligt, som dessutom är ekonomiskt lönsam, i varje nummer. Det är vår interna målsättning i alla fall.
Vi får ofta höra att vi på Offside har »ett ansvar« att lyfta fram damfotbollen, att vi som är Sveriges största fotbollsmagasin borde göra mer för att öka intresset. Även om det hade varit en häftig utmaning, har vi har inte råd att ta den risken, vi kan inte riskera att tappa läsare bara för att vi förväntas inta någon slags ambassadörroll för damfotbollen. Än en gång, det handlar om efterfrågan. Just nu finns den inte, det är inte ens i närheten.
Vad tror ni krävs för att damfotboll ska få mer utrymme i media (förutom bättre ekonomi)?
– Tid. Damfotbollen utvecklas i betydligt snabbare takt än herrfotbollen. På 10-15 år har kvalitén gått framåt något oerhört. Om ytterligare några år är kanske majoriteten av de allsvenska damspelarna heltidsproffs, då kommer nivån att höjas ytterligare. Det kommer in agenter som är bra på att snacka upp intresset om sina spelare, det kommer in TV-pengar som gör att kartan ritas om, det kommer mer publik till matcherna, spelarna blir större stjärnor, sponsorpengarna ökar… I takt med det här kommer också rapporteringen, både från oss och från alla andra tidningar och TV-kanaler, att öka. Men att det om fem eller tio år skulle skrivas lika mycket om damfotboll som herrfotboll, tror vi inte. Herrfotbollen har för stort försprång.
Det krävs tid för att bygga de traditioner och den kultur som herrfotbollen har gratis. Lika ofta som vi skriver om en fotbollsspelare, skriver vi om supportrar, agenter, ekonomi, politik – det som händer runt omkring själva fotbollsplanen.
Dessutom ser vi gärna att man inte tar för givet att man ska »få« utrymme. Man måste ta utrymme. Det gäller lika mycket herrfotbollen. De som arbetar inom fotbollen måste förstå att de måste ligga i för att få uppmärksamhet. Ibland måste de till och med höra av sig och övertyga oss om varför vi borde skriva om dem. Damfotbollen kan bli betydligt bättre här, de måste marknadsföra sig själva. Vi får till exempel inga pressmeddelanden från någon klubb i Damallsvenskan. Samtidigt – många klubbar i Damallsvenskan har inte ens råd att anställa personer som jobbar med marknadsföring på heltid. Så vi klandrar inte alla.
Klubbarna på herrsidan har i allt större utsträckning förstått att de är i behov av uppmärksamhet, att det kan generera pengar och intresse om vi skriver om dem. Pia Sundhage är ett geni, hon har gjort mer för damfotbollen under det halvår som hon varit förbundskapten än vad hennes företrädare på posten lyckades med på flera år. Hon är den naturliga ambassadören för damfotbollen. Men också en av få.
Med allt sagt – framgångar i sommar, under EM, kan göra att intresset ökar ytterligare. Framgångar är den snabbaste vägen till mer exponering.
Vilka skillnader ser ni i mediernas framställning av herr- respektive damfotboll?
– Det är mer matchreferat, snabbare saker – nyhetsjournalistik – kring damfotbollen. Inte så mycket fördjupningar. Tidigare hamnade man också i jämförelser med herrfotbollen, vilket var jävligt tröttsamt. Man ansträngde sig för att jämföra kvalitén, med en nästan hånfull ton. Man letade efter »damlandslagets Zlatan Ibrahimovic«.
En klassisk vinkel är också att beskriva damfotbollen som en underdog till herrfotbollen, kampen för att få uppmärksamhet, kampen för att få tävla på samma villkor.
Skriver ni något om damfotboll i varje nummer?
– Nej. Det har dock blivit mer damfotboll i Offside på sistone. Det finns två förklaringar: dels har vi ansträngt oss mer för att hitta berättelser från damfotbollens värld, dels är det ett EM-slutspelet i Sverige i sommar. Vi känner att våra läsare intresserar sig för mästerskapet, att det finns ett sug. Dessutom har Pia Sundhages inträde gjort att fler intresserar sig. Men vi har ingen policy som säger »minst 1/5 ska handla om damfotboll«. Däremot diskuterar vi inför varje nummer vilka möjligheter vi har att skriva om damfotboll. Det är inget vi ignorerar eller inte intresserar oss för.
Det finns också journalistiska fördelar att bevaka damfotbollen – det är öppet, vi kan komma väldigt nära dem vi skriver om. Det talar för att vi kommer att ha mer om damfotboll framöver eftersom vi är beroende av access.
Av vad jag kunde se på er hemsida har en kvinna aldrig varit på framsidan av er tidning, är detta ett aktivt val av er och hur motiverar ni detta?
– Det stämmer, vi har aldrig haft en kvinna på omslaget. Vi har sällan en spelare på omslaget överhuvudtaget. Har vi det så handlar det i princip uteslutande om världsspelare, eller att det är någon som alla känner igen och som väcker omedelbar nyfikenhet. I en tidningsbutik har vi max ett par sekunder på oss att väcka nyfikenhet, ett köpsug. Då går det inte att vara otydlig. Eller för smal. Pia Sundhage har omslagspotential, men hon är nog också den enda kvinnan som har det. Motsvarande i herrlandslaget – ja, det är väl Zlatan. Kanske Hamrén, om det finns något starkt pratminus att haka upp det på. Sedan är det stopp.
Alex Ferguson och David Moyes under ett möte mellan Manchester United och Everton på Old Trafford 2012.
Av: Henrik Ystén
»Titta på Phil [Neville] i Everton nu, han är fantastisk där. Kapten och allt. David Moyes och han gör ett otroligt jobb där borta, särskilt om du tänker på att de inte hade någon anfallare på hela förra säsongen.« Redan när vi intervjuade Alex Ferguson 2009 talade han gott om kollegan i Everton. Antagligen fanns tanken redan då på att det skulle bli David Moyes som skulle ta över Manchester United, för lite längre fram i intervjun berättade Ferguson att han för flera år sedan velat ha just Moyes som assisterade, när Brian Kidd slutade, men att det då stupat på att Evertons manager »ville vara förstetränare«.
På senare år har jag hamnat i åtskilliga diskussioner med folk som funderat över när Alex Ferguson ska tacka för sig, och vem som ska ta över efter honom. José Mourinho har nämnts, liksom Pep Guardiola och Ole Gunnar Solskjaer, men samtidigt har man hela tiden anat att gubben med fotbollsvärldens rödaste näsa haft något annat namn i bakfickan. I går stod det också klart att så varit fallet.
David Moyes är på många sätt ett logiskt val. Tolv år som Evertontränare bevisar att han är en man som gillar det långsiktiga lagbygge som varit Fergusons signum. Dessutom är han skotte, vilket inte ska förringas i sammanhanget eftersom Ferguson aldrig varit sen att påpeka hur mycket vassare den skotska tränarutbildningen varit i jämförelse med den engelska.
Själv har jag aldrig träffat David Moyes och har därmed ingen uppfattning om honom som person. Första gången jag fick upp ögonen för honom var när Offsidereporter Ulf Roosvald var i Liverpool 2002 för att porträttera Tobias Linderoth, som då kämpade för att platsa i det Everton där Moyes just blivit tränare.
– Vad behöver Linderoth förbättra för att bli ordinarie, frågade Ulf.
Moyes funderade ett tag, log och svarade:
– Storleken.
När Linderoth fick höra svaret suckade han och konstaterade att han knappast skulle växa tio centimeter de närmaste säsongerna. Så flyttade han också snart till FC Köpenhamn istället.
Det blir naturligtvis en tuff uppgift att ta över efter Alex Ferguson. Moyes har fått mycket beröm genom åren för att han lyckats nå stora framgångar trots att han basat över »lilla« Everton. Utmaningen blir en annan framöver. Moyes har liten erfarenhet av Champions League, han har aldrig tidigare förfogat över en budget av den dignitet som United har, han har faktiskt aldrig ens vunnit en titel som manager vilket kan vara ett bekymmer eftersom Ferguson själv en gång konstaterat: »När du kan visa upp fyra ligatitlar, vet du att du är en Unitedspelare.« Dessutom kommer Alex Ferguson finnas kvar i korridorena, och även om han lovat att han inte tänker sätta sin »fot i omklädningsrummet« lär nestorns närvaro vara svår att bortse ifrån.
Men alla dessa frågetecken till trots måste jag säga att jag gillar utnämningen. Oavsett vilket namn Manchester United hade dragit fram ur hatten skulle utmaningen varit gigantisk. David Moyes är Fergusons val – och är det någon som vet vad United behöver är det Ferguson. När vi intervjuade honom för fyra år sedan konstaterade han: »Man måste förändra, precis som fotboll alltid förändras. Vill man hålla sig på topp måste man hitta nya vägar – även när det har gått bra.« Nu har Ferguson förändrat och det är upp till David Moyes att försöka förvalta arvet. Det kommer inte att bli lätt, men man ska inte heller måla upp det som världens tuffaste tränaruppdrag. Det finns trots allt värre saker här i livet än att bli utnämnd till manager för Manchester United.
Sidor
Nyhet i shopen
Mest läst just nu
Kategorier
Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Skribenter
