Sveriges största fotbollsmagasin

Logga in

Användarmeny

»Det får inte bli någon jävla Zlatan-bok«

Klas Ingesson har tackat för sig och många vackra ord har sagts och skrivits om honom det senaste dygnet. Själv höll jag tämligen tyst i går när bomben slog ner och det hade sina skäl. Jag ägnade dagen åt att sörja, gråta och minnas. Ändå var jag förberedd – i drygt två veckors tid har jag vetat att cancern hade vunnit kampen mot Klas. Gårdagen visade mig att det trots allt inte går att förutse hur man ska reagera när man väl ställs inför faktum. Klas finns inte hos oss längre. Och tillvaron känns plötsligt mycket fattigare.

Vi har haft mycket kontakt det senaste året, Klas och jag. I februari meddelade jag honom att jag ville skriva en bok om hans liv. Han svarade på SMS från Elfsborgs träningsläger i Marbella: »Tjena! Haha, bok vet jag inte men vi kan träffas när vi kommer hem. ;-)«
Vi träffades någon vecka senare, jag förklarade vad jag ville göra och Klas sade:
– Men då ska vi fan göra det på riktigt. Och ärligt. Någon hyllande bok som bara beskriver min karriär från Ödeshög till Lecce är det ingen jävel som vill läsa. Det får inte bli någon Zlatan-bok om hur jävla bra jag var. Om vi ska göra det här måste cancern få ta plats.
Vi tänkte på samma sätt. Vi tog i hand och sade att vi »ta mig fan skulle skriva den ärligaste spelarbiografin som någonsin gjorts«.

Under våren och sommaren träffades vi regelbundet för intervjuer. Det blev en kaotisk tid eftersom Klas sjukdom plågade honom mer än han ville erkänna för sig själv. Jag levererade Grov portion (»det smakar skit men jag kan inte krama snus med armen bruten«) till Sahlgrenska. Jag besökte honom på Hematologen i Linköping strax efter midsommar och snackade VM 1994 och Mechelen – men också barn och familj. Vi pendlade gemensamt från våra respektive sommartillhåll i Varberg till Borås under några veckor i juli  – varpå jag  fick agera »personlig assistent« med in- och urlastning av rullstol samt genom att boka tider för provtagning på vårdcentralen i Varberg. 

Vi hade förstås träffats många gånger tidigare genom åren – som intervjuoffer och reporter – men nu kom vi varandra bra mycket närmare. Eftersom vi hade bestämt oss för att skriva en ärlig bok var vi tvungna att riva murar. Jag fick bjuda in och överge min roll som distanserad journalist, Klas fick tona ner sitt (ofta enorma) kontrollbehov och släppa loss känslorna. Ofta slutade det i tårar. Än oftare i skratt.

Vårt arbete fortsatte under hela hösten, ända fram till slutet. För en och en halv vecka sedan kallade han upp mig till Ödeshög. Han visste att slutet var nära. Vi behövde sy ihop de sista detaljerna för att kunna hålla vårt löfte till varandra om boken. Därför spenderade jag en hel lördag och en halv söndag vid Klas sida. Fantastiska dagar. Hemska dagar. Omtumlande dagar. Klas läste igenom allt jag skrivit och rättade. Vi talade om resten – de sista kapitlen. Och vi bestämde oss för att hålla oss till planen. Ge ut boken. I mars. Klas skulle inte längre vara i liv då men hans berättelse skulle leva vidare.
– Och så håller vi linjen – ingen Zlatan-bok, ingen hyllningsbok, sade Klas.
Jag nickade.
Strax innan jag lämnade villan tog vi varandra i hand och satt så en bra stund. Vi grät. Till slut sade Klas:
– Ja, nu är det upp till dig att ro ihop den här skiten.
– Det kommer jag göra, sade jag.
– Jag vet, sade han.

Vi talades vid i telefon ett antal gånger efter det. Och vi skickade drösvis med SMS fram och tillbaka. De flesta av dem – de mest personliga – kommer jag att behålla för mig själv och använda som stöd för resten av livet. Några av de andra använder jag mig av just nu, när jag skriver de sista kapitlen på den biografi som Klas så gärna ville ge ut. En dag ville han försäkra sig om att jag inte skulle få för mig att försköna något, bara för att han skulle dö: »Våga skriv det du har sett av mig nu och förr. Tack Henke.« En annan dag meddelade han: »Tack för att du orkar med det sista, känns bra som faan att det blev av och att du är den som håller i skrivandet.«

Det är jag som ska tacka, Klas. För att jag så här på sluttampen på allvar fick lära känna dig, för att jag fick komma nära och för att du delade med dig av din livsvisdom och livsglädje. Du är saknad, din jävel. Så in i helvetes saknad.

Offsides fotograf och bildchef Peter Widing har gått bort. Han blev 48 år gammal.

Peter Widing var en av de sista svenska sportfotograferna

Vi säger grattis till Göran Holmgren, Carl Jurell och Magnus Pettersson som alla visste att Bulgarien är i Sveriges VM-kvalgrupp. De vinner var sitt exemplar av Olof Lundhs nya bok Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll. I den

Den 29 juli är Matt Damon tillbaka i rollen som Jason Bourne. Medverkar i filmen gör också bl a Alicia Vikander och Tommy Lee Jones. 

Skicka din adress och svaret på frågan nedan till tavling

Smygläsning

De övergivna

När utomstående diskuterar irländsk fotboll brukar det handla om vilja, sammanhållning och glada fans. Offside besökte Sveriges första EM-motståndare och fann istället en frustrerad fotbollsnation.

Läs mer om numret här | Köp numret | Prenumerera