Alla får pokal

Tävlingsförbud upp till tolv års ålder, skrotade toppsatsningar i viktiga distrikt och ett Elitläger som inte längre får kallas så. 2017 började svensk fotboll lägga om kursen för att fostra framtidens landslagsspelare. Men går det att skapa vinnare om ingen får vinna?

Råkyla i luften, frost på ingång. Marsmörkret ligger kompakt över Hisingen och bryts bara hjälpligt av det smutsgula skenet från strålkastarna som reser sig runt konstgräsytorna vid området Slättadamm. BK Häckens 12-åringar verkar inte notera vare sig kyla eller mörker där de flänger runt på en liten plan, avgränsad av två småmål i varsin ända. Det är träning på snabba förflyttningar, på att ständigt söka nya positioner och på att minimera antalet tillslag på bollen innan den lämnas vidare till lagkamraten.

Ledaren Daniel Adler manar på:

Annons

– Bra, Leon! Tillbaka nu! Sova får ni göra när ni kommer hem!

Slättadamms idrottsplats utgör högkvarteret för BK Häckens verksamhet för barn och ungdomar. Huvudfokus är att locka så många barn som möjligt. Mål två är att ragga tillräckligt många föräldrar för att klara av att hantera lagen.

– Vi tänker bara bredd upp till 15 år, säger Adler. Så är det inte två kilometer åt det hållet.

Han pekar åt nordost. På Gothia Park Academy, Häckens moderna träningsanläggning, råder total elitsatsning. Om sisådär två år kommer killarna som springer runt på Slättadamms IP att få besked om de håller måttet.

– Det kan vara tuffa samtal, medger Adler. Men det är ju långt dit …

Faktum är att avståndet antagligen är längre än det har varit för någon generation P12:or tidigare. För att skydda pojkarna ute på Slättadamms IP från all form av tävlingshets har Svenska fotbollförbundet från och med 2017 förbjudit att det räknas tabeller i serier och cuper upp till tolv års ålder. Helt nytt är det inte för killarna, de har inte heller tidigare fått sina serier summerade, eftersom Göteborgs fotbollförbund avskaffade sådan officiell stati­stik för många år sedan. Därför har de sett fram emot cuperna extra mycket, för där är matcherna avgörande.

– Jag har svårt att helt se poängen med förbudet, säger Adler. Men det här är vad vi har att förhålla oss till och då får vi köra på det.

Jag frågar hur spelarna har tagit det.

– För vissa är det konstigt. Vi har en grupp där hälften bara är med för att ha kul och där hälften bara ska bli fotbollsproffs och i princip känner till varenda spelare i La Liga. Den här andra gruppen tycker att det är konstigt att vi ska åka till en cup, spela fyra matcher och sedan åka hem. Det blir ju inte cuper. Mer … sammankomster.

Den här kvällen laddar Häckens P12:or just för en sådan sammankomst. Om två dagar ska de ta sig till andra sidan Hisingen och spela ­Torslanda vårcup, en turnering som för första gången arrangeras utan att slutsegrare koras. Arrangören Torslanda IK har jobbat hårt för att de nya reglerna ska falla ut så bra som möjligt. Inga resultat kommer att protokollföras. Lagen spelar fyra, fem matcher och tackar sedan för sig. När jag talade med cupansvarige Jöran Brahn berättade han att det inte är helt lätt att navigera i nytt landskap. Länge diskuterade Torslanda IK om de efter halva dagen skulle formera om grupperna efter resultat och på så sätt få till jämnare matcher. På ett sent stadium påpekade dock någon att en sådan indelning i A- och B-grupper skulle gå stick i stäv med ursprungstanken att skydda barnen från tävlingshets.

– Nu kör vi helt utan tabellräkning, sade Brahn. Ingen vinner – alla får pokal och alla får pris.

Jag tittar ut på de smattrande fötterna på Slättadamms IP och undrar vad en kille som kan rabbla spelare från La Ligas mittenlag, och som drömmer om att en dag springa ut på Camp Nou, tycker om en sådan lösning.

Träningen bryts och spelarna samlas vid sidlinjen. Adlers tränarkollega Ronny Belo klappar i händerna för att kalla på uppmärksamhet. Sedan vrålar han så det dånar över idrottsplatsen.

– Bra överlag i dag, killar! Men vi måste tillbaka till viljan att vinna!

Med tanke på att killarna inom kort ska iväg på en cup där ingen ens noterar resultat låter det minst sagt paradoxalt.

Annons

 

I slutet av 1990-talet höjdes röster om att svensk ungdomsfotboll var för mesig. Det sneglades nyfiket på holländska och ­franska fotbollsakademier, där man satsade tidigt och på mycket träning för barn. När IFK Göteborgs miljonsatsning på fotbollsskolan Änglagården lanserades 1996 var den en svensk lightversion av de framgångsrika internationella akademierna: tränaren Roger Gustafsson hade undersökt ungdomars träningsvanor i Europa och kommit fram till att svenska barn i åldrarna 10–14 år tränade alldeles för lite. Tankegångarna byggde på forskningsrön om att den som lade ner 10 000 timmar på något – vare sig det gällde fotboll, schack, violinspelande eller dans – också skulle nå expertnivå inom sin disciplin. Tron på denna 10 000­-timmarsregel framfördes av en rad fotbollsprofiler under åren som följde.

Att spelare som Zlatan Ibrahimović och Kim Källström slog igenom kring millennieskiftet stärkte övertygelsen om att svenska barn generellt spelade för lite fotboll för att lyckas. Ibrahimovićs kvalitet tillskrevs dels Malmö FF:s akademi­satsning, dels spelarens många extratimmar med kompisar på fotbollsplaner runtom i Malmö. Och Källström var ett typexempel på att hårt jobb gav resultat. När jag träffade honom 2004, under hans första tid i franska Rennes, hymlade han inte med att pappa Mikaels tuffa extraträningar med honom var grunden till framgången: »Jag är en ren träningsprodukt. Jag sprang på Grimbo ensam med pappa när Blåvitt och Öis tränade. De måste ha undrat vad det var för tomte som sprang omkring ensam där borta.«

Ett par år senare satt jag på en presskonferens på idrottshögskolan GIH i Stockholm när projektet Svenska Fotbolls­akademin presenterades. En rad idrotts­profiler – som VM 94-hjälten Patrik Andersson, ex-friidrottaren Henrik Dagård, Djurgårdens styrketräningsguru Inge Johansson, nyblivne tränaren Magnus Pehrsson, sport­journalisten Lasse Granqvist, förre gymnastikförbundskaptenen Staffan Söderberg – talade sig varma för att det behövdes en elit­fotbollssatsning för barn. Akademin skulle sälja sina tjänster till skolor, så att de kunde skapa fotbollsutbildningar, men också erbjuda sin kunskap till klubbar samt själva driva vad de kallade en »proffsskola« där de mest talangfulla skulle drillas i allt från fotbollskunskap till medie­träning. Staffan Söderberg uttryckte akademins kritik mot svensk talangutveckling tyd­ligast: »En 13-årig gymnast tränar 25–30 timmar i veckan. Ungar har en fantastisk förmåga till återhämtning som vi vuxna inte har, därför ska man inte vara rädd för att träna mycket. Man pratar om idrott för alla. Det kommer alltid att finnas barn som vill träna elitinriktat. Har vi inte den typen av träning att erbjuda så har vi inte idrott för alla.«

Två år senare, vintern 2009, satt jag mittemot förbundskapten Lars Lagerbäck på hans kontor på Råsunda och förvånades över att han för en gångs skull utnyttjade sin position till att göra ett utspel. Han ville se en kursförändring i talangutvecklingen, han tyckte att svensk fotboll inte längre fostrade fram vinnare utan bara fokuserade på teknik- och passningsträning: »I talang­utveckling ska det finnas mycket av det, men du måste samtidigt hela tiden lära spelarna att vinna och det är en ingrediens vi har ­tappat på vägen.«

Men det var då. Från och med januari 2017 får barn upp till tolv år inte ens räkna samman sina resultat i en serie, eller koras till segrare i cupspel. 2017 blir också året då institutionen Elitlägret, ­avstampet för den nationella elitfotbollssatsningen, kommer att genomgå sin troligen största förändring sedan starten 1956. Skåne och Halland – två traditionellt sett pålitliga A-landslagsspelarproducenter – kommer inte att delta med distriktslag på Sannarpsfältets planer eftersom de inte tror på den typen av elitsatsning för 15-åringar. Dessutom har Svenska fotbollförbundet valt att döpa om lägret: det numera så känsliga ordet »elit« har tagits bort. Istället samlas landets mest lovande 15-åringar i sommar för att delta på Utvecklingslägret. Det är långt ifrån de tongångar som rådde kring millennieskiftet. Då verkade svaret på hur vi ska få fram fler stor­spelare vara: träna mer, satsa tidigare, skapa ­vinnare. I dag tycks svaret snarare lyda: låt barnen ha kul, satsa inte alls och låt framför allt ingen vinna.

Något har uppenbarligen hänt med det svenska fotbollsklimatet.

 

Det är en 70-årig gubbe i Dalarna som har förändrat Fotbollssverige i grunden. När Lars Norman, ordförande för Dalarnas fotbollförbunds tävlingsutskott, på svensk fotbolls representantskapsmöte 2014 lade fram en motion om att införa tabellförbud för barn, hade han en tydlig egen agenda:

– Vi hade haft ett förbud upp till elva år här i Dalarna och kände att något måste hända: antingen avskaffade vi förbudet eller så fick det börja gälla i hela Sverige, berättar han. Det blev för konstigt för våra klubbar. Om Avesta ordnade cup fick de inte kora segrare, men åkte lagen tre mil till Norberg, i Västmanland, kunde de vinna cupen där.

Bakgrunden till att Dalarna en gång beslutat om regeln var den press en tioåring kunde utsättas för vid viktiga matcher. Att lägga en straff som innebar avancemang eller utslagning ledde alldeles för ofta till storgråt.

– Vi tyckte att det var omänskligt att lägga ett sådant ansvar på ett barn. Och vi tyckte att det var rimligt att dra gränsen vid elva år. När spelarna fyller tolv förbereder de sig för elvamanna och ett annat slags allvar.

Vid mötet 2014 bordlades Lars Normans motion. Ett år senare hade förbundet utrett ­färdigt och lanserade ett reviderat förslag: inga tabeller eller cupsegrare upp till tolv år, men en möjlighet för cuper med stort utländskt del­tagande att söka dispens. Den höjda åldern motiverades med Riksidrottsförbundets policy om att barnidrott bedrivs upp till tolv år, för att sedan övergå till ungdomsidrott. Dispensmöjligheten var ett direkt resultat av att Sveriges största turnering, Gothia Cup, hade reagerat.

Motionens initiativtagare, Lars Norman, blev nu förslagets främsta motståndare:

– Jag var emot att de höjde åldern, elva år hade räckt, men framför allt tyckte jag inte att det skulle gå att söka dispens.

Norman sökte förgäves stöd hos andra distrikt. Förbundets förslag röstades igenom och började gälla i januari 2017.

– Dispensen sitter som en nagel i ögat, säger Norman. Om vi hade dragit gränsen vid elva hade det varit lättare. Då hade bara Gothias tio- och elvaåringar inkluderats och där har de väl mindre internationellt deltagande, tror jag.

Det ska sägas att Norman och Dalarna har varit långt ifrån ensamma i sin åsikt om att inte låta barn tävla i serie och cup. Majoriteten av distrikten har haft liknande regler – men inte alltid av samma skäl som i Dalarna. När Göteborgs fotbollförbund gick i bräschen och avskaffade officiell tabellräkning redan i slutet av 1990-talet var det inte så mycket för att undvika att barn hamnade i pressande matchavgörande situationer som för att skydda dem från föräldrar och ledare. Alltför många matcher urartade, med vuxna som angrep domare verbalt och fysiskt.

När jag talar med Bert Andersson, ordförande i Göteborgs fotbollförbund, säger han att det också har blivit lugnare, även om det inträffat många incidenter även efter förbudet. Han understryker att han inte tycker att det är fel att barn tävlar.

– Allt som barn sysslar med har ju ett tävlingsmoment. Vem spottar längst? Vem springer fortast? Vem klättrar högst? Men när det kommer till fotboll blandar sig vuxna in i leken och då handlar det plötsligt om liv eller död. Det är som om vuxenvärlden har abdikerat i den här frågan. Det är tävlingshets, det är toppning av lag, det är seger till varje pris …

Hur reagerade föreningar och ledare när beslutet genomfördes?

– Jag minns ingen som opponerade sig på allvar. Vi har ju haft ledare som protesterat i det tysta och gjort egna tabeller och så, men det har vi inte blandat oss i. Föreningarna får göra vad de vill på hemsidor, och jag utgår från att de gör det med rätt syfte och eftertanke. Den stora debatten kom nu, när hela Sverige skulle omfattas av regeln. Och det har mest varit lösryckta saker från folk, ofta gamla spelare som tror sig veta bäst.

 

Nog har det varit många som reagerat. När nyheten om ett nationellt serietabell- och cupsegrarförbud presenterades stormade det rejält i Fotbollssverige. Dels signalerade flertalet ungdomscuper Sverige runt att de skulle hamna i ekonomisk kris om klubbarnas kassakor – som cuperna ofta är – plötsligt inte kunde erbjuda deltagande lag vinstchanser. Man befarade att antalet anmälningar skulle minska drastiskt. Dels regnade det in kritik från gamla spelare. Nätverket ViLirare, som består av 300 före detta elitspelare och fotbollsprofiler, svarade med ett protestbrev i Aftonbladet. De skrev: »Tävlings- och resultathetsen är inte ett barnproblem, det är ett vuxenproblem och måste behandlas därefter. Insatserna måste riktas dit där problemen uppstår.« Även andra etablerade fotbollsnamn vädrade sin åsikt i frågan. Martin Åslund menade i en intervju med Fotbollskanalen att beslutet var »verklighetsfrånvänt« och bar tydliga drag av »tjänstemannastyre«. Glenn Hysén var mer rakt på sak i Göteborgs-Posten: »Det är fjantigt. Vi lindar in våra barn i några jävla duntäcken.« Och förre AIK-målvakten Bernt Ljung undrade i Dala-Demokraten om nästa steg var att ta bort fotbollsmålen också.

Förbudets försvarare menade att profilerna missade målet. Regeln hade funnits länge i flertalet distrikt utan att någon opponerat sig, menade man. Det var en sanning med modifikation, för visst har det funnits kritik på gräsrotsnivå. Ibland i form av tysta protester – som i Göteborg där ledare ställt samman egna tabeller. Ibland mer offentligt – som 2009 när Uppland förbjöd alla lag upp till tolv år att räkna tabeller, kora cupsegrare samt delta i cuper utanför Uppland där cupsegrare förekom. Einar Brekkan, ungdomstränare i Sirius och före detta elitspelare i bland annat Örebro, skrev en insändare i Upsala Nya Tidning där han ansåg att reglerna bara ledde till att man slarvade bort talanger. Att förbjuda barn att åka på en lärorik cup i Dalarna främjade inte utvecklingen i ett distrikt som redan hade svårt att fostra bra spelare, menade han. Dessutom tyckte han att det var »principiellt fel att lagstadga om ett problem som bara har med ledarattityd att göra«.

När jag talar med Gothia Cup-generalen Dennis Andersson är han inne på samma linje.

– Tävlingshets existerar, så är det bara. Men vi ska komma ihåg att det inte är ett barnproblem i första hand, utan ett föräldra- och ledarproblem. Och att införa ett förbud … jag vet inte. Min uppfattning är att man inte ska införa förbud innan man uttömt alla andra möjligheter, och där tycker jag inte att vi är i svensk fotboll.

Han pekar på sitt Gothia Cup som han tycker har varit för dåliga på att stävja hetsen. I fjol satsade man för första gången på en kampanj – Celebrate The Game – för att få föräldrar och ledare att bete sig på ett vuxet sätt vid sidan av planen.

– Det var en kampanj full av självklarheter som fanns på affischer och flyers runtom i Göteborg. Men det fick effekt. Vi halverade antalet röda kort och hade inte en enda allvarlig incident runt planerna. Och om en sådan rätt banal sak ger resultat, då är vi väldigt långt ifrån desperationen att införa förbud mot att kora segrare.

Annons

Men Dennis Andersson medger att det inte är enkelt. I fotboll möter leken allvaret och var gränsen dras är inte alltid glasklart.

– För min del finns det ett personligt plan där man får fråga sig om det är rätt eller orätt att barn utsätts för tävling. Är det inte rätt, ska man då lägga upp ribban på en höjdhoppstävling och inte avslöja vad den ligger på? Sedan finns det ett annat perspektiv för mig som arrangör av Gothia Cup. Är det upp till oss att berätta för fotbollsmänniskor i Peru, Indien och Danmark hur man egentligen ska spela ungdomsfotboll?

Med förbundets dispensmöjlighet på plats slipper han nu detta omak. Däremot vet ingen vad som väntar i framtiden; många distrikt är irriterade över Gothia Cups särbehandling och det finns krafter som vill se ett mer heltäckande förbud. Dennis Andersson har stött på en hel del oro för de förändringens vindar som blåser i Fotbollssverige.

– Nu har den här bollen satts i rullning och många är oroliga. Det ringde en gubbe från bordtennisen till mig och frågade vad vi inom fotbollen höll på med. Han sa: »Nu pratar de om att vi inte ska få räkna poäng på matcherna i framtiden, vad blir det för sport? Ungar som bara står och slår bollen fram och tillbaka – ping-pong, ping-pong.«

Visst kan man likt Bert Andersson se sådana reaktioner – och Hyséns, Åslunds och Ljungs utspel – som gamla kufars rädsla för att det ­system som de själva fostrades i inte längre existerar. Men det är också lätt att förstå förbryllelsen.

Att förbunden i Dalarna och Göteborg resonerat olika och ändå kommit fram till samma resultat vittnar också om att problemet är komplext. Har förbudet införts för att det är skadligt för barn att utsättas för pressande matchsituationer? Eller för att det blir roligare för barn att spela om vuxna inte hetsar upp sig i jakt på cupsegrar? Och om man vänder på perspektivet och tar på sig elitglasögon: Är ett sådant här förbud logiskt med tanke på att vissa av de tolvåringar som nu lyder under det inom kort ska satsa mot regionslag (14 år), distriktslag (15 år) och det första landslaget? Kort sagt: Går det att skapa de vinnarskallar som systemet kräver i ena änden när ingen ens får tillåtelse att vinna i den andra?

Det känns rimligt att lägga fotbollstyckarna åt sidan och vända sig till forskningen i jakt på svar.

 

En av elitsatsningarnas främsta kritiker är idrottsläkaren Klas Östberg. Hösten 2012 gick han till sin arbetsgivare Sveriges olympiska kommitté och varnade för den barnmisshandel i form av press och hård träning som han ansåg förekom inom gymnastiken. När han inte fick gehör för sina larm avbröt han med omedelbar verkan sin SOK-tjänst. Fotbollsdebatten om hur barn och ungdomar ska fostras har han följt med stort intresse.

– Det tycks otroligt mycket, men få har något vettigt att säga, säger han. Evidens verkar vara helt ointressant i debatten. Men fotbollen är ju konservativ, jag brukar kalla det en riktig gubbsport.

Att fotbollsfolk gnäller för att tabeller tas bort är bara ytterligare ett tecken på sportens tjurskallighet, menar han.

– Kritikerna har bara ett vuxenperspektiv! Mitt perspektiv är barnens och de bryr sig inte om tabeller, det är vuxna som vill ha dem. Det finns undersökningar som visar det. Så förbudet är bra, låt barnen hålla på och leka så länge det bara går.

Barn har faktiskt tillfrågats i ärendet. 2015 genomförde Rädda Barnen en Sifoundersökning som visade att hela 85 procent av de tillfrågade idrottade »för att ha kul«, medan endast 3 procent deltog »för att vinna«. Undersökningen visade också att 41 procent hade varit med i lag som toppats.

För Klas Östberg är sådana siffror en bekräftelse på att de mjuka värdena måste få råda inom barn- och ungdomsidrott. Han menar att det råder ett missförstånd om att det är bråttom att satsa och pekar på det faktum att elitidrottare blir allt äldre, och att det rimligen också borde förändra förutsättningarna för när en specialisering måste ske.

– Sett ur ett folkhälsoperspektiv ska alla hålla på med idrott så länge det bara är möjligt. Och det mest glädjande är att forskning tyder på att det är rätt medicin även ur ett elitperspektiv. För ingen jävel vet vilket barn som blir bra i slutändan ändå. Ju fler som håller på längre, desto mindre risk att missa de verkliga stjärnorna.

Faktum är att det är här en stor del av förvirringen inträder. Samtidigt som fotbollen har talat om 10 000-timmarsregeln och andra nationers försprång i träningsmängd, har forskare skrikit sig hesa för att nya rön ifrågasatt behovet av de 10 000 timmarna. Tomas Peterson, professor vid Malmö högskola, dömde för flera år sedan ut systemet att uppmuntra barn att tidigt fokusera på fotboll – eller någon annan specifik sport – då det ändå inte går att förutspå talang. Hans undersökning av Elitlägren och de tidigaste pojk- och flicklandslagen visade att det kryllade av ungdomar födda första halvåret, spelare som egentligen inte var mer talangfulla utan bara fysiskt mer utvecklade än sina jämnåriga som var födda kvartal tre och fyra. Dessutom visade han att en försvinnande liten del av de tidigt utnämnda löftena tog sig hela vägen till toppen och fick fotboll som yrke i slutändan. Peterson har gått så långt att han vid flera tillfällen sagt att han tror att varannan svensk talang försvinner från fotbollen på grund av det nu rådande systemet.

Liknande tankegångar förde Umeåforskarna Andreas Stenling och Stefan Holmström fram när de för flera år sedan samlade vedertagna forskningsresultat i en artikel med den talande titeln Talangjakt = Talangslakt. Tesen var att tidig satsning och utslagning bara ledde till att alltför många lovande idrottare försvann på vägen.

Hösten 2015 presenterade också Riksidrottsförbundet en rapport på temat. Ett forskningsteam på Linnéuniversitetet undersökte hur de som verkligen lyckats kommit fram. Av Vägarna till landslaget – om svenska elitidrottares idrottsval och specialisering framgick att merparten av landslagsutövarna hade ägnat sig åt flera idrotter fram till minst 15 års ålder, och att elitsatsningen skett först ett år senare, när de fyllt 16 och valt idrottsutbildning på gymnasiet.

Även fotbollen själv har bjudit på exempel på att hårt tävlande kanske inte är den optimala framgångsmodellen. Efter Belgiens kursändring i början av 2000-talet – då den dåvarande tekniske direktören Michel Sablon proklamerade senare gallring av spelare samt fokus på utveckling ­istället för på att vinna matcher – började nationen spotta ur sig den ena stjärnan efter den andra på seniornivå.

Johan Fallby, idrottspsykolog som har skrivit boken Gör det bättre själv om du kan – forskning och praktiska råd till föräldrar med idrottande barn, menar att svensk fotboll inte har hängt med i svängarna.

– Den fotboll som bedrivs ute i myllan i dag ­bygger på 20 år gammal forskning, det är tron på de nödvändiga 10 000 timmarna, så kallad ­deliberate practice. Därför drillas samma övning i evigheter och därför talas det om brådskan att vässa teknik och enskilda moment. Det är inte lek utan allvar. Eventuellt är det också av den anledningen som det blir ramaskri när någon plötsligt säger att barn inte ska få vinna en cup. Jag kan förstå de känslorna, men de bygger på okunskap.

I dag talar forskarna snarare deliberate play, att skapa miljöer där lek och lust sätts i fokus. Så väcks den egna inre motivationen som får en människa att fortsätta idrotta länge, och i slutändan också satsa på sin sport.

– Idrott är tävling och barn ska lära sig att hantera tävlingsmoment, säger Johan Fallby. Men det går att kombinera med lek, om kunskapen finns.

Fallby arbetar i dag som mental tränare i FC Köpenhamn, en ren elitmiljö, men i sitt tidigare jobb som idrottspsykolog på Svenska fotbollförbundet stötte han ständigt på hur bredd- och elittänk krockade. Ofta i onödan.

– Frågan blir lätt polariserad, säger Fallby. Å ena sidan har vi ledare i storstäderna, främst i Stockholm, som misshandlar barn genom att toppa lag och värva åttaåringar i syfte att vinna cuper. Å andra sidan har vi en falang i andra ändan, med RF och Klas Östberg, som ibland får det att låta som om det är farligt för barn att idrotta överhuvudtaget, och att man ska vänta in i det längsta med att satsa på sin sport.

Fallby säger sig ändå stå närmare de sistnämnda – och han är för det serie- och cupvinnarförbud som nu införts. Men han ser det mer som »ett statement«, att man inte accepterar toppning och idiotiska barnvärvningar, än som en ambition att radera tävlingsmomentet.

– Inget förbud kan ta bort tävlingen, säger han. Barn ska tävla, men låt dem göra det i en match och låt dem få slippa göra det över en hel serie eller cup. Barn kan leka allvar, vuxna har svårare för det och det är antagligen därför de vill ha tabeller. Men vi måste komma åt leken, både för breddens och elitens skull, och för att göra det kan det här förbudet vara ett steg på vägen.

Fallby menar att det viktigaste ändå återstår.

– Fotbollen måste komma ifatt och ta åt sig av forskningen. För att praktisera deliberate play måste ledare få utbildning i hur de lockar fram leken. Att drilla barn i monotona övningar en timme i streck är inte lekfullt. Snarare än att diskutera hur mycket vi tränar måste vi börja diskutera hur vi ska träna, i vilka åldrar vi ska träna mindre och mer. Det är betydligt viktigare frågor än om barn ska få vinna en cup eller inte.

 

En som håller med Johan Fallby om just detta är Ola Larsson, ansvarig för det nätbaserade tränarverktyget Supercoach och med mångårig erfarenhet av ungdomsfotboll under sin tid i Brommapojkarna, bland annat som akademichef.

– Egentligen tycker jag att det här tävlingsförbudet är en sjukt ointressant fråga, säger han. Utbildningen för barn mellan 6 och 13 år är en otroligt underutvecklad del av svensk fotboll och det är det vi borde diskutera. Jag kan rabbla upp tio frågor som är mer intressanta, och de tar säkert tio år att lösa var och en av dem. Först efter det kan vi börja diskutera för eller emot cupsegrare.

Jag frågar vilken typ av frågor han avser.

– En som jag ägnar mycket tanke åt är hur vi utvärderar prestation. Är det bara laget som bedöms hamnar vi lätt i matchresultat, men går vi till individen blir troligen svaren andra.

Larsson menar att fotbollen saknar mätverktyg för att ge barn en god skolning. Som utbildad lärare drar han gärna paralleller till skolväsendet som arbetar utifrån utbildningsplaner, vad barnen ska lära sig och behärska från en årskurs till en annan. Om man började betrakta barnfotboll mer som en individuell idrott och bröt upp träningen i mätbara detaljer, hade det varit lättare för tränare att göra jobbet.

– Lek med tanken att vi gör en utbildningsplan för mottagsteknik. Vi säger att en spelare vid åtta års ålder ska behärska att ta emot bollen på ett bra sätt. Vid tio ska han kunna ta emot och lägga bollen i den riktning han ska löpa sedan. Några år senare ska mottagningen kopplas till lagets taktik och vissa uppspelsvarianter …

Ola Larsson tystnar i telefonen och hämtar andan:

– Men som du hör är detta inte en sak vi löser över en pilsner. Att däremot förbjuda tolvåringar att vinna en cup är enkelt, det beslutet kan fattas direkt nere på sportbaren.

Ola Larsson sätter fingret på en viktig punkt. Till skillnad från många individuella idrotter – friidrott, alpint, simning – saknar fotbollen tydlig mätbarhet. En match har sitt resultat och inte mycket mer. Och de individuella siffror som uppmärksammas handlar om antal mål och framspelningar. Det är svårt att utifrån så trubbiga verktyg avgöra om en ung spelare utvecklas.

– Det blir ofta för vagt inom fotbollen, säger Larsson. När man talar om att en spelare är »bra« blir det baserat på någon odefinierad allmän spelkvalitet som ingen kan sätta fingret på. Eller ta det här med att »det viktigaste är att ha roligt«. Vad är roligt? Det är inte bara att dricka saft och äta bullar. När jag började spela fotboll gick jag till träningarna för att vinna varje moment. Det tyckte jag var roligt. Man ska komma ihåg att det är ledarnas uppgift att tillgodose allas behov – både de som vill lattja och de som vill vinna i allt de gör.

Ola Larsson skrattar:

– Ja, du hör. Om vi inte ens har kommit fram till en definition om vad roligt är, då har vi en bit kvar att vandra i det här landskapet.

 

Ola Larsson är ett undantag eftersom han vågar säga vad han tycker om dagens svenska spelarutbildning. Få andra gör det. Under mina samtal med ledare och tränare stöter jag på mycket ilska över hur de tycker att det vacklas mellan bredd- och elittänk, att förbundet i ena stunden vill att det fostras spelare till P15-landslag och i nästa förbjuder tolvåringar att vinna en cup, att det med sådan självklarhet talas om att toppning av lag är förkastligt men utan att det tydligare definieras vad toppning är.

Men få vill uttala sig offentligt. Man »brännmärks av branschen«, man »måste stå bakom besluten, annars blir det ett jävla liv«, man »vågar inte ens nämna ordet satsning längre«. Att den kritik som luftats har kommit från gamla spelare är inte konstigt, de har ju inget att förlora, men de som verkligen borde höras – ungdomstränare med insikt i vardagen – håller tyst. Det är de som står ute på planen och ska avgöra vad som är okej och inte. Det är sällan enkla frågor. Är det toppning när de barn som orkar springa mest för dagen får spela mest? I vilket ögonblick ska man tillrättavisa den hetsiga föräldern som alltid ställer upp och kör till bortamatch – och som därför rent praktiskt är viktigare för laget än barnet på planen? Selekterar man när man på träning plockar ut några av dem som nått längst i utvecklingen till en svårare spelövning – för att deras pass ska bli så kul som möjligt?

Måhända håller ungdomstränarna tyst enbart av rädsla för att hamna i blåsväder, måhända för att de inte känner att det är på sin plats att gnälla. Svensk ungdomsfotboll är bättre och högre rankad än någonsin efter idel nya kvalifikationer till slutspel, där de också visat kvalitet: U21-EM-guld 2015, P17- VM-brons 2013, F17-EM-silver 2013 och F19-EM-guld 2015 samt 2012 … Å andra sidan är sådana framgångar en ypperlig grogrund för att diskutera utveckling istället för att luta sig tillbaka och konstatera att allt är frid och fröjd. För även om ungdomarna verkar klara sig väldigt bra i internationell konkurrens är det något som saknas hos dem när de ska ta nästa steg. Det räcker med att titta på de A-landslagstrupper som tidigare Erik Hamrén och numera Janne Andersson har tagit ut de senaste åren för att konstatera att det finns alldeles för få spelare som platsar i bättre, utländska lag.

Om detta hörs lite. Istället debatteras det ett förbud där de flesta, oavsett om man tycker regeln är bra eller dålig, är ense i det stora hela: de som förbudet omfattar (barnen) är inte de som för­budet riktar sig emot (vuxna). Barn gillar att tävla, och kan tävla utan att det ballar ur. Föräldrar och ledare har det tuffare på den fronten.

När jag talar med Einar Brekkan, som i sin insändare 2009 var starkt kritisk till hur hans Siriuspojkar drabbades av det uppländska regelverket, säger han att han har fått en gnutta större förståelse för tävlingsförbudet på senare år.

– Beslutet bottnar i att det finns en massa tokiga ledare och föräldrar som låter aphjärnan ta över i cupmatcher. Så är det bara. Och jag har sett en viss effekt av förbudet, fler ledare låter fler spelare delta i matcherna när det inte gäller så mycket.

Däremot tycker Brekkan fortfarande att förbudet är fel sätt att komma åt problemet. Han säger att det vore bättre att ställa krav på alla ­klubbar att ta fram en policy om vad som gäller. Brekkans eget pojklag har en sådan, och där föreskrivs bland annat att alla som kallas till match också ska få spela i matchen.

– Om jag skulle drabbas av aphjärnan får jag skämmas för att jag inte håller vad jag lovat. Problemet är att det kräver ett jävla engagemang att vara ungdomsledare, och ett ännu större engagemang att komma till rätta med de här frågorna. Det är mycket enklare att antingen säga att vi inte ska tävla alls – eller att säga att folk som tror att barn hetsas är dumma i huvudet.

Det är också här debatten landar. Att barn inte får vinna en cup är en petitess i sammanhanget – såväl forskare som ungdomsledare verkar ense om att barn är tillräckligt begåvade varelser för att kunna uppfinna kampmomentet i stunden och utveckla sin fotbollskunskap ändå. Att förbudet visat sig ha effekt i så måtto att det blivit mindre hetsigt vad gäller toppning tyder i sin tur på att vuxna inte är lika begåvade, utan behöver hägrande cuptitlar och spännande tabeller för att höja adrenalinnivån till max.

Sådant talar för förbudet. Att flera ungdomscuper i år de facto noterat sviktande deltagarantal och därmed skapat ekonomisk panik i klubbarna är förstås problematiskt. Men man bör då samtidigt ifrågasätta logiken bakom besluten att inte åka på en cup bara på grund av regeländringen. Om det enda skälet till att ett gäng F9:or ska lägga lagkassan på cupspel är hägrande segrar borde ledarna rimligen tänka om. Erfarenheten, äventyret, sammankomsten, glädjen, variationen att möta andra lag än lokalrivalerna borde rimligen vara faktorer som räknas in före en eventuell titel.

Och detta sistnämnda hänger samman med det enda som verkligen talar emot förbudet: bristen på bra, kompetenta, kloka, välutbildade ledare på gräsrotsnivå. För de flesta verkar ense om att barn- och ungdomsfotboll är en eftersatt delar i svensk fotboll. Forskningen talar om att det är kvaliteten, inte kvantiteten, på träningen som ger effekt, och att tränarkunskapen därför måste höjas på gräsrotsnivå. De distrikt som går i bräschen för tävlingsförbudet medger att de antagligen inte hade behövt fatta beslutet om starka ledare själva hade lyckats lugna ner stämningen på matcherna. Skåne och Halland, som meddelat att deras elitsatsning på 15-åringar är nedlagd, har fattat sina beslut för att de känner sig tvingade att lägga pengarna på att istället ge fler ledare den utbildning de behöver. Och går man till det ofta åberopade exemplet Belgien går det att ifrågasätta i hur stor utsträckning Michel Sablons mjuka linje var orsaken till succén på seniornivå. Under rubriken »The Myth about Beglium’s ›golden generation‹« granskade engelska The Independent framgångssagan, och kom fram till att de flesta stjärnorna varit på tok för gamla för att ha dragit nytta av Sablons förändringar. Snarare kunde man härleda några av spelarnas utveckling till att de tidigt dragit från Belgien för att stenhårt drillas i holländska och franska fotbollsakademier, under dokumenterat duktiga ungdomstränare.

Kort sagt: för att erbjuda bra skolning krävs duktiga pedagoger. Även inom fotbollen. Ett ­system som bygger på att den förälder som vågar öppna munnen på barnens första träning snart får finna sig i att ansvara för laget är inte optimalt – oavsett om det handlar om att knattarna ska ­vässas för att nå eliten eller bara ha roligt på träningarna. För att inte tala om den avgörande punkten i det ­resonemanget, den som Ola ­Larsson pekade på: Vad tycker barn är roligt?

 

Vårsolen steker över Torslanda IP. På tre planer tampas tolvåringar i Torslanda vårcup, som för första gången avgörs utan slutsegrare. Det är en mycket göteborgsk tilldragelse, alla lag kommer från närområdet och den största begivenheten är att Håkan Hellström tittat förbi eftersom hans son spelar för citylaget Azalea.

BK Häcken ställer upp med två lag – BKH Svart och BKH Gul. De sistnämnda har öst in mål under förmiddagen.

– 6–0, 6–0 och nu 5–0! jublar tränaren Ronny Belo. Synd att det inte är slutspel!

Kompisarna i det andra laget har också vunnit sina matcher, om än inte lika stort. När jag frågar spelarna Leon Vejdebring och Arsam Izadi efter deras match mot Torslanda vad de tycker om de nya reglerna rycker de på axlarna.

– Det är ju roligt att ha chans att vinna cuper, säger Leon. Om man spelar bra är det kul att få lite bekräftelse. Men det här kanske är bra för de lag som alltid förlorar med 17–0, de känner sig nog inte så utanför nu.

– Det tråkigaste för oss är väl att vi inte kämpar lika mycket nu, säger Arsam. Vi blir oseriösa eftersom det ändå inte gäller något. Börjar dribbla, spelar inte som ett lag …

Han pekar ut mot planen där de nyss vunnit med 3–0.

– Om det här hade varit en riktig cup hade vi slagit Torslanda med 17–0.

– Tror du det? skrattar Leon.

– Äh, okej. 9–0 då.

Deras tränare Daniel Adler står vid sidan om och lyssnar. När spelarna gått säger han:

– Det är svårt att få till den där riktiga tändningen, det känner vi nog allihop. Man saknar kampmomentet här. Vi har haft lite planer på att få fram det genom att ordna något själva på träning. Bjuda in lag för riktiga matcher, men utan att arrangera en officiell cup.

Som så många andra förbud utan brett stöd blir det kanske effekten även av detta: folk hittar egna vägar för att få det dit de vill. Precis som de ledare som komponerat egna tabeller genom åren i de distrikt där förbudet gällt tidigare. Precis som de här killarna i BK Häckens P12-lag, som när de spelade Fässberg cup några veckor tidigare hade full koll på att de skulle ha gått vidare från gruppen – om det hade funnits en tabellräkning. Den stora risken med förbudet är nog ändå att fotbollen försöker kurera ett symptom – hetsiga föräldrar – och inte sjukdomen i sig. Det medgav till och med Bert Andersson, ordförande för Göteborgs fotbollförbund, när jag talade med honom.

– Man kan fortfarande toppa lag, man kan fortfarande bete sig på sätt som inte är okej bara för att ens lag ska vinna till varje pris. Högst personligen hade jag hellre än det här förbudet sett en gedigen ledarskapskampanj över hela Sverige. Då hade man närmat sig det egentliga problemet.

På Torslanda IP går dagens cupspel mot sitt slut. BKH Svart möter Hjuvik i sin sista match och inkasserar ännu en vinst. Efter slutsignalen går jag fram till Arsam Izadi och frågar vad han tycker om dagen. Han suckar och rycker på axlarna:

– Äh, vi spelade inte bra.

Vad blev det i sista matchen?

– Vi vann. Typ 3–1. Eller 3–0. Eller 3–2. Spelar det någon roll? Vi räknar ju ändå inte.