Den vite ­mannens klubb

Ett SM-guld de senaste 20 åren, en förlorad identitet och en tvångsförsäljning av Kamratgården. När IFK Göteborg i våras valde Frank Andersson till ny ordförande var situationen akut. Offside följde honom under säsongen.

Det är den 7 mars 2016 och IFK Göteborg håller sitt 111:e årsmöte. De drygt 630 närvarande medlemmarna innebär att detta är det mest besökta årsmötet i föreningens historia.

På podiet sitter kvällens mötesordförande, det före detta moderata kommunalrådet Jan Hallberg, och svingar klubban som om hans liv hängde på det. Han vet att vad som helst kan hända, att mycket står på spel. Åtminstone klubbens framtid.

Annons

Det är lugnt i salen när sportchefen Mats Gren berättar om fotbollsverksamheten. Och det är hyfsat sansat när kassören Ulf Ivarsson berättar om ekonomin – i huvudsak handlar det om att kostnaderna har varit för höga och intäkterna för små inom varje område. Man poängterar än en gång att beslutet att sälja Kamratgården föregående år, klubbens hjärta, var nödvändigt för att rädda ekonomin.

Det är när debatten släpps fri som många medlemmar tappar behärskningen. Nästan alla talare ifrågasätter styrelsens kompetens och de beslut den tagit de senaste åren. En talare säger att sittande styrelse »visat prov på oskicklig förvaltning«, vilket på mötessvenska betyder att styrelsen är totalt värdelös.

Frågan om styrelsen ska få ansvarsfrihet kommer upp och kraven på att byta ut hela styrelsen får högljutt stöd från en majoritet av medlemmarna.

Mitt i lokalen sitter Kent Olsson från valberedningen. Inför kvällen har han tränat in ett tal som han tänkt hålla om ropen på styrelsens avgång skulle bli för höga och om frågan om ansvarsfrihet skulle lyftas. Som tidigare ordförande i IFK Göteborg vet han att om mötet säger ja till det kan klubben hamna i ett kaos som kan vara svårt att ta sig ur.

Så han begär ordet och säger att också han tillhör de besvikna, dem som tycker att det får vara nog.

– När Kamratgården såldes skar det i hjärtat. Jag var irriterad och förbannad. Men vi måste tänka på vad som sker om vi tänker med reptilhjärnan. Att inte ge ansvarsfrihet och kräva styrelsens avgång skulle skada föreningen och kontinuiteten. Det skulle vara förödande.

Kent Olsson är uppskattad efter sina många år i klubben. När han talar lyssnar medlemmarna och de upprörda känslorna lägger sig i ett par minuter.

Det är dags för omröstning. Ska styrelsen klara sig? Ropen på votering ekar högt genom lokalen. Men Jan Hallberg hör det han vill höra och klubbar igenom styrelsens ansvarsfrihet. Sedan försöker han snabbt gå vidare i dagordningen.

Vrålen från övre läktaren fyller aulan:

– Fitta!

– Jävla idiot! Kamma dig!

– Håll käften!

Vreden finns överallt, inte minst bland de äldre medlemmarna. Sedan blir det tyst igen. Som på en given signal reser sig ett femtiotal yngre män och rör sig mot utgången. Trampet av kängorna är det enda som hörs. I övrigt är det tyst i salen. När gruppen närmar sig utgången hörs plötsligt en äldre mans röst:

– Vad skönt! Då blir vi av med dem!

Luften fylls åter av gap och skrik och ledet med unga män stannar upp, flera som redan hunnit ut kommer tillbaka. De vänder sig in mot lokalen. Det blir helt tyst. Stämningen känns hotfull. En klassisk mexikansk »stand-off« där ingen vågar skjuta först.

Annons

Efter ett antal sekunder vänder sig det yngre gardet och går sakta, sakta, mot utgången och lämnar rummet.

Ett sorl fyller lokalen innan mötet fortsätter. Förslaget om en ny styrelse röstas igenom. IFK Göteborgs nya ordförande blir Frank Andersson. Under kvällen har han mer än en gång funderat på vad han gett sig in i.

 

IFK Göteborg

Grundad: 4 oktober 1904

Hemmaarena: Gamla Ullevi (18 416)

Svenska mästerskap: 18 (1908, 1910, 1918, 1935, 1942, 1958, 1969, 1982, 1983, 1984, 1987, 1990, 1991, 1993, 1994, 1995, 1996, 2007)

Svenska cupsegrar: 7 (1979, 1982, 1983, 1991, 2008, 2013, 2015)

Internationella framgångar: 2 Uefacuptitlar (1982, 1987), semifinal i mästarcupen 1986, kvarts­final i Champions League 1995

Säsonger i högsta serien: 86

 

Kent Olsson har levt med IFK Göteborg större delen av sitt vuxna liv. Först som ungdomstränare och ungdomsledare, senare som styrelsemedlem och under fyra år, 2009 till 2012, som ordförande. Numera är han en av kungamakarna i den tre man starka valberedningen.

Redan tidigt på våren 2015 förstod valberedningen att det var något som inte stod rätt till i klubbens styrelse. Åtminstone två medlemmar, Mats Engström och Mats Ahdrian, hade, med Kent Olssons uttryck, »agerat visselblåsare«. Båda var nya i styrelsen och slog larm om bristande ledning. Spelare köptes in utan att någon hade kontroll över kostnaderna. Kommunikationen inom styrelsen var minimal.

Flera av styrelsemedlemmarna krävde en ordentlig redovisning och genomgång av ekonomin. När den till slut kom stod det klart att de som hanterade ekonomin mellan mötena – klubbdirektören Martin Kurzwelly, styrelseordföranden Karl Jartun och kassören Ulf Ivarsson – saknade ekonomisk överblick och därför inte hade kontroll över inkomster och utgifter. Klubben blödde så kraftigt ekonomiskt att styrelsen till slut inte såg sig ha något annat val än att sälja träningsanläggningen och högkvarteret Kamratgården. Försäljningen var klar den 1 december 2015. Sedan dess hyr det köpande bolaget, Varbergs Stenfastigheter, ut Kamratgården till IFK Göteborg. I avtalet finns en återköpsklausul. Försäljningen gav IFK Göteborg 40 miljoner kronor, och när alla lån var betalda återstod 13 miljoner kronor som gick in i klubbkassan. Det gjorde att klubben fick ett överskott på 2,5 miljoner kronor 2015. Utan försäljningen hade man haft ett minus på 10,6 miljoner kronor och varit nära att utplåna det egna kapitalet, som nu är 16 miljoner kronor.

Även om försäljningen var nödvändig damp beskedet ner som en enorm överraskning på medlemsmötet i december 2015. Topplocket gick på supportrarna som ansåg att styrelsen inte kunde göra en så stor affär och sälja klubbens viktigaste tillgång utan att först höra med medlemmarna.

Frank Andersson, med starka rötter i den göteborgska fotbollsmiljön, skrev en skarpt kritisk insändare som Göteborgs-Posten lyfte fram på sportsidorna. Gunnar Larsson, med mer än 20 år som ordförande i klubben och den som styrde under de gyllene åren på 80- och 90-talet, hörde av sig till Frank Andersson. Frank hade rätt i sak i sin insändare, sade han. Men han tyckte att Frank borde ha krävt hela styrelsens avgång.

– Så du förstår, säger Kent Olsson, att vi var tvungna att göra något inför årsmötet. Det var bättre att vi i valberedningen gjorde det än att årsmötet gjorde det. Vi visste att medlemmarna var i uppror. Vi fick mellan 250 och 300 nya medlemmar veckorna innan årsmötet.

Inför årsmötet i mars 2016 hade ordförande Karl Jartun meddelat valberedningen att han ville sitta kvar. Kassören Ulf Ivarsson hade ett år kvar på sitt mandat. Men båda hade blivit varse att de inte var påtänkta för framtiden. De hade varken klubbens eller valberedningens förtroende längre. Karl Jartun, som varit ordförande i två år, ansågs framför allt ha brustit i sitt ledarskap och fick intern kritik för att han sällan rört sig runt Kamratgården. I brist på en tydlig ledare försökte andra styrelsemedlemmar och personal att fylla luckan, vilket ledde till att många beslut togs av antingen klubbdirektören Martin Kurzwelly eller Ulf Ivarsson. Kurzwelly, klubbens högsta tjänsteman, fick sparken redan i december 2015, delvis på grund av bristande ledarkompetens men också för sin oförmåga att hantera ekonomin. Det gällde inte minst ett flertal spelaraffärer som gjordes utan ekonomisk täckning.

Det var en kultur som nu hade nått vägs ände.

Valet av Frank Andersson var tänkt som ett steg tillbaka till rötterna. Tillbaka till en ledare som hade sitt ursprung i idrottsrörelsen. Tillbaka till någon som kunde förstå och hade levt med alla aspekter av en fotbollsförenings verksamhet.

Kent Olsson:

– Vi valde Frank eftersom vi kände att vi måste tillbaka till människor som kan gå i myllan bland supportrar och spelare.

Bakom sig hade Frank Andersson 22 år som ordförande i förortsklubben från Angered, Gunnilse IS.  Dessutom hade han starka rötter i staden och kontakter inom både politiken och näringslivet efter att i flera decennier ha tillhört den socialdemokratiska maktsfären i Göteborg, även om han aldrig tillhörde det innersta skiktet och aldrig var en del av den grabbiga kulturen runt stadens starke man Göran Johansson. Frank ansågs ha erfarenheterna och modet att leda IFK Göteborg tillbaka till toppen, en position som de inte bara tappat de senaste åren, utan också riskerar att falla allt längre ifrån.

Frank Andersson har inget eget kontor på Kamratgården och lägger sina möten över hela stan. Journalister möter han med fördel på olika kaféer eller lunchkrogar. Han har valt vår mötesplats, ett lagom slitet hak på Avenyn, för att få minsta möjliga avstånd och tidsspillan mellan två andra möten, ett före och ett efter.

Det är den 9 mars 2016, två dagar efter årsmötet och dagen efter styrelsens första möte.

– Vi hade en debriefing om årsmötet, säger han. Vi var överens om att det inte gick så jättebra. Det var inte så bra stämning. Men det var ett väldigt bra styrelsemöte. Jag är bra på möten, hade allt förberett.

Förutom Frank har styrelsen två nya ansikten: Andreas »Anjo« Johansson och Jacob Andreasson. Båda starka profiler ur supporterleden. Anjo som flitig skribent och styrelsemedlem i olika supporterforum, och Jacob, också känd som »Jakebox« i den blåvita bloggosfären, som en tuff och verbal kritiker av tidigare styrelser i klubben. Den senare var känd för valberedningen som en person som alltid nagelfor ekonomin och som oftast var den som kom närmast verkligheten i sina analyser.

Att Frank summerar sitt första styrelsemöte som »jättebra« är något övriga styrelsemedlemmar skriver under på. Dels hade de en fungerande dagordning, dels fick alla komma till tals. Det kan synas som en bagatell, men IFK:s tidigare styrelse var varken välorganiserad eller strukturerad.

Bland det första styrelsen gjorde var att bilda ett ekonomiutskott. För Frank var det viktigt att signalera till organisationen och medlemmarna att man tog ekonomin på allvar.

Annons

Det finns många sätt att räkna när det gäller en fotbollsförenings ekonomi, men hur man än vänder och vrider på det ser utvecklingen inte särskilt ljus ut för IFK Göteborg. Klubben har gjort av med större delen av sitt egna kapital de senaste fem åren. Från 31, 3 miljoner kronor till 13,5 miljoner kronor. Med tanke på att IFK dessutom har det största planerade budgetunderskottet av alla allsvenska klubbar, mellan 15 och 20 miljoner kronor 2016, så är det en balans på slak lina.

Frank berättar att styrelsens viktigaste uppgift är att få ner kostnaderna på alla områden samtidigt som man ökar intäkterna. De tre stora utgiftsområdena är spelartruppen, akademin/ungdomsverksamheten och kostnaderna för de anställda. Spelartruppen är svår att göra något åt då större delen av den har kontrakt till 2017. Kvar finns givetvis spelarförsäljningar, något styrelsen insett blir ett måste under 2016. Dessutom tvingas man göra nedskärningar inom akademin och bland de anställda.

Så ser ekvationen ut när året börjar. Samtidigt är det svårt att göra allt för mycket då det redan finns en lagd budget att förhålla sig till. Men det nya ekonomiutskottet, lovar Frank, ska under de kommande månaderna fördjupa sig i varje siffra, ifrågasätta allt som rör det ekonomiska.

En akut fråga kom också upp på det första styrelsemötet. Vem ska ersätta Martin Kurzwelly?

– Vi måste ha en klubbdirektör, men vi måste hitta rätt, säger Frank. Så det får ta lite tid.

Han letar efter någon med »hårda nypor«.

En annan fråga som direkt kom upp var hur klubben ska hantera akademin. Årsmötet beslutade att akademins kostnader ska ses över, liksom kvaliteten på arbetet då akademin levererar för få spelare till A-lagstruppen. Frågan har varit akut länge, men ingen styrelse har vågat ta i den på flera år.

Problemet, och det som har gjort att tidigare styrelser duckat när ämnet kommit på tal, är att man då måste konfrontera Roger Gustafsson, mannen som byggt upp och som leder akademin. Klubben har ingen större ikon eller fadersfigur i modern tid. Ingen har som Roger personifierat vad det är att vara blåvit. Framgångarna som tränare på 90-talet, mottot att alla ska vara med och den uttalade viljan att ta socialt ansvar har gett honom legendarstatus.

Men tiden har sprungit förbi, om inte Roger så åtminstone hur hans idéer hanteras i IFK Göteborg.

Frank Anderssons egna erfarenheter av Blåvitts akademi gör att han driver frågan extra hårt.

Frank har tidigare bott i Bergsjön och Angered i över 20 år. En gång klassiska arbetarförorter, i dag mer klassade som problemområden präglade av starkt utanförskap och där IFK Göteborg i stort sett saknar förankring.

Frank har sett hur fotbollsklubbarna och fotbollsledarna i Angeredsområdet har fjärmat sig från IFK genom åren. Hur IFK isolerat sig och blivit sig själva nog.

Han har upplevt hur »Änglarna« och »Blåvitt« bytts ut mot epitet som »Tystnadens klubb«, »Den vite mannens klubb« eller – det värsta – »Rasseklubben«, beroende på vem man pratat med.

Som ordförande i Gunnilse IS försökte Frank få IFK att plocka upp lovande spelare från hans förening men fick oftast eller alltid beskedet att de inte passade in i Blåvitts profil. Två av dem gick i stället till IFK Norrköping och en av dem, Tesfaldet Tekie, har under säsongen spelat till sig en ordinarie plats på svenska mästarnas mittfält.

– Vi måste få ett helt annat stuk på verksamheten i akademin, säger Frank. Kanske går jag rätt i fällan, men ingen vågar ta i detta på något sätt. Det ligger där och bubblar. Vi måste snacka med Roger.

»Vi måste snacka med Roger.«

Det kommer att bli ett återkommande tema under säsongen.

 

Allsvenskan är åtta omgångar gammal, IFK Göteborg har 13 poäng och den beramade matchen mot Malmö FF på Gamla Ullevi är två veckor gammal när vi möts nästa gång.

Knallskottet som en blåvit supporter kastade mot den tidigare IFK-spelaren Tobias Sana ledde till att matchen bröts. Det kostade klubben tre poäng och 0–3 i målprotokollet. Lite i skymundan kostade det också klubben en ny klubbdirektör.

Frank Andersson:

– Vi hade en person på gång, men efter matchen mot Malmö hoppade han av. Han sa hela tiden att det fanns en sak som han var tveksam till: galningarna runt klubben. Så nu får vi börja om. Nu får vi fundera på vilken organisation vi vill ha. Kanske ska vi se över alltihop?

Frank har börjat svänga. Kanske behövs det ingen ny klubbdirektör? Han har sett hur väl Mats Gren, som tillfälligt blivit både sportchef och klubbdirektör, skött jobbet och hur frånvaron av en särskild klubbdirektör också tvingat den nya styrelsen att bli mer aktiv i klubbens arbete. Det har lett till en öppnare stämning på Kamratgården.

Frank har också fångat upp en del nya tankar. Många och långa samtal med folk i och runt klubben har gjort honom medveten om flera saker. Till exempel hur illa klubben sköter kontakten med gamla spelare och ledare.

Det var mer än en Elfsborgsspelare som lyfte på ögonbrynen när de tog farväl av Klas Ingesson i november 2014. Inte en enda IFK:are var inbjuden till begravningen. Ändå finns det få supportrar i klubben som inte ser just Klas Ingesson som blåvit. Det var i IFK han slog igenom och det var som IFK-spelare han gjorde landslagsdebut 1989.

– Vi har pratat mycket om att klubben är väldigt dålig på att ta tillvara människor, säger Frank. Det finns en attityd, jag vet inte hur länge den funnits, av att »kom inte för nära här«. Det finns mängder av människor som tidigare funnits i och runt klubben som vill hjälpa till, men det verkar finnas en rädsla att närma sig dem.

Och spelarna som spelat för klubben och i bästa fall bjuds in med armbågen, om alls.

– Jag ringde till exempel till Ralf Edström förra året: jag hade en biljett över till en match. »Ska du med och kolla på Blåvitt?« frågade jag. Han tackade nej: »Jag har aldrig fått någon biljett från Blåvitt«, sa han. Han gick bara när han skulle jobba för Radiosporten. Jag tror inte det här är medvetet, men klubben saknar en sådan tradition. Vi jobbar på att bli mer öppna och ska ta tag i det här.

Annars har styrelsen, säger han, börjat lyfta alla frågor i verksamheten för att få grepp om vad som måste göras. Ekonomin dominerar. Strax innan säsongen startade, i januari, såldes Gustav Svensson till den kinesiska klubben Guangzhou. IFK Göteborg fick sex miljoner kronor, vilket lättade lite på trycket. Kvar fanns ett underskott på sju miljoner med en kalkyl som byggde på att man skulle sälja spelare för ytterligare 15 miljoner kronor. Det var den gamla styrelsens arv till den nya styrelsen.

Som Mats Ahdrian, invald i styrelsen 2015, uttrycker det:

– Vi i den förra styrelsen arbetade i en kultur som hoppades mycket på framtiden.

Nu skärskådas allt. Alla utgifter över 50 000 kronor måste numera godkännas av styrelsen. Det betyder att styrelsen måste godkänna alla förslag till lån eller köp av nya spelare under året.

Det bästa för klubben, och det som alla på Kamratgården önskar, är att Sam Larsson och Ludwig Augustinsson säljs vidare från Heerenveen respektive FC Köpenhamn. IFK har vidareförsäljningsklausuler i båda fallen. Ett antal miljoner skulle ramla in i kassan utan att påverka dagens spelartrupp. Men båda spelarnas framtid är utanför klubbens kontroll och därför måste man, för att spara pengar på spelartruppen, se över vilka egna spelare som kan säljas under sommaren. Frank Andersson vet att det finns ett stort intresse för ytterbacken Haitam Aleesami och att det åtminstone fanns ett intresse för Gustav Engvall tidigare under våren. Men där är det mer osäkert. Anfallarens formkurva är för ojämn.

Ekonomin är inte enkel att hantera, men den är relativt lätt att analysera och göra något åt, känner Frank. En svårare fråga är klubbens dåliga förankring i Göteborg. I synnerhet i de utsatta förortsområdena. Det är en fråga tätt knuten till akademins framtid.

– Det perspektivet som jag har med mig in i våra diskussioner är Angeredsperspektivet, säger Frank. Om du är en duktig fotbollsspelare i Angered eller i nordöstra Göteborg och vill utvecklas fotbollsmässigt och är 14 år, så är det inte IFK:s klocka som ringer i huvudet. Det är andra saker. Vi måste föra en diskussion om varför det har blivit på det sättet. Jag tror det är så att IFK uppfattas lite grann som tråkigt och väldigt mycket svenskt. Blåvitt ses lite grann som den vite mannens klubb.

Frank berättar att det finns ett möte inplanerat med en grupp fotbollsledare från Angered FC. Mats Gren, Roger Gustafsson och Frank Andersson ska representera IFK. Om det går som Frank tror så blir det ett möte som kommer att prägla flera av de vägval klubben senare kommer att göra i akademin och i sitt framtidsarbete. Har någon pratat med Roger om hans framtid än? Det har man inte.

 

I mitten av juni har Allsvenskan uppehåll för EM. IFK Göteborg har spelat tolv matcher; sex vunna, tre oavgjorda och tre förluster. Klubben ligger på tredje plats, en missräkning men godkänt eftersom man fortfarande är med i toppen.

Styrelsen fortsätter att fokusera på ekonomin. Nu handlar det ofta om hur man ska få ner kostnaderna i Kviberg, på akademin. Klubben har höga hyresutgifter på inomhusarenan Prioritet Serneke Arena, PSA, där man skrivit avtal på alltför stora utrymmen och får lägga mycket kraft på att i sin tur hyra ut dessa ytor.

Det är nu Frank Andersson allt oftare använder ordet »outsourca«, vilket betyder att man låter externa företag ta hand om verksamhet som klubben inte är så bra på. Men det är känsligt. Det kan betyda att anställda får gå eller får nya arbetsuppgifter.

Ett exempel på outsourcing är att styrelsen börjat titta på möjligheten att starta ett bolag tillsammans med resebyråföretaget Eurotravel Sports och eventuellt byggföretaget Serneke, ett bolag som ska ta över all uthyrningsverksamhet på arenan. Går det i lås kan klubben spara upp till två och en halv miljon kronor per år.

Mötet med ledarna i Angereds FC är också avklarat.

– De var oerhört tydliga med att vi var en vit klubb som inte är intresserade av förortsungarna, säger Frank. Att vi hellre värvar från någon annanstans. I princip bekräftade de det jag redan visste. Det blev en diskussion där de sa att IFK inte var en klubb för hela Göteborg. Var du inte så enkel att ha med att göra, så passade du inte i IFK. »Ibland är det viktigare för Blåvitt att du kommer klockan nio än att du är bra i fotboll«, sa någon. Jag tror det ligger mycket i det. För Blåvitt är det så noga med karaktär att det nästan är av underordnad betydelse om du kan spela fotboll. »Passar det inte så gå!« … liksom. Det var »görbra« att Roger och Mats fick höra detta. Vi tog till oss allt vi hörde och nu är processen påbörjad. Jag ska göra allt jag kan för att hålla liv i den.

Att processen är påbörjad betyder att styrelsen har gett Mats Gren uppdraget att se över verksamheten i akademin och att fortsätta samtalen med ungdomsledarna i Angered i syfte att öppna upp den egna organisationen och skapa en annan relation mellan IFK Göteborg och ungdomarna i förorterna.

Mats Gren:

– Vi har gjort ett väldigt dåligt jobb i Göteborg med omnejd. Vi har inte kunnat sätta våra rötter i klubbarna och vi har ett dåligt rykte. Vi har fått stämpeln på oss att vara rasister. Jag söker kontakt med klubbarna nu för att visa vad vi vill, men att bygga upp förtroende går inte på en dag. Det kommer att ta tid.

Det stör både styrelsen och anställda på Kamratgården att många av stadens talanger hellre väljer BK Häcken, klubbar i Angered eller föreningar i andra delar av landet om de vill ta nästa steg i karriären. Alla har en åsikt i frågan. Mats Ahdrian är en av dem. Innan han klev in i styrelsen var han ordförande och klubbdirektör i Västra Frölunda Hockey och kan jämföra verksamheterna. Frölunda är bäst på det som IFK är sämst på – att ta fram unga talanger till sitt A-lag och samarbeta med lokala småklubbar.

Ahdrian är övertygad om att om IFK ska lyckas med det så måste man bedriva ett framgångsrikt mångfaldsarbete. Han pekar på AIK som ett stort föredöme.

– Jag gjorde ett studiebesök i [den tidigare AIK-tränaren] Andreas Alms omklädningsrum. Jag blev rörd av det mötet. De visade med stolthet hur många nationer som var representerade inne i deras omklädningsrum. Om du var en ung spelare fick du berätta var du var född, var din mamma och pappa kommer ifrån. Det kunde, i bästa fall, bli tre flaggor hos en person. Om vi skulle titta på flaggor här så skulle det inte bli jättemånga. Då kan man ju tänka: »Är vi en klubb som bejakat dagens Göteborg?«

Han är ändå noga med att påpeka att »IFK Göteborg i grunden är ansvarstagande«.

– Fast när jag ser vårt skeva urval tycker jag inte att vi är en bra representant för idrottens möjligheter. Om vi inte får med oss alla ungdomar som är talangfulla i Fotbollsgöteborg, utan om några väljer bort oss för att vi uppfattas som rasistiska …

Hans röst tonar bort. Så tar han sats igen:

– Vi kan inte välja bort de delar där det finns störst problem. Om talangerna i till exempel stans östra stadsdelar inte väljer IFK har vi misslyckats.

Sommaren 2016 har Mats Gren varit sportchef i Blåvitt i två år. Förra gången han var på Kamratgården var det som spelare, 1984–1985. Sedan lämnade han Sverige för proffslivet i Grasshoppers i Schweiz där han blev kvar resten av sin spelarkarriär. Via ledaruppdrag i danska Vejle BK och Jönköpings Södra hamnade han i IFK Göteborg på rekommendation av framför allt Roger Gustafsson.

När Gren anslöt till IFK 2014 kom han, med sina egna ord, till en »stängd organisation«:

– Man skulle inte vara öppen utåt. I Grasshoppers var jag van vid att det var öppet. Jag hade själv tagit med mig den erfarenheten från IFK. Men nu var det tyst. Styrelsen höll sig mest på sin kant.

Han reagerade också över hur klubben höll sponsorerna på avstånd.

– Vi har sponsorer som älskar klubben och det är ändå sponsorer och åskådare vi lever på. Med sponsorer som lägger en hel del pengar kan man inte vara som en mussla. Man behöver ta med dem på resor och gå med dem ut och käka. Det gör vi numera. Vi tittar på hur vi ska kunna knyta dem ännu närmare oss.

Klubben har haft dåligt utvecklade rutiner när det gäller sponsorträffar. Något som Frank Andersson påpekat och styrt upp. I dag planerar man mer aktivt och långsiktigt in sponsorträffar med personer som Frank Andersson, Mats Gren och chefstränaren Jörgen Lennartsson.

Det är tydligt att Gren är starkt präglad av sina år som spelare på Kamratgården. Då var sammanhållningen i truppen en styrka, liksom tjurigheten. Det var alltid hårdare på träning än på match. Dit vill han igen.

Han jobbar hårt med trivseln i spelartruppen. Alla ska känna sig välkomna, inte bara spelarna, utan även deras familjer. Och det märks – bara sedan i våras är stämningen en helt annan på Kamratgården, inte minst för att den präglas av en ordförande som »tjötar« med allt och alla.

Mats Gren:

– Frank är en föreningsmänniska och väldigt öppen av sig. Det har varit fantastiskt bra att få in honom här.

Det har inte undgått Gren att Frank älskar att knalla runt på Kamratgården. Inte sällan står han vid sidlinjen när A-laget tränar.

– Min fru säger att jag älskar att »klappa gubbarna i röva«, säger Frank. Det är ju det som är mitt liv. Det gör jag av glädje. Att vara ordförande i en förening som IFK Göteborg är inte som att vara snickare med ett sju-till-fyra-jobb. Man måste kunna styra över sin egen tid om det här ska fungera.

Och det kan Frank, som valt att gå i pension, 60 år gammal. Han uppskattar att han lägger cirka en motsvarande halvtidstjänst på ordförandeposten, och precis som för övriga i styrelsen är det obetalt arbete.

 

Askim. Adressen är »fin«, men området är fullt av klassiska kolonilotter. I rad efter rad ligger det små röda stugor utplacerade som på ett schackbräde tätt intill varandra. Franks stuga ligger med utsikt över vattnet och längs med vägen där folk promenerar. Inte sällan sitter han på en stol i trädgården så att han har fri sikt över de förbipasserande. Och han älskar att slänga käft. Hans hustru Björg är så van att se alla som kommer dit för att prata om IFK att hon börjat kalla det för »Mottagningen«.

En granne, en Elfsborgssupporter, traskar förbi. Matchen mellan IFK och Elfsborg dagen innan slutade 1–1. Båda är överens om att Elfsborg hade domaren med sig då boråsarnas mål gjordes efter offside, men herrarna enas också om att  resultatet var rättvist.

Det är mitt i sommaren och IFK Göteborg är inne i årets tuffaste spelperiod. Från den 30 juni till den 31 juli spelar man nio matcher. Fyra i Allsvenskan, två vinster och två oavgjorda, och fem i kvalet till Europa League. I början av augusti väntar returmötet mot HJK i Helsingfors. Frank känner att klubben har en stor chans att komma tvåa eller trea i Allsvenskan. Den senaste veckan har han funderat allt mer på budgeten för spelartruppen, både den befintliga och den framtida. I dag utgörs drygt 50 procent av klubbens omsättning (124,8 miljoner 2015) av kostnader för spelartruppen.

– I förhållande till vår ekonomi i dag är spelarkostnaden 10 till 12 miljoner för dyr, säger han.

Ändå vill han helst inte skära i truppen.

– Nej, på sikt måste vi bestämma oss. Ska vi vara med? Ska vi inte vara med? Och vi klarar inte att sänka kostnaderna på spelartruppen om vi vill vara med fullt ut. Då måste vi öka intäkterna.

Precis som »vi måste snacka med Roger« är »vi måste öka intäkterna« ett återkommande mantra. Så, har man pratat med Roger?

Nej, inte ännu. Man har gått som katten kring het gröt. Frank vet att Roger Gustafsson fortfarande tycker att jobbet är roligt och att han vill fortsätta. Men ingen har pratat om den stora förändringen styrelsen vill genomföra.

Inte än. Det som är bestämt är att frågan ligger på Mats Grens bord.

Frågan är avgörande och hänger ihop med framtida spelarbudgetar. Styrelsen har nämligen konstaterat att klubben måste satsa hårdare på att plocka upp nya spelare från akademin, varken på kort eller lång sikt har man råd att hela tiden köpa färdiga spelare. Det är heller ingen bra identitet för en klubb som IFK Göteborg. Diskussionerna om hur den nya elitsatsningen ska se ut är i full gång. Ett av de stora besluten är redan taget: satsningen ska börja vid 15 års ålder, inte som i dag där man väntar tills spelaren kommer upp i U19-truppen.

Det innebär att man måste gå igenom utbildningsplattformen, se över attityden i ledarstaben och rekrytera unga spelare på ett annat sätt än i dag.

Det betyder i förlängningen också en ny ledning inom akademin och att Roger troligen måste flyttas till ett annat jobb.

Vill han det? Accepterar han det?

Frank Andersson:

– Roger har rätt tänk och är en genuin föreningsmänniska. Men det som han får kritik för ibland i klubben är att han vill att alla ska med. Vi måste satsa på de bästa.

 

Ett par veckor senare säljs Haitam Aleesami till Palermo. Klubben har länge vetat att norrmannen varit på väg bort och under säsongen har man scoutat möjliga ersättare. Helst skulle man ha velat köpa, och spela in, en vänsterback i god tid, men bristen på pengar gjorde att man fick vänta tills försäljningen av Aleesami blev klar. När kontraktet var påskrivet och försäljningen i hamn var inte de bästa alternativen på listan tillgängliga längre. Men australiensaren Scott Jamieson är välscoutad och när väl de elva miljonerna som Aleesami såldes för är utbetalda agerar IFK Göteborg. Affären går på ett par miljoner, vilket innebär att IFK plötsligt putsat till det ekonomiska resultatet avsevärt. Anfallaren Viktor Sköld lämnar också klubben för Örebro, samtidigt som man lånar forwarden Elías Ómarsson från norska Vålerengen. Allt följer ett tydligt mönster: man säljer dyrt, trimmar kostnaderna och hämtar in billiga ersättare. I augusti kan styrelsen konstatera att den ekonomiska prognosen nu ligger på minus åtta miljoner kronor. Jakten på svarta siffror fortsätter. Ingen säger det offentligt men styrelsen har som målsättning att hamna på plus 2016.

Skulle IFK Göteborg dessutom ta sig in i Europa Leagues gruppspel innebär det minst 20 miljoner kronor extra. I slutet av augusti dör de drömmarna när azerbajdzjanska Qarabag vinner returen med 3–0. I samma veva förlorar man i Allsvenskan mot både Hammarby och Malmö FF och plötsligt är resten av säsongen mest en transportsträcka.

Frank Andersson tittar ner i sin mobil, lyfter på huvudet. Han har fått ett SMS från Kent Olsson och läser högt.

– Här ska du få höra! »Göte Josefsson, som var kassör i Alliansen i 28 år frågade mig om det skulle gå för sig att få två styck biljetter till en match i september. Jag svarade att jag inte kan besluta om det samt att föreningen är restriktiv med fribiljetter men att jag kunde fråga och i så fall till vilken match. Han svarade: ›Det spelar ingen roll. Helst två biljetter. Jag är lite förvånad när jag hjälpt IFK i 28 år. Vem mer har gjort det? Om det alltid var fullsatt skulle jag förstå …‹ Så frågan är om vi kan avvara två biljetter till honom?«

– Så jag svarade Kent: »Det garanterar jag att vi gör. Be honom ta kontakt med mig när det blir aktuellt. Han, de, hen ska dessutom sitta med mig någonstans på vår sida. Jag tar hand om dem när de kommer. Vi ska vara rädda om sådana personer.«

Frank skakar sakta på huvudet.

– Vi pratade om det här i går när vi käkade middag, jag och min kära hustru. Det här sammanfattar så gott det som har varit kulturen däruppe [på Kamratgården]. Inlåst, ingen kommer in. Hur ska det bli om vi ger biljetter till den? Och till den? Och till den? Det är så mycket feltänk som det går. Så jag ska läsa upp det här SMS:et på styrelsemötet på måndag. Tänk dig! Du har hjälpt Alliansen och IFK som kassör i 28 år! Och du får inte två biljetter!? Det är förolämpande.

Mats Ahdrian är en av de styrelsemedlemmar som funderat mycket på det här:

– Går gamla spelare som Micke Nilsson och Torbjörn Nilsson på Blåvitts matcher? Jag vet inte. De borde vara några av våra bästa ambassadörer. Historien skapar ju vår identitet. Vi kan inte beordra alla de här gamla spelarna att prata gott om IFK. Vi måste göra bra saker som de vill vara en del av. I dag är de inte stolta över IFK Göteborg. Där har vi en resa att göra. Det finns ingen i styrelsen i dag som inte tycker att det här är viktigt.

Frank har funderat mycket på hur det har kunnat bli så här. Han tror att det delvis har att göra med alla affärer under 2000-talet, alla snabba ledarbyten efter personer som fått sparken eller snabbt avgått på grund av andra orsaker. Det har varit rätt många genom åren: Mats Persson, Janne Nilsson, Bengt Halse, Stig Lundström, Bertil Rignäs, Seppo Vaihela, och nu Karl Jartun, Ulf Ivarsson och Martin Kurzwelly. Någon blev hastigt sjuk, en annan fastnade i kriminella affärer, en tredje försvann för att han ansågs inkompetent eller, som i ett fall, blev inblandad i en kommunal skandal. Och någon klarade inte av pressen.

Utan att fördela skuld i enskilda fall kan Frank konstatera att klubben inte klarade av att behålla kontinuiteten hela vägen eller lyckades hitta kompetenta ersättare till dem som en gång höljde klubben i guld och ära under 80- och 90-talet.

Det här skadade det långsiktiga tänkandet och identiteten. Det blev svårt att få med sig historien och rätt värderingar när nya människor tog över.

– Och ibland kan det vara så enkelt som att vissa tycker det är bättre att inte ta diskussionen och så kör vi som vi kör, säger Frank. Antingen vågar man inte ta diskussionen eller så känner man sig inte trygg med det man tycker och tänker. Så man kör på och sluter sig inom gruppen. Jag vill inte arbeta så.

Som ordförande uppmuntrar han hela tiden styrelsens medlemmar att öppna sig. Prata med journalister. Det gör inget, betonar han, om det blir fel ibland. Fel går att rätta till. Det viktiga är att klubben är öppen mot omvärlden.

Mats Ahdrian, med erfarenhet från styrelsearbete de två senaste åren, ser skillnaderna i hur styrelsen arbetar i år jämfört med förra året:

– Frank ger förutsättningar för skillnaden du ser mellan den gamla styrelsen och den här nya genom sitt sätt att vara. Och han skapar en sköld för styrelsen, ett lugn, genom att han frontar och tar frågorna. Vid samma tid i fjol kände jag att jag hade en klump i magen.

 

I allt arbete med ekonomi, fotboll och förankringen i förorterna finns det en fråga som ständigt ligger och lurar i skuggan. Den om identiteten. Vilka är IFK Göteborg? Vad står klubben för? Vad kännetecknar den?

När frågan har dykt upp i styrelsen har man konstaterat att man inte hittar några bra svar. Dels för att klubben har tappat en del av sin identitet och gått vilse på senare år, dels för att det är »flummig materia«, svår att svara på.

Men det är en fråga man måste kunna svara på, vilket har lett till att styrelsen tillsatt en arbetsgrupp under ledning av Andreas »Anjo« Johansson. Det blir hans uppgift att gå runt i och utanför klubben och intervjua människor för att skaffa underlag för en större diskussion.

– Under flera år har IFK:s identitet varit stökig eller i bästa fall oklar, säger Anjo. För en supporter har klubben inte gått att känna igen. Jag tror att många som jobbat inom föreningen känt samma sak.

Anjo är anställd på en reklam- och kommunikationsbyrå och van vid att fundera över vad eller vem ett företag eller en förening är.

Identitet, säger han, handlar om hur klubben vänder sig ut mot omvärlden.

– Frågan är: Vem är IFK Göteborg? När man tittar på ett klubbmärke handlar det mycket om vem och varför.

Han pratar om de fyra S:en.

– Först: saken. Vi spelar fotboll. Sedan: sekten. Det är de som tycker om varumärket – klubbmärket. Därefter: sagan. Det som klubben står för.

Till sist: syftet. Det handlar om varför och är den svåraste frågan att lösa. Identiteten handlar om sagan. Varför finns IFK Göteborg? Syftet? Att vinna guld? Det är inte syftet, det är större än så. Syftet är att älska klubbmärket.

När Anjo försöker formulera sina egna tankar handlar de om att IFK ska bli vad klubben en gång var, men på ett annat sätt än tidigare. En klubb för hela Göteborg.

Det är en fråga som kommer att ta lång tid att ge ett definitivt svar på. Det är också en fråga som kräver att en del av klubbens problem löses innan man kan gå ut och säga vem man är, vem man vill vara.

Den avslagna fotbollshösten för IFK Göteborg 2016 är inget som kommer att skrivas in i historieböckerna. Ett av få glädjeämnen är att Gustav Engvall, till de flestas förvåning, säljs till Bristol City för 16 miljoner kronor. Plötsligt är minus förvandlat till plus. I början av september är prognosen på mellan fem och sex miljoner kronor plus.

Det har snart gått ett halvår sedan Frank valdes till ordförande och han konstaterar att uppdraget är roligare och mer stimulerande än han någonsin trott att det skulle vara. I styrelsen fortsätter diskussionerna om kommande förändringar. Men Frank är frustrerad. Man tar i »rätt« frågor men har haft svårt att komma till avslut. I ett brev till styrelsen skriver han: »Nu har vi pratat ett halvår. Och vi är överens. Nu måste vi sätta ner foten.«

Förhandlingarna om bolagsbildningen för uthyrning av PSA ute i Kviberg är i slutfasen, outsourcingen av ett par andra verksamheter diskuteras och är under förhandling med utomstående aktörer. Man har beslutat hur elitsatsningen på akademin ska se ut. Mats Gren ligger i förhandlingar med den tilltänkta nya ledaren för akademin, Jonas Olsson – tränare för A-laget 2007, senaste gången IFK vann Allsvenskan. Och man pratar internt om att man vill få över Roger Gustafsson i det nya uthyrningsbolaget. Inte minst för att Roger sedan länge lagt ner mycket arbete på uthyrningen av delar av IFK:s lokalytor på PSA.

Frank Andersson:

–  Styrelsen sitter i en rävsax som vi försöker komma ur. Roger och de som har jobbat med akademin har fått jobba på utan att någon egentligen har ifrågasatt det. Ingen har sagt något. Aldrig frågar någon om det är vettigt eller om vi klarar av det. Det är inte Roger och de som jobbar på akademin som ska lastas för det. Det är de tidigare ansvarigas fel. Men nu är det ifrågasatt. Inget går fritt från genomgång nu när ekonomin ser ut som den gör.

En fråga av en helt annan dignitet som Frank gått och lurat på är vem som kan eller bör vara ordförande i en elitidrottsförening. När han tittar tillbaka ser han en tydlig vattendelare. När IFK Göteborg valt företagsledare, VD:ar utan någon särskild föreningsvana, har det nästan alltid gått illa. Det är då som ordföranden lämnar över ansvaret till en klubbdirektör och sedan kräver redovisning inför varje styrelsemöte. Precis som i ett börsföretag.

De förtroendevalda i den förra styrelsen, säger han, lämnade över för mycket till de anställda. Då tappar man lätt föreningsperspektivet och det blir som en arbetsplats som alla andra. Och då kan allt hända. Det är i de lägena som IFK råkat ut för sina »affärer« och dikeskörningar.

– För mig är det viktigt att IFK är en förening. Vi är inget företag. Vi har en skyldighet att engagera våra medlemmar. Den dag som de inte tycker vi gör ett bra jobb får vi gå. Det är enkelt.

I början av september visar Mats Gren en handlingskraft som imponerar på Frank Andersson och de övriga i styrelsen. Sportchefen och klubbdirektören bevisar vad sponsorer är villiga att göra så länge ändamålet är tillräckligt konkret.

Det började med att Malmö FF väckte frågan om naturgräs kontra plastgräs inom svensk elitfotboll, och snart var frågan uppe på styrelsenivå i Blåvitt. Man tvingades emellertid konstatera att det inte fanns pengar för att satsa på en egen hybridgräsplan [en kombinerad konst- och naturgräsplan] på Kamratgården då en sådan skulle kosta drygt två miljoner kronor. Dagen efter att styrelsen meddelat Gren om beslutet satte han sig ner och ringde runt till en rad sponsorer. Tre veckor senare hade han fått ihop pengarna till bygget. Och fem helt nya sponsorer. Ytterligare någon dag senare började schaktningen för en hybridplan på Kamratgården.

Mats Gren:

– Vi har tagit oss in i helt nya kretsar. Och vi har sett att det finns folk som är villiga att sponsra klubben om de vet vart pengarna går. Som den här planen. Det var, konstaterar han, en fördel i samtalen att i det läget vara både sportchef och klubbdirektör. Det skapade en närhet till det sportsliga som fungerade bra i samtalen.

Frank Andersson blir samtidigt allt mer övertygad om att man kanske ändå inte behöver leta efter en ny klubbdirektör.

 

Säsongen börjar närma sig sitt slut. IFK ligger på fjärde plats i Allsvenskan och vann i början av oktober bortamatchen mot Oskarshamn i Svenska cupen. Cupen fortsätter till våren vilket gör att drömmen om Europaspel nästa år lever vidare över vintern.

Fjärdeplatsen är en stor besvikelse, men viktig eftersom den dels ger klubben någon extra miljon i bidrag från förbundet, dels kan ge en bonuschans till Europaspel beroende på vem som vinner Svenska Cupen.

I takt med att spelet hackat och framgångarna uteblivit har också läktarna på Gamla Ullevi gapat allt tommare. Sett över hela året tappar IFK Göteborg i snitt mellan 2 000 och 3 000 åskådare per match i relation till vad man budgeterat för, en siffra som delvis hänger ihop med fjolårets publiksnitt som låg på 14 350 åskådare. Publiktappet kommer att nagga på det finansiella överskottet, som inte kommer att bli så stort som man önskat sig. Det blir några miljoner plus, men exakt hur många vet ingen förrän säsongen kan summeras.

Fotbollsmässigt ses årets säsong som ett misslyckande även om tränaren Jörgen Lennartsson inte uttrycker sig så tydligt.

– Säsongen har varit intressant, säger han. En utmaning på många plan med allt fokus som varit på styrelsen och ekonomin. Delar av det här landade i omklädningsrummet där spelare och ledare fick lägga tid och kraft på det. Det gjorde vi bra. Det svetsade oss samman och utvecklades till en bra närhet mellan styrelse, spelare och ledare. Det är väldigt mycket kopplat till Franks personlighet. Han tycker om att vara med i verksamheten på ett sätt som spelare och ledare uppskattar. Men det har funnits flera andra som varit bra på det också.

Lennartsson tycker ändå att det gått okej med tanke på omständigheterna, men understryker att laget bara under våren spelade med åtta olika mittbackskonstellationer, att luckan efter Gustav Svensson aldrig riktigt fylldes och att det täta matchspelandet tog ut sin rätt.

– Under sommaren satsade vi stort på Europa League med åtta extra matcher där vi mixade konstgräs med naturgräs hela tiden. Europa League var viktigt eftersom klubbens ekonomi inte är den bästa. Vi vet att vi tjänar mer pengar på att gå till gruppspel i Europa än på att vinna SM-guld. I den fasen fick vi prioritera eftersom vi hade chansen att gå till gruppspel. Det kostade en och annan poäng i Allsvenskan eftersom vi inte hade tillräckligt med spelare för att kunna slåss på båda fronterna. Och så sålde vi Gustav Engvall utan att ersätta honom.

Många matcher och för få spelare att gå runt på slet på truppen. Skadorna duggade tätt. Lyssnar man på Lennartsson råder det ingen tvekan om att sparkraven påverkade prestationerna och analysen ser oantastlig ut. Men mest intressant är kanske det som inte sägs.Jörgen Lennartsson har i alla skeden accepterat spelarförsäljningarna och ansett att klubben skulle klara sig med den existerande truppen i varje givet läge. Och talet om Gustav Engvall är inte helt korrekt. Engvall såldes när det svenska transferfönstret precis skulle stängas och kunde därför inte ersättas. Men vet man att klubben själv var minst sagt aktiv i försäljningen av Engvall så kommer frågan i en helt annan dager. Affären skedde med Lennartssons välsignelse.

Andra frågor som saknar svar är till exempel: Matchade Lennartsson truppen rätt? Fick ledarteamet ut max ur varje spelare? Gick de runt på tillräckligt många spelare?

Mats Gren har också funderat på varför det gått som det har gått och gör delvis en annorlunda analys. Likt Jörgen Lennartsson ser han att försäljningen av Gustav Svensson kom att kosta klubben mer än vad man först trodde och hoppades.

– Vår trupp var lite för tunn för att vi skulle klara det. Inte fysiskt, där hängde vi med. Men vi klarade inte att ladda om mentalt mellan matcherna. I de avgörande lägena hade vi inte den mentala styrkan som krävdes.

Får Gren bestämma kommer det förstärkningar i vinter.

– Vi måste nog ha in några kvalitativt duktiga spelare som är mentalt starkare. Och som är mer obekväma och krävande på plan för det egna laget. Visst har vi spelare som kan vara obekväma, men vi har för få av dem. Jag vet vad det handlar om. Jag har själv upplevt det. Är du ensam som pådrivare i ett lag, eller om man är två, är det inte så lätt. Man behöver en grupp spelare som drar åt samma håll. Så fungerade det i Grasshoppers när jag var där. Och i Blåvitt när jag spelade här.

Men det är svåra spelartyper att hitta, påpekar han.

– Jag tror det beror på hur samhället ser ut. Människor har svårt för att sticka ut näsan och vara obekväma. Vi har pratat om det här när det gäller hur vi utbildar spelare på akademin. Vi ska driva den frågan där. Vi måste fostra den typen av spelare.

En annan sak han vill se nästa år är att trycket på träningarna ökar. Igen. Målet är att det ska vara tuffare på träning än på match.

– Är det tufft på träningen så får du inga problem när det är match. Då är du van.

Han vill också se att laget förmår flytta upp spelet och bollkontrollen inom laget längre upp i plan, där det hotar motståndaren. Samtidigt som han också anser att laget måste bli bättre på att sätta motståndaren under en aggressiv press betydligt tidigare och högre upp i det defensiva spelet.

 

I slutet av oktober börjar den nya akademin få kontur. Strategin är bestämd och Mats Gren har skrivit kontrakt med Jonas Olsson som blir akademins nya chef.

Akademin är i grunden bra, säger Mats Gren. Klubben har några mellanår, men tittar man på 99:orna, 00:orna och 01:orna så ser det bra ut med många spelare aktuella för olika landslagstrupper.

– Det vi inte varit bra på de senaste åren är arbetet de sista elitförberedande åren. Vi måste framför allt spetsa till det i U-17 och i U-19. Vi måste skruva en del på utbildningsplanen och få in mer spelförståelse.

Tanken är att Jonas Olsson ska lägga om grunderna för utbildningen. Mer fokus på komplexa övningar, mer träning på beslutsfattande i matchlika moment och en djupare spelförståelse i tidigare ålder.

Gren har fortsatt att fördjupa sig i frågan om hur akademin ska vända sig mer mot Göteborgs förorter.

Han säger:

– Det är otroligt viktigt att personerna i förortsklubbarna får en annan syn på oss. Nu är det ingen som vill till Blåvitt eftersom man har känslan av att man inte får chansen om man kommer från en av de här förorterna. Vi har varit för snäva i våra ramar, i vad vi accepterar. Vi måste bli bredare. Och vi måste förstå hur det är att växa upp i dessa områden.

Ett beslut om att man aktivt ska söka samarbete med ledare och klubbar i dessa områden är taget.

IFK Göteborg ska också fortsätta att satsa på CSR – socialt ansvar – något som Elisabeth Andersson ansvarat för sedan 2015. Bland annat har man bedrivit verksamhet på skolor i Bergsjön och på Hisingen med ett program som döpts till »Fotboll på schemat«. Spelare från A-truppen, som Martin Smedberg-Dalence och Adam Johansson, har varit delaktiga i projektet och under säsongen har Gren märkt av att allt fler seniorspelare visat intresse.

För Gren står CSR för just det – att göra bra saker för staden Göteborg.

Han berättar om hur gamla vänner i Schweiz hör av sig och undrar vad det är för stad han bor i. De läser om dödsskjutningar, ligauppgörelser och bilbränder.

– Det är ingen bra stämpel som Göteborg har internationellt. Där känner jag att IFK Göteborg med sitt starka varumärke och med fotbollen kan göra något. I fotbollen struntar alla var du är ifrån när du börjar spela fotboll. Så jag är ganska övertygad att vi som fotbollsklubb kan hjälpa till och skapa förutsättningar för ett bättre Göteborg. Men det är en process. Kan vi få dagens unga människor att få en annan syn på många saker och hjälpa dem att få det bättre så … När man är i en del förorter inser man att de flesta aldrig varit inne i centrala Göteborg, en och en halv mil bort! För dem är en resa in till Gamla Ullevi för att titta på en match som en världsomsegling. Man tänker ju inte så när man sitter här på Kamratgården. Men man får en annan syn när man sätter sig in i det.

Han berättar om ett besök som han gjorde på en fotbollsskola i Bergsjön i somras.

– Första frågan jag fick var: »Varför är IFK Göteborg rasistiska?« Smack. Rätt i ansiktet av en 11-åring. Jag frågade var han fått det ifrån. »Jag har hört det från så många.« Jag svarade att »allt är väl inte sant som man hör«. Men jag vet att vi har den stämpeln på oss.

 

31 oktober. Sista hemmamatchen, mot Elfsborg. Frank Andersson befinner sig strax innanför dörren i spelaringången. När spelarna anländer, alltid i buss från Kamratgården, står Frank i trappan ner mot omklädningsrummet och väntar in dem. Alla spelare tar honom i hand när de passerar.

Han vill inte störa koncentrationen, så han håller sig kortfattad.

– Allt väl?

– Läget bra?

En man fastnar i hans grepp: Hjálmar Jónsson. 15 år i samma klubb i en värld där snabba klubbyten är normen. Det är islänningens sista hemmamatch för IFK Göteborg. 36 år gammal slutar han att spela efter säsongen.

Han ska hyllas efter matchen, men ingen förväntar sig att han ska få spela.

Men ödet vill Hjálmar väl den här kvällen och i mitten av andra halvlek, efter en skada på Thomas Rogne, byts han in, till supportranas förtjusning. Ramsorna ekar outtröttligt på arenan under resten av matchen:

Hjálmar. Hjálmar, Hjálmar. Hjálmar, Hjálmar. Hjálmar, Hjálmar Jónsson!

Matchen slutar 2–2 och Hjálmar åker upp i luften efter matchen.

Islänningen är inte den ende som den här eftermiddagen fick skaka Frank Anderssons hand i spelargången för sista gången. Det råder ingen tvekan om att det kommer att bli en spelaromsättning inför nästa säsong. Spelare kommer att behöva försvinna för att lämna löneutrymme för andra. Är det något den här säsongen visat så är det att truppen både saknat bredd och spets, och kanske också, som Gren gärna poängterar – vinnarskallar. Mycket tyder också på att Gren och Lennartsson har en hel del att prata om kommande veckor och månader. Det är inte säkert att de kommer att vara överens när diskussionerna väl är över. Vad det innebär i frågan om huruvida Jörgen Lennartsson förlänger sitt avtal med IFK Göteborg återstår att se.

Ännu vet ingen vilka ramar styrelsen sätter för nästa år. Ska klubben satsa på cupspel i Europa och förstärka och utöka truppen? Eller ska man ta ett mellanår, spela in yngre spelare och helt koncentrera sig på Allsvenskan?

2017 kommer oavsett allt att bli ett av IFK Göteborgs viktigaste år på länge. Omsprungna av Malmö FF, ett prisskåp som mest samlar damm, en stämpel på sig som måste tvättas bort, supportrar som måste vinnas tillbaka, en spelartrupp som inte mäktat med och en ekonomi som till varje pris måste saneras och växa …

Ingen vet hur det kommer att gå. Det enda som man kan konstatera är att IFK Göteborg har börjat ställa frågorna, även de obekväma.

Ett par dagar efter Elfsborgsmatchen träffar Mats Gren och Frank Andersson Roger Gustafsson. Nu vet han.