AFC United

Plötsligt i Väsby

Med en rik ordförande, en på pappret överkvalificerad trupp och en Champions League-inspirerad buss skulle Sveriges yngsta elitklubb gasa mot Allsvenskan. Vad fanns bakom den tjusiga fasaden?

En knallorange tvåvåningsbuss kör in på parkeringen vid Lötens idrottsplats i Uppsala. Den drar till sig uppmärksamhet, inte bara på grund av den skrikiga färgen. Bakrutan täcks av ett foto på Olympiastadion i Berlin och på bussens långsidor syns en fotboll bestående av åtta stjärnor – samma logotyp som världens bästa klubblagsturnering använder. Och så klubbnamnet förstås, i stora bokstäver: AFC.

I bussen sitter 419 allsvenska matcher. Dessa är fördelade på namn som Haris Laitinen, Yannick Bapupa, Sebastian Senatore, Richard Jansson, Saihou Jagne, Alagie Sosseh och Omar Jawo. Där sitter också unga spelare från Wales och England. Alla, förutom Bapupa, har värvats till AFC United inför den här säsongen. Deras uppgift är att ta laget från Division ett norra. Först till Superettan, sedan vidare till Allsvenskan. Så lyder visionen som AFC Uniteds ordförande Alex Ryssholm har målat upp.

Annons

Men inledningen på säsongen har inte gått som ordföranden tänkt sig. Bara en vecka före seriepremiären lämnade tränaren Valerij Bondarenko klubben efter ett utbrett missnöje bland spelarna. In kom Andreas Brännström, som med dåliga förberedelser inledde Division ett norra med två raka förluster. Han är redan pressad. Och kvällens motståndare, IK Sirius, har sex poäng och 10–1 i målskillnad.

– Okej, lyssna. Listen up!

I Lötens trånga omklädningsrum samlar Brännström spelarna för en sista matchgenomgång. Han säger åt dem att inte frukta Sirius, att de två inledande förlusterna är historia och att ingen får leta efter ursäkter.

Sammanhållning. Efter två inledande förluster väntar årets svåraste seriematch för AFC: Sirius borta. »Det är nu vi ska visa karaktär«, säger anfallaren Alagie Sosseh och väntar på att lagkamraterna ska lägga sina händer på hans högra.

– Sirius älskar att spela här på Löten. Det är deras gosiga snuttefilt, alla andra tycker att det är en äcklig trasa som stinker. Jag vill att vi ska gå ut och ta den ifrån dem.

Spelarna nickar. Bapupa tejpar fötterna, Jawo stretchar vaden, den 22-årige engelsmannen Jordan Hibbert, som ska göra sin första match från start på mittfältet, stirrar rakt framför sig med allvarlig min.

– Är det någon som vill säga något? frågar Andreas.

Haris Laitinen räcker upp handen.

– Gubbar, vi har snackat om att vara med från början, och nu är det upp till bevis. Första fem ska vi vara som djur där ute. Vi ska sparka, slå … De ska bli chockade!

– Bra, säger Andreas. Någon mer?

– Can I say something?

– Please, Jordan.

Jordan reser sig upp och tittar på sina lagkamrater. Han höjer rösten:

– Boys! These are the games that we live for. The big games. I hear that people in Sweden are saying that there is a crisis in our club. Fuck that! Fuck all of that. Today is a new start, boys. We gotta go out there as soldiers. We’re gonna battle, and we’re gonna win!

En applåd bryter ut i rummet. Spelarna samlas i en liten ring, lägger händerna på varandras, lyfter upp dem mot taket och skriker:

– AFC!

Annons

När de går ut på konstgräsplanen piskar regnet mot dem och den kraftiga blåsten får de åtta plusgraderna att kännas nollgradiga. Från högtalarna hörs Svenne Rubins gamla dänga Långa bollar på Bengt. Sedan råkar speakern blanda ihop Jordan Hibberts för- och efternamn under spelarpresentationen. Anfallaren Marcus Kemppainen sätter på sig ett par vantar. Mittbacken Omar Jawo sträcker sig i vaden och tvingas kasta in handduken en minut före avspark. Walesaren Matthew Whatley ersätter. Domaren blåser till spel. Regnet tilltar.

Busskungen. Trots att AFC h­åller till i Väsby har klubben samma postadress som ordföranden Alex Ryssholms företag Bus Market, i Huddinge. Det är Alex pengar som möjliggjort satsningen.

»These are the games that we live for.«

Alex Ryssholm tar plats på ena kortsidan, bakom AFC:s målvakt George Moussan. Ordföranden har kört till Uppsala i sin Jaguar och är ledigt klädd i blåjeans och mörk vindtygsjacka. Hans målsättning – Superettan – är intakt, trots noll poäng på två matcher.

– Kanske är det bra att möta Sirius nu? funderar han. För en gångs skull har vi inte pressen på oss.

Sirius skaffar sig snabbt ett spelövertag. Alex berömmer den unge Marcus Kemppainen, som har en svår uppgift som isolerad spjutspets. Däremot är han kritisk till de äldre spelarna. Särskilt mycket hackar han på Haris Laitinen.

– Jag förstår inte, varför byter tränaren inte ut honom?

Den svaga säsongsstarten beror enligt ordföranden främst på de etablerade spelarna.

– De har spelat i Allsvenskan och i Superettan och trodde att division ett skulle vara enkelt. De är lite divor, kan man säga. De måste lära sig att kämpa.

Jag tittar på det lag som försöker försvara sig mot Sirius anstormning. Det går inte att hitta en spelare som inte ger precis allt. Då och då får också AFC till hyggliga anfall, och det är uppenbart att problemet inte är inställningen – utan att laget fortfarande inte är samspelt. 20 av 25 spelare i truppen är nya för i år.

Högt spel. Med 20 000 kronor i månaden är Haris Laitinen AFC:s bäst betalda spelare. Men efter tre raka förluster är ordföranden Alex Ryssholm besviken på spelarna med allsvenska meriter. Han kallar dem »divor« och antyder att förändringar är på gång.

Det blir förlust igen. Sirius vinner med 1–0 och efter matchen blir Andreas Brännström, med ett förflutet i Uppsalaklubben, intervjuad av Upsala Nya Tidnings fotbollsblogg. Reportern Daniel Meisels filmar den färske AFC-tränaren med en Iphone samtidigt som han ställer frågor.

– Ni hade målsättningen att gå upp inför säsongen. Finns det anledning att revidera den nu?

– Det är en bra fråga, svarar Andreas. Jag fick ju inte riktigt vara med och sätta den målsättningen …

En timme senare sitter han på nedervåningen i lagbussen på väg tillbaka till Väsby – trots att han bor i Uppsala, bara tio minuter från Löten där matchen spelades.

– Jag vill sända ut rätt signaler, säger han och öppnar en matlåda med pastasallad.

När bussen kränger till tappar han matlådan och spiller ut innehållet i sitt eget knä.

– Jaha, säger han. Det kunde man ju ge sig fan på.

 

Den som tar pendeltåget mot Märsta från Stockholms central kan efter en knapp halvtimme se Marabous stora chokladfabrik på höger sida. Här samlades 1924 några ungdomar för att sparka boll, och när de blev tillräckligt många startade de Wäsby Idrottsklubb. Fotbollslaget började spela i Stockholmsserien och avancerade med tiden högre upp i seriesystemet. 1987 gick Väsby IK upp i division ett, och under säsongerna som följde höll A-laget antingen till där eller i serien under. Man spelade sina matcher på Vilundavallen, ett par kraftiga utsparkar från Väsby centrum. 2002–2003 tränades laget av Rikard Norling och två år senare – inför säsongen 2005 – gick man samman med Superettanklubben FC Café Opera.

Under det nya namnet FC Väsby United blev det en niondeplats i Sveriges näst högsta serie och efter nästföljande säsong, då laget åkte ur, bestämde sig allsvenska AIK för att inleda ett djupare samarbete med Väsby. AIK:s tanke var enkel: unga talanger och spelare som inte platsade kunde på Vilundavallen få speltid och möjlighet att utvecklas – samtidigt som Väsby fick ett starkare lag. 31-årige Mikael Stahre utsågs till tränare och med spelare som Walid Atta och Saihou Jagne i truppen tog han upp laget i Superettan igen. Till nästa säsong anslöt Martin Mutumba och Viktor Lundberg. Väsby slutade nia. Sedan återvände Stahre – liksom Mutumba och Lundberg – till AIK och vann SM-guld.

Samarbetet med AIK gav Väsby många fördelar på planen, men få intäkter. Det var ofta glest på Vilundavallens läktare, och 2010 hade klubben Superettans klart mest blygsamma omsättning: 6,5 miljoner kronor. I slutet av nästföljande år sade AIK upp samarbetsavtalet med Väsby. I ett pressmeddelande den 17 januari 2012 motiverade AIK beslutet: »Väsby har inte kunnat leva upp till sina åtaganden under en relativt lång tid med anledning av en ansträngd ekonomisk situation. Väsby har med anledning av detta inte kunnat finansiera driften av den egna verksamheten av egen kraft.«

På ett enklare språk: AIK tänkte inte bli den lilla norrortsklubbens plånbok.

Där stod Väsby United. Utan en ordentlig spelartrupp, utan tränare och med en akut skuld till Skatteverket på 400 000 kronor. Klubbens hemsida släcktes ner. De hade en dryg vecka på sig att få fram pengarna – annars skulle klubben gå i konkurs.

Försäljningen av Fredrik Holster till Gif Sundsvall täckte en större del av beloppet, resten betalades privat av en man som fått nog. Börje »Brytar-Börje« Andersson, en av skaparna av Väsby United och en stor fotbollsprofil i Norrort, var ingen förmögen man. Men hans hjärta fanns på Vilundavallen, och trots att han inte längre verkade i klubben stod han inte ut med tanken på att se den gå under. Dessutom ansåg han att AIK hade utnyttjat Väsby.

Tack vare Holsterpengarna (300 000) och Börjes insats undvek klubben konkurs, men läget var fortfarande prekärt. Alla spelare hade flytt fältet, någon styrelse fanns inte längre och Upplands Väsby kommun portade laget från Vilundavallen eftersom det inte kommit in några pengar för planhyra. Det enda som fanns var egentligen en plats i Division ett norra. Den var också skälet till att den före detta spelaren Johan Blomberg i februari 2012 tackade ja till en förfrågan om att – på ideell basis – träna laget. I en intervju i lokaltidningen Mitt i Upplands Väsby frågade sig Blomberg: »Behöver jag den här huvudvärken? Ja, kanske. Jag är ju knäpp i huvudet.«

Att Väsby United trots allt hade en division ett-säsong framför sig fick många kontraktslösa spelare att söka sig dit för att visa upp sig. En av dem var Prince Ikpe Ekong, med meriter från Gais, Djurgården och Nigerias landslag. Resten var ett mischmasch av unga talanger, spelare som ratats av andra klubbar och lirare från lägre serier som såg en chans till uppgradering. Första gången Johan Blomberg skulle hålla i en träning var Valsta Syrianska, som höll till på Midgårdsvallen i Märsta, bussiga nog att låna ut sin plan eftersom de själva skulle ha löpträning just den kvällen. Men tyvärr dök mannen som lovat att slå på elljuset upp först en halvtimme in i passet.

Väsbys första fotbollsträning inför säsongen 2012 fick inledas i totalt mörker.

 

Vid den här tiden gick också Alex Ryssholm runt och funderade på hur han skulle kunna utvidga sin fotbollsskapelse. Innan Alex flyttade till Sverige 1991, och innan Sovjetunionen kollapsade samma år, arbetade han som jurist och hade som specialitet att hjälpa svenska företag att etablera sig i Östeuropa. Som nyinflyttad i Stockholm försvenskade han sitt efternamn (»genom att sätta ihop ›Ryss‹ och ›Holm‹ blev jag både svensk och rysk«) och började handla med bussar. Det gick bra för honom. Han startade flera företag, varav det största – Bus Market Sweden AB – höll till i Huddinge.

Fotbollen upptäckte han genom sin styvson Robert, som spelade i ett av Vasalunds pojklag. Tränare för pojklaget var Hamid Kabodvand, en 18-åring som jobbade på Burger King och drömde om de stora fotbollsarenorna. Alex såg något hos Hamid. Killen hade både driv och höga ambitioner, precis som han själv.

Under matcherna runt om i Stockholmsområdet fascinerades affärsmannen av ungdomarnas fotbollsglädje. Han ansåg att man borde kunna erbjuda de mest lovande mer – och bättre – träning. Därför grundade han Athletic FC Academy, som ett privat bolag. Han tog med sig Hamid Kabodvand och knöt sedan till sig fler ledare. Till en början erbjöd akademin individuell träning för spelare från olika klubbar som ville träna extra, men i takt med att den växte startades egna ungdomslag. De äldsta, från 16 år och uppåt, placerades med tiden i ett A-lag – Athletic FC – som fick en plats i division tre. Men vart skulle de ta vägen sedan? Alex ansåg att det behövdes ett steg till, något för de bästa spelarna i Athletic att sikta mot.

Annons

Väsby United passade perfekt. Klubbens existens var visserligen hotad, men de hade trots allt en plats i division ett. Genom att betala skulderna, och garantera den framtida driften, skulle Alex både kunna rädda klubben och samtidigt bygga ett band till Athletic. I Väsby hälsades han glatt välkommen och utsågs till ny ordförande. Hans fru Olga fick titeln »ekonomiansvarig«, Hamid Kabodvand tillsattes som sportchef och Bus Market gick in som huvudsponsor.

När Alex kom till Väsby återstod bara några veckor till seriepremiären 2012. I tränare Blombergs trupp fanns fortfarande stora hål, men med den nye ordförandens pengar fanns plötsligt möjligheten att erbjuda bra kontrakt. Dessutom hade inte Alex för avsikt att vara kvar i ettan särskilt länge. Målet var Superettan, och med tiden Allsvenskan.

Alex och Hamid lyckades på kort tid knyta till sig en rad spelare med allsvenska meriter. Prince Ikpe Ekong skrev på. Likaså Yosif Ayuba, Mirza Jelečak och Yannick Bapupa – som legat lågt sedan han avtjänat ett fängelsestraff för våldtäkt. Johan Blomberg blev kvar som tränare tills vidare, och när han före seriepremiären fick frågan »Vilka nyförvärv har ni?« svarade han: »Alla.«

Paniklösning. Efter ett utbrett missnöje i truppen fick tränaren Valerij Bondarenko lämna laget kort före seriestart. In kom Andreas Brännström, som fick ärva den tuffa målsättningen. »Jag förstod direkt att det skulle bli svårt att gå upp i Superettan«, säger han.

Laget uppträdde, inte helt ologiskt, ojämnt. Strålande spel varvades med bottennapp och när sommaren kom lämnade Johan Blomberg klubben.

Blomberg:

– Alex blev på många sätt klubbens räddning, men verklighetsförankringen var inget vidare. Man kan inte förvänta sig att ett lag med bara nya spelare går som tåget. I slutet av vårsäsongen snackade de fortfarande om Superettan – jag sa att de skulle vara glada om vi slutade på övre halvan. När jag förstod att de tänkte peta in någon annan istället för mig var det lika bra att sticka. Men jag är stolt över det jag gjorde i Väsby. Jag tog hand om en extremt svår förstasträcka.

Ny tränare blev Jan Stahre, som tog över laget tillsammans med kompanjonen Björn Dahlén från spelarutvecklingsföretaget Stahre Academy. I juli meddelade också Alex Ryssholm att Väsby United skulle byta namn till AFC United, för att ytterligare stärka banden till Athletic FC. Den gröna matchtröjan skulle också bytas mot en orange – Athletics färg. Beslutet väckte viss upprördhet bland Väsbyborna. Bland annat tvingades ordföranden svara en arg insändarskribent i lokaltidningen Vi i Väsby. Ryssholm backade inte. Väsby råkade bara vara platsen, det lag han höll på att skapa behövde ingen lokal förankring.

Jan Stahre blev inte kvar i klubben särskilt länge. Med två matcher kvar av serien valde han att sluta. Han säger att han kom bra överens med Alex Ryssholm – men att de hade »rätt så olika syn på ganska mycket«.

Alex agerade snabbt och tillsatte istället esten Valerij Bondarenko som tränare. Laget slutade på 13:e plats i Norrettan, och eftersom nästan alla spelare bara haft kontrakt över en säsong, eller ännu kortare, behövdes återigen en ny spelartrupp.

Ordföranden och sportchefen satte igång att värva igen och hittade många spännande namn, flera av dem med allsvenska meriter. Den här gången skulle de få en hel försäsong på sig att svetsa samman laget.

 

Gästerna från Sandviken ser lite konfunderade ut när de går ut på Vilundavallens gropiga gräsmatta. Laget de ska möta har visserligen bara tagit en poäng på de fem första omgångarna i serien och på läktaren sitter exakt hundra personer. Men den pampiga musiken som dånar ut från högtalarna står i skarp kontrast till den torftiga inramningen.

Det vi hör är AFC:s klubbhymn, skapad av Alex Ryssholms son Gleb. Han fläskade på ordentligt när han skrev den. Till och med Malmös pompösa Åh vi älskar Malmö FF låter tam i jämförelse:

»AFC! Nu är vi här och ni ska se vår stolthet, vårt lag! Med varje draget andetag. Ger vi allt, vi kämpar på, inget mål för svårt att nå. Alla spelare är med vårt stolta AFC. 

AFC! För dig vi står förenade. Uppgång och fall! Att kämpa är vårt kall. Mörka stormar, himmel grå, ett enat lag rår ingen på. Vi är här och vi är med vårt stolta AFC. Vårt stolta AFC!«

Andreas Brännström vet att såväl ordförande som sportchef kräver vinst mot Sandviken i dag. Ändå känner tränaren att det värsta är över. I de tre senaste omgångarna har AFC mött topplagen Sirius, Forward och Dalkurd. Nu väntar enklare lag. Och mot Dalkurd senast var AFC bara en minut ifrån att ta poäng på bortaplan – trots att man spelade med en man mindre nästan hela matchen, efter en tidig utvisning på Omar Jawo.

Alex Ryssholm går upp på Vilundavallens tak för att få bästa möjliga överblick. Han har nyligen kommit hem från Danmark där ett av Athletics ungdomslag spelade en turnering.

– Ungdomarna är jätteduktiga, säger Alex.

Han gör en svepande gest mot planen, där AFC redan har hunnit med att bränna tre bra målchanser under den första kvarten.

– Om bara de här killarna också kunde ge mig något tillbaka.

Återigen framför han åsikten att de äldre spelarna i laget inte har visat tillräckligt bra karaktär. Han ifrågasätter deras inställning, och jag noterar att den tidigare lagkaptenen Richard Jansson har blivit av med bindeln.

– Jag har gett dem lyxliv, kan man säga, säger Alex. Det borde de tänka på. För plötsligt kanske jag vänder dem ryggen.

Alagie Sosseh nickar i ribban, lite senare bränner Haris Laitinen en bra chans. Alex tar sig för pannan.

– Jag vill att de här spelarna ska vara förebilder för ungdomarna i division tre-laget och i akademin. De ska kunna titta på de äldre och tänka: »Där vill jag också spela!« Det är därför det är viktigt att AFC kommer till de högre serierna. Men just nu är många av våra spelare inga bra förebilder.

– Men om ni faktiskt skulle nå Allsvenskan om några år, säger jag. Hur tänker du dig att det ska se ut? Ni har ingen publik och spelar på en liten, sliten idrottsplats.

– Vi får se, säger Alex. Det finns alltid sätt. Kommunen och folket här uppskattar kanske inte oss. Det vore nog bättre att spela på Skytteholm i Solna istället. Eftersom jag inte kan så mycket om fotboll letar jag också efter en kompanjon som kan den biten. Någon som Martin Dahlin.

Trots att AFC skapar mängder av lägen står det 0–0 i halvtid. Alex går in i Vilundavallens lilla kafeteria, häller upp en kopp kaffe och berättar om »Vibyprojektet«. I Viby, en del av Sollentuna kommun, äger han 35 000 kvadratmeter mark. Där finns bland annat en baracklänga med lägenheter, där AFC:s utländska spelare inackorderats. Det är också där Alex vill bygga ett toppmodernt fotbollscenter, med en fullstor inomhusplan.

– Ingen klubb i Sverige har sådana förutsättningar, säger han. Vi kommer att bli ledande.

Det saknas fortfarande en detaljplan och bygglov för hallen. Men »det kommer att lösa sig«, om man ska tro ordföranden.

– Ska vi gå ut till matchen igen? frågar han. Nu måste målen komma.

AFC spelar en fin och varierad anfallsfotboll och en kvart före full tid kommer också 1–0-målet. Attackerna mot Sandvikens mål fortsätter, Alagie Sosseh träffar ribban igen och med bättre effektivitet hade AFC lett med fem mål. Men så får Sandviken en frispark fem minuter från slutet. Andreas Gillström slår den och får drömträff. George Moussan i AFC-målet kastar sig men når inte ut till sitt vänstra kryss.

Alex begraver ansiktet i händerna.

– Katastrof!

Han skakar på huvudet. Sedan frågar han mig om jag tycker att Moussan borde ha tagit skottet.

– Nej, säger jag. Det var en snygg frispark.

– Hm, muttrar ordföranden.

Matchen slutar 1–1. Sandvikenspelarna jublar. Haris Laitinen sjunker ihop på planen, Alagie Sosseh tittar ner i marken och Richard Jansson skriker rakt ut i luften. Vid avbytarbåset står Sebastian Senatore med händerna i sidorna. Allihop ser fullständigt knäckta ut. Och nog för att det är tungt att tappa poäng i en match där man har dominerat – men verkar de inte lite väl förstörda?

 

Lasse Granqvists röst hörs från TV:n i en av baracklägenheterna i Viby där AFC:s utländska spelare bor. Det är final i hockey-VM, Tre Kronor mot Schweiz. Walesaren Matthew Whatley och engelsmännen Jordan Hibbert och Malik Abdulai tittar ointresserat. Hockey är inte deras grej. Men vad ska man göra när man har fått besök av inbrottstjuvar och blivit av med det mesta utom just TV:n?

Tidigare har de spelat i klubbar en bra bit ner i det brittiska ligasystemet, men Jordan sticker ut med sina meriter från Chelseas ungdomsakademi. Efter det stannade han i utvecklingen, och när en svensk klubb visade intresse lyssnade han. Visserligen spelade laget bara i landets tredje bästa serie, men han fick veta att de satsade hårt på att klättra snabbt.

– När jag som liten drömde om att bli proffs var det väl inte det här jag såg framför mig, säger han. Men man får inte grina, det gäller att vara stark nu.

Jordan är 22 år men tror fortfarande att han kan nå de stora ligorna. För att hålla drömmen vid liv brukar han titta på en video med bilder från den gamla Arsenalanfallaren Ian Wrights karriär.

– Wright spelade inte heller på den högsta nivån när han var i min ålder, säger Jordan. Jag har fortfarande chansen. Det är inte för sent. Jag säger det till mig själv varje dag.

Ledningsmöte. Alex Ryssholm och sportchefen Hamid Kabodvand på Vilundavallens läktare. De tror sig veta varför laget inte vinner. Alex fattar ett drastiskt beslut och ber Hamid att tala med berörda spelare.
Gruppterapi. När Haris L­aitinen (i mössa) kom till AFC beskrev han Alex Ryssholm som »en snäll Roman Abramovitj«. En bit in på säsongen har han reviderat sin bild av ordföranden.

20-årige Matthew Whatley, mittback i AFC, lägger sig på sängen. På väggen ovanför sitter en walesisk flagga uppnålad. På en annan vägg hänger hans kollektion av hip hop-kepsar och på en tredje finns ett alla hjärtans dag-kort som en kompis skickade till honom i februari. »Miss U Matty!« står det.

– Jag såg Sverige som ett äventyr, säger han. Men jag trodde att vi skulle bo i stan! Det här är ju landet. Det är flera kilometer till närmaste affär.

Både Jordan och Matthew är pratglada. Deras kompis Malik sitter däremot mest tyst och betraktar hockeymatchen med uttryckslös min. Först tror jag bara att han är blyg, men efter ett tag kommer det fram att han är förbannad. Han berättar att han i slutet av förra året skrev på ett kontrakt med AFC United som skulle ge honom 6 500 kronor i månaden. Han spelade några träningsmatcher, sedan fick han veta av sportchefen Hamid Kabodvand att det »uppstått ett problem« med hans förra klubb, St. Albans City.

– Plötsligt sa Hamid att jag inte kunde spela med AFC. De uppmanade mig att skriva på ett nytt kontrakt, där det stod att jag bara fick spela med division tre-laget med en lön på 2 500 i månaden. Skrev jag inte under skulle de kasta ut mig från lägenheten. Vad skulle jag göra? Jag hade inte ens pengar till en flygbiljett till London. It was a no choice. Så nu bor jag kvar här och försöker klara mig på 2 500 i månaden. Jag hatar det. Är det så här i svensk fotboll?

 

Den oavgjorda matchen mot Sandviken innebär att AFC ligger på nedflyttningsplats i Norrettan. En knapp vecka senare skriver Alex Ryssholm ett meddelande på klubbens hemsida:

»Klubben har per 2013-05-24 avslutat sitt avtal med fyra spelare (Haris Laitinen, Alagie Sosseh, Sebastian Senatore och Richard Jansson) efter ömsesidig överenskommelse. Beslutet grundar sig i att klubbens chanser för ett avancemang till Superettan bedöms ha sjunkit efter en svag seriestart. Man vill därför spara på resurser som gått till de högst betalda spelarna och skapa spelutrymme för andra.«

Tre dagar senare öppnar Haris Laitinen dörren till sin lägenhet i Skärmarbrink. Richard Jansson och Sebastian Senatore väntar inne i vardagsrummet. De har känt varandra länge, de träffades redan i Hammarby när de var i moppeåldern. Nu vill de förklara vad som egentligen hände under deras halvår i AFC.

Sebastian kom dit först, i slutet av förra året. Det var inte spel i Norrettan som lockade, utan klubbens höga ambitioner. Han skrev på ett tvåårskontrakt som gav honom 17 000 kronor i månaden. Lite senare värvades även Richard (ett plus ett år, 17 400 i månaden) och ytterligare någon månad efter kom även Haris (tre år, 20 000 i månaden). De övertalade varandra att skriva på. Haris hade andra alternativ som kunde ha gett honom högre lön, men AFC:s utmaning kändes mer spännande. Dessutom gladdes han åt att återförenas med de gamla vännerna från Hammarby. Richard sporrades av AFC:s snack om Superettan och Allsvenskan, och när några av hans vänner sade att »det luktade lite skumt« om satsningen blev han bara ännu mer sugen på att motbevisa dem.

isbad. Målvakten George Moussan är en av många AFC-spelare med ett förflutet i Hammarby. Till skillnad från flera andra av dem talar han positivt om den nya klubben. »Jag gillar att man vågar ha ambitioner. Förutsättningarna är inte som i Hammarby, men vi är här för att kriga.«

Richard utsågs till lagkapten. Men redan en bit in på försäsongen tyckte både han och de andra att det var för många saker som inte fungerade. Framförallt hade de problem med tränaren, Valerij Bondarenko. Träningspassen var långa, men till synes helt oplanerade. Bondarenko pratade mycket men gillade inte när någon sade emot honom och få av spelarna tyckte att han verkade ha en tydlig idé om hur laget skulle spela. Haris tyckte att träningarna påminde om skolgårdsfotboll, där varje spelare försökte hitta sin egen väg fram. Och de gånger tränaren kom med något taktiskt direktiv höll de sällan med. När Bondarenko gav Richard en defensiv order tänkte mittbacken: »Om jag gör så förlorar vi ju med 5–0.«

Som lagkapten fick Richard ta emot många klagomål från sina lagkamrater. Ytterst få verkade ha förtroende för sin tränare. Några av dem luftade sin kritik för sportchefen Hamid Kabodvand, men där stannade den. Till slut såg Richard och de andra ingen annan utväg än att ta upp saken direkt med Alex Ryssholm. Ordföranden lyssnade förvånat på synpunkterna. Det var bara en dryg vecka kvar till seriepremiären, en usel tidpunkt att byta tränare. Alex ville själv behålla Bondarenko, men insåg att det inte skulle funka om inte stommen i laget accepterade honom. Så Andreas Brännström utsågs till ny tränare och Bondarenko flyttade hem till Estland. Officiellt hette det att han lämnade på grund av »personliga skäl«.

Spelarna hade fått igenom sitt önskemål. Men det var också en seger som kostade. Som lagkapten hade Richard varit den drivande i samtalet med Alex, och efter tränarskiftet fick han en känsla av att både ordföranden och sportchefen betraktade honom, Haris och Sebastian som upprorsmakare. Andreas Brännström såg i sin tur ett lag fullt av nyförvärv – men helt utan struktur och spelidé. Han undrade vad AFC egentligen sysslat med under försäsongen.

 

Två dagar efter AFC:s match mot Dalkurd i den femte omgången åkte spelarna till Vilundavallen för ett dubbelt träningspass. Trots uddamålsförlusten i Borlänge var de vid gott mod. Dalkurd var ett topplag och spelmässigt hade AFC dominerat med en man utvisad. Nu väntade en rad matcher mot lättare motstånd.

Mellan träningspassen, när spelarna satt och spelade kort, blev de ombedda att gå in till Hamid Kabodvands rum. Eller rättare sagt: alla som tjänade över 10 000 kronor i månaden blev inkallade. Vilket var ungefär en tredjedel av spelartruppen.

Sportchefen berättade att Alex var missnöjd med resultaten och att han inte såg något ljus i tunneln. Därför ville han sänka alla spelarlöner till 10 000 kronor i månaden. Om spelarna vägrade skulle ordföranden begära klubben i konkurs.

Richard Jansson såg svart. Han hade bostadslån och två små barn hemma. Hans sambo var mammaledig och själv fick han ut ungefär 13 000 kronor efter skatt varje månad. Det gjorde att han redan nu gick back med en tusenlapp per månad. Tidigare hade han arbetat som lärarvikarie – men eftersom AFC, till skillnad från de flesta klubbarna i samma division, ofta tränade på dagtid var det svårt att ha ett annat jobb vid sidan av fotbollen. Nu fick han höra att Alex kunde tänka sig att skippa dagträningarna, så att spelarna kunde skaffa vanliga jobb. Men hur lätt var det? Och oavsett om det skulle gå – vad var detta för sätt att sköta en klubb på? Att låta det gå fem omgångar av serien och sedan ställa ett ultimatum?

Richard blev så arg att han slog sönder en dörr. Han tog fram en mobilbild på sina två barn, höll upp den och skrek: »Det här är mina ungar, och jag kastar mig framför tåget för mina ungar! Ni kan inte göra så här!« Sedan stormade han ut ur rummet.

Haris, Sebastian, Alagie Sosseh och några andra stannade kvar lite längre. Försökte resonera. De tänkte på spelarna i laget som inte blivit inkallade. Om de skulle neka till att sänka sina löner och därmed öppna för en konkurs – då satte de också de övriga i skiten. Till slut sade Hamid att om laget vann de två återstående matcherna i maj, mot Sandviken och Eskilstuna City, så skulle de få full månadslön. Sedan skulle allt bli som vanligt.

 

Med det beskedet gick spelarna ut för att möta Sandviken. Richard Jansson startade som vanligt, men var efter vredesutbrottet inte lagkapten längre. Och trots att det bara blev 1–1 i matchen fick Sebastian Senatore dagen efter höra av sportchefen att Alex ändå varit nöjd med spelet och att lönen skulle komma som vanligt. Han informerade sina lagkamrater och andades ut. Kanske hade det bara varit skrämseltaktik från ordförandens sida? Ett udda sätt att få spelarna att tända till?

Men bara två dagar senare blev Sebastian inkallad till Hamid igen. Där fick han nya besked. Nu var budet från AFC att spelarna skulle få 10 000 kronor i månaden i maj, juni och juli – sedan skulle kontrakten brytas. Efter Sebastian kallades Alagie Sosseh in. Sedan Haris, och så Richard. Alla fick höra samma sak: »10 000 i tre månader – eller ingen lön alls.«

Fler spelare väntade på att gå in till sportchefen. Sebastian tänkte att de allesammans skulle diskutera saken efteråt, men när Omar Jawo klev ut från rummet efter sitt samtal sade han: »Det var inga problem. Jag får min lön som vanligt.« Sebastian hade hållit sig lugn tidigare, men när det stod klart att »erbjudandet« bara gällde honom, Haris, Richard och Alagie blev han förbannad. Han bad sportchefen om en motivering men fick bara svaret: »Jag är ledsen, jag gillar dig som person. Men Alex har sagt ditt namn.«

Osäkert boende. Matthew Whatley och Marcus Kemppainen flyttade båda in i AFC-längan i Viby. De har haft inbrott två gånger. »Jag blev av med alla mina grejer«, säger Marcus. Kort där­efter lämnar han klubben och flyttar hem till Norrköping.

När kvartetten lämnade Vilundavallen tänkte alla att de skulle stämma AFC för kontraktsbrott. De ansåg inte att de gjort något som helst fel och att klubben saknade all rätt att dumpa dem. I Alagies och Richards fall hade visserligen båda parter rätt att bryta avtalet – men först efter ett år. Haris ringde till Magnus Erlingmark, generalsekreterare i Spelarföreningen, och informerade honom om läget. Erlingmark sade att de nog hade goda chanser att vinna en tvist, men att det kunde ta tid. Var de verkligen villiga att åka ut till Väsby och träna varje dag, under en pågående process?

Haris funderade. Var det värt det? En gång betraktades han som ett av Stockholms största fotbollslöften. Nu hade han blivit 28 år. Till skillnad från de tre andra hade han inga barn, men heller inte särskilt många fotbollsår kvar i karriären. Och han stod inte ut med tanken på att fortsätta åka ut till Vilundavallen, till en klubb han ansåg »styrdes helt av en persons känslor«.

Det kom ett nytt förslag från AFC: full lön i maj och 10 000 i juni och juli. Ett slags förhandling inleddes. Till slut enades parterna om att spelarna skulle försvinna från klubben och få tre fulla månadslöner. Ingen av dem tyckte att de hade gjort någon bra deal, ändå kände de lättnad när kontrakten var rivna. Tanken på att inte längre tillhöra AFC United kändes skön.

 

Haris Laitinen går ut i köket med de urdruckna kaffekopparna.

– Shit alltså, säger han. En gång i tiden blev man omskriven för att man faktiskt var duktig på att spela fotboll.

Han skrattar och ställer kopparna i diskhon. Sebastian och Richard sitter kvar i vardagsrummet. Alagie Sosseh skulle också ha varit här, men han har fått kontakt med ett lag i den norska tredjeligan och jobbar på att få ett korttidskontrakt där.

Stämningen i Haris lägenhet har under tiden vi har pratat präglats av en blandning av ilska, oro och galghumor. Vad som händer framöver har spelarna ingen aning om. Alla vill fortsätta spela fotboll, men de vet inte var.

Richard säger:

– Förutom den ekonomiska oron – vet ni vad det tråkigaste är? Det är att olyckskorparna som kraxade när vi gick till AFC fick rätt.

Jag frågar om de inte har någon egen skuld i det som inträffade. Om man går till en nybildad förening med mängder av nya spelare får man väl räkna med att allt inte fungerar som i Allsvenskan?

– Jag tror att jag talar för alla när jag säger att vi hade stor förståelse för det, säger Sebastian. Men om vi tar träningarna under försäsongen, det var bara för mycket som inte funkade. Då tycker jag att det är vår plikt att ta upp det med ledningen. Och Andreas Brännström som kom in istället var jättebra. Men Alex förstod inte att vi behövde tid på oss.

– En vecka före premiären hade vi vårt första taktiska träningspass på tre månader, säger Haris.

Vi pratar om pengarna. Haris Laitinen, AFC:s bäst betalda spelare, hade en månadslön på 20 000 kronor. Det är inte dåligt för att spela division ett-fotboll, ytterst få på den nivån tjänar så mycket.

– Visst, säger Haris. Men tänk då på att vi tränade på dagtid och sågs som heltidsproffs. Då är det inte direkt någon superlön. Ingen av oss gick till AFC för pengarna.

Lyxlirare? Richard Jansson, Sebastian Senatore och Haris Laitinen träffades i Hammarby i tonåren. De valde alla AFC United »för utmaningens skull«. Men efter bara fem omgångar fick de höra att de tjänade för mycket. En match senare bröt klubben med dem.

– Det där var en annan sjuk grej, säger Sebastian. Folk utanför klubben som följde Norrettan trodde att vi hade monsterlöner. Efter sprickan med AFC var jag och såg Athletic, division tre-laget, spela match i Brandbergen. Då kom några spelare fram och bara: »Vad hände? Vi hörde att Alex inte hade råd med era jättehöga löner.« Jag tittade på dem och frågade: »Vad tror ni att jag hade i lön?« En av dem svarade: »Jag vet inte vad du hade, men jag vet att Haris hade 70 000.«

Spelarna skrattar. Haris säger:

– Trots det som hände hoppas jag att det går bra för AFC. Tränaren och spelarna är bra personer, vi var ett härligt gäng som var beredda att kriga ända in i kaklet. Synd bara att vi inte fick visa det.

 

Det är tre dagar efter midsommarafton och junikvällen är vacker i Väsby. AFC ska möta Västerås SK i Norrettans elfte omgång. Sedan brytningen med Haris, Alagie, Richard och Sebastian har ytterligare en spelare lämnat klubben. När anfallaren Marcus Kemppainen fick reda på vad som hade hänt blev han så arg att han stack hem till sin farfar i Norrköping – dagen före en match där han skulle ha startat. Inte ens tränaren visste något.

Marcus trivdes överhuvudtaget inte så bra i AFC, men kvartettens sorti blev droppen som fick hans bägare att rinna över. Haris Laitinen var hans förebild. Som liten grabb hade Marcus stått på Idrottsparkens läktare i Norrköping och hejat på Haris, och under våren i AFC var det den före detta allsvenska spelaren som stöttade när Marcus hängde med huvudet och längtade hem. När Haris inte längre var önskvärd i klubben ville inte heller Marcus vara med. Han åkte upp till Väsby en gång till och kom överens med Hamid om att bryta kontraktet.

Med sin snabbantade trupp har AFC sedan den dramatiska matchen mot Sandviken två segrar, en oavgjord och en förlust. I och med det har man tagit sig över nedflyttningsstrecket. Alex och Hamid tar det som ett bevis på att klubben gjorde rätt. Andreas Brännström resonerar annorlunda.  När tränaren fick reda på att klubben tänkte göra sig av med fyra av hans viktigaste spelare protesterade han – till ingen nytta. Beslutet togs mot hans vilja. Han ser ingen koppling mellan kvartettens sorti och de förbättrade resultaten. Andreas är säker på att vändningen hade kommit ändå, dessutom har AFC mött sämre lag på slutet.

Medan AFC-hymnen ljuder över Vilundavallen får jag syn på Malik Abdulai, Londonkillen som är inackorderad i Viby tillsammans med Matthew Whatley (som startar mot Västerås) och Jordan Hibbert (bänkad). Malik ser trött ut. Han får fortfarande bara spela med division tre-laget och försöker klara sig på sina 2 500 kronor i månaden.

Fall framåt? Bara fem omgångar in i serien tvingas AFC inse att de inte kommer att gå upp i Superettan i år heller. Men efter att ha panikbantat truppen kommer i alla fall några välbehövliga poäng. Süleyman Baran, en av dem som är kvar, får ta ett allt större ansvar på planen.

– Kolla, säger han och halar fram ett telefonkort. Det är tomt. Jag har inte ens några pengar att ringa för.

Han skakar på huvudet.

– När jag var liten fick jag ett råd av min pappa. »Lita inte på någon!« sa han. »Inte ens på mig.« Jag har tänkt mycket på de orden under min tid i Sverige.

Malik hoppas att AFC ska förlora mot Västerås. Han bryr sig visserligen om kompisarna Matthew och Jordan, men ilskan mot klubben är starkare.

– På vilken plats ligger Västerås? frågar han. Sexa? Bra, då borde de vinna.

Men Malik blir besviken. AFC gör sin bästa match för säsongen, vinner med 5–1 och klättrar upp i tabellen.

 

Efter matchen ler Hamid Kabodvand från öra till öra när han klappar om spelarna. Alex Ryssholm är på semester i Bulgarien, men har redan informerats om storvinsten.

– Vi får försöka fixa Superettan nästa år istället, säger Hamid.

Jag frågar sportchefen hur han vill sammanfatta vårsäsongen.

– Upp och ner, säger han. Vi inledde dåligt, hade oflyt och hela den baletten. Sedan gjorde vi – eller Alex gjorde – lite förändringar i truppen och efter det har det gått bättre. Nu har vi en bra grund att stå på.

Hamid är en ung sportchef, bara 26 år. Han säger att han har ordföranden »att tacka för det mesta i livet«. Det var Alex som vågade satsa på Hamid när han bara var 18 år, som gav honom jobb och ansvar.

– Lojalitet är väldigt viktigt för Alex, säger han. Och jag har aldrig tjafsat mot honom, alltid uppträtt lojalt.

Av den anledningen var det naturligt för Hamid att sköta kontakten med Haris, Richard, Sebastian och Alagie när ordföranden tröttnat på dem. Alex beordrade, Hamid verkställde. Han var lojal. Han tjafsade inte.

– Okej, säger han. Vi kanske underskattade serien lite grann och hela den baletten. Men med det materialet vi hade var det ändå för dåligt. Det var egentligen inga konstigheter. Spelarna tog det jävligt bra ändå, tycker jag. Spelar du i Italien och förlorar match efter match kommer presidenten fram där också och förklarar att det inte duger.

Jag går in i den lilla trähuslänga på Vilundavallen där AFC håller till mellan matcher och träningar, knackar på Andreas Brännströms dörr och tänker att om det här vore Italien så skulle tränaren knappast hålla till i en svettluktande skrubb.

Andreas är lättad efter segern, men ögonen är mer trötta än glada. Han berättar att han var »väldigt nära« att sluta när de fyra spelarna försvann.

– Det som gjorde att jag ändå stannade var … alltså, jag vill kunna lämna den här klubben med huvudet högt. Jag ville inte se ut som en svikare, trots att jag tyckte att situationen var absurd. Och jag känner för spelarna här. De hade inte mått bra av ännu ett tränarbyte.

Några dagar tidigare var Andreas och fikade med sin kompis Magnus Pehrsson, tidigare manager i Djurgården. De gick igenom sina vårsäsonger och utbytte erfarenheter. Det blev en långfika.

– Det fanns en del att prata om, säger Andreas och ler. Efter min tid i AFC känner jag att klarar jag det här – då klarar jag nog vad som helst.

 

Det har gått två månader sedan jag såg AFC:s flotta lagbuss rulla in på Lötens IP i Uppsala. Mycket har hänt sedan dess. Haris Laitinen, som var drivande i omklädningsrummet då, tränar nu med division två-laget Enskede IK och väntar på sin sista lön från AFC.  När spelarna i Enskede undrar vad som egentligen hände i AFC vet han inte riktigt vad han ska svara. Flera klubbar – i Superettan, Allsvenskan och utomlands – har visat intresse för honom, men än så länge vet varken han, Richard Jansson eller Sebastian Senatore exakt hur framtiden ser ut. De letar både klubbar och jobb.

Den ende som har spelat tävlingsfotboll efter brytningen med AFC är Alagie Sosseh. Den 27-årige anfallaren, också han med ett förflutet i Hammarby, valde att sticka till Birkebeineren i den norska tredjeligan. Han gjorde mål i debuten och trivs bra i Norge, men kontraktet går ut redan i mitten av augusti.

–Efter AFC är det mest skönt att återigen känna att fotboll kan vara roligt, säger han.

Alagies halvbror, Sal Jobarteh, har också spelat med AFC under våren. Han har varit utlånad från AIK och det var Alagie som övertalade honom att inför säsongen komma till Vilundavallen.

– Inte direkt mitt bästa råd som storebror, säger Alagie. I dag skulle jag inte rekommendera någon spelare att gå till AFC. Jag menar, i vår sista match där, mot Sandviken, spelade vi under hot. Sådana saker ska inte få förekomma i svensk fotboll.

I 1–1-matchen mot Sandviken var Alagie den stora målsumparen. Bland annat hade han två bollar i ribban.

– Då var jag knäckt, men nu känns det nästan bra att bollarna inte gick in. Annars hade jag kanske fortfarande varit kvar där.

 

När Alex Ryssholm kommer hem från semestern i Bulgarien är han vid gott mod. När jag får tag på honom på telefon säger han att värvningarna av de fyra spelarna kan betraktas som ett misstag – och därför såg han också till att rätta till det.

– De här spelarna ville byta tränare och jag gjorde som de ville. De fick allt de behövde av oss. Men jag fick ingenting tillbaka. När vi sedan nådde en överenskommelse var det okej för alla. Tre månadslöner är inte dåligt. Jag kastade inte ut dem på gatan.

Richard Jansson var den av spelarna som visade mest ilska mot klubben när Alex efter fem omgångar först ville sänka lönerna till 10 000. De andra blev oroliga och besvikna, men Richard var den ende som skrek rakt ut. Som svor. Som slog i dörrar. Som, enligt honom själv, »tappade det fullständigt när han lekte med hela min familj«.

Utvärdering. Hamid och Alex konstaterar att säsongen inte har gått som planerat. Men ordföranden försvarar beslutet att göra sig av med de fyra spelarna och förstår inte deras ilska. Han påpekar att AFC har tagit fler poäng utan dem och vill inte framställas »som en ryss som sparkar folk«. Visionen om Allsvenskan ligger kvar.

– Jag tror att Richard egentligen var mest arg på sig själv, säger Alex. Han var en osäker back. I matchen mot Vasalund var det hans misstag som gjorde att vi förlorade. Och han skrek ofta på yngre spelare. Som lagkapten borde han ha behandlat dem bättre.

– Tränaren då? frågar jag. Andreas Brännström ville ju ha spelarna kvar, betydde det ingenting?

– »Brännan« sa till mig: »Utan de här spelarna torskar vi.« Men vi hade ju torskat varenda jävla match med dem i laget! Det finns något som heter statistik. Och utan dem har vi bara förlorat en match.

Det blir tyst i några sekunder. Alex ber om ursäkt för att han använde en svordom. Och egentligen gillar han Andreas Brännström, försäkrar han. Han önskar bara att tränaren skulle vara lite strängare mot spelarna. Framöver tänker ordföranden satsa mer på yngre spelare. Av den här säsongen har han lärt sig att allsvensk erfarenhet inte nödvändigtvis betyder att man kan dominera i division ett.

– Men Senatore var det lite synd om, säger han. Honom gillade jag faktiskt. Kanske kommer jag att bjuda tillbaka honom en dag? Det skulle han faktiskt förtjäna.

Framtiden ser ljus ut, tycker ordföranden. Truppen är »mer balanserad nu« och segern mot Västerås senast visade att laget är på rätt spår efter en strulig tid.

– Hade vi spelat som mot Västerås redan från början hade vi gått upp i Superettan. Allt är bättre nu, gruppen är mer harmonisk.

 

afc:s följande tre matcher i juli bjuder på en vinst, ett kryss och en 6–0-förlust mot Nyköping. I det mötet tvingas målvaktstränaren Dmitrij Petrenko sätta på sig handskarna, sedan George Moussan fått rött kort i paus efter att ha krossat en fönsterruta på väg till omklädningsrummet.