Markus Rosenberg

»Jag vill krama ur det allra bästa som finns kvar i kroppen«

Ingen allsvensk spelare rör upp så starka känslor som Markus Rosenberg. I en stor intervju med Offside berättar Malmös lagkapten hur han lärde sig omfamna den stöddiga favoritrollen redan som barn. Och varför allt tar slut nästa år.

Det är den sista dagen i augusti. Landslags-uppehåll. Solen skiner över gräsplanerna bakom Swedbank Stadion och det går ovanligt snabbt för Malmö FF:s tränare Allan Kuhn att samla förmiddagens tillgängliga A-lagsspelare. Bara fem utespelare är ombytta: Behrang Safari, Anders Cristiansen, Anton Tinnerholm, Enoch Kofi Adu och Markus Rosenberg. För att det åtminstone ska kunna gå att spela tre mot tre får sportchefen Daniel Andersson dra på sig fotbollsskorna. Under en intensiv passningsövning på liten yta flåsar han runt och jagar boll så gott han kan. De assisterande -tränarna Olof Persson och Jens Fjellström agerar -väggar och när övningen är färdig återvänder en trött sportchef till kontoret igen. Eftersom den sista augusti även är de sista timmarna av transferfönstret kan man gissa att Daniel Andersson har ett par missade samtal på sin telefon att ta itu med.

Träningen fortsätter med inlägg och avslut. Tinner-holm och Safari lyfter in bollar från var sin kant, -Markus Rosenberg väntar centralt i straffområdet och avslutar på ett tillslag. Han nickar, han volleyskjuter, han bredsidar, och så gott som varje gång försöker han sätta bollen lågt. Oftast lyckas han. När en halvvolley vid ett tillfälle flyger över ribban klatschar han irriterat handflatorna mot varandra och skäller på sig själv.

Annons

– Men tryck den neråt då. Hur svårt kan det vara?

På 20 allsvenska matcher har Markus Rosenberg den här säsongen inte mäktat med fler än fyra mål. Så har hans roll på planen också varit något mer tillbakadragen i år. MFF har heller inte varit i behov av att se sin lagkapten kämpa i toppen av skytteligan: Viðar Örn Kjartanssons 14 fullträffar har inneburit tillräckligt med poäng för att laget ändå ska leda serien knappt före mästarna IFK Norrköping. Men nu har saken hamnat i ett annat läge.

– Så ja, Mackan! Tryck in den bara!

Allan Kuhn applåderar Markus Rosenbergs volleykanon som går i mål via stolpen. Det känns typiskt att han nöter avslut från nära håll just i dag eftersom klubben dagen innan sålde Kjartansson till israeliska Maccabi Tel Aviv. Försäljningen uppges ha gett MFF omkring 35 miljoner kronor, ingen dålig slant för en 27-årig anfallare från Island. Men Markus skrattar inte. När Kvällsposten bad honom kommentera affären sade han att han inte förstod hur klubbledningen resonerade: Varför inte behålla Kjartansson säsongen ut och sälja i vinter istället?

Ett dygn efter samtalet med Kvällsposten har -Markus hunnit diskutera Kjartanssonaffären med ledningen och lyssnat på motargumenten. Har det fått honom att ändra uppfattning?

– Nej, säger han. Egentligen inte.

Träningen har tagit slut. Markus Rosenberg har duschat och ätit lunch. Nu sitter han i MFF:s »media-rum« med en kopp kaffe och en dosa portionssnus framför sig.

– Jag är givetvis inte lika insatt som styrelsen, men jag tycker att vi kunde ha varit betydligt mer kyliga i detta fall. Jag pratade med både Danne [Andersson] och Niclas [Carlnén, VD] och frågade hur de tänkte. Samtidigt frågade de mig hur jag tänkte när jag gick ut i pressen och pratade.

»Mackan, den här kritiken kunde du väl ha tagit upp internt istället«?

– Ja, den kan man få höra ibland. Men det är ingen big deal heller. Du såg träningen i dag, Danne var med och vi garvade tillsammans. Vi har högt i tak i Malmö FF och en kultur där man inte ska vara rädd för att säga sin mening. Ibland får vi också acceptera att vi inte är eniga. Så var det i detta fall. Nu är Vidar såld, jag tycker fortfarande att det är fel, men det är bara att gå vidare. Jag tror heller inte att det påverkar vårt spel i höst.

Det låter märkligt. Hur kan ni inte påverkas av att en forward som har gjort 14 mål flyttar?

– Time will tell. Vi kan ta en ny diskussion om tio omgångar och se vem som får rätt.

Men om du tror det – varför så upprörd över försäljningen?

– Därför att vi har satt oss i en position där vi inte behöver sälja när vi måste, utan när vi själva vill. Jag tror alltså inte att startelvan eller spelet blir sämre – men vår trupp blir tunnare. Säg att vi åker på några skador, då kan det plötsligt bli jobbigt. Efter de två åren i Champions League är vi ett läge som vi kunde ha utnyttjat betydligt bättre än vad vi gjorde denna gång. Viðars värde hade inte varit lägre i november. Vi som förening borde ha sagt till intressenterna: »Vi säljer inte. Vi behöver inte ens lyssna på några bud. Kom och knacka på dörren i november igen. Då kan vi diskutera.«

Fotbollskanalen rapporterade att Viðar var impopulär inom laget.

Annons

– Mycket märkligt skrivet. Viðar är en social människa som alltid var med på allting. Golfspel, kortspel … allt. Det var rent skitsnack.

Jag såg en Norrköpingssupporter som skämtade om den nyheten i går: »Det här med att Kjartansson var något av ett arsle verkar bekräftas av Rosenberg som säger att de gillade att umgås utanför planen.«

– Kul ju. Fyndigt.

Tycker du?

– Ja, den får man bjuda på. Jag är heller inte så naiv att jag tror att de andra lagens supportrar älskar mig. Jag är väldigt belåten så länge mina egna fans tycker om mig.

Bryr du dig inte alls om bilden av dig utanför Malmö?

– Både ja och nej. Ingen vill väl vara hatad någonstans. Men jag är den person jag är och jag försöker stå för mina handlingar så gott jag kan. Jag har gjort mina misstag, jag är inte felfri. Jag har fått några röda kort och delat ut några armbågar som inte har varit schysta. Det har jag inga problem med att erkänna.

 

Markus Rosenberg
Markus Rosenberg

På väggen bakom bordet där Markus Rosenberg sitter hänger ett foto av honom från 2005. Bilden visar en leende 22-åring som precis har gjort mål mot FC Köpenhamn i en Royal League-match på Malmö stadion. Matchtröjorna var fladdrigare för elva år sedan, frisyrmodet ett annat. Markus har ljus hockeyfrilla (eller »business in the front, party in the back«, som fansen gillade att kalla stilen) och lycklig blick. Några månader efter att bilden togs flyttade anfallaren till Ajax. Sedan blev det Werder Bremen, Racing Santander och West Bromwich innan han återvände till Malmö 2014.

Vad tänker du när du ser den bilden nu?

– Att Royal League var en dålig idé. Och att jag faktiskt lyckades med det mesta som jag hoppades på som 22-åring. Visst har jag haft motgångar, som i West Brom när jag inte fick spela, men överlag har det varit fantastiskt. Först drömde jag om att bli utlandsproffs och att få spela i de bästa ligorna. Så blev det. Sedan drömde jag om att en dag få återvända hem och nå framgångar med Malmö. Så blev det också.

Hur resonerade du när du vände hem?

– Två saker är viktiga för en hemvändare. Ett: du ska verkligen vilja komma hem, inte göra det i brist på annat. Två: du ska känna att du inte är på väg neråt spelmässigt. Fattas det ena blir det svårt, för Allsvenskan är en tuff serie. Särskilt för en forward. Lagen är organiserade och försvarsinriktade. Det är mycket lättare att göra mål i Holland och Spanien än här. Men jag hade rätt inställning. Jag hade jättemånga alternativ när jag skulle lämna West Brom, ändå valde jag Malmö. För mig var det lika stort att skriva på för MFF som 31-åring som det var att gå till Ajax som 22-åring. Dessutom var jag otroligt laddad efter ett år i England där jag mer eller mindre vilade. Jag visste att jag hade mycket kvar att ge.

Och pressen som följer med att flytta hem som den förlorade sonen?

– Kände ingen press.
Det måste du väl ha gjort?

– Nej. Att vara 22 år, bli såld till Ajax för 40 miljoner och sedan leva upp till förväntningarna som kommer med en sådan affär – det är press. Jag lyckades göra 14 mål som vänsterytter första året och efter det biter ingen press på mig. Att återvända till Malmö var bara glädje.

Det var en annan typ av spelare som flyttade hem. På 78 allsvenska matcher före flytten till Ajax drog du på dig tre gula kort. Under din första säsong som hemvändare fick du åtta.

– Matchvikten, 80–82 kilo, är faktiskt samma nu som 2005. Men utomlands lär man sig att skydda sig själv på ett annat sätt. Plus att de tillåter mer. I Spanien fick jag visserligen rätt många gula, men i Tyskland kunde man tänja mer på gränserna. Antagligen var det därför jag fick så många gula här första året. Men jag har bara fått ett enda i år! Och en utvisning i och för sig, men den var felaktig.

Hur fysisk upplever du att Allsvenskan är?

– Den är rätt hård alltså, särskilt för en forward. Många backar är inte jättebra med fötterna. Däremot är de starka. Då får man ta emot en del stryk, särskilt om man spelar mer »target«. Men smäller man på själv får man ju räkna med att få några smällar tillbaka också.

Hur ofta tycker du själv att du går över gränsen?

– Inte så ofta. Det har hänt ett par gånger, men med tanke på hur många matcher vi spelar tycker jag inte att det är så farligt.

Vad händer i dig när du korsar gränsen, det brinner till i skallen?

Man är som bäst när man testar gränserna. När man ligger precis på nivån för vad domaren tillåter. Och vill man ligga där får man räkna med att gränsen korsas någon gång då och då. Sedan är man så klart inte stolt när det sker.

– Ja, exakt. Det är vinnarmentaliteten som visar sig från sin mer överdrivna sida. Men så här: Man är som bäst när man testar gränserna. När man ligger precis på nivån för vad domaren tillåter. Och vill man ligga där får man räkna med att gränsen korsas någon gång då och då. Sedan är man så klart inte stolt när det sker.

Du skäms då?

– Det är klart. Efter den tacklingen jag gjorde mot Norrköping [i förra årets slutomgång]… rött kort efter fem minuter. Då mådde jag inte så bra.

Du får ofta symbolisera dagens Malmö. Supportrarna säger att »Rosenberg är så mycket MFF man kan bli«. Jag tror inte bara att det handlar om att du är lagkapten och har MFF som moderklubb. Det är något mer.

– Vi är lite annorlunda här nere. Vi är mer åt det danska hållet: något rakare än vad den typiske svensken är. Vi är kanske inte så lättimponerade av andra men ställer samtidigt otroligt höga krav på varandra. Som malmöit är man aldrig riktigt nöjd. Det är till exempel många som inte är nöjda med oss nu. När jag träffar folk kanske jag säger att vi leder serien. Då får jag höra: »Men ni har inte spelat tillräckligt bra!« Det är typiskt Malmö för mig. Och i den mentaliteten känner jag igen mig.

Blir det aldrig tröttsamt?

Annons

– Klart att det kan vara frustrerande när det går tyngre, som förra året i Allsvenskan. Men jag vill vara på ett ställe där det ställs höga krav. Den här underdogrollen som många gillar, den passar nog inte riktigt mig. Jag vill vara i topplaget som folk förväntar sig segrar av. Jag vill vara favoriten. Så var det i Ajax och lite så var det i Bremen också. I Spanien var däremot alla nöjda bara vi [Racing Santander] klarade oss kvar. Det tyckte jag gav en bitter smak. Jag spelar hundra gånger hellre i klubben som alltid går för guld.

Fast det MFF du hejade på under 90-talet var ju långt ifrån bäst.

– Visst, men man kände av kraven i föreningen ändå. I pojk- och juniorlagen skulle vi alltid vinna, oavsett om vi åkte till Trelleborg, Landskrona eller var det nu var. Det präglade mig.

Laget som »alltid ska vinna« får sällan sympatier utanför den egna kretsen.

Det var alltid alla mot Malmö. Alla ville se oss förlora. Alltid. Även de som inte ens höll på ett lag. Så här har det varit ända sedan jag var åtta år och spelade Skånecupen. Det kommer med paketet när man växer upp i Malmö FF. Vissa gillar det, andra inte. Jag gillar det nog rätt mycket. På något jävla vänster får man energi av det också.

– Så är det absolut. Det kände man redan i pojklaget när vi var runt och spelade. Det var alltid alla mot Malmö. Alla ville se oss förlora. Alltid. Även de som inte ens höll på ett lag. Så här har det varit ända sedan jag var åtta år och spelade Skånecupen. Det kommer med paketet när man växer upp i Malmö FF. Vissa gillar det, andra inte. Jag gillar det nog rätt mycket. På något jävla vänster får man energi av det också.

Två tredjedelar är spelade av årets säsong. Hur tycker du att ni har skött er?

– Förutom förlusterna i Svenska cupen så är det fullt godkänt. Om vi behåller samma takt i serien slutar vi på 67 poäng. Det är inte dåligt. Som jag ser det ska det mycket till om vi inte ska ta ett SM-guld i höst. Nu har vi haft ett drygt halvår tillsammans med Allan [Kuhn] och spelet går åt rätt håll. Särskilt presspelet har förbättrats. I början av säsongen blev det ofta farliga kont-ringar när vi tappade boll högt upp i planen. Nu tar vi tillbaka bollen snabbare.

Hur mycket smärtar cupförlusterna mot Häcken och Landskrona?

– Extremt mycket. Finalen hade vi full kontroll på fram till utvisningen [MFF ledde mot Häcken med 2–0 när Oscar Lewicki fick rött kort i början av andra halvlek]. Den matchen var fruktansvärt jobbig att skaka av sig, vi missade Europaspel på grund av den. Sedan Landskrona … det händer kanske en gång av 100 att vi förlorar en sådan match. Den förstör så mycket också. Det är inte bara cupen i sig, nu får vi gå utan tävlingsmatcher från november till april – bara på grund av en match mot ett division ett–lag som vi aldrig, aldrig ska förlora mot. Man får inte tänka på den för mycket – fokus nu ska vara Allsvenskan – men just den förlusten … usch.

Hur kan det inte skilja mer mellan Allsvenskans etta och ett division ett-lag? Att ni inte klarar av att föra en sådan match även på en dålig dag.

– Det finns unga ursäkter. Det tråkiga med Landskrona är att det kändes mer som en inställningsfråga än en dålig dag på jobbet. Vi var inte ens värda att vinna. Det var inte så att vi hade stolpe ut hela matchen. De var bättre än vi. Och det svider mest.

Bör man vara orolig över Allsvenskans kvalitet? Ta Europacupkvalet i år: Häcken förlorar mot ett irländskt lag, Blåvitt blir utrullade i Azerbajdzjan, AIK är chanslöst mot Panathinaikos och Norrköping har inget att hämta mot Rosenborg.

– Jag hoppas inte det, men det ser så klart inte bra ut. Egentligen är det ju bara vi som har lyckats i Europa-spelet de senaste åren, inga andra lag har ens nått Europa League. Vi hade en trygg spelidé som funkade ganska bra även utanför Sverige. Tidigare tyckte jag att svenska lag förändrade sitt spel mycket när det blev Europacupmatcher. Då blir man lätt osäker på planen som spelare. Visst, man får kanske spela mer kompakt och sänka linjerna något mot bättre europeiskt motstånd. Men i det långa loppet tror jag att man vinner på att inte göra för stora ändringar.

Så åkte ni ju på några smällar i Champions League också.

– Vi fick stryk med 8–0 mot Real Madrid, det är sant. Och då kan man kalla oss naiva. Men med samma spel förlorade vi bara med 2–0 mot Juventus borta. Och i den matchen var vi inte utspelade, vi hade ganska mycket boll.

Hur mycket drivs du av att få spela Europacupmatcher igen?

– Den moroten är otroligt stark. Jag ställer in mig på att nästa år blir mitt sista. Då vill jag sluta på topp. Det innebär att spela så mycket som möjligt i Europa med Malmö.

Nästa år blir ditt sista?

– Ja.

Varför?

– Mitt kontrakt går ut.

Ett kontrakt kan förlängas.

– Det kan det, men jag tror det är bra att sätta upp ett slutmål. Då tror jag att jag kommer att göra bättre ifrån mig också. Jag vill inte säga »jag kör på i några år till« och sedan märka att kroppen inte håller.

Du skulle kunna säga: »Jag kör nästa år också och sedan får vi se.«

– Jag vill vara mer konkret än så. Jag säger att nästa säsong blir min sista och så får det blir ren bonus om kroppen mot förmodan vill mer. Men jag tror inte det. Den dagen jag inte känner att jag hjälper Malmö FF på planen, den dagen vill jag inte spela fotboll längre. Jag är inte där än. Jag har visserligen bara gjort fyra mål i år, men jag tillför fortfarande något till laget. Och som sagt: bara vetskapen om att nästa år blir det sista jag gör som spelare tror jag kan hjälpa mig. Jag vill krama ur det allra bästa som finns kvar i kroppen.

Är kroppen så sliten?

– Återhämtningen är mycket tuffare i dag. Den här säsongen har jag haft betydligt mer ont efter matcherna. När vi spelade borta mot Sundsvall … jag kände av den matchen i kroppen flera dagar efteråt.

Var gör det ont?

– Lite överallt. Det är mer en allmän känsla av att man blir mer sliten. Men jag känner mig fortfarande hundra när det väl är ny match igen.

Markus tittar på sin klocka och jag på min. Intervjutiden är slut för i dag.

 

På eftermiddagen sex dagar senare, den 6 september, samma datum som Sverige möter Holland i VM-kvalet, släntrar Markus Rosenberg på nytt in i Malmö FF:s pressrum. Han försäkrar att förbundskapten Janne Andersson, som han hade i Halmstads BK 2004 då han vann skytteligan med 14 mål, inte har förhört sig om en eventuell landslagscomeback. Däremot säger han att han har »fått upp intresset« för landslaget igen sedan Janne Andersson tog över efter Erik Hamrén.
– Inget ont om det gamla, men tidigare kunde jag lätt glömma att det var landskamp på kvällen. Nu är man nyfiken och laddad.
Markus går bort till ett bord där resterna av dagens spelarlunch står uppdukad. Han lassar upp kall kyckling och bulgur på en tallrik och ställer in tall-riken i en mikrovågsugn. När han kommer tillbaka med maten ser det ut som om han haltar lätt. Men han är inte skadad, bara trött. MFF färgkodar sina träningsdagar beroende på passens hårdhetsgrad. »Röd dag« innebär tuffast möjliga träning. Det här är en röd dag.

– Mycket löpningar och sedan smålagsspel i högt tempo. Sedan styrketräning i en och en halv timme. Mycket ben. Jag känner mig rätt död nu.

Senast vi sågs sa du att nästa säsong blir din sista som spelare. Men du berättade aldrig vad du tänker göra sedan.

– Nej. Där kan du inte skriva så mycket, för jag vet inte.

Det gör du väl?

– Ja, alltså, jag har en plan i mitt huvud. Men det är inget jag vill prata om. Ingenting är klart och jag gillar inte folk som snackar utan att sedan kunna leva upp till snacket.

Han säger att han inte tittar särskilt mycket på fotboll privat. Däremot vet han precis när alla hans lagkamraters kontrakt löper ut och marknaden tycks intressera honom. Under vår första intervju förde han ett resonemang om FC Köpenhamns sommar-värvningar Jores Okore, mittback, och Nicolai -Boilesen, vänsterback. Han berömde klubben för att vara tidigt ute med ersättare till »Zanka« Jörgensen och Ludwig Augustinsson, som sannolikt lämnar FCK i vinter. Det lät som en framtida sportchef eller klubbdirektör som pratade.

Jag har lättare att föreställa mig dig på ett kontor än på en tränarbänk i framtiden.

– Jag har också svårt att se mig själv på en tränarbänk, även om man aldrig ska säga aldrig. Det är kons-tigt: på ett sätt har jag svårt att se mig själv engagerad i fotbollen alls, men jag har också svårt att se mig själv inte vara engagerad i Malmö FF.

Kan du tänka dig att jobba för någon annan svensk klubb?

– Nej.

Skulle du fortsätta längre som spelare om det var färre konstgräsmatcher i Allsvenskan?

– Det tror jag. Helt klart. Jag tror att alla spelare -känner att konstgräset sliter mer på kroppen. Det är hårdare, fotfästet blir annorlunda, en konst-gräsmatch sitter kvar i en längre. Men det är inte bara antal matcher som spelar roll. På vintrarna åker vi iväg och tränar på en konstgräsplan [Malmö IP] som inte ens är bra. Det är väldigt stor skillnad mellan olika -konstgräsplaner. Det måste ställas hårdare kvalitetskrav på dem.

Säg en bra och en dålig konstgräsplan i Allsvenskan.

– Den på Tele2 är som en isbana, den i Östersund var rätt okej. 90-talisterna, som är uppvuxna på konstgräs, lider kanske inte lika mycket som vi äldre, men ingen jag pratar med föredrar konstgräs framför riktigt gräs. Ingen. Så länge svensk fotboll fort-sätter med den här utvecklingen kommer det snart att vara konstgräs överallt. Det är därför Malmö FF driver frågan.

Men är det inte för sent? Hälften av de allsvenska lagen spelar på konstgräs. I serierna under är det ännu vanligare.

– Man kan tycka det. Men låt oss åtminstone komma till en punkt där vi ställer högre krav på konstgräset då. Det ska inte vara så enkelt för dem som gillar konstgräs – sparsamma kommuner framför allt – att få igenom fler dåliga planer. De måste motarbetas. Nu känns det som om många har gett upp svensk fotboll på riktigt gräs. Det är ju hemskt egentligen. Och det är därför det är viktigt att en klubb som Malmö FF inte viker sig. Vi står för att vi ogillar konstgräs och vi tänker fortsätta bekämpa det.

Du känner starkt för den här frågan?

– Definitivt. Jag vet att den inte är supersexig, men vi vill komma närmare lagen i övriga Europa. Hur kan vi då gå åt rakt motsatt håll när det gäller underlaget? Vi hade fyra lag som Europakvalade i år och inget lyckades. Känns det som om vi närmar oss? Jag säger inte att allt är konstgräsets fel, men så länge man inte kan se några spelmässiga fördelar med det måste frågan debatteras. Dessutom vill väl alla att svenska utlandsproffs en dag ska vända hem till Allsvenskan? Nu vet jag flera som tvekar eller ratar Sverige på grund av konstgräset. Är inte det alarmerande?

Apropå skillnaden mellan Sverige och andra fotbollsländer: Hur ser du på 51-procentsregeln?

– Jag skulle aldrig vilja se min förening som något annat än en medlemsförening. Jag vill inte att en rik ryss eller kines ska kunna äga Malmö FF.

Tror du att en svensk klubb kan nå regelbundet Europacupspel med 51-procentsregeln?

– Det tror jag. Det är svårt, men inte omöjligt. Det som känns positivt nu är att Uefa kastar in mer pengar i Europa League. Klubbarna i Europa League är beroende av pengar på ett helt annat sätt än nio av tio klubbar i Champions League. Självklart ska vi sikta på Champions League igen, men regelbundet Europa League-spel är kanske mer realistiskt.

 

Avancemanget till Champions Leagues gruppspel 2014 och 2015 har gett Malmö FF en unik position inom svensk klubblagsfotboll. Ingen annan klubb är ens i närheten av deras kapital och bara förra året omsatte MFF en halv miljard kronor. Pengarna ger MFF ett försprång på både spelarmarknaden och organisationssidan. Ändå är en halv miljard inte särskilt mycket globalt sett. MFF kan inte värva färdiga stjärnor eller ge sina nyckel-spelare så höga löner att andra ligor blir ointressanta. Från den guldtrupp som Markus Rosenberg ingick i 2014 återstår bara han själv och tre spelare till: Anton -Tinnerholm, Enoch Kofi Adu och Erdal Rakip. Om ett halvår kan Markus mycket väl vara ensam kvar. Det är heller inte så att alla spelare som lämnar Malmö gör det för fotbollsmässiga finrum. Magnus -Eriksson och -Guillermo Molins hamnade i Kina, Viðar Örn Kjartansson i Israel. Dessutom kan det gå snabbt för en svensk klubb att tappa initiativet. IFK Göteborg dominerade svensk fotboll totalt under första halvan av 90-talet och blev så rika att avundsjuka MFF–supportrar refererade till rivalen som »IFK Köpeborg«. I dag äger Blåvitt inte ens sin egen tränings-anläggning. Och så Djurgården, som vann Allsvenskan tre gånger på fyra år mellan 2002 och 2005 men som ytterligare fyra säsonger senare var en spark från att åka ner i Super-ettan och som sedan dess har slitit med att bygga upp ekonomin igen.

Man undrar: Är det verkligen möjligt för en svensk klubb att över en längre tid vara kungar inom landets gränser och ett regelbundet cuplag utanför? Ens om man har 500 mille på banken?

– Ja, säger Markus Rosenberg. Det är min bestämda uppfattning.

Han lägger ner besticken, skjuter ifrån sig tallriken och lutar sig tillbaka i stolen.

Det tar tid att skapa en framgångsdynasti. Det räcker inte med två Champions League-gruppspel. Det handlar också om så mycket mer än de elva som är ute på planen, det gäller att skapa en organisation som håller.

– Jag tror dock att det tar tid att skapa en framgångsdynasti, fortsätter han. Det räcker inte med två Champions League-gruppspel. Det handlar också om så mycket mer än de elva som är ute på planen, det gäller att skapa en organisation som håller. Men nummer ett är, som jag ser det, att ha en stomme i laget med långa kontrakt. Och där man som klubb hela tiden ligger steget före och förlänger med spelare, så att man inte hamnar i samma situation som vi gjorde 2014, då nästan allas kontrakt gick ut. Jag ser också gärna att ersättaren plockas in sex månader innan någon flyttar. Då blir övergången betydligt enklare. Finns det också en spelmässig röd tråd i föreningen för den nya spelaren att förhålla sig till, då blir det ännu enklare.

Finns det en sådan röd tråd i dagens MFF?

– Ja. De tre senaste tränarna [Rikard Norling, Åge Hareide och Allan Kuhn] har förstås haft lite olika tankar, men i grunden har alla stått för ett »possessionsspel« där vi ska bestämma tempot i matcherna. Det är också grunden i hela MFF. Ungdomsspelare som kommer upp i A-laget vet vad som gäller: de är trygga med bollen, målvakterna är bra med fötterna. Vi är en spelande förening.

Det finns många historier om hur 70-talets MFF-spelare jagade varandra på träningarna och hur viljan att vinna ibland slog över. Finns den andan i dag?

– Det är kanske inte lika tjurigt som det var förr. Jag har bara hört historier, men man har ju förstått hur tufft och grinigt det kunde vara. Vi har inte riktigt de här fysiska spelartyperna i dag. De var mer ett »köttalag« medan vi är mer spelskickliga. Men kravprofilen är likadan: de skulle vinna, vi ska vinna. Sedan måste man hela tiden underhålla andan. Ju mer folk man tar in utifrån, desto mer får man kanske kämpa för att bibehålla vinnarmentaliteten.

Saknar du någon spelartyp i ert lag?

– Nej.

Säkert?

– Ja. Nu har vi en grym tvåvägsspelare på mitten i »AC« [Anders Christiansen], vi har Alex [Jeremejeff] som är stor och stark, vi har yttrar som är skickliga en mot en och som kan gå in centralt. Vi har en bra mix.

Om du fick värva valfri spelare från något av de andra allsvenska lagen, vem skulle du välja?

– Ouff. Ja du, vem skulle jag välja? Få se nu … t-t-t-t, s-s-s-s … den var svår.

Det måste ändå finnas spelare du imponeras av?

– Helt klart. Men de ska ta plats här också. Det är det som är problemet.

Det där lät ändå rätt kaxigt.

– Nämn du en spelare som hade gått in i vår start-elva.

En frisk Rasmus Elm, kanske?

– Mm … Det är detta med »frisk«. Vad spelar han, var tredje match typ? Och hade han verkligen slagit ut Adu? Tveksamt. Nej, jag kommer inte på någon på rak arm. Sorry.
Så kommer det där leendet. Det som retar upp motståndarna och det som de egna fansen älskar.

 

Markus Rosenberg
Född: 27 september 1982
Längd: 184 cm
Klubbar: Malmö FF 2001–2005, Halmstads BK (lån) 2004, Ajax 2005–2007, Werder Bremen 2007–2012, Racing Santander (lån) 2010–2011, West Bromwich 2012–2014, Malmö FF 2014–
Meriter: SM-guld 2014, SM-silver 2004, allsvensk skyttekung och vinnare av assistligan 2004.