Nilla Fischer

Klivet ner i försvaret har gjort henne till en av ­världens bästa spelare. Utanför planen har Nilla Fischer valt en betydligt mer offensiv position.

År 1706 tog Georg Friedrich Fischer värvning som fälttrumpetare hos Karl XII på kungens krigståg österut. Av allt att döma var den unge Georg duktig på att skrämma slag på motståndarna med sin trumpet – fem år efter värvningen hade han nämligen avancerat till hovtrumpetare. Huruvida Georg var på plats under kalabaliken i Bender, där kungen blev tillfångatagen av turkarna, förtäljer inte historien. Men han tog sig i varje fall tillbaka till Sverige och begravdes sedermera på Riddarholmen i Stockholm.

En kylig aprilkväll i Trelleborg 2017 ställer sig hela Vångavallen upp för att applådera Georgs barnbarns barnbarns barnbarns barnbarn Nilla. Likt sin förfader har Nilla lärt sig konsten att sätta skräck i sina motståndare, så pass att hon nyligen som första svensk någonsin röstades in i spelarnas världslag. Inför landslagets träningsmatch mot Kanada får hon därför ta emot en blombukett av förbundsordföranden Karl-Erik Nilsson. När matchen drar igång är hon en av få svenska spelare som inger trygghet i en annars skakig backlinje. Platsen i världslaget är bara ytterligare ett kvitto på hur framgångsrikt hennes positionsbyte på planen varit. När en mittfältare mot slutet av sin karriär tar steget ner i försvaret brukar det ses som ett led i att varva ner. Att »göra en Anders Svensson« har blivit ett begrepp. För Nilla Fischer har bytet gett motsatt effekt. Det är lätt att glömma att mittbacken som i dag dirigerar storlaget Wolfsburgs försvar är samma spelare som tidigare beskrevs som Malmös svaga kort på mittfältet i Champions Leauge.

Annons

Men det är inte bara ute på gräset som Nilla Fischer lagt i en extra växel. I takt med att hon tagit för sig mer på planen har hennes röst allt oftare hörts i jämställdhetsdebatten. I en tid där få fotbollsspelare väljer att utnyttja sin plattform för att säga något om samhället har Nilla resonerat annorlunda. När hon för två veckor sedan ledde Wolfsburg in på planen mot Bayern München blev hon, på eget initiativ, den första spelaren i Bundes­ligahistorien som bar en regnbågsfärgad kaptensbindel runt armen. Trots att det gick emot det tyska fotbollsförbundets vilja.

Fem minuter in i andra halvlek mot Kanada i Trelleborg passar Nilla ut bollen till Jonna Andersson. I samma steg hugger det till i ryggslutet och hon lägger sig ner i gräset. Sjukvårdarna kutar in på planen och förbundskapten Pia Sundhage gestikulerar för byte. Med tre månader kvar till EM leds Sveriges viktigaste spelare av planen i tårar.

 

Fyra dagar senare sjunker Nilla Fischer ner i en av de citrongula fåtöljerna på ­spelarhotellet nere i Trelleborgs hamnkvarter. Hon lägger in i en snusprilla av märket Skruf och försäkrar att smärtorna som tvingade henne av planen i torsdags redan har lagt sig. Under de senaste dagarna har hennes fokus dock inte legat på den egna kroppen. Dagen efter förlusten mot Kanada låg hon på landslagskamraten Caroline Segers säng och slöläste tidningen när rubriken »Lastbil har kört in i folkmassa i Stockholm« flashade fram på mobilskärmen. Därefter satt hon klistrad framför TV:n resten av kvällen.

– Jag måste säga att landslagsledningen skötte det hela väldigt fint, säger Nilla.

Hon tvinnar snörena på sin mörkblå huvtröja.

– Kvällsmötet ställdes in och de erbjöd oss möjligheten att åka hem om vi kände för det. Som tur var drabbades ingen av våra anhöriga fysiskt av terrordådet, men det som hände har såklart satt sin prägel på dagarna här. Man blir påmind om hur det räcker med att vara på fel plats vid fel tillfälle för att allting ska ta slut.

I ditt sommarprat 2015 talade du om hur mycket tanken på döden skrämmer dig.

– Min fru och hennes systrar gillar att snacka om döden vid matbordet. Typ hur man vill bli begravd eller vad som händer efter döden. Då går jag oftast ut. Fy fan. Jag klarar bara inte av det. Fast samtidigt fungerar rädslan även som en drivkraft för mig.

Det låter som en jobbig drivkraft.

– Min största skräck är att vakna upp en dag och inse att jag missat något av ren lättja. För ett tiotal år sedan kom jag till en punkt där jag resonerade: »Tänk om jag om tio år är tillbaka på lagret i Hässleholm? Tänk om jag då kommer att ångra att jag inte gjorde det där lilla extra för fotbollen?« Det var den rädslan som fick mig att på allvar ta tag i min karriär.

I januari 2001 blev Nilla en av de yngsta landslagsspelarna i historien när hon som 16-åring hoppade in de sista fem minuterna i en träningsmatch mot Norge. När Malmö FF året efter värvade henne från Kristianstads DFF förkunnade Expressen att skåningarna införskaffat »landslagets nya stjärna«. Men under åren som följde åkte Nilla in och ut ur landslagstruppen utan att riktigt lyckas etablera sig. I Damallsvenskan hängde hon med i spelet, men i Champions League tycktes konditionen och snabbheten helt enkelt inte räcka till när tempot höjdes. När kompisarna från juniorlandslaget, Caroline Seger och Lotta Schelin, togs ut till EM 2005 fick Nilla stanna hemma.

– Till stor del berodde det på att jag inte nådde den fysiska nivå som krävdes. Styrkemässigt var det inget problem, men löpmässigt … ja, antingen kan man säga att jag var för dåligt tränad eller att jag helt enkelt vägde för mycket. Jag hatar verkligen att löpträna.

Du var en mittfältare som hatade att springa?

– Haha, ja. Jag och Seger brukar skratta åt tiden när vi spelade ihop på mittfältet i U19-landslaget. Anna Signeul var förbundskapten och inför matcherna sa hon typ: »Fischer håller sig centralt. Seger, du springer!«

Annons

Dagens Nyheter beskrev dig vid ett tillfälle som en »osvensk spelare«.

– Jag var tidigt medveten om att jag var större än de flesta. I många år hade de andra storlek S på sina reskläder medan jag behövde XL. Ofta fanns det inte större storlekar än M, så shortsen såg ut som cykelshorts på mig. När vi åt hotellfrukost käkade jag alltid wienerbröd. I dag kan jag lägga band på mitt ätande, även om jag fortfarande älskar all sådan skit.

Nilla kastar ett lystet öga på paketet med bondkakor som är placerade på glasbordet mellan oss. De är en hälsning från hennes gamla Kristianstadtränare Stephan Åkerström.

– Nilla var ett fantastiskt kakmonster, berättade Åkerström när jag ringde upp honom. En gång när vi mötte Öster på bortaplan utsågs hon till matchens lirare och fick då en hel låda med bondkakor. Hon blev helt överlycklig. Där fanns säkert ett par kilo kakor, men alla var uppätna innan bussen var framme i Kristianstad.

När Nilla fick höra att hon borde träna mer löpning blev hon tjurig och hade svårt att ta åt sig av kritiken. Vändningen kom när Jörgen Petersson tog över som huvudtränare i Malmö 2006.

– Han lyckades väl övertala mig eftersom han är lika tjurig som jag. Jag började stiga upp vid fem på morgonen för att ta långa förbränningspromenader. All ost och smör rök från kosten. Just då kändes det inte så jobbigt, men i efterhand har jag insett vilket rövjobb det var. Jag hade ­aldrig klarat det igen.

»Rövjobbet« gav resultat. Nilla blev snabbare i vändningarna och kroppen allt mer anpassad för att orka springa i högre tempo i 90 minuter. Två år efter den uteblivna EM-platsen togs hon ut till VM i Kina 2007. När truppen offentliggjordes gick invånarna i hennes födelseby Verum i norra Skåne man ur huse och hissade sina flaggor.

Väl på plats i Kina drabbades Nilla av matförgiftning och fördes till ett sjukhus som var så sunkigt att toaletterna var fyllda med blod. Landslagsledningen beslöt att mörka sjukdomen, vilket resulterade i en klassisk presskonferens där de förbryllade journalisterna fick veta att Nillas frånvaro berodde på att hon åkt i väg för att titta på pandor. Veckorna i Kina, där hon levde på blåbärssoppa och snabbmakaroner, var starten på det mästerskapsspöke som några år senare fick Sydsvenskans Anja Gatu att konstatera: »Finns det en fotbollsgud tycker denna fotbollsgud att Nilla Fischer är värd sina prövningar.« OS 2008: skadades i gruppspels­matchen mot Kanada. EM 2009: stoppades från startelvan av en mystisk hälskada. VM 2011: petades till förmån för Lisa Dahlkvist. OS 2012: lagkapten, men skadad i gruppspelsmatchen mot Japan.

 

Kvällen den 19 oktober 2012 höll Pia Sundhage sitt första möte med landslagstruppen efter att ha tagit över som svensk förbundskapten. På sedvanligt Bob Dylan-manér slog hon fast att the times they are a-changin’, varpå hon berättade att Nilla skulle fråntas kaptensbindeln till förmån för Lotta Schelin och Caroline Seger. Nilla tog inte beslutet personligt, men blev ändå besviken över att hon inte hade fått veta något i förväg. Och förändringarna tog inte slut där. På träningspasset någon dag senare gick Sundhage fram till Nilla och sade: »Antingen ­spelar du mittback, eller så blir det väldigt svårt för dig att komma med i EM-truppen.«

– Hon hade gått av i förtid på ett antal träningar, minns Sundhage. Och om man vill få ut det mesta av Nilla Fischer så måste hon orka spela i 90 minuter. Så jag talade med de andra tränarna och kom fram till att en mittbacksplats kunde passa henne med tanke på hennes spetsegenskaper. Så vi flyttade ner henne. Även om hon själv där och då inte var alldeles nöjd med det.

– Nej, jag höll inte med Pia, säger Nilla. Jag tyckte att jag fortfarande var tillräckligt bra som innermittfältare för att konkurrera om en plats i startelvan. Men eftersom valet stod mellan att byta position och att inte få vara med var det bara att acceptera hennes beslut.

Sundhage var långt ifrån den första som ifråga­satte Nillas position på planen. När Nilla som 18-åring skrev på för Malmö FF kom hon som vänster­back från Kristianstad. Väl i Malmö ansåg tränarna att Nilla skulle komma ännu bättre till sin rätt på innermittfältet. När Malmö spelade ­Champions League-semifinal mot Frankfurt 2004 fick hon rentav vikariera som anfallare i den ­skadade Ásthildur Helgadóttirs frånvaro. I samband med att Jörgen Petersson två år senare kom in och lade om Nillas träning föreslog han även en återkomst till backlinjen. Men han fick inget gehör.

– Vi hade samtal där Jörgen försökte övertyga mig om att min fysik och uppspelsfot skulle passa bra i försvaret. Men jag ville spela högre upp där man fick vara med i spelet hela tiden. Jag såg inte alls fördelarna med att spela mittback.

När duon Petersson och Fischer återförenades i Linköping våren 2012 var Nilla inställd på att fortsätta som mittfältare. Då skulle lagets mittback Charlotte Rohlin för andra gången komma att påverka Nillas liv i en oanad riktning (det var på Rohlins 30-årsfest som Nilla träffade sin nuvarande fru Mika). Efter att Rohlin dragit på sig en korsbandsskada föreslog Petersson än en gång att Nilla tillfälligt skulle kliva ner i försvaret, och den här gången gick hon med på det. Kort därefter kom Pia Sundhage med sitt ultimatum.

– Till en början kändes det som ett skämt. Jag tänkte »det här fixar jag aldrig« och tyckte mest synd om dem jag spelade med. När Lotta [Rohlin] kom tillbaka från sin skada var det oftast henne jag hade bredvid mig, och i början kände jag hela tiden ett behov att säga förlåt till henne.

Vad var det som var svårast att lära sig?

– Positionsspelet. Jag hade dålig koll på när jag skulle falla och stiga. Dessutom fanns det en ytterback som jag hela tiden behövde kommunicera med. Det var helt annorlunda jämfört med att spela på mittfältet med Therese Sjögran – vi hade så bra koll på varandra att vi knappt pratade under matcherna. Här hjälpte Lotta mig jättemycket, hon fick vara general och så lydde jag så gott jag kunde.

När kände du att det började vända?

– Algarve 2013 blev en viktig push för mig. När vi mötte USA hade jag som uppgift att markera Abby Wambach. Vi höll nollan och Wambach blev utbytt. Efter matchen hade Pia klippt ihop en film med mitt duellspel som hela laget fick titta på. Det gav mig en kick, jag kände att detta kanske ändå kunde bli bra. Och EM på hemmaplan den sommaren är jag ju väldigt nöjd med.

Inte undra på, du gjorde tre mål och fick något av ett andra genombrott.

– Framför allt var jag i väldigt stark fysisk form. Mittbacksspelet var fortfarande nytt för mig, men jag började känna att Lotta kunde lita på mig och inte bara tvärtom. Det kändes som om det var vår turnering fram till att det sket sig i semifinalen.

En vecka efter semifinalförlusten värvades du av Wolfsburg. Hur var omställningen till att plötsligt spela i ett Bundesligaförsvar?

– Jag var bekant med vilken nivå de tyska landslagsspelarna höll, men jag visste inte att ligan skulle vara så tuff som den faktiskt är. När jag började hade vi dessutom en högerback som inte pratade engelska överhuvudtaget. När jag skrek åt henne på svenska eller engelska såg hon bara ut som ett frågetecken. Så det var lite svårt med pondusen i början, men det har blivit bättre under de senaste två åren. Nu känns det naturligt att skrika på tyska.

När Nadine Keßler slutade ifjol fick du ta över kaptensbindeln. Är du förvånad över hur snabbt din karriär har utvecklats sedan du klev ner i försvaret?

– Lite kanske. Där runt 2013–2014 var jag inne i ett sådant flow: först EM, sedan vann vi både ligan och Champions League. Året därefter gick också väldigt bra, men i början av förra säsongen hade jag en ordentlig dipp. Jag tror det har att göra med att när man är inne i »flowet« så spelar man mycket på instinkt. När jag kom ur det märkte jag att jag inte hade samma rutin som mer vana mittbackar. Om jag fortfarande hade spelat på mittfältet hade jag vetat exakt vilka grunder jag skulle hitta tillbaka till. Jag tror att det krävdes ett mellanår för att jag skulle komma upp i nivå igen.

Ångrar du att du inte gick med på att flyttas ner tidigare under karriären?

– Äh, jag vet inte. Alla åren som central mittfältare har gjort att jag lärt mig väldigt mycket annat som jag har nytta av som mittback. Passningsspel, tempo, att inte bara rensa iväg bollen …

Annons

Kan man se ditt positionsbyte som symboliskt för hur damfotbollen har utvecklats?

– Kanske det. I dag prioriteras hastighet mycket mer än när jag var 20–25. Som mittfältare ska du numera helst vara kvick och rörlig, det finns inte lika många »brynare« som tidigare. Jag sprang ju mest runt och tacklade motståndarna och gav ­bollen till Sjögran.

Den taktiska disciplinen som bar ända fram till OS-silver ifjol kändes som klippt och skuren för dig. Du slog även in en kylig straff i semifinalen mot Brasilien.

– Alltså, det blev så fel! Puckad som jag är hade jag inte alls tränat straffar sedan jag missade en i Champions League-finalen året innan. När semifinalen gick till straffar kom Mikael Olsson [målvaktstränaren] fram till mig och Linda Sembrandt och frågade vem av oss som ville lägga. Jag sa till Linda: »Om du vill så får du lägga den«, varpå hon svarade: »Sa du att du ville lägga?« Jag: »Det var precis vad jag inte sa!« och hon: »Jooo, jag tyckte nog att jag hörde det.« Så jag fick gå fram och försöka skjuta in bolljäveln. Såklart fick jag värsta snedträffen! Den skulle sitta i målvaktens högra hörn, men istället träffade jag bollen lite bak på foten. Målvakten slängde sig precis dit jag hade tänkt skjuta. Det såg kanske kyligt ut när bollen sakta rullade in mitt i målet, men det var definitivt inte meningen.

Ändå modigt att gå fram med tanke på dina tidigare bekymmer med nervositeten.

– När jag var yngre tänkte jag att nervositeten skulle försvinna med åren. Men så har det absolut inte blivit. När jag väl kommer ut på planen är det okej, men före matchen är det fruktansvärt. Men jag skulle aldrig visa det för någon. Tänk om där är några som ska spela sin första landskamp och så ser de en gamling som går runt och är skitnervös. Då hade de säkert bajsat på sig.

 

När jag såg 0–1-matchen mot Kanada var det ett gäng moppekillar som hängde några rader under mig på ståplatsläktaren. Vid varje svenskt felpass ropade de »typiskt tjejer« och skrattade gott tillsammans. När jag nämner det för Nilla ser hon inte förvånad ut.

– Jag vill nästan säga att det inte är småkillarnas fel, det är ju så vårt samhälle och sexismen är uppbyggda. De har säkert föräldrar eller äldre syskon som uppfostrat dem att bete sig så, och det är jävligt tråkigt att det ska vara så. Sedan jag kom till Tyskland har jag märkt att Sverige ligger väldigt långt fram på många punkter, men vi har en oerhört lång väg kvar att gå.

Hade man ställt samma fråga till Nilla Fischer för några år sedan skulle man förmodligen inte ha fått samma svar. Hade man gått in på ­hennes Instagramkonto skulle man inte heller ha mötts av kavalkader av bilder med peppande jämställdhets­budskap eller information om olika kampanjer som hon är frontfigur för. När jag ringt runt till gamla tränare, lagkamrater och familje­medlemmar har var och varannan pekat på hur Nillas förändring som fotbolls­spelare bleknar i jämförelse med den förändring som skett utanför planen. Jörgen Petersson mindes hur han en gång tog med sig Nilla för att hälsa på hos hans elever på fotbollsgymnasiet i Växjö, och att hon då inte var »ett skit« bekväm i den situationen. Martin ­Sjögren berättade att Nilla, under tiden då han tränade Malmö, närmast hade rollen som »lagets clown«.

– Det hade man minsann inte trott när man ser henne i dag, tillade Sjögren. Hon har verkligen gjort en väldig resa från den Nilla jag träffade första gången 2005. Hade man då sagt till mig att hon skulle bli den spelare som journalisterna ringer för att tala om genusfrågor hade jag haft svårt att tro det.

Om man ska peka ut en tidpunkt för Nillas feministiska uppvaknande äger det rum under våren 2012. Nilla hade nyligen flyttat ihop med Mika och paret tillbringade mycket tid på landet utanför Linköping hemma hos Mikas syster Sanna.

Nilla berättar:

– Mika och Sanna har båda arbetat på Stadsmissionen med kvinnor som blivit utsatta för våld i nära relationer. Alla kring bordet var starka feminister och hade ett helt annat sätt att tala om samhället än vad jag var van vid. Där jag kommer ifrån pratade man mest om sport och lättare samtalsämnen. Men när jag berättade för Mika och Sanna om vilka förutsättningar vi damspelare jobbar under blev de upprörda och sa: »Så där får ni ju inte behandlas!« De kom med helt andra inputs än vad jag var van vid, vilket gjorde att något slags samhällsengagemang växte fram hos mig.

Var det tungt att omvärdera sitt sätt att se på saker?

– Inte tungt, men jag kunde se tillbaka på mitt liv och tänka: »Varför sa jag inte så eller så i den situationen?« I viss mån lever jag fortfarande kvar i tanken om att det bara är som det är. Det är så lätt att man fastnar i en uppfattning om verkligheten som man nöjer sig med, och innan handlade allt om att få spela i landslaget och i klubblaget. Allt utöver det var skitsamma för mig.

När jag ifjol intervjuade den tidigare landslagsmålvakten Caroline Jönsson sa hon att damfotbollen fortfarande lider av något slags tacksamhetsskuld.

– Jag håller absolut med henne. Det rör sig nästan om en typ av känslomässig utpressning. Tidigare tänkte jag ofta »jamen, jag får ju i varje fall spela fotboll«. Givetvis är jag glad för att vi får mer resurser i dag än tidigare, men bara för att till exempel Irlands fotbollslandslag tvingas byta om på allmänna toaletter ska vi i Sverige inte nöja oss med hur vi har det.

Minns du första gången du aktivt gick ut och tog ställning i jämställdhetsdebatten?

– Oj, när kan det ha varit… det var väl ingen sådan där »pang bom, nu ska jag vara arg«-händelse, utan mer att jag tog små bebissteg.

När du 2013 twittrade att Zlatans uttalande om att Therese Sjögran kunde få en signerad cykel av honom var »bland det dummaste du läst« blev det en hel del skriverier.

– Ja, men det kanske var det stora avstampet. Och jag blev inte förvånad över att folk reagerade eftersom det är så ovanligt att svenska elitidrottare uttalar sig om orättvisor inom sitt eget förbund.

Du reflekterade inte över att det var Sveriges största stjärna du gav dig på?

– Jag vill att det ska vara samma regler som ­gäller oberoende om det är Zlatan eller någon annan person som uttalar sig på det sättet. Det är farligt om en person blir så oberörbar att allt hen säger accepteras oavsett vad det handlar om.

Hur känns det att så få svenska fotbollsspelare uttalar sig i samhällsdebatten?

– Å ena sidan tycker jag inte att man ska känna sig tvingad bara för att man är en person som syns i rampljuset. Men det är synd att så få tar vara på möjligheten att utnyttja sin plattform. Ska du till exempel spela mot ett lag från ett land med en kontroversiell politisk situation tar det inte många minuter att läsa på lite, så är du förberedd om reportern skulle ställa en fråga. Det krävs så otroligt lite. Och tänk om en man som idrottar på hög nivå bara någon gång skulle säga något positivt om en damidrott. Bara en liten grej … Eller lyckönska oss inför ett mästerskap. Det hade krävts så jäkla lite av dem, och det hade kunnat få så stor effekt.

Diskuterar ni mycket kring rättvisa och jämställdhet internt i landslaget?

– Inte så mycket. Hedvig [Lindahl] brinner otroligt mycket för de här frågorna, och sedan är det väl Lotta [Schelin], jag och några till som gillar att prata genus. Men jag önskar att fler skulle vilja vara med och diskutera. Wolfsburgs mittfältare Lara Dickenmann, som spelade många år tillsammans med Lotta i Lyon, brukar säga till mig att »det är bara du och Lotta som blir irriterade över de här sakerna«.

Så det är främst de äldre spelarna i truppen som engagerar sig?

– Jag har ärligt talat inte pratat så mycket genus med de yngre. Men jag har å andra sidan aldrig hört dem sitta och diskutera de här sakerna. Det är lite svårt att veta vad de tänker om de lyssnar när vi äldre pratar.

Hur föddes tanken att du skulle spela med en regnbågsfärgad kaptensbindel i Wolfsburg?

– Jag skulle vara ansiktet utåt för en »fotboll för alla«-kampanj som organiserades av gayorganisationen LSVD. När jag satt tillsammans med dem och Wolfsburgs medieansvarige kom jag på idén att jag kunde spela med en regnbågsbindel. Jag berättade för dem att det är vanligt i Sverige och att bland annat handbollslandslagets Tobias Karlsson använt sig av den. Sedan blev det en mycket större grej än vad jag hade förväntat mig.

Vilka blev reaktionerna?

– Det tyska fotbollsförbundet sa nej till idén, men Wolfsburg uppmanade mig att skita i dem. Största delen av responsen har varit väldigt positiv, men det har även kommit in arga meddelanden på Facebook och så. Någon fick för sig att skriva: »Mångfald i sin ära, men lesbiska, bögar och andra avarter är inte värda att leva. Du borde dö.«

Uefa tillåter inte att regnbågsbindeln används i deras tävlingar, eftersom den fortfarande anses vara ett politiskt budskap.

– Fast när jag spelar i Champions League har jag en armbindel där det står »No to racism«. Det borde väl också vara ett politiskt budskap om man ska följa deras konstiga principer?

En »No to sexism«-bindel känns avlägsen?

– Det hade aldrig gått. Fast det är en bra idé, kanske jag ska föreslå det.

Hur har tryggheten du hittat i dig själv påverkat ditt spel ute på planen?

– Enbart positivt. I början av min karriär var min självkänsla direkt kopplad till min prestation: om jag var dålig på fotboll var jag liksom inget värd. I dag har jag förstått att jag inte är en dålig människa om fotbollen inte stämmer. Mika och hennes familj har med sitt genustänk byggt mig en stabil bas att stå på. Om jag gör ett misstag innebär det inte att en miljon människor kommer att tycka illa om mig för det. Det har gjort mig mycket tryggare i mitt spel och hjälpt mig att nå dit jag är i dag.

På sistone har du stått över en del landskamper på eget initiativ. Håller du på att fasa ut dig själv ur landslaget?

– Nej, nej, absolut inte. Det har varit på väldigt bra grunder och Pia har varit tillmötesgående. Intressant teori det där.

Så blir det en fortsättning efter EM i sommar?

– I Algarve spekulerade journalisterna också om huruvida jag snart ska sluta, och ju oftare man får höra något, desto mer börjar det ju kännas som en sanning. Hade det varit ett VM nästa år hade jag satsat på det, men nu ska det ju kvalas in och så … Jag får ta en diskussion om det med Mika. Tidigare var jag väldigt egocentrerad och tänkte »jag gör min grej och sedan får den jag lever med acceptera det«. Men nu känner jag att jag träffat den rätta i livet, och då vill jag inte offra det för fotbollen.

Du verkar ha träffat rätt både på och utanför planen.

– Ja, så känns det verkligen. Jag oroar mig fortfarande för vad jag ska göra efter karriären, hur jag ska klara mig utan de kickar jag får av att spela de stora matcherna. Men jag märker allt mer hur jämställdhetsarbetet också börjat ge mig kickar. När ungdomar och äldre hör av sig och säger att de ser upp till mig, eller när fotbollsspelare skriver saker som »jag har varit gay i fem år utan att berätta, men ditt sommarprat fick mig att våga« – det känns helt fantastiskt. Att jag kan hjälpa en människa att växa och våga.