Henrik Ystén:
Tränaren inte Gais största bekymmer
När Allsvenskan vänder finns det vissa klubbar som har en mer utsatt position än andra. För Gais kan höstsäsongen i värsta fall handla om mer än att enbart säkra den allsvenska statusen. Efter sitt bokslut för 2011 uppdagades det att klubben hade ett negativt eget kapital i storleksordningen 6,7 miljoner kronor. Gais bokförda tillgångar uppgick till 18,7 miljoner kronor vilket betyder att skulderna motsvarade 25,4 miljoner kronor.
Förutom att klubben fick presentera en handlingsplan för fotbollförbundet där man berättar hur man ska återställa sitt egna kapital så behöver Gais framför allt få in tillräckligt med pengar för att kunna betala sina löpande räkningar och skulder. På kort sikt har Gais löst situationen genom att sälja Gaisgården. För det uppges man ha fått 12 miljoner kronor. Men problemen med dålig ekonomi försvinner inte för det.
Gais har haft en positiv utveckling på sina intäkter. Sedan 2006 har rörelseintäkterna (exklusive spelarförsäljningar) ökat med 15 procent. Problemet är att rörelsekostnaderna har ökat med 65 procent där det är personalkostnaderna som har stått för den absolut största delen av ökningen. De har fördubblats.
Förra säsongens femteplats i allsvenskan gav ledningen hopp om fortsatt positiv sportslig utveckling och därmed bättre möjligheter att öka sina intäkter för att på så sätt balansera upp kostnaderna. När de sportsliga resultaten nu uteblir så blir situationen mycket pressad. Kostnadssidan brukar generellt ta relativt lång tid att arbeta ner. Intäkterna däremot är mycket mer dynamiska. Sportsliga motgångar brukar avspegla sig relativt fort i form av minskade intäkter under matchdagen samt lägre premier från den prestationsbaserade delen i de centrala avtalen med Kentaro samt Svenska Spel. Även om Gais publiksnitt efter halva serien spelad är högre än vad det var under hela förra säsongen så behövs det inte många matcher med svaga publiksiffror för att intäkterna ska minska för helåret.
Fotbollsklubbar har alltid ett alternativ om rörelseintäkterna inte räcker till för att täcka de dagliga kostnaderna. Det är att försöka sälja spelarkontrakt på sina spelare. Problemet är att de spelare som kan generera intäkter till klubben är de som förväntas att prestera på fotbollsplanen. Och i Gais fall så behöver man snarare förstärka laget istället för att bli av med spelare som förväntas att kliva fram för att det allsvenska kontraktet ska kunna säkerställas.
En degradering till Superettan skulle för en klubb i Gais storlek betyda ett intäktsbortfall på minst 10 miljoner kronor. Lägg därtill att efter försäljningen av Gaisgården så får klubben nu istället betala hyra för anläggningen vilket ökar kostnadsmassan ytterligare. Förutom utmaningen att säkerställa elitlicensen är det inte omöjligt att klubben kan få problem med att betala sina skulder. Det ligger i ingens intresse att en fotbollsklubb ska gå i konkurs och erfarenheten säger att fotbollsklubbars fordringsägare har stort tålamod med betalningarna. Men allt har naturligtvis en gräns.
Alexander Axén har nyligen sagt upp sig och avgår med omedelbar verkan. Vem som än tränar Gais i höst så ligger troligtvis mycket mer än en allsvensk plats i hans händer. Resurserna för att kunna vända trenden och säkra det allsvenska kontraktet är ytterst begränsade.
Dölj kommentarer
I fredags presenterade licensnämnden sitt delbeslut angående ekonomikriterierna för elitlicensen 2014. Bland klubbarna inom SEF var det totalt sex klubbar som redovisade ett negativt eget kapital i det senaste bokslutet. Det är faktiskt det största antalet föreningar under ett och samma år sedan 2001. Året då Svenska Fotbollsförbundet införde strängare regler för elitklubbarnas ekonomi. Då var det totalt elva klubbar som redovisade ett negativt eget kapital.
Fyra av klubbarna har fått presentera handlingsplaner för hur man avser återställa det egna kapitalet. Dessa har blivit godkända av licensnämnden och man har med andra ord köpt sig lite tid. GAIS och Varberg har kommit till ett läge att man måste redovisa ett periodiserat bokslut per 31:a augusti som visar ett positivt eget kapital. Misslyckas man med det så betyder det att man inte blir tilldelad elitlicens för 2014 vilket leder till tvångsnedflyttning.
Licenskraven baseras på två kriterier: Det ena är positivt eget kapital per den sista december varje år. Det andra är att det per den 31:a augusti inte får finnas några förfallna betalningar avseende skatter, allmänna avgifter, skulder till SvFF samt till andra föreningar.
Sedan 2002 är det totalt 12 klubbar som har fått upprätta ett periodiserat bokslut för att visa att man återställt det egna kapitalet. Endast ett fall har lett till tvångsnedflyttning. Det var Örebro som 2004 degraderades till Superettan efter att man slutade på en nionde plats i allsvenskan. Men det är inte det enda fallet som en klubb har degraderats på ekonomiska meriter under de senaste tio åren. Efter säsongen 2010 gick Örgryte i konkurs efter att ha slutat på en nionde plats i Superettan. Konkursen skedde bara veckor efter att klubben hade blivit tilldelad elitlicens för 2011.
Bland de lag som hamnat på licensnämndens radar i år är det Gais som står inför den största utmaningen. Klubben redovisade 11.5 miljoner kronor i negativt eget kapital. Klubben menar att man kommer att kunna konvertera närmare 9 miljoner av sina skulder till villkorat kapitaltillskott. Men man möts samtidigt av det faktum att degraderingen till Superettan innebär kraftigt minskade intäkter från bland annat centrala avtal. Det blir därmed svårare att hämta hem det resterande beloppet.
Kanske blir det en långbänk som avgörs på marginalen som i fallet med Örebro SK. 8:e november 2004 kom licensnämndens beslut om att Örebro inte uppfyller kraven. 22:a november överklagade klubben till Appellationsnämnden som 3:e december kom fram till samma sak. Örebro hade inte ett positivt eget kapital. Den 21:a december överklagade Örebro till Riksidrottsnämnden där man yrkade att de skulle ändra appellationsnämndens beslut. Den 18:e februari 2005 kom det slutliga beskedet från Riksidrottsnämnden. Tvångsnedflyttning.
Även om Örebro hade fått rätt i sista instans så hade flera månader av säsongsplanering ägnats åt byråkrati istället för aktiviteter som utvecklar klubben. Samtidigt visar fallet med Örgryte att en säkrad elitlicens inte behöver betyda att klubbens ekonomi är under kontroll. Man kan fråga sig om huruvida den byråkratiska processen verkligen fungerar tillfredställande.
Erfarenheten från fotboll och andra idrotter säger att när en förening tvångsnedflyttas så får vi alltid läsa om hur licensnämnderna har fattat godtyckliga beslut. Men saken är den att licensnämnderna har fått mandat att göra så från sina respektive specialförbunds årsmöten. Så länge ingen förening driver frågan där så kommer det att se likadant ut också i framtiden.
Rambergsvallens provisoriska kiosk från 2011 klarade sig från köbildning.
Den svenska fotbollssäsongen är i full gång. Publiksiffrorna har än så länge varit blandade. Minst sagt. På senare år har klubbarna upplevt en ökad konkurrens om arenabesökarna från bland annat TV. Det är ett bekvämt alternativ för marginalåskådaren som klubbarna behöver vinna kampen om. Nu mer än någonsin eftersom allt fler klubbar spelar på moderna arenor som har kostat mycket pengar att bygga. En sak som väldigt ofta slår mig när jag är på match är hur krångligt och hur lång tid det kan behöva ta att köpa något i kioskerna. Jag har funderat och försökt resonera mig fram till en möjlig förklaring.
Det finns två sätt att hantera kiosk och restaurangverksamheten på. Det ena är att som klubb eller arenabolag göra det i egen regi. I min jakt på nyckeltal för en sådan typ av verksamhet fick jag söka mig till hockeyn. Säsongen 2011/2012 sålde HV71 varor i restauranger och kiosker för 16 miljoner kronor. 8,7 miljoner av det gick till inköp av råvaror, enligt föreningens årsredovisning. Kioskerna och restaurangerna kräver bemanning, så man kan räkna bort cirka 35 procent av intäkterna i personalkostnader. Kvar är alltså 1,7 miljoner kronor. Kvar att räkna bort är avskrivningar på inventarier, underhåll av lokaler och maskiner samt kostnader för energi, sophantering, avloppsrensning, kort- och kontanthantering med mera. Allt som allt så ser det inte ut som att det blir särskilt mycket pengar över på den nedersta raden.
Restaurangbranschen är en bransch med generellt låga vinstmarginaler. Att bedriva verksamheten på en arena är rimligen svårare. Kundströmmarna kännetecknas av väldigt korta men mycket intensiva perioder. Under en fotbollsmatch säljer man under cirka en timme före match. Sedan är det en lugn period på 45 minuter för att gå in en rusning i pausen som inte är mycket längre än en kvart. Det kräver att man är välplanerad och att personalen är trimmad på bästa sätt. Ett problem är att det inte ges särskilt många tillfällen att trimma ihop verksamheten på. På en renodlad fotbollsarena är det generellt inte mer än 20 tillfällen per år då man bedriver denna verksamhet. Det motsvarar tre veckor för en restaurang som har öppet varje dag. På den tiden är det svårt att få till en effektiv verksamhet.
Det är rimligen en av anledningarna till att väldigt många klubbar lägger ut denna verksamhet på entreprenad. Det kan skapa en större effektivitet tack vare stordriftfsördelar. Det blir mer i vinst att dela på mellan arenabolaget/klubben och entreprenören. Ett exempel på det är Kalmar FF som har sålt rätten till restaurang-, kiosk- och konferensverksamheten till Rasta Group. Förutom på Guldfågeln Arena så driver Rasta också verksamheterna på Ullevi, Åby och från och med i år även Gamla Ullevi. Enligt bolagets årsredovisning omsatte det affärsområdet 66,4 miljoner kronor under 2012 och hade en rörelsevinst (före avskrivningar) på 1,2 miljoner kronor. Det är en rörelsemarginal på mindre än 2 procent. Jag skulle gissa att Kalmar FF tjänar mer än så på avtalet med Rasta.
En utmaning när man lägger ut verksamheten på entreprenad är att man samtidigt ger upp kontrollen över den. Därför kräver det en hel del i samband med upphandlingen. Fotbollsklubbar förhandlar dock generellt inte den typen av avtal särskilt ofta. Därmed ges man inte någon större möjlighet att lära av sina erfarenheter. Kanske är det också så att man prioriterar ekonomisk vinst före kvalitet och service när man ska välja entreprenör.
Dålig service skapar inget mervärde till arenabesöket. Ett alternativ skulle kunna vara att tänka om – att man istället för att jaga kortsiktiga pengar byggde verksamheten på en mer långsiktig strategi med kvalitet och service i fokus. 500 extra åskådare per match under en säsong genererar trots allt cirka 1,5 miljoner kronor mer i biljettintäkter. Tyvärr är det svårt att kvantifiera hur mycket fler besökare en bättre mat- och dryckservering skulle generera till arenan. Risken är därför stor att vi också i framtiden kommer att få leva med långsamma köer.
Närmare 45 000 åskådare såg AIK:s hemmapremiär på plats. Rekordförsäljning av säsongskort. Favoritskap och en ny toppmodern arena har naturligtvis bidragit. Liknande publiktrend går också att hitta hos rivalerna Djurgården och Hammarby. Den senare klubben har sålt närmare 9 000 abonnemang för den andra halvan av säsongen då man flyttar in på Tele2 Arena. Trots att man huserar i andradivisionen.
Fotbollen i Stockholmsregionen ser ut att åter igen få ett intressemässigt uppsving. Ganska exakt 10 år efter att de tre klubbarna tillsammans var marknadsledande i allsvenskan. Då blåste Stockholmarna upp en bubbla. Som sedan sprack vilket ledde till att alla tre klubbar mer eller mindre har varit konkursfärdiga någon gång under de senaste åren. Vad hände egentligen?
Stockholmsfotbollen började uppleva en publikboom runt millennieskiftet. Mer publik gav mer intäkter vilket i enighet med den ekonomiska teorin genererade större sportsliga framgångar. Sportsliga framgångar ökade intresset och fler personer i regionen allokerade mer av sina disponibla inkomster till fotbollen. Det skapade ännu mer intäkter. 2003 nådde AIK, Djurgården och Hammarby tillsammans närmare 40 procent allsvenskans sammanlagda intäkter exklusive spelartransfers. Det är marknadsdominans.
Men det fanns en del problem vilket gjorde att risken var hög. Djurgården och Hammarby brottades med en begränsad arenakapacitet. Det var bara i derbyna på Råsunda som man kunde sälja riktigt många biljetter. Cirka en tredjedel av lagens totala publiksiffra under en säsong genererades från två derbymatcher. Med tanke på att derbybiljetterna var dyrare så blev dessa matcher en mycket viktig finansieringskälla för lagen som hela tiden ökade sina kostnader för att försöka behålla sin konkurrenskraft. Samtidigt bidrog det ökade fotbollsintresset i Stockholm till att de andra klubbarna i riket blev mer förmögna. Bland annat tack vare en fördubbling av TV intäkterna inför säsongen 2006 vilka delas förhållandevis jämnt mellan alla klubbar i ligan.
Situationen nådde sitt klimax så fort en stockholmsklubb började uppleva sportsliga motgångar. Efterfrågan på biljetter minskade. Det påverkade inte enbart den enskilda klubben utan skapade också negativa externa effekter åt de lokala rivalerna. Derbyna var inte längre lika populära. Förstås. Publiken minskade och intäkterna sjönk kraftigt för alla tre lagen. Problemet var att kostnaderna omöjligen kunde hänga med ned lika fort. Spelarkontrakt tecknas generellt över flera år. I kombination med ett antal dåliga beslut ledde det till en finansiell härdsmälta. 2012 nådde AIK och Djurgården inte mer än lite drygt 15 procent av den allsvenska marknaden mätt i intäkter. Hammarby spelar i Superettan. Det är svårt att i dag inte dra paralleller med denna utveckling. Så hur stor är egentligen sannolikheten att historien upprepar sig?
Infrastrukturellt är risken mindre för både Djurgården och Hammarby. Större arenakapacitet på Tele2 Arena betyder rimligen att ett ökat intresse kan kapitaliseras under fler matcher istället för ett fåtal derbyn. Klubbarna blir på så sätt inte lika beroende av varandra. Däremot blir de exponerade mot en ny risk: Nyhetens behag på nya arenor. Internationella studier pekar på att denna effekt varar i cirka fem år. Efter det minskar efterfrågan och publiksiffrorna sjunker. Är det så att klubbarna också denna publikboom kommer att uppleva en kostnadsökning som motsvarar intäktstillväxten så blåser man rimligen upp en ny bubbla.
Man kan tycka att lärdomar från historien borde leda till en större försiktighet. Men erfarenheten säger att fotbollsklubbar generellt inte är försiktiga. Inte minst i Stockholm. Och jag kan till stor del förstå varför. Omsättningen på de ledande positionerna är stor. Livslängden beror inte sällan på sportsliga framgångar kontra motgångar. Det ges därmed starka incitament för klubbledarna att använda alla till buds stående medel att försöka köpa framgång och därmed sig själva lite mer tid. Det beteendet är mänskligt. Man anpassar sig till den miljö och de förutsättningar som man verkar inom.
Om mindre än en vecka starta allsvenskan igen. För min egen del som har hjärtat hos ett lag som befinner sig i divisionen under är den här perioden på året kanske den mest jobbiga. Att inte vara med under uppsnacket. När säsongen väl är igång handlar vardagslivet i grund och botten om samma sak. Att vinna matcher. I ett större perspektiv handlar det också om känslan att utvecklas långsiktigt. Långsiktig utveckling i den egna klubben bidrar också till att omgivningen utvecklas. Och vice versa.
En fråga som länge har gäckat svensk fotboll har varit de svenska klubbarnas internationella konkurrenskraft. Under 2010 sjösatte SEF det så kallade framtidsprojektet med syfte att stärka elitfotbollen. Målet är att bli Nordens bästa liga 2017 och att allsvenskans intäkter då ska vara fördubblade. En utopi säger en del. Inte alls.
Allsvenskan har redan nu bäst publiksnitt i Norden. Mätt i Uefa-koefficienten befinner man sig på en andraplats. Före den norska Tippeligan men flera placeringar bakom den danska Superligan. Uefa-koefficienten baseras på de sportsliga prestationerna i Europacuperna under en femårscykel. De två senaste säsongerna har Allsvenskan haft en högre koefficient än danskarna. Det räcker att de allsvenska klubbarna inte presterar sämre än sina danska kollegor under de kommande tre säsongerna. Det är mycket troligt att man lyckas med det. De danska klubbarna mår inte bra ekonomiskt och dras med stora underskott. Det är ingen tillfällighet att nykomlingen Randers befinner sig på en andraplats i ligan med 10 omgångar kvar. 16 poäng bakom FC Köpenhamn. Konkurrensen är idag mycket svag och Superligan har upplevt ett talangutflöde under de senaste åren.
I allsvenskan är trenden omvänd. Hälften av årets allsvenska klubbar har dessutom moderna arenafaciliteter att kunna växa i. Inom loppet av ett par år blir de ännu fler. Men klarar allsvenskan att dubbla sina intäkter?
I torsdags rapporterade media om att det allsvenska namnet var till salu. Försäljningen av denna immateriella tillgång förväntas generera 20 miljoner i intäkter till ligan. Minst. Men även om summan blir det dubbla så kommer dessa nya intäkter inte att utgöra mer än 3 procent av de totala intäkterna för de största klubbarna. Vi har också fått läsa om att SEF har tecknat ett nytt samarbetsavtal med TV4 Gruppen som sträcker sig till och med 2019. Ett samarbete som beskrivs som nytänkande och annorlunda. Idag uppgår allsvenskans medieintäkter till 135 miljoner kronor per år. Låt oss vara naivt optimistiska och ponera att det nya arbetssättet kommer att fördubbla dessa intäkter till 270 miljoner. Trots det skulle ökningen inte utgöra mer än 10 procent av de största allsvenska klubbarnas totala intäkter.
Tillväxten måste därför komma från klubbarna själva. Precis som den alltid har gjort. 2000 hade de då 14 allsvenska klubbarna publikintäkter i storleksordningen 90 miljoner kronor. Sponsorintäkterna uppgick då till 122 miljoner kronor. 2011 var publikintäkterna uppe i 250 miljoner kronor och intäkterna från sponsorerna hade vuxit till 360 miljoner. Jämt fördelat per klubb har intäkterna från dessa två källor nära trefaldigats.
Det är konkurrensen mellan klubbarna som skapar denna tillväxt. Klubbarna vill vinna och behöver öka sina intäkter för att kunna rekrytera bättre spelare. En ny kommersiell idé kan skapa förutsättningar att ta in en ny duktig spelare. Idéerna inom fotbollen är dock inte svåra att kopiera. Det Malmö FF hittar på hos sig kan göras om hos andra klubbar. Det relativa styrkeförhållandet mellan klubbarna återställs därmed relativt fort vilket hela tiden kräver nyare idéer. Det är denna process och dynamik som skapar intäktstillväxt i allsvenskan. Mer än någonting annat.
Att allsvenskan kommer att bli den bästa ligan i Norden mätt i Uefa-koefficienten råder det egentligen ingen större tvekan om. Säsongen 2015-16 kommer man rimligen vara förbi Danmark.
Huruvida allsvenskans intäkter fördubblas eller inte beror i första hand på konkurrensen och enskilda klubbars idérikedom och förmåga att omsätta idéerna i handling. Det senare bestämmer också hur konkurrenskraftig allsvenskan kommer att stå sig i relation till ligorna utanför Norden.
Djurgården Fotboll har i dagarna släppt sin årsredovisning för 2012. I den kan vi läsa om klubbens kraftigt förbättrade siffror i resultaträkningen. Ett stort underskott har blivit litet. 2012 redovisade Djurgården en förlust på 1.5 miljoner kronor. Det kan jämföras med en förlust på 20 miljoner kronor för 2011 och med en förlust på 28 miljoner kronor för 2010. Har ekonomin blivit bättre?
En mycket starkt bidragande orsak till de förbättrade siffrorna är att klubbens rörelseintäkter har ökat kraftigt under 2012. Från 68.2 miljoner kronor till 85.8 miljoner kronor. Till stor del har intäkterna ökat tack vare att Djurgården under 2012 fick extra pengar. Cirka 15 miljoner kronor. Dels från Peab som en kompensation för förväntade minskade intäkter under 2013 på grund av förseningen i färdigställandet av Tele2 arena. Dels i form av en sign-on bonus för underskriften av hyresavtalet för spel på den nya arenan.
Dessa pengar har man till en stor del använt till att rekrytera spelare för. Bland annat togs Kenneth Höie och Erton Feizullahu in under sommaren. När klubbar rekryterar spelare så påverkas resultaträkningen genom följande kostnadsposter: Avskrivningar på från andra klubbar köpta spelarkontrakt. Spelarens sign-on bonus som kostnadsförs i sin helhet som personalkostnader för det första kontraktsåret. Löpande lön som kostnadsförs som personalkostnader.
Under 2012 ökade Djurgårdens personalkostnader från 43.7 miljoner kronor till 49.8 miljoner kronor. Klubben betalade också 8.4 miljoner kronor till andra klubbat för köp av spelarkontrakt. Det betyder årliga avskrivningar på 2.1 miljoner kronor ifall längden på dessa spelarkontrakt är 4 år.
Djurgården gjorde rekryteringarna för att man ansåg sig behöva göra det för att kunna komma högre upp i tabellen. Det har man gjort tidigare år också. Då kunde kostnaderna för nyförvärv finansieras genom kapitaltillskott. Kapitaltillskott ligger utanför resultaträkningen. Det bidrog till att resultaträkningen visade kraftiga underskott under de tidigare åren. Trots att pengar fanns till verksamheten. Under 2010 tillfördes Djurgården 23 miljoner kronor i kapitaltillskott och under 2011 blev det 14.5 miljoner kronor.
Under 2012 bokförde Djurgården de extra arenapengarna som en intäkt vilket påverkade resultaträkningen positivt, förstås. Men vad hade hänt om man inte fått pengarna? Antingen hade rekryteringarna fått finansieras som tidigare. Genom kapitaltillskott. Årets förlust hade då blivit mycket större. Eller så hade förvärven helt enkelt inte genomförts alls. Det senare alternativet skulle kunna ha en negativ påverkan på klubbens tabellplacering och i förlängningen de publik-, sponsor- och centrala intäkter som är exponerade mot de sportsliga prestationerna. Också det skulle leda till ett sämre resultat.
Under de tre senaste åren har Djurgården värvat cirka 25 spelare. Utöver det har man lånat in ett antal spelare på korttidskontrakt. 2012 värvade man en förstamålvakt. Två gånger. Djurgården har ett problem med döda pengar. Det betyder att klubben rekryterar och betalar för flera spelare som inte presterar som man har förväntat sig att de ska göra.
Ekonomi betyder att hushålla med resurser. I ett tillstånd av knapphet. Bara för att resultaträkningen ser finare ut så behöver inte det betyda att Djurgårdens ekonomi har blivit bättre.
Flytten in på en modern arena kommer att generera större resurser för klubben. Men förbättrar inte Djurgården sin ekonomi så kommer inte resurserna att ge något större uppsving i tabellen.
Tidigare i vintras kunde vi läsa om att Helsingborgs klubbdirektör Paul Myllenberg ville skapa opinion för att formellt öppna upp för en förening att kunna ha två lag i seriesystemet. Syftet med det är att skapa en plattform där klubbar kan placera sina talanger för utveckling. Helsingborg har under vintern även visat intresse för att eventuellt ta över driften av Ramlösa Södra FF:s verksamhet.
För ganska exakt en vecka sedan upplystes vi om att AIK inte kommer att ha något framtida samarbete med en klubb i lägre divisioner likt de nedlagda projekten Väsby och Akropolis. Skälet bakom beslutet är ekonomiskt. Björn Wesström som är chefsscout menar att satsningarna har kostat mer än vad de har smakat. AIK förväntas att spara en miljon kronor om året genom att istället låna ut spelare till flera olika klubbar.
Det finns väldigt många olika åsikter att se på hur klubbarna bäst utnyttjar sina resurser för att få fram talanger. I denna krönika försöker jag att belysa saken från ett ekonomiskt perspektiv.
Det finns ett ekonomiskt problem med att driva två seniorlag. Eller som i AIK:s fall vara med och finansiera det andra lagets verksamhet. Det är nämligen i stort sätt bara det ena laget som genererar kommersiella intäkter. Det andra laget behöver därmed ekonomiskt stöd för att kunna tillmötesgå de sportsliga kraven som det första laget dikterar. Man måste därför ställa sig frågan om det är värt det?
För lite drygt ett år sedan lade Hammarby Fotboll ner sitt projekt Hammarby Talang Fotbollsförening (HTFF) vilken som högst hade spelat i division 1. Syftet med denna verksamhet var att skapa en brygga som gav en mjukare övergång av spelare mellan juniorlaget och A-laget. Man ville också kunna värva unga förmågor och placera dessa för tillväxt i HTFF. Erfarenhet av tävlingsspel på seniornivå förväntades utveckla talangerna och göra dem redo för A-laget.
Jag blev nyfiken och började räkna på hur stor kostnaden blev för de talanger som hade slussats in till A -laget den vägen. Projektet som hade varat i tio säsonger hade 103 olika spelare som hade representerat HTFF i seriespelet. 24 av dessa hade lyckats ta sig till Hammarbys A-lag och fått spela en match från start. Med en kostnad på 30 miljoner kronor över de tio åren skulle det innebära att varje talang som har flyttats upp från talangföreningen och fått starta i A-laget har kostat 1.25 miljoner kronor. Det är alltså utbildningskostnaden för spelaren under den relativt korta tid som han tränades och spelade i HTFF. Låter det mycket? Anledningen är att merparten av kostnaden uppstår i och med att 77 procent av spelarna aldrig blev något.
Den stora frågan är naturligtvis om pengarna hade kunnat användas bättre?
För 1.25 miljoner kronor kan man köpa talang på marknaden. Från en annan klubb som själva har finansierat de spelare som inte håller måttet för uppdrag högre upp i näringskedjan. Men det förutsätter att man klarar av att scouta dessa spelare. Felrekryteringar ökar kostnaden för de spelare som lyckas. Pengarna kan också användas till att förstärka utbildningen för föreningens yngre spelare. Rekrytera och utbilda duktiga instruktörer.
Skulle Helsingborg lyckas att driva igenom en möjlighet för svenska elitföreningar att ha två lag i seriesystemet så tror jag inte att det skulle bli någon revolution. Väldigt få, om någon skulle bedriva en sådan verksamhet. Jag tror också att AIK och Björn Wesström har gjort sin läxa väl. Att deras beräkning om en sparad miljon är korrekt. Däremot blir miljonen ganska fort värdelös om den används på fel saker.
Under 2012 drabbades två svenska klubbar av att Glasgow Rangers gick i konkurs och det bolag som drev klubben likviderades. Konkursen påverkade Gais och Örebro som vad jag har förstått inte har fått alla pengar som Rangers var skyldiga dem för tidigare försäljningar av kontrakten med Mervan Celik respektive Alejandro Bedoya.
När klubbar gör affärer med varandra är det långt ifrån ovanligt att betalningen delas upp i flera delbelopp som ska betalas över en längre tidsperiod. På så sätt fungerar klubbar lite som finansiella institut åt varandra. Och som alla finansiella institut exponeras man mot flera risker. Dessa brukar generellt öka när det sker förändringar i omvärlden som till exempel hastig brist på pengar. Så hur hårt exponerade är de svenska klubbarna egentligen?
För en vecka sedan släppte Uefa sin årliga rapport som bland annat behandlar de finansiella förhållandena i de europeiska ligorna. Enligt denna rapport hade det allsvenska klubbkollektivet tillsammans fordringar hos klubbar i andra ligor som motsvarade åtta procent av allsvenskans totala intäkter. Det är faktiskt fjärde högst exponering bland de 35 ligor som Uefa tittade på. Under 2011 omsatte de allsvenska klubbarna tillsammans 1 250 miljoner kronor. Det betyder att de allsvenska klubbarna hade 100 miljoner kronor i fordringar för sålda spelare vid utgången av 2011. Det är också ungefär hälften av det belopp som de allsvenska klubbarna totalt sålde spelarkontrakt för under 2011.
Klubbarna är därmed exponerade mot i första hand två risker. Den ena är motpartsrisken vilken Gais och Örebro har fått ta konsekvenserna av. Den andra är valutarisken. Valutakurser förändras över tid. Det är ingen vild gissning att de flesta spelarexporter från allsvenskan sker i euro som basvaluta. Den 30:e december 2011 kostade en euro 9,03 kronor. Det är den kurs som klubbarna har baserat sitt bokslut på. Skulle dessa fordringar även löpa över nästa årsskifte så skulle värdet på dessa i kronor minska med 7 miljoner till 93. Skulle det vara så illa att alla fordringar skulle betalas i slutet av juli 2012 när en Euro kostade 8,10 kronor så hade de allsvenska klubbarna fått redovisa en valutaförlust på 10 miljoner kronor.
Det går förvisso att försäkra sig mot valutarisken. Om en klubb vet att den ska få en betalning om ett år så kan den sälja euro på termin och därmed fixera växelkursen till en viss nivå. Men förutom att man måste betala en premie för en försäkring så finns det ett annat problem. Det finns klubbar som inte betalar sina fordringar i tid, en del sätter till och med det i system. Har man sålt euro med ett på förhand bestämt datum så förväntar sig banken att den ska få euro just den dagen. Om klubben inte får betalt från sin motpart så måste den köpa tillbaka valutan eller låna upp dem. Det första alternativet kan komma att kosta rejält ifall euron under tiden hade gått upp i pris. Det andra kostar pengar i form av ränta.
Det finns olika sätt att förhålla sig till dessa risker. Ett alternativ är att alltid kräva full betalning direkt, även om det totalt sett säkert betyder något mindre pengar. Ett annat är att helt enkelt ignorera riskerna. Även om det svider enstaka gånger så anser man sig tjäna på det över ett längre perspektiv. Men man skulle också kunna vara mer noggrann och kategorisera sina motparter samt riskklassa dem. Det kräver extra resurser men kan vara värt besväret om man räknar med att göra många affärer.
Ett problem som försvårar en sådan process är brist på relevant information. Men när nu Uefa inför fler finansiella regler och kontroller är det inte helt otänkbart att organisationen kommer att sälja den typen av information. En sådan service skulle kunna göra nytta. En större kunskap bland klubbarna om varandras betalningsbeteende borde i förlängningen leda till säkrare affärer och en förbättrad betalningsdisciplin.
MONEY TALKS. Kristofer Vogel har räknat ut varför Mohamed Bangura hamnade i Elfsborg.
Under den förra veckan möttes vi av en sensationell spelaraffär. Elfsborg hade skrivit ett spektakulärt lånekontrakt med Mohamed Bangura. Det har spekulerats om olika kostnaden för affären och ifall externa finansiärer har varit inblandade. Sanningen är dock den att ytterst få vet de exakta detaljerna. Däremot går det att göra en ekonomisk analys av affären och på sätt komma fram till vad som kan tänkas vara rimligt.
Det finns en del bakgrundfakta som man bör ta hänsyn till. Tidigare i vintras sålde Elfsborg Oscar Hiljemarks kontrakt för vad som sägs ha varit ungefär 2 miljoner Euro. Historien har lärt oss att Elfsborg återinvesterar i stort sätt alla pengar i nya spelarkontrakt. Sedan 2007 har klubben sålt spelarkontrakt för ungefär 100 miljoner kronor och har köpt nya för 70 miljoner kronor. Utöver det tillkommer åtskilliga miljoner i sign-on bonusar.
Det är därmed ingen överraskning att Elfsborg även denna gång presenterar ett etablerat namn. Den stora skillnaden mot tidigare säsonger är att det denna gång rör sig om ett lånekontrakt. Det kan förklaras med att den potentiella ekonomiska belöningen mycket högre denna gång. Som svenska mästare kommer Elfsborg att gå in i den andra kvalomgången till Champions League där man lottas mot ett lag från ett lågt rankat land. I den tredje omgången kommer man att ställas mot något svårare motstånd. Går man vidare från denna matchserie så kommer man till play-off matchen där lagen slåss om en plats i gruppspelet i Champions League. Under den idag pågående säsongen gav denna kvalifikationsnivå en ersättning från Uefa på 2.1 miljoner Euro. Segraren i play-off går vidare till gruppspelet i Champions League och vinner 8.5 miljoner Euro. Förloraren får spela i Europa League där man garanteras 1.3 miljoner Euro.
Med hjälp av denna information har jag byggt en enklare beslutsmodell (ovan) med två alternativ. Ett är att inte förstärka truppen utan satsa med befintlig trupp och exponeras mot en viss sannolikhet att avancera i cupspelet. Det andra alternativet är att investera 1 miljon Euro och förbättra sina odds i tävlingen. Figuren visar av mig skattade sannolikheter för respektive alternativ. Den visar också den ekonomiska belöning som man kan vinna i varje omgång. I investeringsalternativet ökar sannolikheten att avancera från den andra kvalomgången från 0.85 till 0.90. I den tredje rundan från 0.5 till 0.65 och sannolikheten att vinna play-off omgången är fortfarande liten men har ökat från 0.1 till 0.2. Genom att multiplicera sannolikheterna med den förväntade belöningen så får man sedan fram ett nuvärde av den förväntade belöningen. Modellen säger att investeringsalternativet ger högst förväntad belöning, 1,831,400 Euro.
Det stora problemet är naturligtvis att hitta en spelare som kan göra skillnad och vars kontraktskostnad inte överstiger en miljon Euro. De spelare som kan göra skillnad är inte heller sällan anfallare. Men saken är den att man för en miljon Euro inte kan rekrytera någon väldokumenterad anfallsstjärna på ett flerårskontrakt. Det är för lite pengar. Ett lånekontrakt kan därför vara ett alternativ om spelaren är tillräckligt bra. Så om Elfsborg bedömer att Bangura ensam kan förbättra klubbens chanser så som jag har skattat dessa i modellen så har klubben incitament att investera upp till en miljon Euro i ett lånekontrakt. Men modellen visar också att sannolikheten att bli helt lottlös trots allt är förhållandevis stor. Belöningen aktiveras först i samband med en vinst i den tredje kvalomgången. Ett misslyckande innebär att Elfsborg förlorar det investerade beloppet. Därför har klubben också incitament att försöka hitta någon att dela riskerna med och då även en del av den potentiella belöningen.
De senaste månaderna har präglats av flera affärer där sändningsrättigheter har bytt ägare. I första hand är det den svenska fotbollen som har varit involverad i form av landslagets matcher i VM-kvalet.
Det finns de som menar att branschen är pressad och att affärerna indikerar att svensk fotboll, och därmed Allsvenskan, kommer att se värdet på sina sändningsrättigheter minska nästa gång som de är ute till försäljning. Det vill säga om knappt två år.
Men är denna slutsats verkligen självklar? Att TV-bolagen fäktas med varandra tyder på konkurrens. Och att Kanal 5 experimenterar med sport i sina tablåer kan leda till ett större framtida sportutbud vilket ger svensk fotboll fler potentiella aktörer att sälja till. I Storbritannien gav sig nyligen British Telecom in på TV marknaden för att utmana Sky. Det ledde till att priset på de sändningsrättigheter som Premier Leagues sålde i somras steg med 70 procent.
TV-bolagen är som fotbollsklubbar. Klubbar konkurrerar med varandra om duktiga fotbollspelare för att vinna matcher. Det driver upp spelarnas löner. TV-bolagen konkurrerar med varandra om rättigheter till att visa sport så att kunderna köper deras kanalabonnemang. Det driver upp priserna på sändningsrättigheter för sport. Ju större konkurrens bland TV-kanalerna, desto bättre är det för säljarna av sändningsrättigheterna.
Figuren illustrerar hur den svenska TV-marknaden är uppbyggd. Konkurrensen på marknaden är flerdimensionell i form av horisontella och vertikala led.
Överst hittar vi producenterna av programinnehållet och längs ner distributörerna av kanalerna hemma hos oss. Den svenska marknaden omsätter ungefär 9 miljarder kronor om året i form av betalabonnemang och kanalbolagens reklamintäkter uppgår till cirka 7 miljarder. Samtidigt ser vi att en ny värdekedja håller på att skapas.
Ny teknologi har gjort det möjligt för producenter att kringgå kanalbolagen och distributörerna. Det har gjort alla andra nervösa och marknaden upplever en förändringsprocess. Större konkurrens mellan aktörerna innebär sämre vinstmarginaler för dem. Det innebär också att mer pengar distribueras till bland annat producenterna – det vill säga de ursprungliga innehavarna av sändningsrättigheterna.
Allsvenskan kan således tjäna på en växande konkurrens. Men samtidigt möts man av det faktum att TV publiken ser ut att föredra andra ligor i TV-soffan.
I första hand rör det sig om Premier League och Champions League. 2006 fick Allsvenskan 2.5 procent av intäkterna från betal-tv marknaden. 2011 hade Allsvenskans marknadsandel minskat till 1.5 procent och trenden ser ut att hålla i sig. När Premier League sålde sina rättigheter i Skandinavien i somras för de tre kommande säsonger med start 2013 så betalade MTG närmare 40 procent mer än förra gången. Allsvenskan är exponerad mot hård konkurrens från andra leverantörer av programinnehåll i sitt led.
Det är som vanligt mycket svårt att sia om framtiden. Svensk fotboll och Allsvenskan kommer troligtvis att ha fler alternativ att välja mellan för distribution av sina sändningsrättigheter. Och det är bra. Konkurrensen med den allt starkare internationella fotbollen kan däremot vara ett problem.
De goda nyheterna är att Allsvenskans TV-intäkter inte motsvarar mer än 15 procent av klubbarnas totala inkomster. Det finns egentligen inte särskilt mycket att förlora. I dag har Allsvenskan gett bort väldigt mycket makt till TV-bolagen vad gäller schemaläggning av matcher. Istället för att maximera priset på sändningsrättigheterna kanske Allsvenskan ska försöka få en större kontroll över matchdagsprodukten istället. Tomma platser på nybyggda arenor kostar mycket pengar.
Den allsvenska säsongen är över och Silly season har tagit över mediebevakningen. Så gott som varje år återkommer debatten om de så kallade Bosmanfallen. Det är övergångar där en spelares kontrakt har löpt ut och den klubb som han lämnar kan inte längre få betalt för kontraktet.
Bosmandomen, som kom 1995, ledde i första hand till att spelarna har blivit mindre livegna och ges en möjlighet att kunna få marknadsmässig ersättning för sin talang. När spelarnas kontrakt väl löper ut så är de fria att gå till vilken klubb de önskar utan att den gamla klubben kan lägga sig i eller få ersättning. Här uppmärksammas oftast konflikten och distributionen av förmögenhet mellan spelaren och den klubb som han lämnar. Mer sällan reflekteras det över det faktum att det i ett större perspektiv är så att det i själva verket är spelarna som är mer beroende av att klubbarna får betalt för sålda spelarkontrakt.
Låter det konstigt? Tillåt mig utveckla.
Konsekvensen av Bosmandomen blev inte någon lavinartad ökning av så kallade fria transfers. Klubbarna ville försäkra sina transferinkomster och parterna löste problemet genom att teckna kontrakt som löpte över en längre tid. Enligt en akademisk studie baserad på empirisk data från Bundesliga så hade 20 procent av kontrakten före Bosmandomen en löptid som var längre än tre år. Efter domen var 40 procent av kontrakten längre än tre år.
Längre kontrakt innebär en högre risk för spelarna som ger upp sina rättigheter till klubbarna under en längre tid. Klubbarnas risk är lägre tack vare diversifiering i och med att de har många spelarkontrakt i sin portfölj. Som en försäkring erhåller spelarna därför en premie i sina spelarkontrakt. Enligt empirisk data från Bundesliga ökar en spelares lön med 24 procent för varje extra år inskrivet i kontraktet. Klubbarna hoppas kunna få tillbaka denna premie och mer därtill när spelarkontraktet säljs vidare. Det är dock mycket svårt att på förhand veta vilka spelare som kommer att bli attraktiva på transfermarknaden. Det innebär att klubbarna försäkrar sig genom att teckna längre kontrakt med flera spelare i truppen. Förhoppningen är att intäkterna från de sålda spelarkontrakten överstiger summan av alla de premier som klubbarna betalar till sina spelare.
Ponera nu en marknad helt utan transferavgifter. Det skulle innebära mindre inkomster för alla de klubbar som är nettoexportörer av talang. Men det är inget större problem för klubbarna eftersom de bara skulle anpassa sina kostnadskostymer efter rådande förutsättningar. Spelarkontrakten skulle istället finansieras enbart genom intäkter från biljetter, sponsorpengar och sändningsrättigheter. Inga premier för förväntade försäljningar av kontrakt skulle prisas in i spelarnas avtal med klubbarna.
Så hur många kronor och ören rör det sig om? Sedan år 2000 har det allsvenska klubbkollektivet sålt spelarkontrakt för nästan 1,6 miljarder kronor och köpt spelarkontrakt för 1 miljard kronor. Under samma period har klubbarnas egna kapital ökat med 150 miljoner kronor vilket betyder att cirka 450 miljoner av klubbarnas nettotransferintäkter har gått till spelarnas kontrakt. Det är i genomsnitt närmare 40 miljoner kronor per år som har fördelats till de allsvenska spelarna.
Spelartransfermarknaden är en solidaritetsmekanism där förmögenhet distribueras från rika spelare och rika klubbar högt upp i näringskedjan till spelare och klubbar i de mindre ligorna. Spelarna får den största delen av dessa pengar och mekanismen gör det möjligt att fler spelare i Europa kan livnära sig på sin fotboll. Erfarenheten har lärt klubbarna att räkna med att en viss andel av spelarna inte ger några transferinkomster. Så länge antalet Bosmanövergångar håller sig på en konstant nivå så kan enskilda spelare utnyttja systemet. Skulle det däremot ske en märkbar och varaktig ökning av fria transfers så skulle det skapa negativa externa effekter till spelarkollektivet.
Sidor
Nyhet i shopen
Mest läst just nu
Kategorier
Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Skribenter
