Fernando Torres om ett nyttigt miljöombyte

Har du hemlängtan?

– Jag saknar familjen och vännerna, staden saknar jag inte alls. Men jag ser förstås varje match med Atleti, och jag lider lika mycket som vanligt, som alla andra.

Fast den här säsongen lider väl Atlético-supportrar lite mindre än vanligt.

– Man plågas som alltid, fast med mer mål än vanligt.

Är det stor skillnad på att spela i Atlético Madrid och Liverpool?

– Det finns en positiv storklubbsmentalitet här. Laget viker aldrig ner sig i de stora matcherna, och även om allt går i stå under en match, så vet vi att vi kan göra tre mål på fem minuter. Sedan är truppen mycket större, tränaren går runt på flera spelare. Men den största skillnaden är kanske att det finns en annan kultur och organisation här. »Rafa« [Benítez] är manager och kan forma laget helt efter sina tankar – han har ett långt kontrakt och bestämmer själv över värvningarna. Allt är enklare här. I Spanien är det för många som bestämmer: presidenten, sportchefen, klubbdirektören, tränaren… 

Men det är ganska spanskt i Liverpool också…

– Ja, vi är tolv stycken som talar spanska, men Benítez ger oss böter om vi pratar spanska: »English, please.« Benítez pratar alltid engelska med oss, om det inte är något vi inte förstår.

Så även om det är fler utlänningar än engelsmän, så är det engelsmännen som bestämmer?

– Självklart. Det är ett engelskt lag, och lagkaptenerna är engelsmän; Gerrard och Carragher är dessutom de som känner klubben bäst.

Du har sagt att det är först här i Liverpool som du har förstått vad det innebär att vara lagkapten.

– Jag blev kapten i Atleti när jag var 19 år. I dag vet jag att man behöver vara med i många år för att bli en bra kapten. Gerrard har varit här i tio år och Carragher ännu längre. De har stor erfarenhet, och har dessutom spelat med stora spelare som var i klubben ännu längre tillbaka i tiden. När jag var 19 var jag den som hade spelat flest år i Atléticos A-lag. Då är det något som har gått snett.

Kaptensbindeln blev en börda förklädd till hedersuppdrag?

– Den gav mig ett extra ansvar som jag skulle ha undvikit om jag hade kunnat vrida klockan tillbaka. I den åldern ska du bara tänka på att spela fotboll och utvecklas. Det är inte lätt att säga till andra vad de ska göra när du är 19 år, att säga till någon som är tio år äldre att han måste skärpa sig. Det är inte bara att dra på sig bindeln. Gerrard, Hyypiä och Carragher har vunnit en massa, och vet hur man leder ett lag. Det handlar om att vara talesman för hela laget, om att integrera nya spelare i laget och staden, och om att dra kollegor i örat när det behövs. Allt sånt fixar de på fem minuter, för mig tog det timmar. Som tur var hade jag lagkamrater som Maxi Rodríguez och Leo Franco att luta mig mot, men det var ändå bakvänt.

Vilka skillnader ser du på fotbollen?

– Det är full satsning här, men ingen är ute för att skada motståndaren. Det förstår domarna, så det blir mindre avbrott i spelet också. Tempot gör att fotbollen inte alltid håller högsta kvalitet men spelet blir mer direkt med större ytor, och det passar mig utmärkt. Jag har gjort mål från början.

Och publiken?

– Publiken buar åt dig på hemmaplan om du försöker filma till dig en frispark och de kan hylla dig på bortaplan om du har gjort en bra match – de första gångerna blev jag överraskad av sådant. Och om jag spelar dåligt hemma på Anfield, får jag bara ännu mer stöd. Det gör att man aldrig lämnar en gnutta ork kvar på planen. Samtidigt känner man att klubben står över spelarna. På det sättet är det likt Atleti. Supportrarna lever för klubben och är stolta över den, oavsett om laget vinner eller förlorar.

Är du glad att du flyttade?

– Det var bra både för Atlético och mig att gå vidare. Jag tror det är väldigt bra för spanska fotbollsspelare att prova på utlandet. Som utlandsproffs värderas man alltid högre. Kolla Cesc, som aldrig spelat i Spanien. Han hade aldrig blivit det han är i dag utan Wenger. Jag önskar att jag hade kommit hit tidigare. Jag hade lärt mig mer, och jag har det väldigt bra här.

Du kan kanske andas lättare när du slipper ha Real Madrid in på skinnet…

– Här är det Liverpool som är storklubben, så jag förstår Evertons känsla av att alltid vara nummer två, alltid vara i skuggan. Å andra sidan ligger Manchester mindre än en timme bort…