Text: 
Johan Orrenius
Foto: 
Peter Widing

Tom Prahl om ett annat liv

Vad har du i handicap?

– Jag är nere på 25 nu. Efter ett år. Ner till 20 ska jag nog kunna ta mig.

Golf alltså? Det trodde jag inte om dig.

– Inte jag heller. Jag blev lurad in i golfen, höll jag på att säga. Jag har bara spelat en tävling: »Antikrundan« – för oss som är över 60. Annars tävlar jag bara mot mig själv. Jag är självkritisk och blir arg när det går dåligt.

Vad fyller du dina dagar med i övrigt?

– Jag säger som andra pensionärer: »Hur hann jag med att jobba tidigare?« Det är fullt upp. Jag sköter om huset, tar hand om barnbarn, redigerar videofilmer, åker långfärdsskridskor, ser efter trädgården. Just trädgårdsintresset har jag haft länge.

Många tycker att det är slöseri att Tom Prahl går och påtar i sin trädgård istället för att träna ett allsvenskt lag.

– Kanske det. Men jag längtar inte tillbaka, jag har ju i princip gjort allt i Sverige. Det ringde faktiskt en allsvensk klubb i vintras, men jag vill inte flytta till något jag redan har testat. Och att pendla med övernattningslägenhet … nej. Dessutom är jag nog för gammal.

Det finns väl aktiva tränare som är äldre än du?

– Inte i Sverige. Säg någon som är äldre än jag.

Lars Lagerbäck.

– Men käre vän, han är förbundskapten – inte klubbtränare. Det är stor skillnad. Och där är det väl lite samma syndrom som med »Svennis«, som håller på med fotboll för att han inte har något annat att göra.

Men du har trots allt lite kontakt med fotbollen?

– Jo. Jag är expertkommentator vid Malmö FF:s hemmamatcher. Och så håller jag en del föredrag under rubriken »Min försvarsspelsresa«.

Det låter spännande.

– Det är något av en historisk odyssé. Roland Larsson, som är förbundskapten för P17-landslaget, sa till mig: »Nu är det för mycket fokus på anfallsspel. Kan inte du sätta ihop något om hur du ser på försvarsspel?« Och det gjorde jag. Föredraget är tre timmar långt, jag har hållit det åtta, nio gånger. Med god respons.

Var börjar odyssén?

– 1968, när jag är i Köln och ser FC Kölns träningar och matcher. Jag blev väldigt inspirerad av det tyska och envisades med libero långt in på 80-talet. Sedan tar vi oss ganska snabbt fram till 90-talet och tiden med Trelleborg, Halmstad, Malmö och så Trelleborg igen. Jag har gjort ett jättefint bildspel. Ett exempel är från Malmö som visar hur vi kombinerade zonspel och markeringsspel mot Djurgårdens 4–3–3. För att komma åt deras mittfält spelade vi man-man mot Kim Källström och Andreas Johansson. Det var en ovanlig lösning, spelarna kliade sig i huvudet när jag presenterade den. Men det föll väl ut.

Elfsborgs tränare Jörgen Lennartsson har sagt att du »slutade nyfiken«. Med det menade han att du aldrig slog dig till ro i din tränarroll.

– Jag trivdes allra bäst på träningsplanen. Instruktionsbiten, pedagogiken, tillfredsställelsen när övning ger färdighet … Jag är ju gammal lärare. Och för att inte bli bekväm testade jag hela tiden nya grejer. Fast jag ska erkänna att entusiasmen försvann under det sista halvåret i TFF. Jag trodde på allvar att vi skulle ta en medalj och drömde om att gå i pension som allsvensk guldtränare. Det har ingen lyckats med. Tyvärr gjorde inte jag det heller.

Hur får du bekräftelse i dag?

– Ruset timmarna efter en vunnen match går inte att ersätta. Men för mig räcker det gott när någon kommer fram efter föreläsningen och säger: »Det var kul att lyssna på dig, Tom.«

Upplever du att vi har en levande fotbollsdebatt i Sverige?

– Nej. Det finns inga motsättningar. Förr hade vi verkligen två motpoler när det kom till försvarsspelet. Och på tränarträffarna debatterades annat också. Jag minns fjantiga diskussioner om när och hur det var bäst att stretcha. Men i dag – nej. Eller har jag fel?

Det enda är väl det luddiga begreppet »rolig fotboll« som då och då diskuteras.

– Rolig fotboll … det vete fan. Jag antar att man syftar på en anfallsinriktad fotboll med många passningar. I 15 år har vi varit upptagna av anfall och passningsspel. Men de framgångar vi har haft har aldrig byggt på att vi har spelat ut våra motståndare. Grunden var ett bra försvarsspel med snabba omställningar.

Är du säker på att du inte vill tillbaka ändå?

– Helt säker. Jag har annat att göra. Närmast handlar det om att putsa färdigt fönstren i huset, jag har hälften kvar från i förmiddags.