Sveriges största fotbollsmagasin

Logga in

Användarmeny

Så skapas ett hatmöte

I söndagens ligamöte slog Paris Saint-Germain ärkerivalen Olympique Marseille 
med 2–0. Redan i dag har OM chans till revansch då lagen möts i franska cupen. 
Offside skrev om detta franska hatmöte i nummer 2/2011 – för att förklara hur en match som för 30 år sedan inte fick någon att höja på ögonbrynen kunde växa och bli Frankrikes hetaste. Som uppladding inför kvällens drabbning (som sänds på C More, klockan 21.00) återpublicerar vi texten nedan. 

------------------------------------------------------------------------------

Städerna ligger 65 mil ifrån varandra och lagen hade fram tills i fjol inte varit inblandade i samma guldstrid på nästan två decennier. Ändå har Olympique de Marseille–Paris Saint-Germain blivit Frankrikes mest hatfyllda möte. 
Offside förklarar hur två klubbar kunnat hålla lågan vid liv. 

Mycket kändes igen vid höstmötet på Parc des Princes 2011. Klubbledare käftade med varandra före match – Olympique de Marseilles klubbdirektör José Anigo anklagade kollegan i Paris Saint-Germain, Robert Leproux, för att inte kunna hålla huliganer borta från sin egen arena. Spelare hamnade i bråk – OM:s Souleymane Diawara stampade PSG:s Nenê i magen och förklarade efteråt att motståndarens gnäll var obefogat: »Man kan inte gråta för minsta lilla förseelse.« PSG-fansen skanderade om att knulla motståndarna i röven – »Marseille, Marseille on t’encule«.
Ändå var allt inte som vanligt. En sak fattades – det fanns inga bortasupportrar att håna. Ligaorganisationen LFP hade – trots OM:s protester – stängt läktarna för gästerna. På plan hade bortaspelarna före match värmt upp i tröjor med texten »solidaires avec nos supporters« – en hälsning till fansen som satt hemma i Marseille och följde matchen på TV. OM:s ytterback Gabriel Heinze hade sin åsikt klar: »Utan supportrar – ingen fest. Fotboll är supportrarna, jag förstår inte det här beslutet. De som har fattat det har aldrig satt en fot på en plan, de har aldrig spelat fotboll.«

Allt började 1986 då Bernard Tapie blev president i OM. På den tiden var Tapie Frankrikes golden boy, en man som slagit sig fram som affärsman med devisen om de tre r:en – rêve, rire, risque (dröm, skratta, riskera). Påhejad av François Mitterand – som ville ha en motvikt mot de politiska högervindarna i södra Frankrike – gav parisaren Tapie  sig in i fotbollen. Sporten var en språngbräda mot en egen politisk karriär.
När OM mötte PSG hemma i maj 1988 och gästerna gjorde mål i slutminuten rusade Tapie ner från hedersläktaren och jagade domaren av planen. Upprörd å sin klubb vägnar, men framför allt medveten om signalen han sände ut till Marseilleborna, som alltid känt sig åsidosatta av huvudstaden i norr. Tapie – den kandiderade till nationalförsamlingen – tänkte inte ta någon skit från Paris.

Eftersom PSG aldrig hade varit en ärkerival till OM, och dessutom började tappa i slagstyrka, samtidigt som Tapies eget lag vann ligan år efter år, blev det dock besvärligt för OM-presidenten att bygga vidare på motsättningen. »Det tjänar ingenting till att vara ensam på toppen«, som han uttrycker det i OM-PSG, PSG-OM, en bok som berättar hur antagonismen mellan klubbarna växt fram.
PSG hade visserligen vunnit ligan 1986, och placerat sig tvåa efter OM 1989, men de hade också samlat på sig 70 miljoner kronor i skulder. Därför började Tapie arbeta bakom kulisserna för att rädda PSG. Han fann en lierad i medieföretaget Canal Plus, som satt på TV-rättigheterna för franska ligan och som hade insett att dessa, utan ett starkt huvudstadslag, inte var mycket att ha. Tapie låg på Canal Plus VD Charles Biétry om att de borde köpa in sig i PSG så att de tillsammans kunde skapa en gynnsam rivalitet. Och han fick gehör. I maj 1991 gick Canal Plus in som ägare i PSG. »Sociologernas förklaringar är bara skitsnack«, menar Tapie apropå hur rivliateten växte fram. »PSG-OM, det var jag som skapade det, jag styrde allting.«

Eftersom PSG bildats så sent som 1970 mötte de nya ägarna minimalt med motstånd när de ville omforma klubben till OM:s motsats. Där Marseille var känt för passion och galenskap, garnerat med lite fusk, siktade PSG på att bli en mönsterelev som spelade vacker fotboll. Man anställde Artur Jorge – en brasiliansk tränare som hade en doktorsexamen på meritlistan och »försökte odla en gentlemannaanda«, som styrelsemannen Bernhard Brochand uttryckte det.
Och det fanns bra grogrund för rivaliteten. Det var huvudstad mot provins, nord mot syd, makthavarna i Paris mot revoltörerna i Marseille… Motsättningarna utnyttjades maximalt av de inblandade aktörerna. 

När lagen den 17 december 1991 möttes för första gången sedan Canal Plus övertagande placerades klubbarns presidenter, Tapie och Michel Denisot, bredvid varandra på hedersläktaren. Idén hade kläckts av Canal Plus Biétry och omedelbart accepterats av klubbledarna som spelade sina roller som bittra konkurrenter väl. 
Ett år senare stegrades tonläget när PSG-ledarna angrep OM:s fula spel på hemmaplan i media. Parisarna fick snart stöd från Canal Plus som tyckte att ligan borde skydda »det vackra spelet för TV-tittarnas bästa«. Ligaorganisationen slog tillbaka, förnärmade över att medieföretaget utnyttjade sin position där de satt på två stolar – och Tapie fick en utmärkt ursäkt för att än en gång attackera makten i norr.
Efter det fanns ingen återvändo. Le Classique hade fått ett eget liv. När OM tvångsnedflyttades till division två, efter mutbrottet mot Valenciennes 1993, skyllde man på PSG – med den haltande logiken att beslutet fattades i Paris. När OM återvände till högstaligan 1996 spelade det ingen roll att klubbarna aldrig var inblandade i samma guldstrid – rivaliteten levde kvar. 

Supportrarna drog sitt strå till stacken – efter ett möte 2002 publicerade tidningen L'Equipe en framsida med ett foto av krossade skyltfönster och omkullvälta bilar. »Krig någonstans i världen? Nej, bara en vanlig ligamatch mellan PSG och OM«, löd rubriken.
Klubbledarna bidrog så gott de kunde – 2006 tilldelades PSG-presidenten Pierre Blayau OM-supportrarna endast 1 000 biljetter (mot normala 2 000) och Marseilles president Pape Diouf svarade med att skicka juniorlaget till Paris. Att ungdomarna dessutom spelade 0–0 mot seniorerna i PSG väckte än större vrede i Paris.
Matcherna har krävt sina offer. I oktober 2000 förlamades en 18-årig OM-supporter efter att ha fått en stol kastad på sig från läktaren på Parc des Princes, i mars 2003 resulterade mötet i 27 allvarligt skadade och i oktober 2009 tog en bil sats och körde på en PSG-supporter inför matchen mot Marseille. 

Det har gått över 20 år sedan Tapie&Co skapade monstret. För några år sedan fick den franska ligaorganisationen nog och beordrade matcher inför enbart hemmapublik i förhoppning av känslorna hos supportrarna skulle svalna. 
Alla gillade inte metoden. Efter det hetsiga höstmötet 2010 kunde den förre PSG-tränaren Luis Fernandez – en av dem som bidragit till kaoset med tokiga utspel genom åren – inte dölja glädjen i sin blogg när han utropade »La rivalité PSG–OM de retour!!!« Fernandez argumenterade för att hatet behövs för att göra fransk fotboll stark igen. Han gjorde också sitt för att lägga mer ved på brasan – han kritiserade klubbledarna i OM som gnällt efter förlusten och sade sig känna igen konkurrentens missunnsamhet från sin egen tid i PSG: »Var inte så avundsjuka mina kära vänner i Marseille.«
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Marseillesupportrar kallade Fernandez alltifrån »pajas« till »hora« – och PSG utnämndes till »ständiga förlorare«. Så var rivaliteten uppe på högsta nivå igen. Tapie hade inte kunnat göra det bättre själv. 

Smygläsning

Supportern som kom in från läktaren

Redan som femåring började Steve Davies drömma om att få spela för West Ham United. Eftersom han växte upp i Rushden borde han normalt sett ha hållit på Rushden Town, eller möjligen Northampton eller Coventry, men efter att ha sett West Ham besegra Fulham i FA-cupfinalen 1975 föll han pladask. – Jag visste direkt att West Ham var mitt...

Läs mer om numret här | Köp numret | Prenumerera