Kim Källström och Andreas Isaksson fixade framgångsrika proffskarriärer och har spelat EM och VM.
För Djurgårdens tredje stjärna från de första guldåren har det gått trögare.
Text: Mats Weman
Bordslampan kastade ett blekt sken över affischen på väggen. Andreas Johansson hade hängt upp den för att öva så ofta han hade tid över. Han betraktade tålmodigt lagbilden med spelarna i de blåvitrandiga tröjorna och läste namnen, ett efter ett: Matt Jackson, Gary Teale, Jason Roberts, Leighton Baines, Nathan Ellington...
Flickvännen Anna Magnusson tittade upp från deckaren hon låg och läste i sängen. Hon log åt den svaga suck som kom från skrivbordet. Annars hördes bara regnet som smattrade mot fönstret på parets rum på Wrightington Hotel, en halvmil norr om Wigan, längs M6:an mellan Manchester och Liverpool.
Andreas Johansson tyckte att det hade regnat en vecka i sträck. Det var bara några få plusgrader ute och han tänkte att ingen i alla fall kunde beskylla hans nya proffskarriär för att vara glamorös. Andreas släckte bordslampan och ringde upp Wigans lagkapten Matt Jackson, för att bli skjutsad till träningen.
Flytten till nordvästra England hade inte riktigt gått som planerat. Bortsett från att han inte kände till namnet på en enda spelare i laget när han kom, att han och Anna inte hade fått tag på någon lägenhet och att han inte hittade till lagets träningsanläggning, hade han blivit närmast chockad över lagkamraternas skicklighet och snabbhet under de inledande träningarna.
När Andreas Johansson lämnade Sverige var han medveten om att han saknade matchtempo efter en lång semester, medan engelsmännen passerat halvtid i ligan. Men det var inget som oroade honom. Det var ju Wigan Athletic FC han skulle till. En andradivisionsklubb som varken han själv eller någon han kände i Sverige hört talas om tidigare. Han såg framför sig en samling grovjobbare som sprang in på träningen med inställningen »ner med huvudet och kör«; ett lag med stort hjärta men begränsad teknik och finess. Själv kom han däremot från Djurgårdens IF med två SM-guld, tre cuptitlar och en hyllad position som lagets nummer 10.
För första gången i sitt liv hade Andreas Johansson känt sig bättre och fräckare än den omgivning han skulle möta. För första gången var han inte den lille rädde dalslänningen som kom med mössan i hand. Han hade varit helt säker på att ta en plats i Wigans startelva efter två-tre veckors träning. Då skulle han ha fått upp flåset igen, då skulle han springa ut på JJB Stadium och dominera.
Där han nu satt, på ett hotellrum norr om Wigan med regnet rasslande mot rutan, var han inte längre lika säker.
Ett och ett halvt år senare bromsar en svart BMW 645Ci in på Portland Street i centrala Manchester. Det är i början av maj 2006, en sällsynt solig och varm försommardag för att vara i Lancashire. Det är sista veckan före semestern för Andreas Johansson; på söndag ska Wigan spela borta mot Fredrik Ljungbergs Arsenal i »The Last Game at Highbury«. En festlig final för säsongens sensationslag, som lär sluta på en tionde-plats i Premier League, tvärtemot alla belackares tips när ligan gick igång förra hösten.
Jag hoppar in till höger. Andreas sitter till vänster, 800 000-kronorsbilen med sina 333 hästkrafter är uppenbarligen inte köpt i England.
– Jag är inte den ende. Många skandinaver tar bilen med sig över. Det är svindyrt att försäkra en bil om du är fotbollsspelare i England. Jag kan tycka att det är lite diskriminerande men de går tydligen efter någon statistik, det händer ofta något med de engelska proffsens bilar.
Bilen är ingen löneförmån, sådana förekommer inte i Wigan Athletic.
– Jag försökte förhandla till mig 5-6 gratis flygbiljetter hem varje år. Det var ju inga pengar, tänkte jag. Men sånt gillar de inte. De ger en lön och sen får man klara sig själv.
Det är 40 minuters bilresa mellan Manchester och Wigan. Precis som större delen av laget bor Andreas i Manchester, spelarna tycker att Wigan är en trist småstad och Manchester en pulserande metropol.
– Den stora skillnaden mellan en större och mindre stad är väl mentaliteten. I Wigan går 90 procent av killarna runt i sina fotbollströjor och trainers, och tjejerna i sina bekväma fleecetröjor.
Jag har inget bra svar på det där, men hinner tänka att dalslänningen Andreas Johansson hunnit bli storstadskille under sina fem år i Stockholm. Andreas noterar tystnaden och känner sig föranledd att förtydliga, eller möjligen ursäkta, det han just sagt.
– Men det är absolut inget fel, på så sätt.
Farthållaren är inställd på 130. Plötsligt tvärnitar Andreas, mitt i körbanan på M6:an ligger en stor kartong som någon tappat från sitt släp. Andreas skrattar till.
– Tur att den har bromsar också!
Han säger att det inte var alldeles självklart att han skulle hamna i den här BMW:n på den här vägen. När han 2004 kände att det var dags att göra vad Kim Källström, Andreas Isaksson och Mikael Dorsin hade gjort ett år tidigare, stod valet mellan den engelska klubben Wigan, som slogs i toppen av andraligan The Championship, och norska Champions League-veteranerna Rosenborg. Båda klubbarna visade stort intresse för Djurgårdens nummer 10.
– Det är då man måste sätta sig ner och titta på plus och minus, förklarar Andreas.
Den metoden lärde han sig redan för tolv år sedan, hemma vid köksbordet i Mellerud.
Det var senhösten 1995, Andreas Johansson var 17 år och den stora talangen i Melleruds IF:s A-lag. Inför den kommande säsongen hade både de nyblivna allsvenskarna IK Oddevold och den klassiska föreningen Degerfors IF visat intresse för honom. För Andreas var valet ganska givet.
– Jag tänkte att det egentligen inte spelade någon roll, båda lagen var ju i Allsvenskan. Och eftersom Uddevalla bara låg 45 minuters bilresa bort var det bekvämt. Då kunde jag bo kvar hemma och pendla, istället för att flytta 20 mil till Degerfors, på andra sidan Vänern.
Han som sitter bredvid mig och kör sin dyra BMW i 130 knyck var inte så tuff på den tiden.
– Jag minns när jag åkte på samlingarna med pojklandslaget. Där var spelare från IFK Göteborg och Malmö FF, som Olof Persson och Daniel Andersson. Det var ju jättestort för en rädd liten dalslänning som jag. Jag menar, Daniel Andersson! Han var ju lillebror till Patrik Andersson, en av Sveriges bästa spelare någonsin!
Att vara dalslänning, fotbollsspelare och lite storögd har Andreas Johansson inte varit ensam om. Det lilla landskapet är inte bortskämt med fotbollsframgångar. Efter Billingsfors ettåriga sejour i Allsvenskan (då man tog 3 poäng, fortfarande jumborekord) rasade klubben i seriesystemet. Dalslands största framgång sedan dess är när Melleruds IF kvalade till division ett 1975. Laget hade ingen chans mot Råå, Norrby och Hässleholm. Andreas pappa, Roy Johansson, minns matcherna, han var en av dem som var med på plan:
– Det är typiskt Dalsland. Vi ska inte vara där uppe. När vi föll i kvalet var vi chanslösa, men bara att få uppleva det var stort.
Spelade man i Dalsland gick man helt enkelt inte vidare till den stora världen. Men Roy Johansson kunde, som sonens tränare under alla år, ana att han höll på att fostra en talang utöver det vanliga. Det hände att han viskade till hustrun Lisbeth: »Vänta tills han spelar i Allsvenskan.« Hon skrattade varje gång. Men pappa Roy blev allt mer säker på sin sak. Det var därför han kallade till familjerådslag vid köksbordet på Oxgatan 11.
– Jag förstod att Andreas hade bestämt sig för Oddevold. Då blev jag bekymrad. Jag tänkte: »hur ska vi kunna lösa detta, utan att jag lägger mig i det hela?«
Det gick inte. Han var tvungen att lägga sig i. Vid köksbordet ritade Roy Johansson upp två kolumner på ett papper, en för plus och en för minus. Han sköt fram pappret framför sin son och bad honom fylla i parameter för parameter. Hur skulle Andreas till exempel få ett lagat mål mat om dagen i Oddevold? Det var inget som nykomlingen kunde erbjuda, medan erfarna allsvenskarna Degerfors hade en intrimmad organisation när det gällde att inlemma tonårstalanger i före-n-ingen. Andreas Andersson, Daniel Tjernström och Ulf Ottosson hade just lämnat klubben för större uppdrag, och nu fyllde man på med lovande talanger som den där junioren från Gullspångs IF, Olof Mellberg. Roy Johansson visste att den värmländska bruksorten upplevde en allsvensk renässans med en blandning av hemvävt och fullblodsproffsen från Balkan: Milenko Vuksevic och Dusko Radinovic.
– För mig var det självklart att Andreas skulle välja Degerfors, med sin kultur och sin historia av spelare som lyckats och gått vidare i karriären, säger Roy.
Han minns att han slängde in blytunga namn som Gunnar Nordahl, Tord Grip och Ralf Edström i potten. Han var väl medveten om att det kunde skapa jobbiga förväntningar hos Andreas, samtidigt var han beredd att spänna bågen för att undvika att sonen hamnade i Oddevold.
Sonen sög till sig av faderns klokskap, flyttade till Degerfors och frågade sedan aldrig mer om råd. Inte ens när han hösten 1999 bestämde sig för att lämna allsvenska AIK för Superettan-laget Djurgården, på den tiden bara Stockholms tredje bästa lag.
I dag kan Roy Johansson skratta åt det hela, men för sju år sedan hade han en enorm vånda över sonens val.
– Det var nog tur att han inte ringde den gången. För jag hade inte rått honom att gå till Djurgården.
Roy minns tydligt när han och hustrun Lisbeth körde ner till Ljungskile för att se säsongens andra match våren 2000.
– Djurgården förlorade med 1-0 och hela vägen hem i bilen tjatade jag för Lisbeth: »Vad har han gjort? Vad har han gjort?
Vi rullar in med BMW:n i Wigan och Andreas Johansson säger att Rosenborg kändes ungefär som Allsvenskan och att han den här gången inte lockades av det säkra alternativet. Wigan, som då låg tvåa i The Championship, såg ut som en bra väg till Premier League, en av Europas bästa ligor.
Då var det värre den där gången med AIK och Djurgården. AIK var Sveriges bästa fotbollslag, hade vunnit SM-guld 1998 och året efter spelat i en stentuff grupp i Champions League (Arsenal, Barcelona, Fiorentina). Problemet för Andreas Johansson, som hade handplockats från Degerfors av AIK:s sportchef Stefan Söderberg, var att han bara hade fått spela de sju, åtta första allsvenska matcherna (som ersättare för en skadad Martin Åslund). 1-1-målet i premiärmatchen mot Örebro blev hans enda allsvenska mål för AIK. I Champions League fick han tio minuter, i bortamötet mot Fiorentina. Besvikelsen var enorm. Andreas tyckte själv att han spelade bra men att tränaren Stuart Baxter hellre ställde upp med de mer kända namnen, som Daniel Tjernström och Hasse Bergh. Andreas tog upp saken i flera samtal med tränaren.
– Han hade jävligt dåliga förklaringar, vilket gjorde mig ännu mer upprörd. Det var mycket skitsnack. Vi mötte till exempel Halmstad i en match, där jag inte ens var med i truppen. När jag frågade varför, svarade han att Halmstad var mer fysiska. Samtidigt plockade han med spelare som Kalle Corneliusson och Ola Andersson, som är mindre än jag. Då hade det varit bättre att han hade sagt att jag var för dålig.
Det är sju år sedan, men taggen sitter kvar. Andreas Johansson minns varje match, varje detalj.
– Jag kommer ihåg ett tillfälle efter säsongen då jag sa till honom rakt ut att han bara satsade på kända namn och att det därför bara var en sak som jag ville veta: om han trodde på mig. Då svarade han: »Du har lite rätt.« Hade han bara sagt: »Andreas, du är ung, jag tror stenhårt på dig, du är här på samma villkor«, då hade jag stannat kvar i AIK. Men han gav mig inte de orden jag ville ha. Då ville jag inte vara kvar.
Hösten 1999 uppvaktades Andreas Johansson flitigt av Djurgårdens klubbdirektör Bosse Andersson, som lockade med att klubben var på väg att göra en storsatsning.
– Jag blev smickrad, för de var så ivriga att få över mig. Samtidigt var Djurgården nummer tre i Stockholm. Och jag ville inte gå tillbaka till näst högsta divisionen.
Det hade bara gått fyra år sedan en rädd liten dalslänning frestades att välja Oddevold för att det låg närmare hemmet. Nu stod han upp mot beryktat tuffe Stuart Baxter och krävde klara svar. Berodde det plötsliga modet på att Bosse Andersson stod och bankade på hans dörr? Andreas tvekar lite på svaret.
– Jag hade väl det i bakhuvudet, det är rätt troligt. Men allra mest kände jag att jag inte hade något att förlora. Jag ville ju spela.
Under tränarduon Sören Åkeby och Zoran Lukic byggde Djurgården 2000-talets mest framgångsrika allsvenska lag, med en 4-3-3-modell och Andreas Johansson som lagets nav och nummer 10. Från att ha suttit på bänken i AIK blev han Djurgårdens motor. Såg Åkeby och Lukic något som Baxter inte hade sett?
– Jag är inte så säker på det. Jag trivdes i ett lag som spelade efter Ajaxmodell, med många passningsskickliga spelare. Det var rolig fotboll. Men den stora skillnaden var att jag fick en tränare som trodde på mig. Då blir man en bättre spelare, det är helt naturligt.
Andreas självförtroende växte, han var synnerligen delaktig i de båda mästerskapen 2002 och 2003. I den näst sista matchen säsongen 2003, borta mot Halmstads BK, var det han som genom sina två mål säkrade klubbens andra raka SM-guld. Zoran Lukic sa att Andreas Johansson var den bäste spelaren i Djurgården men att han hade ett problem: »Andreas har inte fattat hur bra han är. Den dagen han förstår det kommer han att uträtta mycket mer.«
I dag skrattar Andreas mest åt sin gamle tränare.
– Äh, det kom alltid olika utspel från Zoran. Han kunde ju säga saker som att jag var mentalt svag.
Tog du åt dig?
– Nej, jag hade inga problem med det. Jag anade ju att han bara ville provocera mig för att jag skulle bli bättre. Och för att han gillade mig som spelare.
Vad lärde du dig av Zoran?
– Det var nog hans osvenska och kaxiga attityd som smittade mest. Han pumpade oss fulla med självförtroende, tills vi trodde vi var världsbäst. Det var en rätt skön sida hos honom.
Det var alltså så ni kände er under guldåren: du, Kim, »Isak«, Dorsin och de andra?
– Ja, faktiskt. Vi kände att om vi bara ville, så skulle vi vinna matchen. När vi var som allra bäst, under det andra året, var det bara frågan om hur mycket vi skulle vinna matchen med. Så bra kände vi oss. Det var en väldigt cool känsla.
Trots överlägsenheten i Allsvenskan lyckades Djurgården inte ta sig igenom Champions League-kvalet. I matcherna mot Partizan Belgrad 2003 fick bara en spelare godkänt av Zoran Lukic: Andreas Johansson. Han spelade fram till ett mål i Belgrad och gjorde ett själv i Stockholm. I Offside sa Lukic:»Han var den enda som hängde med i tempot hela tiden. Det är så han funkar – ju tuffare motstånd, desto bättre är han.«
Sedan tillade tränaren: »Men ibland känns det som att han väljer när han ska vara bra och inte. Det funkar inte – en internationellt duktig spelare måste vara bra alltid.«
Andreas Johansson ger honom delvis rätt.
– Jag hade nog en för svajig lägstanivå, ibland kunde jag komma ur matcherna längre än jag ville. Det kanske jag jobbar mer med i dag.
Vad berodde det på?
– Jag vet inte, jag kanske är mentalt svag! Allvarligt talat, det var inte världens lättaste att spela som nummer 10 i Djurgården. I många matcher visste motståndaren att de skulle markera mig, eftersom de på så vis förstörde mycket av Djurgårdens spel.
Mot Juventus i kvalet 2004 visade Andreas Johansson åter sin klass genom att iskallt placera en straff bakom Gianluigi Buffon nere på Stadio delle Alpi.
– Det var på övertid i första halvlek och jag minns att jag tänkte: »Gör mål nu bara! För helvete, sätt den bara!« Och han gick åt det ena hörnet, medan jag sköt i det andra.
Kim Källström, Andreas Isaksson och Mikael Dorsin hade då redan lämnat Djurgården. Andreas Johansson var kvar. Han var fortfarande lagets motor, nu med en ny omgivning, talanger som Tobias Hysén och Fredrik Stenman. Men det var inte samma känsla som 2002 och 2003. Han kände att han inte hade mer att bevisa i Allsvenskan. Det var dags, även för killen från Mellerud, att gå vidare.
Staden Wigan ligger mitt emellan Manchester och Liverpool och har utöver oräkneliga kolgruvor producerat tre kändisar av rang: skådespelaren Sir Ian McKellen, The Verves sångare Richard Ashcroft (hela gruppen studerade i staden) och den fåraktige »flygmalajen« George Formby, som var Storbritanniens bäst betalde underhållare under kriget.
Utanför stationen pekar en skylt mot »Wigan Pier«. En smula förvånande, eftersom denna drygt meterlånga brygga det senaste seklet har fått stå som en förklenande symbol för den lilla staden i nordvästra England.
Det började med ett music hall-skämt. George Formby Senior, pappa till flygmalajen, var även han en framstående komiker som på 1910-talet älskade att skoja om att hans favoritbadplats var Wigan Pier. Skämtet drev med den slitna gruvstaden Wigan, långt från Brighton och andra badorter vars sirliga sekelskiftesbyggen sköt ut som spjut i havet. Från Wigan Pier lastade man istället ner kol i pråmarna som trafikerade kanalen mellan Liverpool och Leeds.
20 år senare skrev författaren George Orwell Road to Wigan Pier, en kritisk och detaljerad betraktelse över de brittiska gruvarbetarnas helvete: »Every miner has blue scars on his nose and forehead, and will carry them to his death. The coal dust, of which the air underground is full, enters every cut, and then the skin grows over it and forms a blue stain like tattooing, which in fact it is. Some of the older men have their foreheads veined like Roquefort cheeses from this cause.«
Nu är det mer än 15 år sedan Margaret Thatcher stängde den sista gruvan. Några år senare var även Wigan Athletic på väg att slå igen, klubben låg i trean och var på gränsen till konkurs. Efter varje match samlade funktionärer pengar i spänner som oavkortat gick till spelarlöner.
Det var då affärsmannen Dave Whelan kom in i bilden. Whelan, med ett förflutet som spelare i Blackburn Rovers, hade 1978 köpt sportbutiken JJB i Wigan för 7 400 pund. Utifrån den byggde han upp ett imperium och i mitten av 90-talet, när han gick ut på aktie-marknaden med sitt företag, fyrdubblade han sin förmögen-het över en natt. I stället för att skatta bort pengarna såg han möjligheten att hjälpa sin hemstad att få ett fotbollslag av rang.
När Whelan 1995 förutspådde att klubben skulle spela i Premier League inom tio år skrattade alla supportrar åt honom. Skulle en klubb som aldrig varit högre än division två och som hotades av konkurs, spela mot lag som Liverpool och Manchester United? Fem år senare byggde Whelan klubbens nya arena på mark som han hade köpt för bra pris i rätt tid, och allt fler fans började inse att deras nye ordförande menade allvar.
När jag hälsar på hos stadens informationschef, Chris Dunbar, berömmer han Dave Whelans beslutsamhet och självförtroende och berättar stolt om 200 000 fler besök och 11 miljoner extra pund till staden – bara under det första året i Premier League. Dunbar målar bilden av en stad som är »proud of the past, looking into the future«, en stad som dessutom bestämt sig för att vända andra kinden till och utnyttja skämtet om Wigan Pier genom att förvandla området kring den gamla bryggan till stadens främsta turist-attraktion. Den slitna arbetarstadsdelen i centrala Wigan renoveras och fram växer ett kulturkvarter fyllt av restauranger, hotell och muséer, med förebilder som Temple Bar i Dublin och hamnkvarteren Albert Docks i Liverpool. Jag har svårt att förstå att spelarna i Wigan Athletic föredrar den rätt dystra och slitna industristaden Manchester framför denna småstad som nu fylls med gågator, smarta shoppingarkader och en blandning av gamla pubar och nya barer.
Fotbollen har lyft staden Wigan.
Men Andreas Johansson har knappt varit med på resan.
Träningsanläggningen ligger pittoreskt inbäddad mellan gröna kullar. Jag kommer dit två dagar före bortamatchen mot Arsenal, och blir förvånad över den slappa atmosfären. Spelarna går inte exakt på högvarv. Och först mot slutet av passet lämnar managern Paul Jewell sitt kontor för att gå bort till spelarna.
Jag blir presenterad för Ed Jones, född och uppvuxen i Schweiz med engelska föräldrar. Ed hamnade i Wigan tack vare sin flickvän. Nu producerar han klubbens matchprogram och bistår spelare som Henri Camara och Pascal Chimbonda med olika sociala sysslor – Ed pratar både franska och tyska efter åren utomlands. Den här dagen ska han hjälpa fransmannen Chimbonda att lacka om bilen och se till att senegalesen Camara får fart på sitt iTunes.
Annars är Ed Jones numera främst författare. Efter en misslyckad karriär som basist i gruppen Tansads (»det värsta namnet någonsin på en grupp«) skrev han boken This is Pop – The Life and Times of a Failed Rock Star. I den berättar han om Tansads stora framträdande i Wigan, den där gången man hade en okänd grupp som hette The Verve som förband. Resten är, säger Ed Jones, och parafraserar The Verves mest kända låt, hans egen Bitter Sweet Symphony.
Ed Jones bok sålde långt bättre än Tansads skivor, så pass att förlaget Time Warner försett sig med rättigheterna till hans kommande bok Northern Soul, berättelsen om Wigan Athletics första år i Premier League.
– Det finns en stark stolthet i den här staden kring vad laget lyckats åstadkomma sedan man 1978, till slut, valdes in i ligan. Det krävdes 34 försök, säger Jones.
Det var nämligen så det fungerade fram till början av 80-talet. Det räckte inte med att vinna högsta amatörserien. För att komma in i ligasystemet fordrades att två tredjedelar av klubbar som Manchester United och Arsenal skulle rösta på klubben i fråga, vilket i sin tur innebar att kanske bara en eller två nya klubbar per årtionde valdes in. Intresset för en obetydlig klubb i nordvästra England, mest känd för sina skitiga kolgruvor, var inte överväldigande bland klubbarna i södra England.
Ed Jones förklarar att klubbens korta tid i ligan också är en del av poängen i hans bok. Wigan Athletic är en unik elitklubb, eftersom det inte finns någon fotbollshistoria i staden. Ända fram till det senaste årets framgångar har Wigan och idrott varit synonymt med ett av världens bästa rugbylag, Wigan Warriors.
Henri Camara kommer förbi och påminner om sitt iTunes. Jag är på vippen att säga något syrligt om en strumpträff i Japan-VM. Men jag hejdar mig. Istället tar jag farväl av Ed Jones. Vi kommer överens om att ses på Highbury på söndag.
Jag vandrar över till klungan av reportrar från tidningar som The Wigan Reporter, The Wigan Observer och Manchester Evening News. Efter träningen håller Jewell en kort presskonferens. Han ombeds summera säsongen och jämföra förväntningarna med ut-fallet. Flera artiga frågor ställs, självklara svar ges. Den 42-årige Jewell, med bakgrund som forward i Wigan och Bradford, är en hjälte i klubben och bland fansen – och behandlas med respekt även av journalisterna. Han inte bara tog laget till högsta divisionen för första gången i klubbens historia, nu har han medverkat till att laget slutar på övre halvan och dessutom fört dem till en ligacupfinal. På bred nord---engelsk dialekt säger Jewell att han självfallet vill se att Wigan blir »party poopers« på söndag och att hela säsongen varit en enda lång »highlight« för klubben.
Presschefen Matt McCann har bett mig fånga Jewell efter presskonferensen, då jag fått löfte att ställa några frågor om Andreas Johansson. Den lilla frågestunden blir kortare än jag anat:
Ni spelar klassiskt 4-4-2. Hur kommer det sig då att ni var intresserade av en kontinental nummer 10?
– Andreas är en bra fotbollsspelare, han är formbar och kan fungera både som mittfältare och anfallare. Han hade det lite svårt när han kom hit, både med tempot och att han inte var i fysisk form. Men nu är han ifatt.
Vad ska Andreas göra för att få mer speltid?
– Well, det föredrar jag att prata med Andreas om.
Paul Jewell vänder sig om, ropar till någon ute på planen och kastar en snabb blick mot presschefens håll. Jag skyndar på:
Tror du att han får mer speltid nästa säsong?
– Men hallå, vad är det här för frågor?! Det här vill jag inte svara på!
Paul Jewell stirrar förargat mot Matt McCann, vänder på klacken och lämnar intervjun. McCann ler generat mot mig.
Efter träningen säger Andreas Johansson:
– Jag vet inte vad det var med honom i dag. Han var på jävligt dåligt humör. Det brukar synas redan när han kommer ut på träningen, på kroppsspråket. Och det var tydligt i dag.
Trots att mittfältaren Gary Teale är avstängd tror inte Andreas att han kommer att få spela på söndag. Men han vet inte. Det vet man aldrig i den här branschen, säger han.
Andreas Johansson har aldrig riktigt kommit in i den där startelvan han var så säker på.
– Det var leriga planer i början och tempot var mycket högre än jag hade anat. Det var många duktiga fotbollsspelare, framför allt var de bollskickliga. Och jag själv var för fan rent medioker hela den våren. Det gick bara att vara arg på sig själv, inte på omgivningen. Det var lite snopet.
Det första halvåret som proffs i England, i andra-divisionen, fick Andreas Johansson bara spela tolv minuter, i en match hemma mot Stoke.
– När den säsongen var över och vi hade gått upp i Premier League tog jag ett snack med managern. Han sa att vi fick se det som att jag hade acklimatiserat mig och att både han och jag nog tyckte att det hade tagit längre tid än vi hoppats. På en skala ett till tio hade jag kommit till fem, som han såg det. Men han sa också att han visste att jag hade mer att ge.
Andreas Johansson säger att han nog gjorde sig skyldig till en underskattning av engelsk fotboll i allmänhet och Wigan Athletic i synnerhet.
– Om man är med i The Championship och vinner vecka efter vecka mot klassiska engelska fotbollslag, då är man nog rätt bra.
Det första halvåret blev en rejäl tackling av Andreas Johanssons självbild. Att få den på bortaplan i nordvästra England kändes ordentligt.
– Jag har varit med om motgångar tidigare i karriären. Men om man ser till hur lite jag fick spela det första halvåret, jämfört med de förhoppningar jag hade, så var det naturligtvis min största motgång. Det gick verkligen inte så lätt som jag trodde.
Men till slut, den sista månaden den våren, gick det bra på träningarna. Det tyckte de andra spelarna också.
Uppryckningen ledde till att han fick chansen redan i Wigans allra första match i Premier League, hemmamötet mot regerande mästarna Chelsea. Intresset var enormt, matchen bevakades bland annat av Al-Jazira som hade förälskat sig i bilden av Davids möte med Goliat.
I den 86:e minuten byttes Andreas in istället för Henri Camara. När jag pratade med Ed Jones spekulerade han i hur Andreas Johanssons säsong skulle ha sett ut om den där volleyn hade hamnat i nätmaskorna istället för uppe på läktaren. Andreas värjer sig mot resonemanget.
– Det var klart att jag funderade lite efter matchen. Men om man går och tänker på sånt en längre tid, då blir man ju dum i huvudet. Vad jag kan säga är: om det hade varit under en senare tidpunkt i ligan, när jag mer hade kommit in i det hela, då hade jag nog tagit ner bollen och gjort ett bättre avslut.
Istället, någon minut senare, drog Hernan Crespo på en skruvad volley från tjugo meter. 1-0 till Chelsea, på övertid.
– Känslan efter matchen var ändå positiv. Vi kunde mäta oss med Chelsea, de regerande mästarna. Helheten var viktigare än förlusten. Vi kände att vi nog kunde plocka en del poäng och den känslan tog vi med oss.
Så blev det. Efter tolv omgångar låg Wigan överraskande på en andra plats i tabellen, med endast suveränerna Chelsea framför sig. Därefter mötte man fyra av de fem andra topplagen på raken. Efter fyra raka förluster trodde alla att klubben skulle rasa genom tabellen. Men Paul Jewell lyckades övertyga sina spelare att det inte var topplagen man skulle slå. Wigan började vinna igen.
Nu, i säsongens sista match, på Highbury, signalerar båda klubbarna för byte i den 73:e matchminuten. Ställningen är 3-2 till Arsenal. Matchen står och väger. Vid sidlinjen står två nummer 8, Arsenals Fredrik Ljungberg och Wigans Andreas Johansson. Andreas har chansen att ge Paul Jewell ett positivt minne att ta med sig över sommaren.
Från det ögonblick de båda svenskarna springer in på planen förflyter exakt 44 sekunder innan domaren Uriah Rennie visar upp sitt röda kort för Andreas Johansson. Ordföranden Dave Whelan säger efter matchen, på väg in i bussen, att »grabben kommer i alla fall att hamna i historieböckerna«.
Andreas Johansson intar en obesvärad attityd när han berättar vad som hände.
– Arsenal fick en frispark. Henry chippade bollen till Ljungberg, som sprang sig fri. Det var ingen som plockade honom, så jag tog rygg på honom och höll honom lite i armen.
Han håller med om att det var straff, förseelsen skedde trots allt inne i straffområdet. Han räknade med gult kort.
– Att jag fick rött var ju ett horribelt domslut. Men det hade varit värre om det hänt i en viktigare match än den här, som inte betydde så mycket för oss. På Highbury var det bara feststämning eftersom det var den sista matchen, många verkade knappt veta vilket lag som Arsenal mötte.
Andreas Johansson lämnade planen utan protester.
– Jag blev nog mest matt av domslutet. Och det hjälper ju inte att bli förbannad.
Sammanlagt spelade Andreas bara sex matcher från start sin första säsong i Premier League, i tio matcher kom han in som avbytare. I ytterligare sex fick han sitta kvar på bänken, i nästan hälften fick han inte ens sitta där. Han gjorde fyra mål.
Självklart är han inte nöjd. Frågan är hur han ska bära sig åt för att få förtroendet. Han har trots allt varit ett och ett halvt år i Wigan.
– Jag är besviken över att inte ha spelat mer, men samtidigt känner jag att det går åt rätt håll. Våren som gick var mitt klart bästa halvår i Wigan, jag var inblandad i de flesta matcherna. När jag väl fick chansen kände jag varje gång att jag tillförde något.
Vad har du för mål nu, med två år kvar på ditt kontrakt?
– Mitt mål är så klart att spela i Barcelona… Men första målet är att ta en ordinarie plats här, att göra en riktigt bra nästa säsong. Jag vill göra fler mål och vara mer delaktig. Vi snackar inte om att vinna VM-guld eller något sånt. Då måste jag dessutom först komma tillbaka i landslaget.
När pratade du med dem senast?
– Det var i våras. Roland ringde och uppmuntrade mig efter målen jag gjorde mot Tottenham och Bolton.
Vad skulle kunna hända för att du skulle söka dig någon annanstans?
– Om klubben säger att de inte vill ha mina tjänster. Men det finns inget i dagsläget som tyder på det.
Jag säger att Jason Roberts, lagets skyttekung, ju nyligen sålts till Blackburn Rovers. Och föreslår att det möjligen skulle förbättra hans chanser.
– Det var synd, han är en bra spelare. Men säljer de en så köper de en ny. I fjol tror jag klubben sålde sju och köpte åtta spelare. Så det spelar ingen roll.
Han får rätt. Bara några dagar senare gör klubben sitt dyraste köp någonsin genom värvningen av Emile Heskey för 73 miljoner kronor.
En forward mer eller mindre är inte heller Andreas Johanssons största problem. För faktum är att Paul Jewell fortfarande inte vet om han har en anfallare eller en mittfältare till sitt förfogande – trots att Wigan studerade Andreas Johansson på plats nio gånger innan de värvade honom. Paul Jewell spelar klassiskt 4-4-2, i hans system finns ingen plats för en nummer 10, en finsnickare i utrymmet mellan mittfält och anfall.
När jag pratar med Ed Jones ser han en Ted Sheringham i Andreas, en intelligent spelare, en sådan spelare som Wigan inte har men borde kunna använda. Andreas skiner upp över jämförelsen.
– Vi påminner om varandra i spelstil. Varken Sheringham eller jag är väl tillräckligt snabb för att springa i djupled, så då får man ju gå ner och hämta boll.
– Jag vet inte om jag skiljer mig så mycket från andra spelare, men jag gillar ju att hitta hålet mellan mittfält och forward. Och man måste kanske ha ett visst intelligent offensivt tänkande för att spela som nummer 10, som släpande forward.
Man skulle kunna sammanfatta din situation i Wigan: »Han är svensk, han är snäll och vill spela på en plats som inte finns.«
Andreas skrattar.
– Eller hur? Visst låter det som Mission Impossible?
Är du rentav för snäll?
– Det beror på hur du menar. Jag är snäll mot min flickvän. Så visst: jag är snäll. Men inte för snäll.