Han är lagkapten för svenska mästarna IFK Göteborg. Han har gjort över hundra landskamper och är given i det landslag Lars Lagerbäck tar till EM i sommar. Ändå kvarstår frågan: Vem är Niclas Alexandersson? Offside sökte svar genom att följa 37-åringen under hans värsta försäsong någonsin.

Text: Anders Bengtsson
Foto: Peter Widing

Varför? Frågan återkommer ofta de här dagarna. Niclas Alexandersson försöker tränga undan tankarna, vara positiv, fokusera på träningen och motivera smärtan med att det är nödvändigt. Ibland lyckas han. Det är bara några minuter tills tränaren blåser i visselpipan, 15 varv på inomhushallens löparbana ska klaras av i maxtempo, han vet att det kommer att göra ont men håller det för sig själv.
Niclas ser sig omkring i inomhushallen. Inte ens de vanligtvis högljudda Pontus Wernbloom och Stefan Selakovic skämtar. Niclas slänger av sig den blåvitrandiga mössan och börjar stretcha. Han försöker komma åt högra skinkmuskeln, den som gör så ont på grund av det roterande bäckenet. Även ljumsken ömmar en aning, men frakturen i benet från i höstas känner han inte av. Däremot har han tejpat högra vristen, precis som han har gjort de senaste tjugo åren. Hur många meter tejp som gått åt på vägen kan han inte ens föreställa sig.
Det här är Niclas tjugoförsta försäsong. Det har varit den jävligaste av alla, både fysiskt och psykiskt. Det har varit landslagsturné till Costa Rica och USA, tre träningsläger med IFK Göteborg, nio pass i veckan, ökad löpträning och mer styrketräning än någonsin. Sedan början på december har han haft ont någonstans varje dag. Han säger att den 37-åriga kroppen går på »konstgjord andning«. Regelbundna kortisoninjiceringar, massage och besök hos kiroprakter är numera måsten. Och nu ska han springa sitt tredje löptest på tre månader. Det kallas formellt för Coopertestet, i praktiken innebär det att man ska köra skiten ur sig genom att springa 3 000 meter så fort man kan.
Den här gången tar det Niclas elva minuter och två sekunder att komma i mål. Tiden är tre sekunder sämre än senast och räcker bara till en mittenplacering i truppen. Hans maxpuls – 192 slag i minuten – är högre än han trodde att han kunde ha.
Niclas sneglar på Pontus Wernbloom och tänker på Håkan Mild som alltid dominerade de här testerna när han var aktiv. Pontus och Håkan påminner om varandra. I dag sprang Pontus in på en tid som var 55 sekunder bättre än Niclas, lagkamraten är oerhört nöjd med att vara snabbast för dagen.
Pontus Wernbloom är Niclas raka motsats: ung, högljudd, spontan och hela karriären framför sig. Niclas är inte avundsjuk. Just nu är han bara glad för att ännu ett Coopertest är över.
Han återgår till stretchingen och tänker att detta kan vara sista säsongen. Det måste vara det.

Niclas gamla lagkamrat Magnus »Turbo« Svensson försökte verkligen att minnas något som stack ut.  Det enda han kom på var att Niclas, till skillnad från alla andra, alltid vek sina kalsonger och prydligt hängde upp sina tröjor på galgar när de delade hotellrum i landslaget.
– Annars tror jag aldrig att det har hänt något konstigt i Niclas liv. Han har full koll på allt han gör. En perfekt människa, sa »Turbo«.
Mattias Hed, Niclas bästa kompis under de första åren i Halmstads BK, höll med:
– Han hamnar aldrig i situationer som han inte kan hantera.
Niclas lagkamrat från både Halmstad och IFK, Robert Andersson, skrattade och sa:
– Lycka till, du kommer aldrig att hitta något på Niclas.
Ex-målvakten Håkan Svensson gjorde det till ett uppdrag:
– Jag ska fan gräva djupt i de halländska skogarna. Något måste den jäveln ha gjort. Så många år som han har hållit på.
Håkan Svensson återkom aldrig. Kanske gräver han än.
Efter ytterligare samtal till landslagskollegor, gamla tränare och klubbkompisar var i varje fall tre saker uppenbara; Niclas är Sveriges, nu aktiva, mesta och äldsta landslagsman tack vare sin professionella inställning. Niclas är också oerhört lugn och Niclas är väldigt trevlig.
En dag i slutet på mars sitter vi i hans svarta Mercedes, på väg till kiropraktorn Torbjörn Kornbakk. Den före detta OS-brottaren har behandlat spelaren för olika krämpor sedan Niclas kom tillbaka från sina proffsår i England. Nu ska det roterande bäckenet prepareras inför Supercupfinalen mot Kalmar FF.  
– Det är väl ingen hemlighet att jag är en lugn person. Så har det alltid varit, säger Niclas och kör med god marginal under hatighetsbegränsningen.
Han säger att han är medveten om att han av många uppfattas som blyg, på gränsen till tråkig. Men han vill nyansera bilden.
– Jag är bara eftertänksam. Jag sitter hellre och lyssnar. Har jag något att tillägga gör jag det. Annars är jag tyst. Så det gör väl att journalisterna inte precis kommer till mig om de vill ha några kontroversiella kommentarer. Det gör andra så mycket bättre.
När jag satte mig i bilen ursäktade sig Niclas för att det var så stökigt. Det låg två pärlhalsband som hans barn hade gjort i skolan i passagerarsätet. Och så en barnmössa ovanpå handskfacket. Jag frågade om han var pedantisk.
– Nej, det är många som tror det. Men det är jag inte, sa han.
När han hade startat motorn ville han utveckla sitt svar.
– Pedantisk är jag absolut inte. Frågar du min fru så kommer hon att hålla med mig. Det är hon som är pedantisk. Jag gillar bara att ha ordning på mina saker. Alltså, att veta var mina saker är, inte hur de ligger.

Niclas Alexandersson föddes 1971 och växte upp i halländska Vessigebro, ett samhälle med knappt 1 000 invånare. Föräldrarna drev familjeföretaget Gustav Alexandersson AB, en rörelse som specialiserat sig på försäljning av tillbehör till jordbruksmaskiner. Pappa Lennart var en bra spelare och gjorde totalt 21 allsvenska matcher för Halmstads BK.
Historien om att Lennart band fast sin sons högerfot i en stol för att Niclas inte skulle bli lika enfotad som han själv är sann.
– Jag blev nästan rädd när jag fick bollen på vänsterfoten, så dålig var jag, berättar Lennart. När jag märkte att Niclas gillade att sparka boll, ja då tänkte jag bara göra honom en tjänst. Han var väl ett par år gammal när jag band fast hans högerben i barnstolen, och snart därefter sparkade han lika bra med vänstern som med högern.
Niclas var redan som barn väldigt försiktig och tystlåten. Han minns att han inte sa ifrån ens den gången när hans tjejkusin rev honom i ansiktet så att han blödde. Det enda busiga han gjorde var att skjuta på bilar med ärtrör.
När han var sju började han spela i Vessigebro BK:s P10-lag eftersom det inte fanns tillräckligt med spelare i hans egen ålder. Den tvåfotade talangen dominerade trots att han var minst i gänget. Pojklagstränaren, Mats Andersson, minns taktiken väl:
– Spela Niclas så fort ni får bollen.
Som 14-åring debuterade Niclas på högerkanten i A-laget i division sex. Bakom honom, på högerbacken, spelade pappa Lennart, 39 år. Niclas farfar Gustav, som var 64, försökte övertala tränaren att han skulle få sitta på bänken, men fick nobben.
– I en liten ort som Vessigebro är jantelagen stor, så det var några i klubben som inte tyckte det var en rolig idé med tre generationer Alexandersson i laget samtidigt, säger Lennart.
Sommaren 1988 lämnade Niclas Vessigebro BK för Halmstads BK. Han började träna med juniorerna men blev snart uppflyttad till A-laget tillsammans med sin nya kompis Niklas Gudmundsson. Tränaren Stuart Baxter, som Niclas än i dag anser vara den bästa tränaren han haft, minns första intrycket av den tyste och försiktige spelaren.
– Det första som slog mig var att han var väldigt, väldigt blyg. Så försiktig att jag hann tänka: »Han är alldeles för blyg för att lyckas.« Men jag insåg snabbt att jag hade fel. Han var bara jäkligt bra uppfostrad. Han hade en trygghet som var slående. Och han var redan då oerhört klok och målmedveten. Sa man något till honom på en träning, så gjorde han precis det man önskade sig av honom på träningen efter. Han omsatte mina råd och min information till handling på ett sätt som jag än i dag inte sett någon annan spelare göra.
Tillsammans med Niklas Gudmundsson åkte Niclas över till Liverpool för en veckas träning med klubben. De mötte spelare som Bruce Grobbelaar, John Barnes och svenske landslagskaptenen Glenn Hysén.
– Jag stod och pratade med tränaren Kenny Dalglish samtidigt som Niclas tränade med Liverpools A-lag, säger Baxter. Kenny tittade på Niclas, sedan på mig, sedan på Niclas igen, innan han sa: »Den där killen, han kommer att bli hur bra som helst.« Jag var chockad. Niclas dominerade träningen, slog tunnlar, glidtacklade och spelade med en pondus som jag inte trodde han hade.
Tillbaka i Halmstad dröjde det inte länge förrän Niclas var given i Baxters startelva. Första allsvenska starten kom mot Malmö FF 1989.
Sex år senare gjorde Niclas sin sista men också bästa säsong i HBK. Under 1995 vann Halmstad bland annat finalen mot AIK i Svenska cupen, vilket gjorde att laget kvalificerade sig för Uefacupen där man senare besegrade storlaget Parma med 3-0. Niclas blev också utsedd till Allsvenskans bästa mittfältare och vann priset som »folkets lirare«.
Trots framgångarna lämnade avskedet en bitter eftersmak. När tränaren Mats Jingblad lämnade HBK för IFK Göteborg följde Niclas med, något som startade en het diskussion i Fotbollssverige. IFK Göteborg, som gjort sig ekonomiskt välmående efter spel i Champions League, finkammade den svenska fotbollsmarknaden och värvade i princip vem de ville. De säljande klubbarna kände sig överkörda och trots att IFK också köpte Teddy Lucic från Västra Frölunda och Andreas Andersson från Degerfors, var det Niclas övergång som debatterades mest. Halmstads starke man, Stig Nilsson, var upprörd när han pratade med Aftonbladet 1995 och anklagade IFK för att utarma svensk fotboll: »De plockar de spelare som vi andra fostrat. Snart tar de väl min villa i Söndrum också.«
Niclas minns hur Stig Nilsson sågade honom i direktsänd TV när han fått reda på att han bestämt sig för att gå till IFK Göteborg:
– Han ville att jag skulle flytta utomlands, så att de skulle få mer pengar. Men jag kände mig inte mogen, jag tyckte det kändes som ett bra steg att först gå till IFK. Jag hade spelat i Halmstad i sju år och kände att jag inte förtjänade kritiken. Med allt som hände runt övergången förstörde det mycket känslan jag hade för Halmstad. Jag fick inte ens åka med på avslutningsresan med laget efter säsongen. Jag var inte välkommen, hette det.
Niclas två säsonger i IFK gav ett SM-guld, spel i Champions League – han avgjorde matchen mot Milan – och en fast plats i landslaget. Hösten 1997 började klubbarna i Europa visa intresse. Niclas kände sig redo att flytta.
– 26 år gammal var jag. Det kändes lagom. Så är det inte riktigt i dag. Nu sticker man innan man gjort allsvensk debut. Jag tillhör väl den gamla generationen. För mig handlade det om trygghet. Kanske tog det längre tid för mig för att jag kom från ett litet samhälle. Först kändes Halmstad stort när jag flyttade dit, sedan kändes Göteborg som en riktig storstad. Innan jag skrev på för Sheffield Wednesday la Udinese ett bud på mig. Utan att jag sa det till någon, hoppades jag innerst inne att IFK skulle tacka nej. Det kändes inte rätt då. Och sen trivdes jag så bra i IFK. Men med Sheffield var det annorlunda. Jag tog chansen.
Niclas stannade i England i sex och ett halvt år. Bortsett från att hans korsband gick av första säsongen – vilket tvingade honom till sju månaders rehabilitering – var tiden i Sheffield Wednesday en succé. Efter två mål mot Manchester United hösten 1998 kallades han »Saint Niclas« av supportrarna, som senare utsåg honom till lagets bästa spelare under hans sista säsong.
Niclas gillade sitt nya liv. Man tränade mindre än i Sverige, allt handlade om att förbereda sig inför kommande match. Han hade tid att umgås med sin nyfödda dotter Tilda och sin fru Frida, som han träffade som 20-åring.
Hade inte Sheffield Wednesday åkt ur Premier League strax innan EM 2000 hade Niclas stannat kvar i klubben. I stället gjorde han klart med Everton där tränaren Walter Smith gav honom stort förtroende. Han startade matcherna när han var frisk. Men det gick inte så bra för laget och i mars 2002 sparkades Smith. Den nye tränaren, David Moyes, införde ett nytt spelsystem, där 4-3-3 allt oftare tillämpades eftersom det passade Wayne Rooney bättre. Niclas hamnade ofta på bänken.
Därför var hans plats i den svenska truppen kraftigt ifrågasatt när VM inleddes i Japan 2002.
Fotbollsexperterna ville inte se honom i startelvan i VM-premiären. Expressens Mats Olsson skrev att Niclas »i nuvarande form ger mig mardrömmar«. Niclas sågades, han var ett tråkigt val, Niclas minns att någon krönikör skrev: »Startar Alexandersson så spyr jag«.
När matchen startade, stod Niclas ändå på högermittfältspositionen. Efter Niclas 1-1 mål i den 59:e minuten, skickade Niclas lillebror, Daniel, ett mail till krönikören: »Har du spytt än?«

Niclas tittar ut genom fönstret på Kamratgårdens matsal. Han ser snön yra omkring i den kalla marsvinden.
– Man trodde ju att våren skulle komma, säger han på sin omisskännliga halländska.
Han konstaterar att det är den sista försäsongsveckan – för den här gången.
– Innan vi började i vintras kände jag att jag hade några säsonger kvar i kroppen. Men efter de här månaderna är jag inte så säker. Hade man sluppit försäsongsträna hade jag nog kunnat hålla på ett tag till. Men man känner att det är svårt att motivera sig för ett tredje Coopertest, eller ännu ett pass i gymmet. Det gör ont, både fysiskt och psykiskt.
Matsalen är tom och Niclas rör varsamt runt med en plastsked i sin kaffekopp.
– Men det är konstigt, för om jag själv inte är på topp får jag dåligt samvete gentemot de andra i laget och då pressar jag mig kanske mer. Jag är ju ändå lagkapten.
Mobilen ringer, han tittar på displayen.
– Jaha, det är nog förbundet, säger han och reser sig från stolen.
Samtalet handlar om hur Niclas ska ta sig till och från landskampen mot Brasilien i London. Vill han ta den tidigare flighten hem dagen efter match? Niclas säger att de får kolla med Anders Svensson och höra vad han tycker, Niclas bryr sig inte. Han avslutar samtalet så fort han kan, han gillar inte att prata i telefon.
Jag kommenterar att det är två dagar fram till landslagstruppen offentliggörs och att han redan får beskedet om att han är uttagen till vad som ska bli hans 106:e landskamp.
Niclas skruvar på sig och säger:
– Jo, men kanske vill de bara kolla så att man är frisk och att det funkar. Jag tar inget för givet.
– Allvarligt? säger jag.
– Eller det är klart, det hade ju varit konstigt om jag inte hört något om jag inte blev uttagen. Då hade kanske Lars eller Roland ringt.
Konstigt? Niclas gjorde sin första pojklandskamp 1988, har haft med fotbollsförbundet att göra i över 20 år och har spelat i varenda landslag som finns (till och med två matcher för B-landslaget). Räknar man in samtliga pojk-, junior-, OS-, U21- och A-landskamper som Niclas har gjort, är han Sveriges mesta landslagsman genom tiderna.
Så jo, det skulle varit konstigt om Lars eller Roland inte hade ringt om de plötsligt fick för sig att klippa navelsträngen. Att peta Niclas Alexandersson hade varit ett lika spektakulärt beslut från Lagerbäck och Andersson som det var att skicka hem Zlatan från landslagslägret i Göteborg.
Första gången Niclas blev uttagen till A-landslaget var hösten 1993. Sverige var redan klart för VM i USA, Anders Limpar lämnade återbud på grund av skada och landslaget skulle ner till den avslutande kvalmatchen borta mot Österrike. Niclas låg ute i fält med idrottsplutonen utanför Halmstad. I de halländska skogarna såg han hur ett reporterteam från någon kvällstidning kom emot honom. Första frågan löd: »Hur känns det?« Niclas fattade ingenting.
– Jag hoppades väl lite att jag skulle vara aktuell, det hade gått bra för mig i Halmstad i några år. Men eftersom jag låg ute i skogen i några dagar hade jag inte koll på att Limpar var skadad.
Niclas blev bortplockad från sin tjänstgöring, åkte till Wien och gjorde ett inhopp i andra halvlek. När jag pratar med dåvarande förbundskaptenen Tommy Svensson berättar han att han, på plats i Österrike, blev djupt imponerad av Niclas, mest av hans verbala förmåga. Det var kutym att man vid sin debut skulle hålla tal inför gruppen. Tommy minns en lugn, pedagogisk och förberedd Niclas Alexandersson och säger att han där och då insåg att spelaren skulle klara sig mycket bra i landslagsmiljön.
När jag berättar för Niclas vad Tommy Svensson sagt, skrattar han.
– Jag kommer ihåg det. Grejen var ju att i och med att vi var kvalificerade så hade förbundet bjudit in minst 60 sponsorer till middagen. Så det var ett stort tal. Men jag hade förberett mig, tränat lite i huvudet. Sån är jag, jag vill att allt jag gör är så bra det kan bli. Ska jag åka på kryssning med familjen sitter jag i flera timmar och kollar på internet vad det finns för mat, vad barnen kan hitta på och så.
Niclas tömmer sin kaffekopp.
– Det är precis som med fotbollen. Jag har alltid försökt vara så förberedd som möjligt, tänkt igenom situationer som kan uppstå, verkligen lyssnat på tränaren. Det är nog inte alla som gör det… Jag vill inte lämna något åt slumpen. Gör jag det, lämnar något åt slumpen alltså, då mår jag inte bra.
Jag berättar vad Stuart Baxter säger om Niclas lyhördhet. Att han gör som han blir tillsagd, men också tänker själv. Att Baxter inte tycker det är vanligt bland fotbollsspelare, och tror att Niclas personlighet är bidragande till hans lyckade karriär.
– Så kan det vara, säger Niclas. Men jag har också lärt mig att ibland spelar det ingen roll hur mycket du lyssnar på tränaren eller försöker att vara tålmodig. Man måste inse när man inte räcker till. Som i England på slutet.
Efter VM-målet på David Seaman 2002 gick nämligen karriären i stå. De sista två åren i England blev en lång pina. Tränare Moyes petade honom ur Evertons startelva och Niclas tappade sin plats i landslaget. Han förlorade både spelglädje och självförtroende.
– Moyes var bra mot mig ändå, säger Niclas. Jag var helt enkelt inte tillräckligt bra. Jag började lyssna på publiken när jag spelade, hörde dem mycket tydligare. Fick jag chansen var jag feg, vågade inte ta initiativ. Han gjorde rätt som petade mig. Efter ett tag tyckte jag nästan bara det var skönt att slippa åka på reservlagsmatcherna. Jag var hellre hemma med familjen och tog det lugnt. Motivationen var borta.
Jag försöker få Niclas att säga att han tänkte lägga av med fotbollen.
– Nej, så var det väl inte. Men jag var nere i botten och nästan på väg att börja tänka så. Men då var det som… okej, säg så här; är man nere på botten, då är det nästan lättare att skjuta ifrån för att ta sig upp igen.
Efter en utlåning i några månader till West Ham kände han att det räckte. Niclas ringde Roger Gustafsson i IFK Göteborg, avstod från två miljoner kronor i lön i Everton, packade väskorna och flyttade tillbaka till Göteborg.
Många kallade Niclas för en föredetting, och på ett sätt tvivlade han på sig själv. Han hade inte känt tränarens förtroende på något år och inte fått höra att han var en bra fotbollsspelare.
– På ett sätt var det bra att det gick som det gick i England. Jag fick en ny kick av att komma hem. Jag räknade inte med att komma tillbaka till landslaget. Jag tänkte: »Okej, nu har jag gjort mina 68 landskamper, det var inte så dåligt.« Så lossnade det igen. Jag fick bevisa både för mig själv, och för landslaget, att jag hade mer att ge. Att jag tog tag i det igen berodde mycket på mig själv. Jag ville inte avluta min karriär på det sättet, jag ville inte bara försvinna.

Inför säsongen 2006 lade IFK Göteborg upp en presentation av lagets alla spelare på hemsidan. Niclas ombads beskriva sig själv med några ord. Han svarade: »Högljudd, impulsiv, konstnärlig.« Sedan la han till: »Ironisk«.
Efter ett par dagar i Niclas sällskap känner jag att det är typiskt honom. Där många fotbollsspelare gör en dygd av att inte ha överdriven självdistans och lägger energin på att vara rappa i käften, har Niclas lätt att se sig själv utifrån. Humorn manifesteras inte med kvickheter i omklädningsrummet utan med mer eftertänksamma kommentarer.
Hans gamla lagkamrat i HBK, Robert Andersson, har märkt samma sak:
– Det tar ett tag innan Niclas släpper in en. När han gjort det inser man att han är en lurig jäkel. Dricker
han några groggar kan det i och för sig gå lite snabbare.
I fjol gjorde IFK en ny spelarpresentation på hemsidan. Denna gång frågade man vad Niclas skulle göra när han slutar med fotbollen. »Helst skulle jag vilja bli fotomodell eller genforskare. Funkar inte det kan jag tänka mig att jobba med något inom fotbollen«, skämtade spelaren.
Jag tänker att han inte var helt snett ute ändå. Den här dagen sitter vi nämligen i en fotostudio i Göteborg. Om en liten stund ska Niclas sminkas, ta på sig en blå skjorta och fotograferas för damtidningen Glamour. Han fick förfrågan för några timmar sedan. I vanliga fall hade han tackat nej, men eftersom det handlar om mode, ett av hans intressen, tyckte han det lät som en rolig grej. Han säger att han har ont i huvudet. Det får han alltid när han bryter rutinerna. Precis som han alltid får på matchdagar.
Bredvid honom sitter Marcus Berg och äter en sallad, nöjd med att sminkningen blev lyckad – ögonen framhävs av mascaran – och för att han ska agera modell för en dag. Hollandsproffset är också tillbaka i Göteborg för att ta reda på vad som orsakar smärtan i hans rygg.
Jag frågar Marcus hur Niclas var som kapten.
– Väldigt lugn, svarar Marcus. Han var kanske inte den som röt till och pumpade upp oss. Så när han väl sa något så märkte man att alla lyssnade. Men va fan, det säger sig väl självt. Har man haft hans karriär, då vet man vad man snackar om. Jag tyckte han var grym.
– Det där med att man ska peppa och så, det behövs knappt i laget, säger Niclas. Hela laget består av vinnarskallar, det är en av anledningarna att vi vann SM-guld i fjol. Och de yngre, Pontus, »Bjärsa« och de andra, de snackar ändå så mycket. Det är nog snarare så att jag behöver lugna ner stämningen ibland. Men som kapten… jag gillar ansvaret. Det har blivit en ny kick att leda laget. Man behöver sådana kickar emellanåt.
Marcus ler lurigt och säger:
– Var det inte när vi var på träningsläger som du blev utvisad Niclas? När vi mötte Mjällby?
Niclas skrattar.
– Domaren var inte så bra. Vi fick någon frispark mot oss. Och när jag sa »fucking hell« fick jag rött direkt. Men så kunde man ju säga i England.
Jag berättar att hans egen pappa Lennart sagt att det är den enda förändring som han sett hos Niclas genom åren, att han gnäller mer på domarna. Domarna själva håller med. Både Jonas Eriksson och Martin Ingvarsson säger att Niclas har blivit gnälligare, men också att en sak skiljer honom från andra spelare – Niclas kommer alltid fram efter matcherna och ber om ursäkt för att han levt sig in i situationerna så mycket.
Niclas nickar.
– I matcher, när jag är på plan, då blir jag annorlunda. Jag försöker hålla mig lugn, men när man känner att man kämpar, gör en perfekt tackling, och domaren blåser, då måste man väl reagera? Hade jag varit lika lugn på planen som jag är privat, då hade jag inte gjort 105 landskamper. Det är min vinnarskalle som kommer fram då. Så visst, jag kan också bli arg.
Det blir tyst i några sekunder innan Niclas fortsätter.
– I en match för något år sedan, när Martin dömde oss, kom han fram till mig och sa: »Du Niclas, antingen har du blivit jävligt gnällig de senaste åren, eller så är det jag som har blivit riktigt dålig.«
Marcus skrattar högt och Niclas konstaterar att han fått tre röda kort i karriären. Första varningen i landslaget kom inte förrän mot England i VM i Tyskland.
– Men det var nog bara för att jag spelade högerback. Då måste man vara mycket tuffare.
Niclas spelade högerback hela VM-slutspelet i Tyskland. Under den här försäsongen har han haft samma position i IFK Göteborg eftersom Adam Johansson varit skadad.
Niclas gillar det inte.
– Som yttermittfältare känner jag mig trygg. När jag ska vara försvarare blir jag alltid nervös inför matcherna. Det sitter inte i ryggraden. Som mittfältare gör jag saker på ren rutin. Men som försvarare… positionsspelet, offsidefällor… nej, det är inte lika skoj. Jag tycker ju att jag är bra på att slå inlägg och bredda spelet. Det får jag aldrig göra som försvarare.
Jag frågar om fotboll är lika kul när han spelar högerback.
– Inte riktigt.
Enligt statistiken gjorde Niclas Alexandersson sin sämsta säsong i Allsvenskan på nästan tio år i fjol. Han gjorde färre assist och färre mål än tidigare år. Han hade färre avslut på mål, och sprang till och med offside färre gånger än förut. Själv tror han det beror på att han missade sex matcher på grund av sjukdom och skador. Han tycker inte att han är sämre än för fyra år sedan. Däremot erkänner han att han tappat snabbhet.
– Jag har väl lärt mig att stå i bättre positioner med åren, jag vet ju oftast var bollen kommer att komma. Och jag springer inte längs med kanten om jag vet att det är bättre att jag går in centralt och hjälper till där i stället. Jag tar mer ansvar nu än vad jag gjort tidigare, jag har lärt mig att prioritera vad som är bäst för laget. Och för mig själv.
Finns det fortfarande saker du kan bli bättre på?
– Jag vet att jag kan bli bättre på att snacka. Hjälpa till i snacket på plan, sprida ännu mer trygghet. Fotbollsmässigt kan jag bli bättre defensivt, även om jag tycker att jag blivit en bättre bollvinnare. I landslaget, där jag har fått spela en del som högerback, känner jag att det går framåt hela tiden. Men som yttermittfältare i IFK Göteborg har jag en mer kreativ roll och förväntas utmana mer. Och behöver jag ta defensivt ansvar, då gör jag det.
När tyckarna pratar om föryngring i landslaget, vad tänker du då?
– Det känns som att folk inte alltid förstår. Landslagets framgångar beror på att vi är ett bra lag, där vi kompletterar varandra på ett bra sätt. När vi mötte Spanien i höstas, och vi kanske hade boll i 35 minuter av matchen, då är det lätt att säga: »Kantspelet fungerade inte«. Man kan inte tro att Sverige ska föra spelet mot Spanien på bortaplan. Men det har alltid varit så, speciellt när det börjar närma sig slutspel. Media skriver om »föryngring«.
Niclas berättar att han mest umgås med Tobias Linderoth, Marcus Allbäck och Anders Svensson på landslagssamlingarna. Både »Tobbe« och Anders har periodvis fått utså mycket kritik i media, precis som Niclas själv.
– Är man mittfältare med defensiva uppgifter, då känns det som att man kritiseras för att man antingen gör för lite framåt, eller att man är för dålig defensivt. Så var det med »Tobbe«, så var det med Anders. Så har det varit för mig. Men så vänder det, och plötsligt tycker alla att »Tobbe« och Anders är perfekta som balansspelare.
Förhoppningarna om att Lars Lagerbäck och Roland Andersson ska satsa på yngre spelare, mer irrationella sådana, är allmänt spridd i media. I fjol skrev Sydsvenskans sportkrönikör Anja Gatu: »Alexandersson är med och jag dör av tråkighet«. Förbundskaptenen Roland Andersson reagerade starkt. I vintras, på presskonferensen inför Turkietlandskampen, sa han att rubriken berört honom mycket illa: »Jag tycker det är hemskt. Jag kan inte förstå hur det kan vara negativt om man är 36 år och har representerat sitt land vid 105 tillfällen, spelat oerhört bra i sitt klubblag och är en kanonkille på alla sätt och vis. Varför kan man inte respektera en kille som fortfarande är en oerhört bra fotbollsspelare?«
Niclas orkar inte bry sig om den kritik som riktas mot hans ålder.
– Det viktiga är inte vad som står i passet, utan vad man presterar på planen. Så länge Lagerbäck och Andersson anser att jag håller får journalisterna skriva vad de vill.

Det är dags för Niclas att bli sminkad. Niclas sätter sig tyst i stolen, sminket appliceras och stylisten berömmer Niclas för hans fina hy och »bra förutsättningar«.
– Tack så mycket, jag använder ansiktskräm ibland, säger Niclas.
Han tar på sig skjortan. Stylisten tycker inte att han ska knäppa alla knappar.
– Det blir nog lite för mycket svärmorsdröm då.
Efter ett par sekunders tystnad replikerar spelaren:
– Men den stämpeln har jag ju redan fått.
Han ställer sig framför en stor vit duk och tittar snällt in i kameran med sina bruna ögon.
– Se arg ut, säger fotografen. Vilket lag hatar du mest? Kalmar?
Niclas ler snabbt, svarar inte på frågan men biter ihop käkbenen. Fotografen jublar:
– Jättebra Niclas, bra attityd!
– Ska jag stå så här? frågar Niclas och lägger armarna i kors och sänker blicken.
Jag tänker: »Tystlåten, uppfostrad, trygg, omsätter råd och information till handling. Precis som Stuart Baxter sa.«

Några dagar senare, Göteborg ligger under ett stort snötäcke och Niclas Alexandersson har precis avslutat sin sista försäsongsträning. Passet tog plats i inomhushallen några hundra meter bakom Kamratgården och blev lugnt. Kvadraten, löpövning, spel på liten plan.
Kroppen börjar komma i form, den tunga känslan han haft under stora delar av försäsongen försvinner mer för varje dag som går, och de två behandlingarna hos kiropraktor Kornbakk har gjort att bäckenet inte smärtar honom lika mycket som det gjorde för bara någon vecka sedan. Dessutom har smärtan i ljumsken inte gett sig till känna på flera dagar.
Vi sitter på ett fik på Avenyn. Niclas dricker kaffe med en sockerbit. Vid bordet bredvid sitter ett gäng tjejer i 30-årsåldern. De spanar in Niclas, viskar till varandra och medan Niclas lägger ut texten om morgondagens Supercupfinal på Ullevi mot Kalmar FF hör jag en av tjejerna säga:
– Det är väl han fotbollsspelaren?
Hennes mest sminkade kompis svarar förnumstigt:
– Ja, han spelar i IFK Göteborg. Han heter Daniel Alexandersson.
Jag säger inget till Niclas men jag frågar hur det känns att spela med sin lillebror för första gången.
– Det är en kick. Men det kommer bara att bli kul om vi vinner. Annars hade det kunnat kvitta. Gladast är nog ändå morsan och farsan. De tyckte nog det var lite jobbigt när vi mötte varandra när han spelade i Elfsborg.
Förutom Niclas och Daniel finns det ytterligare en bror Alexandersson, Marcus. Niclas berättar att Daniel och han själv är ganska lika i sättet, men att Marcus däremot är mer impulsiv och »snackig«. Marcus arbetar för familjeföretaget i Vessigebro. Han var »okej« som fotbollsspelare, säger Niclas. Och så berättar han om olyckan som inträffade 1989. En rattfull man körde på Marcus så att han låg i koma i tolv dagar, en av hans kompisar blev förlamad från halsen och neråt. Marcus försökte spela fotboll senare, men fick lägga av eftersom hans ben hela tiden gick sönder.
Någon dag efter olyckan spelade Niclas bortamatch för Halmstad mot Örebro. Ingen i laget fick reda på vad som hade hänt. Niclas var som vanligt tyst.

Påskafton, Nya Ullevi. Kanske är det årets kallaste dag. Supercupfinalen mellan IFK Göteborg och Kalmar har lockat 1 643 personer. Samtliga har tagit plats på långsidan där solen stundtals tittar fram. De flesta hoppar på sin plats för att få upp värmen.
Niclas tar som väntat plats på högerbacken och får redan efter fem minuter problem med Cesar Santin. Jag misstänker att Niclas inte haft den där spänningshuvudvärken som han har när det är riktigt allvar. Dagen före, på caféet, berättade Niclas att han tycker att han alltid höjer sig ett snäpp när det är stora matcher, att han måste få den där spänningshuvudvärken timmarna före match för att det ska kännas bra.
Jag lade fram en teori för honom, jag sa att jag trodde att hans lugna personlighet har gjort att han alltid fått stå i bakgrunden och därför inte fått den där stjärnstatusen. Niclas höll med.
– Så är det ju. Eftersom jag kom hem från England som en »föredetting« tror många nog att jag misslyckades totalt. Men kollar man statistiken, då tror jag nog att jag är en av de svenskar som gjort flest mål i England. Alla landskamper som jag har gjort, med förhoppningsvis ett fjärde mästerskap i sommar, visar att det gått ganska bra för mig ändå. Men det gör inget om jag inte ses som en stjärna. Jag är glad ändå.  
När jag frågade om han inte kommer att glömma bort all tråkig försäsongsträning, alla skavanker, nu när säsongen drar igång, och sedan i vinter tänka »äh, jag kör ett år till«, svarade han:
– Jo, så blir det säkert.
Nere på planen ser Niclas långsam ut. Han ligger fel i positionsspelet och Santin fortsätter att plåga honom med löpningar längs kanten. Men den här dagen spelar det ingen roll. Strax före klockan sex på kvällen blåser domaren för full tid, resultattavlan visar att IFK Göteborg vunnit med 3-1.
Spelarna tänker »av med blöta kläder«, »bastu« och »varm dusch«. Den lilla publiken stressar ut från arenan för att komma hem så snart som möjligt. Journalisterna skyndar in i pressrummet för att värma sig med några koppar kaffe. Själv står jag kvar och tittar på Niclas. Han rör sig långsamt mellan Kalmarspelarna på planen, tackar en efter en, tar sig tid att byta några ord och går sedan också fram till domare Martin Hansson. Det ser ut som om han ber om ursäkt.
När Niclas Alexandersson lämnar Nya Ullevis gräs har skymningen lagt sig över Göteborg. Den tjugoförsta elitsäsongen har precis börjat.