I ungdomen var han målsumparen som supportrarna aldrig trodde skulle blomma ut. När han väl slog igenom i landslaget vid 28 års ålder fick han inte många säsonger innan han petades av Zlatan Ibrahimovic och Johan Elmander.
Så hur kommer det sig att Marcus Allbäck alltid lyckas skjuta Sverige till
mästerskapsslutspel?
Text:Henrik Ystén
Bild: PeterWiding
Robin Sanne tar tag i mikrofonen längst fram i bussen, harklar sig och säger:
– Okej, då skulle jag vilja hälsa alla välkomna till den här resan där vi ska ner och hämta hem Mackan.
Jublet bryter loss från bussens övervåning. Robin rättar till den rödblåa Öismössan på huvudet och fortsätter:
– Vi kommer ha lite tävlingar på vägen ner: Vem gör bästa Mackan-sången? Vi har också en frågesport om Mackan. Sedan kommer vi att sälja lite lotter och t-shirts, jag återkommer om det. Tills vidare får ni luta er tillbaka och kolla på Mackan-DVD:n.
Detta är en av två bussar som nyss rattat ut från parkeringen framför puben The Flying Scotsman på Storgatan. Göteborgs centrum är öde. Det är påsk-afton, klockan är tio på förmiddagen och termometern visar minus sju grader. Folk håller sig inomhus.
Bussarna är på väg mot Parken i Köpenhamn där FC Köpenhamn möter Horsens. Det är en vanlig dansk ligamatch, som i eftermiddag får en extra krydda av att 108 Örgryte-supportrar ska visa Marcus Allbäck att de längtar efter honom.
Idén kom när spelaren meddelade att han efter den här säsongen lämnar den danska huvudstaden. Flera utländska klubbar var intresserade, liksom fyra-fem allsvenska – det talades bland annat om att Anders Svensson skulle lyckas tala sin landslagskollega och ständiga rumskamrat till Elfsborg. Däremot verkade det inte så troligt att Allbäck skulle återvända till Öis och Superettan. Det skulle nog dröja ett par år.
Ändå ville initiativtagaren till resan, Staffan Jeppsson, arrangera en gerillainsats för att visa att Öis-supportrarna älskar sin spelare.
– Det är lite crazy, säger Henrik Hansson och tittar ut genom fönstret där de frosthårda åkrarna susar förbi. Egentligen skulle man väl ha suttit hemma och ätit påskmiddag med familjen men jag tänkte: »Påsken kommer tillbaka varje år, chansen att sjunga hem Mackan finns bara nu.« Familjen är ju rätt van också. Åker man till Bunkeflo och Degerfors på sina semesterdagar så… Jag frågade min sambo och hon sa: »Klart du ska åka.«
TV:n visar klipp på Allbäcks mål i Öis-tröjan och en intervju med spelaren. När förre tränaren Erik H-amrén skymtar förbi ropar Henrik:
– Titta! Där är Gud! Det var väl ingen som tyckte illa om Hamrén?
– Det skulle vara Blåvitt då. Vi ägde ju vissa derbyn, skrockar den de kallar »Brinken«.
På övervåningen har ramsorna, som skrålats sedan bussen lämnade Göteborg, börjat mattas av. På nedervåningen är arrangörerna i full gång. Annelie Hermansson klipper de uppkopierade A4-arken i 20 olika delar så att de kan delas ut till hela sällskapet. På varje liten lapp står låten som Henrik Hansson komponerat ihop, på melodin Brevet från lillan: »Mackan kom hem. För vi längtar efter dig. Kom innan sommarn’ är slut, våran Mackan. Åren har gått. Men i våra hjärtan du bestått. Kom nu hem, Mackan, och gör sommarn’ till vår.«
– Titta här då! ropar »Brinken« och tar på sig en Öis-mask han sprayat i rött och blått.
– Shit, det börjar likna När lammen tystnar det här, säger Henrik.
Även »Brinken« har skrivit en låt. Han hävdar att det är på samma melodi som Henriks, men ingen lyckas få ihop text med musik på ett rimligt sätt. A-nnelie har lösningen:
– Vi får la köra den som en rap-låt då.
»Brinken« rycker på axlarna, tar tag i mikrofonen och säger:
– Ni där uppe, nu ska vi sjunga en gammal klassiker – Öis rasselsång. Melodin är: De’ ä’ dans på Brännö brygga. Är ni med? Tjo vad det rasslar i nätet i dag, jo det e ju sällskapet som e på plan. Ja, de e match på Balders Hage. En gammal och go attraktion. För när öisarna spelar boll, då har motståndarn ingen koll, å vi håvar hem goa poäng…
I höjd med Falkenberg börjar det spekuleras kring vad som talar för och emot en hemflytt för Allbäck redan i sommar. Å ena sidan: Familjen har byggt ett hus i Hovås, Marcus Allbäck har sagt att han någon gång ska hem och efter alla år i utlandet och landslaget har spelaren redan upplevt det mesta. Å andra sidan: I sommar åker Marcus Allbäck till sitt femte mästerskap. Han har ett målsnitt i landslaget på 0,42 mål/match och har gjort 16 mål i de senaste fyra kvalen – överlägset bäst. I det senaste VM-kvalet startade han bara i sju av tolv matcher, men vann ändå lands-lagets interna skytteliga med sex gjorda mål. Anfallare av den kalibern är intressanta för klubbar med större plånböcker än Öis.
– Jag har ingen årslön på flera miljoner så jag kan inte leva mig in i hur det skulle vara att tacka nej till chansen att ta ett år till ute i Europa. Men jag kan tänka mig att det inte är lätt, säger Henrik.
Längst bak på bussens övervåning sitter Fredrik, Victor och Andreas. De är så unga att de har Marcus Allbäcks genombrott i Öis som sina första stora fotbollsminnen.
– Vi ska sjunga hem honom, så enkelt är det, säger Fredrik.
– Han är Mister Öis. Det skulle betyda allt om han kom hem, säger Andreas.
– Åker vi över Öresundsbron? undrar Fredrik. Hoppas det, jag har aldrig gjort det.
Plötsligt tittar »Brinken« upp i trappan och ropar:
– Så här kul har man fan inte på en Hammarbybuss. Där får man torka spyor i stället för att sjunga.
Den lite äldre Lars Stenborg sitter en bit bort och garvar åt galningen med masken för ansiktet. Lars hoppas att ryktena om Elfsborg bara är snack. Han bor i Borås och kan inte ens tänka tanken på hur det skulle vara att komma till jobbet om Marcus Allbäck drar på sig den gulsvarta tröjan. Lars, som minns spelaren ända sedan han kom upp i Öis A-trupp, har liksom andra i sin generation en bild av Allbäck som skiljer sig från den genomsnittlige svenske fotbollssupporterns.
– När Marcus kom fram var han väldigt valpig. I dag sätter han chanserna men det gjorde han inte förr. Där-emot har han alltid jobbat för laget. Titta på landslaget och jämför med en sådan som Zlatan som inte springer en meter i onödan. Fan, det blir inte mål på snygga finter, man vinner inte matcher på det. Jag tar hellre Mackan alla dar i veckan än en Zlatan som bara står och gnäller.
Henrik Hansson protesterar:
– Men det är helt olika personer. Zlatan hade inte kommit någonstans om han inte var kaxig, Mackan hade inte blivit något om han varit det.
Marcus Allbäck blev medlem i Örgryte IS när han var tio minuter gammal. Pappa Stefan ringde in uppgifterna direkt från förlossningsavdelningen, Marcus har på senare år gjort samma sak med sina barn Philippa och Rasmus. Eftersom såväl farfar Allan som pappa S-tefan hade spelat i Öis var klubbvalet enkelt när Marcus började spela knattelagsfotboll vid fem års ålder.
Han var anfallare från första träningen. Under de tidiga åren var han snabb, gjorde mycket mål och dominerade på planen. För att ge honom en utmaning satte farfar Allan upp ett belöningssystem som skulle utveckla tekniken: Nedtagning på bröstet gav en krona; nedtagning på bröstet som följdes upp med en direktvolley gav fem spänn – om volleyn dessutom letade sig in i nätmaskorna rasslade det till ordentligt i spargrisen.
När Marcus Allbäck kom upp i tonåren började det att ta emot. Lagkamraterna växte snabbare och fotbollen kändes inte längre som det viktigaste i livet. Marcus köpte moped, umgicks med kompisar och tyckte att tjejer var roligare än fotboll. Vid ett möte på Öisgården, när Marcus var 15, meddelade ledarna att truppen skulle bantas. De räknade upp de spelare som skulle få fortsätta. Marcus namn fanns inte med och han blev förtvivlad. Han pratade med tränarna som sa att de inte hade bestämt sig definitivt – han fick två veckor på sig att visa vad han kunde. Marcus Allbäck har varken förr eller senare tränat mer. Det gav resultat. Tränarna såg inställningen och ändrade sig.
När Marcus några år senare spelade med juniorerna ansvarade Torbjörn Nilsson för A-laget. Tränaren tyckte att den unge anfallaren var intressant men vek. Nilsson gav sig ut i skogen vid Delsjön för att jogga med talangen. Längs med slingan berättade tränaren om sin egen karriär, om hur han flera gånger i veckan på egen hand tränat »ankgång« – övningen där man hukad tar sig framåt – för att stärka benen. Nilsson återkom sedan till ämnet varje gång han såg Marcus styrketräna. Han gick fram och klämde på spelarens lår, skakade på huvudet och visade sedan sina egna gigantiska lårmuskler.
Tränaren testade också Marcus psyke. När 17-åringen 1991 blev uttagen till sin första B-lagsmatch, av assisterande tränaren Fulvio Hjortheimer, var han så nervös att han kom upp till Öisgården alldeles för tidigt. På väg till omklädningsrummet mötte han A-lagstränaren. Marcus hade haft Torbjörn Nilsson som en av sina stora förebilder som ung och hjärtat slog i trippeltakt.
»Vad gör du här?« frågade Torbjörn Nilsson barskt.
»Jag… jag… jag… Fulvio ringde«, stammade Marcus.
»Fulvio? Han har inget att säga till om här.«
»Men det är B-lagsmatch«, försökte Marcus.
»Ja, och du ska inte spela«, sa Torbjörn.
Marcus var nära gråten. Han hade laddat i flera dagar för matchen. Han vände sig om för att gå därifrån när Torbjörn Nilsson sprack upp i ett stort leende, slog spelaren på axeln och sa:
»Vad fan Mackan, jag skojar ju bara. Välkommen!«
A-lagsdebuten skedde ett år senare. Det var en säsong där Öis, på grund av en omläggning i serie-systemet, först lyckades ramla ur två serier och sedan gå upp igen under ett och samma år. Det var typiskt Öis under de här åren, laget pendlade mellan Söderettan och Allsvenskan. Marcus pendlade också, mellan en plats på bänken och en plats i startelvan. Både Marcus och Öis hittade viss stabilitet säsongerna 1995-1997 men det räckte inte till mer än allsvenska mittenplaceringar. Marcus hade nu en given plats i startelvan men kunde också konstatera att han under alla år inte gjort en enda landskamp på någon nivå och att han, som var målskytt, aldrig lyckats göra ett tvåsiffrigt antal mål under en allsvensk säsong.
När Benny Lennartsson, som var tränare i Lyngby, ville låna Marcus och Anders Prytz för de fyra sista matcherna innan juluppehållet i danska ligan tackade spelarna ja. Det var ändå ett sätt smaka på proffsdrömmen – även om resan bara gick över Kattegatt.
I Marcus tredje match mötte Lyngby FC Köpenhamn på bortaplan. På läktaren satt spioner från italienska Bari, som var där för att titta på en FCK-anfallare. Han misslyckades med det mesta i matchen, men Marcus Allbäck var strålande och veckan efter satt samma italienska spioner på Lyngby Stadion.
Den 26 november 1997 flög Marcus Allbäck till Milano där han mötte Baris ledning och skrev på ett halvårskontrakt. Tre dagar senare debuterade han mot Brescia, och när ytterligare sju dagar gått sprang han ut på San Siro och mötte Franco Baresi, Alessandro Costacurta och Demetrio Albertini i AC Milan.
Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Men den varade bara ett halvår. I juni meddelade Bari att de inte tänkte utnyttja optionen och köpa loss Marcus, så i stället för Serie A bar det hem till Allsvenskan och ett Öis i kris.
Laget var på väg ut ur serien. Tränaren Bosse Backman fick sparken och ersattes av Erik Hamrén som inte var så imponerad av det hemvända utlandsproffset. I kvalmatcherna mot Umeå den hösten platsade Marcus inte i anfallet utan fick spela på en kant.
– Han missade för mycket. Sköt ofta över. Han hade inte riktigt skärpan, minns Hamrén.
Öis klarade kvalet, och försäsongen 1999 satte Hamrén Marcus i avslutsträning. Anfallaren stod ett par meter från mål, tränaren stod vid stolpen och kastade ut bollen för att Marcus skulle dra till på volley. Det var den enklaste av övningar. Ingen målvakt, bara mål efter mål, gång efter gång, volley efter volley. Bara för att hitta säkerheten i träffen. De körde 30 skott per träning och när Öis den våren var på läger i Holland och mötte FC Lommel gjorde Marcus tre mål. »Du kan vinna skytteligan i år«, sa Hamrén till honom efter matchen.
S blev det. 1999 blev Marcus skyttekung på 15 mål. Han debuterade i landslaget senare den hösten och plockades nästa vår med i truppen till EM 2000. Han spelade inte en minut i Belgien/Holland men kände ändå en glädje över att vid 27 års ålder få vara med i de största sammanhangen.
Han anade inte vad som väntade ett knappt år senare. Det var den 28 mars 2001 i Chisinau, och det är den enda gången under Lasse Lagerbäcks tid som förbundskapten som landslaget på allvar har tänkt ändra spelsystem. Kennet Andersson hade tackat för sig och landslagsledningen tyckte det var ont om anfallare. De ville förändra grundspelet genom att bara använda Henrik Larsson på topp.
När landslaget vaknade upp i Moldavien på matchdagen snöade det. Förbundskaptenerna Lagerbäck
och Söderberg anade att det skulle bli en kampmatch på en dålig plan, och bestämde sig för att gå tillbaka till tryggheten med två anfallare. De satte in Stefan Selakovic i startelvan bredvid Henrik Larsson.
På Republican Stadium i Chisinau spelade Sverige oinspirerat och tafatt i kylan. Matchen gick mot 0-0, och Sverige såg ut att tappa poäng som krävdes för att nå VM i Japan/Sydkorea. Som en sista desperat åtgärd bytte förbundskaptenerna in Marcus Allbäck i 78:e minuten.
Åtta minuter senare satte han 1-0. På övertid tryckte han även in 2-0. Ett skott med vardera foten, båda på volley. Hemma i vardagsrummet stod Erik Hamrén och skrek rakt ut i luften.
FC Köpenhamns omklädningsrum stinker linimen-t, svett och gräs. Marcus Allbäck fixar med tejpen runt strumporna när presschefen Charles Maskelyne k-ommer fram. – Du vet gott att du har en del supportrar här i dag? säger Maskelyne.
– Jo, jag vet. Det skulle komma ett gäng från Göteborg, svarar Marcus.
– Tänk bara på att du har våra fans här också, du får inte glömma bort FCK. När du springer ut, spring ut till dem först. Om du gör mål, spring fram till klacken först.
Marcus nickar. Han är nervös, har aldrig varit med om situationen tidigare och vet inte hur han kommer att reagera där ute. De 10 000 FCK-fansen är han van vid. Men det hundratalet supportrar som inte är här för att heja fram FCK eller Horsens, utan bara åkt ner för hans skull, gör honom orolig. Hur ska han reagera? Vad kommer han känna under matchen? Vad förväntar de sig av honom?
I går kväll totade han ihop ett handskrivet A4 till Öissupportrarna. Kanske läser någon upp hans meddelande där ute nu? Han skrev: »Tjena alla goa Öisare. Ni e ju fullständigt tokiga. Jag blir självklart rörd, glad och tacksam över att ni kommer hit, bara för lilla mig. Jag kände att jag ville visa min uppskattning på något sätt så jag har betalat era biljetter. Förhoppningsvis så kan jag också bjuda er på en bra match. Jag bestämmer mig snart beträffande min framtid, så vi får se när jag drar på mig den härliga rödblå tröjan igen. Så skönt å vara Öisare! Er M.«
När han joggar ut från spelargången för uppvärmning ringer presschefens ord i huvudet. Marcus hör sångerna direkt till höger om sig redan när han lämnar spelartunneln, men vrider inte på huvudet. Han joggar rakt ut på planen, mot den bortre långsidan där FCK-fansen står. Han springer hela vägen bort till sidlinjen och applåderar med händerna ovanför huvudet mot sina danska supportrar. När han vänder upp ser han den rödblå, hoppande massan på andra långsidan. En banderoll med texten »Kung Allbäck« hålls upp och sångerna överröstar FCK-arna bakom om honom.
– Mackans hjärta, det är rött och blått. Mackans hjärta, det är rött och blått. Ett hjärta rött och blått. Han kommer inom kort. Mackan längtar hem till Göteborg.
– Orgasm! Orgasm! En Allbäck-orgasm.
– Marcus Allbäck går på vatten, tjalalalalalalalala.
Marcus hör samma sånger under hela matchen. I anfall efter anfall under första halvtimmen kommer det höga utrop från de rödblåa supportrarna mot FCK:s övriga spelare:
– Spela Mackan då!
– Han vinkar ju där borta! För helvete ge honom bollen då! Jävla ego!
I 16:e minuten går Marcus upp i straffområdet och drar till med en cykelspark. Bollen passerar tätt ovanför ribban och Öissupportrarna jublar. Tio minuter senare kommer ett nytt inlägg mot svensken men den här gången bryter en motståndare in och flaxar till bollen med handen. Libor Sionko sätter straffen säkert och ger hemmalaget ledningen.
I 30:e minuten får Marcus ett friläge. Han hinner löpa en hel planhalva innan han är framme vid målvakten. Under hela vägen hör han tjuten från läktaren på sin högra sida, för ett ögonblick tvekar han och när han väl sätter foten till bollen ser han den rulla strax utanför stolpen. Det går en tung suck genom publiken.
På läktaren konstaterar rutinerade supportern Jesper Arneröd med ett flin:
– Nu känner man igen Mackan. Det är bara i landslaget han alltid har satt allting.
Efter matchen springer Marcus fram till Öisklacken. De sjunger, de gör vågen, de lastar kärlek över honom.
– Vi älskar Mackan! Vi älskar Mackan!
– En Marcus Allbäck, finns bara en Marcus Allbäck!
Han vet inte vad han ska göra. Att bara stå här och vinka känns fånigt. Han kastar upp matchtröjan till dem och får en Öiskeps och Öishalsduk i utbyte. Han applåderar och blir stående så en lång stund innan han för högra handen till hjärtat och klappar på det samtidigt som han tittar ut mot folkmassan.
När han stått där i en kvart går han sakta mot spelargången. Det är på samma gång skönt och tråkigt att lämna sångerna bakom sig. Gråten sitter i halsen.
På caféet på Ny Østerbrogade i centrala Köpenhamn är lunchen över och eftermiddagsfikat dukas fram. Marcus Allbäck viker upp skjortärmarna och säger:
– Det var surrealistiskt. De hade lämnat sina familjer på påskafton för att komma ner och klappa på mig. Jag vet inte vad jag ska säga, jag blir fortfarande rörd när jag tänker på det.
Han har svårt att prata om minnena från Parken utan att rösten stockar sig. När supportrarna var nere var det fortfarande för tidigt att ge definitivt besked om framtiden. Det dröjde till början på april innan Öis kallade till presskonferens på restaurang Jungman Jansson och meddelade att klubbens stora son var klar. Efter EM flyttar Marcus tillbaka till Göteborg.
– Det stod mellan ett år till utomlands eller att flytta hem. Min fru sa att jag fick bestämma helt, hon kunde gott tänkt sig ett år till ute. Men det var mycket som spelade in. Vår dotter ska börja skolan, eller nollan som det heter. Visst kunde hon tagit ett hundår i en engelsk skola utomlands, hon förstår bra engelska och så, och sedan anslutit i ettan i en svensk skola, men då hade hon kommit in när alla kände varandra. Det här kändes mest rättvist mot henne. Vi hade också byggt klart vårt hus. Min fru har hållit på i ett och ett halvt år med varenda liten detalj där. Nu står det inrett och klart.
Han lyfter blicken och tittar på folkvimlet utanför.
– Jag ville också komma hem och göra någon nytta, inte vänta tills jag blir gammal och kass. Det var en del allsvenska klubbar som hörde av sig. Men det hade inte gått. Jag kan inte tänka mig att springa ut på Ullevi i en annan tröja än Öis. Supportrarna som åkte ner till Köpenhamn kan också slå sig för bröstet. Det hade betydelse, det gick rakt in i hjärtat.
Det är åtta år sedan han lämnade Öis för andra gången – efter parentesen i Lyngby och Bari. Då var han en »late bloomer« som flyttade till holländska Heerenveen. Han säger att han aldrig blev frustrerad över att åren gick och att spelare från samma generation och stad – Jesper Blomqvist, Andreas Andersson, Teddy Lucic… – och yngre förmågor som Olof Mellberg, Daniel Andersson och Fredrik Ljungberg – tog klivet in i A-landslaget.
– Jag jämförde mig inte. Landslaget tänkte jag inte så mycket på. Jag höll inte den klassen.
Han berättar om våren 2000 när pressen ville ha in honom i EM-truppen. Dagen innan Tommy Söderberg och Lasse Lagerbäck meddelade sina val var det Svenska cupenfinal på Stadion mot AIK. Marcus gjorde två mål. På tåget på väg ner mot Göteborg dagen därpå ringde telefonen. När Marcus hörde förbundskapten Söderbergs röst i andra änden säger han att »handsvetten var enorm«:
– Det var en oerhört skön känsla att höra att jag kom med. På Centralstationen i Göteborg väntade pressen, sedan bar det direkt upp till Öisgården där de hade köpt tårta och grejer. Öis var inte så vana vid landslagsspelare då, kan man säga.
Du spelade aldrig i ungdomslandslagen och slog igenom i A-landslaget först när du var 28. När tog din utveckling fart?
– När jag kom hem från Bari tänkte jag inte på det, men när säsongen 1999 började hade jag en helt annan spelstil. Jag använde kroppen mycket mer. Jag var valpig innan, missade mycket målchanser.
Vad minns du från genombrottet i snömatchen i Moldavien?
– Det konstiga var att jag inte var nervös alls. Jag hade värmt upp nästan hela matchen, det var så kallt att man inte ville sitta still. Löparbanan var inte s-kottad så vi pulsade i snön bakom målet när de sa att jag skulle in. Sedan? Ja, Mattias Jonson springer på en sådan där boll bara han springer på – när alla andra stannat så fortsätter han. Han räddar den strax före linjen och lägger in den. Jag sätter bara dit högern utan att tänka. Det är först när den går in, och folk kom springande som jag fattar: »Shit, jag gjorde mål, det är landslaget, det är viktigt.« Det var nästan så man inte tog det på allvar. Jag kände likadant på andra målet.
Nästa kvalmatch var Slovakien på Råsunda i juni. Marcus gjorde återigen båda målen. Han var nu given i startelvan i det lag som säkrade avancemang till VM i Japan/Sydkorea i bortamatchen mot Turkiet i september. Där fick Marcus än en gång användning för sin volley då han cykelsparkade fram bollen till Henrik Larssons nödvändiga kvittering.
Men VM blev en besvikelse. I gruppspelsmatcherna jagade han vilsen omkring på topp och fick inte mycket uträttat. Han säger att mästerskapet inte kom idealt för honom. Hans första barn Philippa föddes sex dagar innan landslaget samlades. Och precis dessförinnan hade han suttit mittemot Graham Taylor, manager för Aston Villa, och skrivit på kontrakt.
– Då tyckte jag det var lugnt. »Jag ska bara bli farsa, skriva under ett kontrakt med en Premier League-klubb, något jag drömt om hela mitt liv, och så ska jag till VM och spela med nummer tio på ryggen. Det är inga problem.« Typ. I efterhand fattar man ju att det störde. Jag fick bilder på dottern mailade till mig varje dag, och VM var stort och nytt. Det gick OK i första matchen mot England men i de andra var jag inte bra.
I kvalet hade du också utmärkt dig som straffområdes-spelare…
– … och här kom vi knappt in i straffområdet med bollen. Det ligger mycket i det. Jag fick spela target där framme och det var inte till min fördel, kan man säga.
VM-äventyret avslutades ett halvår senare med att Sportspegelns årskrönika kommit över ett inspelat samtal från avbytarbänken i åttondelsfinalen mot Senegal, där Tommy Söderberg säger att han inte vill byta ut Marcus eftersom det riskerar att »knäcka honom«.
– Tommy är för snäll, alltså. Jag vet inte vad jag ska säga om det, jag kunde inte göra något åt det. I dag kan jag ändå smila åt situationen för det är Tommy i ett nötskal. Så fort någon inte sken som en sol kom han och la armen om personen och frågade: »Hur är det med dig?« Han var så mån om att alla skulle må så jäkla bra hela tiden. Men det är ju inte realistiskt att alla är själaglada alltid. Fast det där är samtidigt Tommys styrka. Han är en fantastisk ledare och människa, en av de största jag träffat på.
Samtliga elitfotbollsspelare sitter på historier om fantastiska talanger de sett försvinna längs vägen. Den dominanta teknikern, den briljanta målskytten eller den stora mittbacken som var bäst i juniorlaget men aldrig lyckades eftersom målmedvetenheten saknades. Marcus Allbäck kan också berätta sådana historier om gamla lagkamrater. Liksom merparten av lands-lagets spelare svarar han »extra mycket vilja« på frågan varför just han lyckats. Han säger att han såg många som valde skidveckan med kompisarna i Alperna före ytterligare fem träningspass på en grusplan i januari.
Det som skiljer Marcus Allbäck från hans landslagskompisar är att han länge fick så lite tillbaka. Han valde inte skidveckan, men spelade heller inte i pojk-, junior- eller U21-landslaget. Han spelade i ett lag som pendlade mellan Söderettan och Allsvenskan, och när drömmen väl blev verklighet – och han fick spela i Serie A – varade den bara i ett halvår innan han tvingades tillbaka till Göteborg.
Landslagskarriären följer samma mönster, med ett steg framåt och två tillbaka. Genombrottet som 28-åring gav honom knappt tre år som ordinarie i landslags-elvan innan han blev omkörd av Zlatan Ibrahimovic och senare också av Johan Elmander, hans gamla lagkamrat från Öis. Trots det har han stretat vidare, väntat på sin chans och tagit den när den dykt upp. Som i sista kvalmatchen mot Lettland i höstas. När han väl fick spela från start var matchen inte mer än 34 sekunder gammal innan han hade satt bollen i nät.
En sådan envishet och lojalitet kan ofta förklaras med att fotbollsspelare inte vet vad de ska göra när de inte spelar fotboll. Men Marcus Allbäck har – till skillnad från många spelare – andra intressen än golf, TV-spel och hänga på caféer (i en enkät på Svenska Fotbollförbundets hemsida inför EM 2004 angav han visserligen »golf« som intresse, men också »vin och arkitektur«). Han är uppvuxen i den trygga, välmående villaförorten Hovås med välbeställda föräldrar. Dessutom tillhör han den sista generationen landslagsspelare som faktiskt varit ute i det vanliga yrkeslivet parallellt med fotbollen. Under ett par år på 90-talet jobbade han på pappa Stefans byggfirma. Just Stefan Allbäck har följt Marcus karriär närmare än någon annan. När Marcus spelade i Bari såg Stefan nästan alla matcher, trots att resan ner nästan tog en hel dag. Dessutom fick han knappt träffa sonen. Han anlände på matchdagen när Marcus låg på hotell, träffade honom efteråt en kort stund på k-vällen men var sedan tvungen att gå till sängs eftersom han behövde lämna lägenheten redan klockan fem på morgonen dagen efter för att hinna med flyget. I Holland var det likadant. Flyg till Amsterdam, tåg till Heerenveen, match och sedan hem tidigt dagen efter för att hinna tillbaka till jobbet på byggfirman.
Med andra ord: Tryggheten har alltid funnits där. Om Marcus hade bestämt sig för att fotboll inte var vägen att gå hade han säkerligen haft en bra karriär på annat håll.
– Jag tänkte aldrig på att sluta. Jag var hela tiden målmedveten. Det har varit samma sak med lands-laget, jag har aldrig funderat på att tacka nej bara för att jag inte är given i startelvan. Landslaget har gett mig så mycket. I Aston Villa fick jag ofta sitta på bänken, men Tommy och Lasse hade ändå förtroende för mig. Det var konstigt, jag spelade mig i form i landslaget i stället för tvärtom. Sedan vet jag hur det fungerar i en lagsport. Om jag hade velat vara en individuell idrottare så hade jag spelat tennis i stället. Det var ganska lätt att köpa när Zlatan kom in och spelade med Henke. Jag tyckte att de var bättre än mig.
Sådant hör man aldrig spelare säga.
– Det har nog med åldern att göra. Om jag varit 22 hade jag nog känt mig het och värd en plats.
Kan du inte förbanna att du inte har kvar den där 22-åringen som bara ville framåt i dig?
– Nej. För varje år som går inser jag mer och mer att det här är en lagsport. Jag säger inte det för att låta pretentiös eller käck. Jag har Henke som ideal. Han är en fantastisk lagspelare, han springer för andra, gör andra bra. Mattias Jonson är också en sådan. Självklart vill jag spela varje match men jag har ändå hela tiden känt att jag varit nära. Om jag hade suttit på bänken varje match i landslaget och aldrig bytts in hade jag givetvis funderat över om det var värt det. Men jag har fått speltid och när jag fått chansen har jag haft flyt att göra mål ofta.
Flyt?
– Givetvis är det mycket flyt. Det är lika oförklarligt när du gör mål fem-sex matcher i rad på små till-fällen där alla efteråt säger »fan vad skicklig han är, han står alltid rätt«, som det är när du kommer halvsekunden för sent till varje läge fem matcher i rad och folk tycker att du är helt ur form. Det är därför jag i stället för att söka målet alltid försökt göra rätt i allt annat: hitta tajming, touch på bollen, rätt värdering i om man ska använda ett eller två tillslag. Bryter jag ner det i sådana små delar, gör så rätt jag kan i varje enskild detalj, så lossnar det till slut.
Tänkte du så när du var 18?
– Nej, då var det jävligt viktigt att göra mål. När jag fick chansen tänkte jag: »Här måste jag göra mål«. I dag är det inte så. Jag intalar mig alltid: »Jag kommer att fortsätta missa chanser, men jag kommer också fortsätta att göra mål.« Det är nog en styrka jag har. Om jag missar en chans glömmer jag det direkt. Det måste jag göra, för jag kan få en ny chans 30 sekunder senare och går jag då och ältar den första missen så kan jag ge mig fan på att jag missar den andra möjligheten också.
Han ger ett exempel. För ett tag sedan gjorde han en intervju och fick frågan vilket som var hans snyggast-e mål respektive värsta miss. Han kom fram till att de kom i samma match, mot Liechtenstein i Göteborg hösten 2006. Det var matchen där Christian Wilhelmsson, Olof Mellberg och Zlatan Ibrahimovic just hade skickats hem och Marcus Allbäck återigen fick ta steget från bänken in i startelvan. Landslaget var skakat efter skandalen som fått stora rubriker och behövde mer än någonsin en seger för att få lugn och ro. Marcus gjorde mål efter 48 sekunder.
Han ler och säger:
– Hör och häpna, det var ett skott utanför straffområdet. Det var riktigt snyggt. Sedan blev det 1-1, vi brände chans efter chans mot det här laget som vi bara skulle slå med 5-0. Så får jag en chans där jag lyfter bollen över backen, är fri och drar till men bollen går nästan ut till inkast. En sådan riktigt pinsam miss. Fem minuter senare får jag en ny chans, sätter den och så vinner vi matchen med 3-1 till slut.
Var kommer den där styrkan att bara glömma och gå vidare ifrån?
– Jag har nog haft gott av att jag är så positiv som människa. Man går vidare bara. Det har jag från farsan. Det har nog smittat över på mig. Han är ju den jag litar mest på när det gäller fotboll, säger han något så lyssnar jag. Han känner mig bäst som spelare. Han är nog den mest positiva människa som finns. Det kan nästan vara jobbigt ibland. Om något är åt helvete påpekar han ändå att det kunde ha varit värre.
Fredag förmiddag. FC Köpenhamns träningsanläggning ligger inklämd mellan KB-hallen och ett villa-område i stadsdelen Frederiksberg. Det är Store Bededagen i Danmark. Affärerna är stängda och danskarna lediga.
Reportern Søren Sorgenfri, som bevakar träningen för tidningen BT, talar om Marcus Allbäcks status i FCK:
– Det blir tungt att ersätta honom. Han har varit en ikon här under sina tre år. Han har varit en ledartyp, ett gott exempel för alla yngre spelare. Dessutom är han viktig för spelet.
Om öisarna minns Marcus Allbäck för tidiga målsumpningar lär landslagssupportrar komma ihåg anfallaren som en typisk straffområdesspelare som – liksom mot Moldavien eller Liechtenstein – satte chanserna när laget som mest behövde det. Men varken öisarnas eller landslagssupportrarnas beskrivning duger för att ge Marcus Allbäck, 35, en rättvis beskrivning efter hans tre år i FC Köpenhamn. Här går alla uppspel via Marcus, som med ett eller två tillslag sätter bollen vidare och därmed styr spelet. Den spelare som inte klarade av att spela targetplayer i VM 2002 har nu blivit expert just på mottagningar och på att hålla undan motståndare. Det är nedtagningar på bröstet, tillbakaspel på ett tillslag och sedan vidare upp i banan. Farfar Allan hade fått betala många enkronor per match nuförtiden.
Ute på träningsplanen värmer spelarna upp med kvadraten under ledning av tränaren Ståle Solbakken. Plötsligt bryts lugnet i villakvarteren av en kör med skanderande röster:
– Det blir en go dag, når Ståle fucker af. Det blir en go dag, når Ståle fucker af.
En grupp på 200 supportrar kommer tågande över KB-hallens parkering med banderoller i händerna. De breder ut tygstyckena längs med staketet, väl synliga för spelarna på plan. »Vi står alltid bag jer drenger så gør jer fortjent til det«, står det på den ena. Den andra berättar att silver inte är »København værdigt«. FCK:s andraplacering i tabellen efter Erik Hamréns Ålborg faller inte supportrarna i smaken. – Det här har vi inte sett förut, säger reporter Sorgenfri. De har protesterat i veckor på arenan men inte här. Mest är det nog ett tecken på att de vill organisera sig. De är inspirerade av hur svenska supportergrupper protesterar tillsammans.
En timme senare parkerar Marcus Allbäck bilen utanför B 1903:s arena i norra Köpenhamn. Föreningen gick 1992 samman med KB och blev FC Köpenhamn. B 1903 har sedan dess levt vidare som en ren ungdomsklubb. I dag anordnar de sin årliga Løvecup och Marcus Allbäck är här för att, tillsammans med lagkamraten Jesper Grønkjær, skriva autografer till barnen.
Grønkjær är redan inne i klubbstugan. Han och Marcus talar om träningen, om supportrarna som var där.
– Hörde du vad Ståle sa till dem? frågar Marcus.
Grønkjær skakar på huvudet.
– Någon hade sagt: »Det räcker att jag knäpper med fingrarna så stormar vi in på planen.« Ståle svarade: »Då tycker jag du ska göra det.« Han är iskall.
De sätter sig vid ett bord och börjar signera idolkort, tröjor, papperslappar, bollar och kepsar. Marcus håller hela tiden igång snacket på en blandning av göteborgska och danska. Han berättar att språkanpassningen skilt sig avsevärt bland de svenskar som varit danska proffs. Mattias Jonson pratade flytande danska. Marcus grötar till rösten för att härma hur Jonsons mobilsvar lät.
– Tobbe Linderoth var andra extremen. Han ändrade inte ett skit utan var mer: »Jag förstår ju vad de säger, då får de väl fatta vad jag säger. Fattar de inte kan de ju säga ›va?‹«
Marcus tar emot ett kort som Grønkjær signerat med stora bokstäver. Marcus skakar på huvudet:
– Bra Grønkjær! Skriv gärna mer i mitten på kortet och med större bokstäver så ditt namn syns! Jag kan ju skriva här nere i hörnet, väldigt, väldigt litet. Vilken jävla diva du är.
Grønkjær skakar på huvudet. Marcus flinar.
Efter en halvtimmes jobb har barnen fått vad de vill ha och spelarna har fått kramp i händerna.
Marcus sätter sig i bilen och rattar ner mot Strandvejen. Han berättar att han valde FCK för att vinna titlar. Efter två säsonger på Aston Villas avbytarbänk, och en kort säsong i ett Hansa Rostock som åkte ur Bundesliga, visste han att storklubbarna inte skulle höra av sig. Därför tackade han ja när Hasse Backe bad honom komma till Köpenhamn. Spelaren fick vad han var ute efter. På två säsonger har han vunnit två ligaguld och varit med om att ta laget till Champions Leagues gruppspel. Årets säsong, där man nu ligger fem poäng bakom Ålborg, har inte varit lika lyckad.
– Omsättningen på spelare har varit stor. Vi har tappat spelare med stor karaktär och det har gjort att vi inte spelat lika bra i år. Men vad fan, fansen sa till Ståle att de ville att vi skulle spela offensivare. Är det gladspel eller guld de vill ha? Vi har gått som en maskin en lång tid och någon gång får man en svacka.
Marcus är assisterande lagkapten och tar stort ansvar i omklädningsrummet, liksom på planen. Han håller med om att hans spelstil förändrats de senaste åren.
– Jag har aldrig varit en stor dribbler eller en grymt snabb djupledslöpare. Jag har levt på kvaliteterna inne i boxen – och på senare tid på att vara targetspelare. Här i FCK har det blivit extremt mycket så. Jag är en boll-station i uppspelsfasen. Jag tycker det är kul att öva på det där enkla spelet – en touch, två touch… du ser mig nästan aldrig använda fler tillslag. Jag tycker det är fascinerande att bli så bra som möjligt där. Det låter trist men det handlar om att hålla så hög lägstanivå som möjligt.
Andreas Andersson sa en gång till förbundskapten Lagerbäck att han tyckte det var surt att tvingas sluta spela fotboll (på grund av skador) just när han började förstå sig på fotboll. Marcus Allbäck tycker också att det blir enklare med åren. När man är 18 vet man inte vad »hög lägstanivå« innebär.
– Jag tror inte man kan teoretisera sig fram till det. Men du får väl fråga dem som slår igenom som 18-åringar och håller grymt hög nivå när de är 20. Jag hade i varje fall aldrig kunnat hålla en sådan här nivå då.
Han sätter sig på Café Emmerys och beställer in en juice på nypressade apelsiner. Härifrån tar det bara en kvart att köra hem till huset som ligger norr om stan. I dag kommer det att gå långsammare på grund av helgtrafiken.
Han pratar om Öis, hur det plågat honom att se klubben i Superettan. Det är ju inte bara en moderklubb han vänder hem till. Pappa Stefan har inte bara varit spelare, han har varit sportchef också. Och Marcus själv är en av delägarna i Öis riskkapitalbolag, som investerat pengar i flera av de spelare som Marcus nu kommer att bli lagkamrat med.
Han tror inte att det kommer kännas konstigt med de dubbla rollerna.
– Nu får man får ju se på nära håll hur de slarvar bort pengarna, säger han och garvar.
– Ärligt talat har jag inte funderat på saken. De pengar jag lagt in har jag satsat för att hjärtat är i Öis. Det är inga pengar jag kommer att få fantastisk avkastning på, om ens någon. När Ailton såldes till FCK var det folk som sa att jag skulle få utdelning men den har jag inte sett av, kan jag säga.
Marcus Allbäck funderar mer på folks förväntningar. Ett par dagar efter att Marcus tillkännagav att han skulle vända hem till Öis, låg det ett mejl från supporter-bussens »Brinken« i inkorgen: »Förrförra lördagen var jag i Parken, förra lördagen på Lanzarote, nu är jag i himlen.« Marcus vet att många hoppas att han ska lyfta upp klubben i Allsvenskan direkt, på en halv säsong.
– Jag kommer få stor press på mig. Det blir svårt, många hemvändare har fått problem. Samtidigt är det kul med krav, det är dem man lever för och för mig var det viktigt att se att det fanns en satsning i klubben – inte för att jag nödvändigt måste vara med om att ta upp dem utan för att möjligheten ska finnas. Attityden är viktig. Är du för länge i Superettan glöms du bort, Öis är
Sveriges äldsta förening och ska ligga i Allsvenskan.
Under hela karriären strävar en spelare för att nå nästa, högre nivå. Nu kommer du gå åt andra hållet – från EM-slutspel till spel i andradivisionen.
– Det krävs att jag har max inställning, max attityd. Jag är inte bra när jag går in och småfiser. Jag måste löpa mycket för att vara med i matchen. Det gäller oavsett nivå. Sommarens EM blir ditt femte mästerskap. Du som kan jämföra med tidigare, hur starkt är landslaget?
– Vi är inte sämre än Grekland var när förra EM startade.
Och de vann.
– Exakt. Stämmer det inte och man har oflyt åker man i gruppen. Stämmer det och vi har flyt går vi vidare och då kan allt hända. Det måste vara skit-tråkigt att höra sådana klyschor men det är sant. Vi har erfarenhet av mästerskap och det är viktigt. Vi åker inte dit och känner: »Wow, vad häftigt det är.« Vi kan lägga energi på att vinna matcherna i stället för allt nytt runt omkring.
Blir det sista mästerskapet?
– Ja… jo, för fan. Det är klart det blir.
Det är väl inte självklart?
– Jag sa nog faktiskt att det skulle bli sista mästerskapet inför VM 2006 också när jag tänker efter. I varje fall till farsan. Då sa han: »Du är inte klok, så ska du inte tänka. Du är ju bättre än någonsin.« Men nu säger jag att det är sista mästerskapet.
Vad säger pappa nu då?
– Dagar när det går riktigt bra säger han fort-farande samma sak. Att jag blir bättre och bättre.
När tidningar genom åren beskrivit Marcus Allbäck har ord som »helylle«, »präktig« och »vanlig svensk kille« ofta återkommit. Och visst, han är blond, han har blå ögon, har vuxit upp i villa i en kärnfamilj och har nu en egen villa samt fru och två barn. Han är så genomsnittlig att han utklassade de andra i den omröstning Sia anordnade inför VM 2006 om vilken landslagsspelare isglassen Lirare liknade mest.
– Jag minns det. Den måste vara god den glassen.
Han berättar att Rasmus häromdagen berättade om sina karriärplaner. Den fyraårige sonen sa att han tänkte spela i Öis och FCK när han blev stor. Kanske även Barcelona »men bara om Ronaldinho spelar där«. När Marcus var liten drömde han om Arsenal, säger han. Som tonåring åkte han till London på skolresa, gick på Highbury och såg sin store idol Ian Wright.
– Han gjorde mål. Det gjorde han ju alltid.
Marcus blev aldrig skyttekung i Arsenal utan i Heerenveen och FC Köpenhamn. Trots det kan han summera en karriär där han har stångats med Franco Baresi i Serie A, gjort mål i Premier League – bland annat två mot Chelsea där han höll på att sparka huvudet av Marcel Desailly – samt jobbat fram bollen såväl till Henrik Larssons mål mot Turkiet inför VM 2002 som till Zlatan Ibrahimovics klack över Gianluigi Buffon i EM 2004. Han har mött de bästa spelarna i sin generation och gjort mål mot Bulgarien i EM, mot England i VM och mot Manchester United i Champions League.
Han är tacksam för den karriär han haft. Han säger att det inte finns något att ångra. – I så fall skulle det vara att jag inte hade ett längre snack med Graham Taylor innan jag skrev på för Aston Villa. Han sa: »Du är en av fyra forwards och du är absolut inte nummer fyra.« Men det var jag ju. Han var lite falsk där.
Han skakar på huvudet:
– Samtidigt hade det varit min dröm sedan jag var barn och såg Tipsextra på TV. Hade han sagt att jag inte skulle få spela hade jag nog ändå bara tänkt: »Jag ska fan visa dig.«
Ständigt positiv.
– Ja. Och det kunde ju ha varit värre än att inte få spela. Jag kunde ju ha brutit båda benen eller något.
Marcus Allbäck sippar på apelsinjuicen, kommer på sig själv och skrattar:
– Som pappa skulle ha sagt.