Henrik Ystén:
Fånga drömmen
När Widing och jag lämnade den svenska träningen i onsdags stod landslagets buss parkerad utanför omklädningsrummet. På de tonade rutorna stod texten: »Var där. Känn det. Fånga drömmen.« Jag hoppas att spelarna under all den tid de spenderat i det där fordonet (Kievs trafikkaos är en story för sig) har sugit åt sig av informationen.
I matchen mot Ukraina levde de bara upp till den första delen – de var där. Hur mycket de känt av EM därefter är jag osäker på men kanske har dygnen med slickade sår och hyllningar från svenska supportrar på den öppna träningen ändå gett dem en aning om vad ett stort mästerskap går ut på. De har definitiv inte lyckats fånga någon dröm.
Ikväll har de chans att vända saker rätt. Det går att stirra sig blind på orosmolnen – flera byten i startelvan, ett England med expressfart på kanten där Andreas Grahnqvist spelar – men låt oss så här cirka 90 minuter före matchstart fokusera på möjligheterna istället. Det här landslaget har visat att de kan vara både smarta och attackerande på samma gång. De har visat att de kan skaka även bra motstånd med det mod som Hamrén predikar att han vill se.
Laguttagningen lovar gott. Jag hade inte velat ha den annorlunda. Mittfältet har en bättre balans än mot Ukraina. Elmander kommer springa livet ur sig på topp. Zlatan såg bra ut långa stunder mot Ukraina - så den goda formen består. Detta är det bästa landslag Sverige kan ställa på fötter just ikväll.
Hamrén sa före EM att det krävs tre toppprestationer från att ta sig vidare från gruppen. Det är dags att plocka fram en av dem nu.
Ni har varit här, ni har känt på det - nu är det dags att fånga den där drömmen.
Dölj kommentarer
Någonstans mellan vakenhet och dröm flimrade gårdagens match förbi i huvudet. Lustig och den där stolpen, Sjevtjenkos sätt att finta bort Zlatan, Mellbergs lobb, Zlatans nick i första… Man vaknar upp och inser att det är på riktigt.
Det är dagen efter här i Kiev. En dag att slicka såren. Jag är inte säker på att Hamréns lag är ett sådant som gillar att analysera sina misstag (när han före EM fick frågan varför de släpper in så många mål svarade han att han inte tänkte fundera på det förrän de förlorade matcher), så vi gör en egen matchgenomgång.
Ovan en resa mellan förnedring, hopp och förtvivlan
Allbäck och Zlatan pratar om Sjevtjenko.
Två ögonblicksbilder från de sista minuterna:
* Ukrainska reserven Marko Devic springer i 90:e minuten själv fram med avbytarskylten till fjärdedomaren för att hinna in innan domaren blåser av matchen.
* Sjevtjenko och Voronin står med armarna om varandras axlar. Stora leenden. Allt har blivit precis som de gamla stötarna drömt om.
För Sverige var den här matchen en viktig EM-premiär. För hemmanationen Ukraina betydde den mycket mer än så.
Vi har vant oss vid att Erik Hamréns landslag går ut till match med vilja, attityd och framåtanda. Ibland har det skett på bekostnad av kunnande, kyla och defensiv – men det är vägen de valt. Fram tills ikväll.
Det svenska landslaget föll hem för att döda ytor bakom den egna backlinjen. Det inre mittfältet låg hellre rätt i sina utgångspositioner än klev fram för att vinna de där bollarna de tidigare velat ha till varje pris för att ha chans att ställa om. Det är ett sätt att spela fotboll på (fråga Lagerbäck) men det är inte vad det här landslaget är bäst på. De klarade sig undan den första halvlekens anstormning, de flyttade upp positionerna i andra och Zlatan Ibrahimovic gjorde mål. Det såg ut som om de slingrat sig ur greppet. Men Sjevtjenko ville annorlunda. När Sverige gjort mål bestämde nationalhjälten sig för att strunta i de sista fem årens krämpor, han gav själva fan i att han egentligen inte har spelat fotboll alls under det senaste halvåret. Det här var hans match. När Offside intervjuade honom före EM berättade han allt om den drömmen. Ljudvolymen när han joggade av planen för att byta (trots att han med all fotbollslogik borde släpat stegen efter sig för att vinna tid lämnade han faktiskt med en sista löpning) var mäktigare än det mesta jag upplevt på en fotbollsarena.
Widing siade om ukrainsk 3-1-vinst före match. Kollega Bengtsson hävdar att vår fotograf är en usel tippare men detta inger respekt för framtiden.
Det sista Widing såg när han lämnade stadion i Kiev denna kväll var hur Allbäck och Zlatan dröjde kvar på gräset. Allbäck visade den svenske anfallaren vad som egentligen hände vid 2-1 målet, hur Sjevtjenko smög upp bakom Zlatans rygg och grundlurade honom.
Det var en sån kväll. Det attackvilliga Sverige var försiktigare än någonsin, och den stora stjärnan – som gav sitt lag ledningen och i tre minuter såg ut som matchhjälte - fick ändå avsluta aftonen med att bevittna hur en före detta anfallare som gav honom en lektion i försvarsspel.
Två svenska supportrar lägger upp taktiken inför kvällens match – vid bron som leder över till Camp Swedens egen ö.
Så kom då den där startelvan vi har funderat på i flera veckor. Anders Svensson petad, Markus Rosenberg på topp, Grahnqvist bredvid Mellberg… och ja, det är inte mycket att säga om. Hamrén är konsekvent i sin offensiv och irrationalitet.
Samtidigt är det svårt att inte tänka på John Guidetti. Om det inte vore för en halvstekt kyckling hade han spelat från start i EM-premiären i kväll och det hade på alla sätt varit en logisk utveckling i hans karriär.
Första gången jag hörde talas om John var i december 2007. Janne Stahre, som arbetar med individull träning för fotbollsspelare, berättade: »Jag har en kille som tränar för mig, ni borde skriva om honom. Han är bara 15 år, normalt sett tar jag inte in så unga spelare men den här killen är något extra. Det spelar ingen roll om det är etablerade allsvenska spelare på träningen, han tar över ändå.«
Våren 2008 träffade jag Johns pappa Mike för att sondera läget om en intervju. Mikes telefon ringde i ett. Agenter och utländska klubbar hade fått upp ögonen för sonen. Den unge talangen träffade jag några veckor senare, på Zinkensdamms IP då han körde ett av alla sina individuella pass efter skolan. Han skulle på dansträning inför nians skolbal efteråt och ville ha skjuts. Eftersom jag inte äger en bil tog han plats på pakethållaren på min mammas gamla Monark. »Kom ihåg det här när du köper din första Ferrari«, sa jag till John. Han garvade och nickade.
Vi har haft en del kontakt sedan dess. Pappa Mike meddelade hur han och John under den första tiden i Manchester låg och läste högt för varandra ur de Offside vi skickade över till dem. Hösten 2010 ringde jag John för att fråga hur hans första riktiga läger med Citys A-trupp i USA varit. Han berättade om inkilningen som Craig Bellemy initierat – de nya killarna fick uppträda med varsin låt inför resten av gänget, segerpremien löd på 20 000 kronor. John sjöng Shaqiras Waka, waka – this time for Africa. Det uppskattades av Emmanuel Adebayour medan Bellemy gnällde över de afrikanska rytmerna. I finalen kontrade John genom att säga till Bellemy att han den här gången skulle »rappa som en vit«. Han bjöd på Eminems 8 mile battle rap vs. Papa Doc. »Jag vann hela potten«, berättade John för mig. »Jag har ju ganska lätt för att bjuda på mig själv.«
Det är så synd att han inte också får chansen att göra det också i kväll.
Svenska supportrar i tunnelbanan klockan tre på eftermiddagen i Kiev City.
Men nu står vi där med det vi har. Och det är Markus Rosenberg. Om jag hade fått skicka med några tips till anfallaren vore det: »Spring utav bara helvete och tänk på Danmark 2007.« Nu struntar vi i att du inte har Elmanders lungor eller löpsteg och fokuserar på det du faktiskt har: Du är en jobbig jävel. Det var därför du lyckades reta gallfeber på Christian Poulsen på Parken i Köpenhamn, det var därför backen till slut fick nog och sopade till dig i magen, det var därför Sverige fick straff och en dyngrak dansk lullade in på planen.«
Nu börjar allvaret. Om en halvtimme åker vi mot stadion.
För övrigt…
… har vi spenderat dagen på ackrediteringscentret och Camp Sweden. Det första var en tuff match, det andra ren njutning.
… firar mitt rosa pass triumfer. Receptionisten fnissade gott i går när jag lämnade fram det. »Oh it's pink. Your passport so funny.« I dag insåg jag att passtrulet även ställde till det för min ackreditering. Nytt pass betydde ny säkerhetskontroll. Men min rosa reskamrat klarade även Interpolsökningen.
… är det fler än Guidetti som grämer sig över omständigheterna just nu. En kille på Camp Sweden var iklädd svensk landslagströja med texten »Free Gerndt« på ryggen. Undrar vad Utrecht-anfallaren gör ikväll?
Hamrén talar om det. Supportrarna säger det. Vi journalister upprepar det alltid som ett mantra. »Det är viktigt med en bra start.«
Jag hoppas innerligt att det inte stämmer. Avresan mot Kiev startade med väckning i sommarstugan i Varberg. Frukost, lite finputspackning, en koll på passet… men vad i självaste helvete! Där och då upptäckte jag att passet gått ut. I december. Det innebar att jag rest till Frankrike vid två tillfällen utan giltigt pass under året. Och framför allt innebar det att jag hade ett stort jävla problem.
Flyget från Kastrup skulle avgå om sju timmar, 14.45. Det var söndag och stängt på de polismyndigheter och passkontor i närheten som utfärdar provisoriska pass. Jag ska till Ukraina och det enda jag fått höra är att polisen kommer be en visa pass i varenda gathörn annars väntar böter eller spöstraff.
Min enda möjlighet: polisen på Landvetter flygplats. De höll öppet. Bra. Göteborg låg åt fel håll. Dåligt. När den förbeställda taxin hämtade upp mig frågade chauffören: »Det var ner till stationen va?« Jag svarade: »Ja, men kan du tänka dig att köra lite längre? Typ till Landvetter?« Hon nickade belåtet.
Kollega Bengtsson, som varit på besök under lördagen, och jag hoppade in i taxin. Full spätta upp till Landvetter. Bengtsson bara garvade. Jag kollade tänkbara flyg Göteborg-Köpenhamn. Ingen plats på något av dem. Tänk om, tänk nytt.
En timme senare springer jag in på tullpolisen vid Landvetter. Vänlig kvinna agerar snabbt. Nytt pass. Provisoriskt. Rosa. Sedan över gatan, in på biluthyrningen. »Vi har bara en Volvo V70.« Inga problem, det är taget. Två timmar efter att jag vaknat rattar jag en splitterny Volvo mot Köpenhamn. Nytt pass i fickan. Fem timmar till avgång. Fotograf Widing sitter på tåget söderut och ömsom stöttar ömsom garvar.
I höjd med Helsingborg kikar jag på biluthyrningskontraktet. »Återlämnas: Sturup.« Nya svordomar. Tjejen har hört fel. Jag sa Kastrup, hon tvekade när jag frågade om hon visste var deras kontor låg i Köpenhamn men jag anade aldrig oråd. Ny plan: Försöka ringa tillbaka och ändra bokningen. Men, återigen, det är ju söndag. Ingen svarar. Någonstans. Biluthyrningsfirmans centrala växel består av en telefonsvarare som berättar att de har öppet på måndag nästa gång.
Så jag trampar gasen i botten (förlåt alla vänner av ordning) och styr mot Sturup istället. Landvetter-Malmö Airport, 2 timmar och 45 minuter. Slänger nyckeln i brevlådan utanför biluthyrningskontoret. Över till taxikön. Full fart mot Kastrup.
Jag sitter här nu på flygplatsens O'Learys-restaurang. Vid bordet bredvid sitter gamla målvaktshjälten Bengt Andersson och kejsarnas kejsare Patrik »Bjärred« Andersson. Mitt emot mig sitter fotograf Widing och flinar (utöver att jag stått för fanastisk underhållning under förmiddagen är det tennisfinal på TV). Vi har all tid i världen. Planet är två timmar försenat. Det där med en bra start är överskattat. Det måste vara det.
********
Vi kom fram till slut. Widing dokumenterade resan över (se bildspelet ovan). Efter den starten på dagen kunde allting bara bli bättre – och det blev det. Vi blev uppgraderade till förstaklass på planet och behandlades så väl som vi bara sett Ekwall blivit behandlad tidigare. När vi landade två timmar försenade i Kiev stod vår chaufför tålmodigt och väntade med en handskriven lapp ovanför huvudet - »Henrik Ystén«.
Natt i Kiev nu. Sängarna bäddade. Imorgon börjar det riktiga jobbet, det här var bara en lång, plågsam försäsong.
Dagen före avfärd och rapporterna från de svenska supportrarnas resor mot Kiev strömmar in. För en dryg månad sedan efterlyste vi i vårt prenumerantbrev udda resor mot Ukraina och responsen var enorm. Först ut var Tomas Kollberg som berättade att hans gäng – nio stycken varav sex har varit stadsdelschefer i Göteborg – hade rest på mästerskap och landskamper sedan Wien 1997. Nu siktade de mot EM.
Och så fortsatte det. Hans Markusson berättade om hur han och hans pizzaälskande bröder skulle till Ukraina som ett avbrott i supportandet av Degerfors. Magnus Hansson och Malin Forss berättade om deras vansinnessatsning Caravan of Love där de ville samla så många svenska husbilssupportrar som möjligt för att åka bort till Ukraina i gemensam trupp – med en sista uppsamlingsplats på en parkeringsplats i Gdansk. Per-Olof Kippel berättade om sitt researrangemang – ett EM de lux med bussresa i makligt tempo och inplanerade turistbesök i såväl Tjernobyl som på lyxigt spa.
Nu är det på väg. Stadsdelscheferna åker på onsdag. Caravan of Love gick över sundet redan i går kväll och tuffar i detta nu genom Polen. Kippel lämnade tidigare i dag rapport om det senaste dygnet: »När 40 svenskar dyker upp i en liten polsk stad samtidigt som Grekland tilldöms straff… då är det knäpptyst. När reservkeepern räddar och svenskarna leder jubelsången då rämnar all eventuell osäkerhet - vi har vänner för en kväll och medan dom städer upp efter festen har våra bussar börjat rulla. Knapppt två timmar till gränsövergången i Ukraina. Vi är redo!!!«
Svenskarna är på väg mot Ukraina. De verkar ha det rätt kul på resan. Belägringen kan börja. På måndag går de till attack.
För fyra år sedan satt jag segerviss i en park i Innsbruck och lyssnade på Elfsborgs sportchef Stefan Andreasson. Staden var klädd i Blågult, ölen flödade och till och med lokalborna hakade på i den svenska yran i hopp om en lyckad kväll.
Sverige hade vunnit mot Grekland och förlorat i slutminuten mot Spanien, nu skulle de bara gå in och spela hem ett avancemang mot Ryssland. Visst oroade man sig över att ryssarna hade fått tillbaka Andrej Arsjavin efter avstängning men var det något Lars Lagerbäcks landslag kunde så var det att spela oavgjort. Andreasson sa: »Har du sett Arsjavin spela någon gång?« Jag medgav att jag nog egentligen aldrig hade gjort det. »Han är fullständigt makalös, folk har ingen aning. Jag tror Sverige får stryk.«
Han fick ju rätt även om det var svårt att ta honom på allvar just den dagen. Minuterna senare stod han på scenen och ledde hela parken i allsång. Långa bollar på Bengt. Alla verserna.
Sedan dess har jag ju sett Arsjavin rätt mycket. I Arsenal. Då har EM 2008 känts avlägset. Ryssland–Tjeckien denna första EM-dag svepte mig tillbaka till förnedringen i Innsbruck. Jag mindes hur jag och några andra sportjournalister stod i halvtid helt slut efter anstormningen och bara skakade på våra huvuden. Jag kom ihåg att Henrik Larssons steg aldrig sett så tunga ut som i den matchen. Jag fick tillbaka bilden av hur Anders Svensson satt kvar längst på gräset efter slutsignalen – någon meter från sidlinjen – och till slut fick hjälp av fysiolog Paul Balsom att lämna planen.
När fotograf Widing och jag satte oss i bilen för färd mot München efter matchen sa jag att det skulle dröja länge innan Sverige spelade ett mästerskap igen. Nu väntade generationsväxling och motiga år. Jag trodde absolut inte att landslaget skulle spela EM fyra år senare. Widing protesterade och pratade om U21-EM på hemmaplan och att nya spelare skulle komma fram. Jag är tacksam för att jag hade fel och han hade rätt. På söndag drar vi.
»En svensk armé stod nere i djupet av Ukraina, tusentals kilometer från hemlandet.« Meningen inleder kapitel 3 i Peter Englunds Poltava och det är inte utan att jag undrar varför jag fått för mig att läsa krigslitteratur som uppladdning inför EM. Kanske har det med Jonas Thern att göra. Den svenska mittfältsgeneralen älskade krigsstrategier och studerade under sin aktiva karriär bland annat Sun Tzus maximer, författade i södra Kina på 500-talet före Kristus. En av sakerna Thern lärde sig var att det viktigaste när man går till anfall är att skrika så mycket man orkar. Landslagskapten använde knepet när han gömde sig för medspelarna bakom gardiner för att sedan hoppa fram och skrämma skiten ur dem.
Under läsningen av Poltava slår det mig dock rätt snart att den här boken inte vore fullt lika uppbygglig litteratur för en svensk landslagsspelare. Slaget i östra Ukraina 1709 tillhör tillsammans med Italien-VM och ett par andra tunga nederlag de största fiaskon i svensk historia. I dag använder ryssar uttrycket »som en svensk vid Poltava« när de ska beskriva en människa som är handfallen och maktlös.
Englund beskriver detaljerat hur det svenska högmodet stegrades fram till det avgörande slaget. På sin väg österut hade armén haft en hel del stolpe in. Vid landstigningen på Själland hade »det upprörda havet lagt sig för kungens blick«. Vid Narva »sände Gud ett snöglopp som dolde det egna anfallet i precis rätt ögonblick«. Under slaget vid Saladen hade de ryska kanonerna skjutit »helt galet«.
Det är som att läsa om det svenska landslagets kvalresa till EM där misstag och skönhetsfläckar glömts bort för att slagen på något sätt ändå har vunnits. Men, som författaren också skriver, så fanns det i Poltava de »som denna varma sommar tyckte sig se tecken på att allt inte var som det skulle vara. Bakom sådant som vinterns onaturliga kyla och oturliga tö ville man se mer än bara några meteorologiska nycker. Man anade ett Guds straff över Sverige och svenskarna. Var det möjligen så att Gud nu, i juni 1709, tagit sin hand ifrån sitt utvalda folk?«
Olyckskorparna visade sig få rätt. Arméns plan var att anfalla tyst och diskret för att överraska. Tyvärr hade även en mängd order delats ut lite väl diskret i det svenska lägret, varpå missförstånd uppstod och armén uppträdde oorganiserat och virrigt när det väl gällde.
Så här sitter jag, på ett tåg söderut, och funderar. Kommer de svenska landslagsspelarna springa ut på planen på måndag fyllda med missvisande självförtroende – efter tre raka segrar mot Kroatien, Island och Serbien – och utan större tanke på organisation och försvarsdisciplin? Hur är det med tydligheten i den före detta militären Hamréns ordergivning? Är överraskningstaktiken, med ständig rotation i laget, i själva verket något som överraskar de egna spelarna mer än motståndarna? Låt oss hoppas att det inte är så att Gud nu, i juni 2012, tagit sin hand ifrån sitt utvalda folk.
Tre dagar till avfärd och rapporter från kollegor som redan är på plats i Kiev duggar in. »Kaos i trafiken« varvas med positiva utrop om att »staden ändå känns rätt modern«. Jag står hukad över min packning och tänker: »Det var då själva fan.« För en gångs skull trodde jag att mitt främsta arbetsredskap på fältet – bandaren – skulle finna sin rätta plats på jorden. Om det är något fotograf Widing och jag brukar gnabbas om på våra resor så är det min motvilja att uppgradera mig till en digital bandare.
Han har sin skäl. Utöver att han själv är Mr High-Tech där han släpar omkring på tung, dyr och flådig kamerautrustning har han mer än en gång tvingats ut på upptäcktsfärd i någon stad i världen för att leta reda på kassettband. Mest minnesvärt är Widings triumfatoriska leende när han efter två timmars jakt i Milanos centrum hittade ett enda kassettband längst inne i ett hörn, på bottenplanet i ett köpcenter. Segern var naturligtvis dubbel: den lyckade jakten sammanföll med ett »vad är det jag alltid säger« – bandaren är ute, förlegad och färdig för skroten.
Det har gått drygt tre år sedan dess. Bandaren finns kvar. Förutom att den alltid får intervjuoffer på gott humör (den nya generationens spelare häpnar vid åsynen, för en 90-talist är kassettband mer daterat än en fax), så har den löst de mest komplicerade utmaningarna genom åren. Främst minns jag hur den räddade en intervju med Kim Källström 2007. Källström ville träffas på sitt favoritfik i Lyon och intervjun ägde rum samtidigt som tre vägarbetare borrade upp asfalten utanför. Jag hörde knappt vad Kim sa, bandaren tog med allt. Nu är den redo för sitt tredje EM. Kassettband löser sig alltid. Kunde Widing hitta ett i trendiga modemeckat Milano ska han nog kunna lösa biffen i en stad som bara »känns rätt modern«.
Jag gick till Råsunda för att se ett landslag som sökte de sista svaren. Jag gick därifrån och undrade: Vilka var egentligen frågorna de ville ställa?
I måndags fräste Anders Svensson ifrån i den mixade zonen: »Dum fråga. Men jag kan svara ändå.« I ärlighens namn var det inga särskilt intelligenta frågor som landslaget presenterade i den första halvleken mot Serbien… men några svar ska jag försöka ge.
»Kan det här laget täppa till ytor och spela så kompakt som det kommer att krävas mot bra motstånd i EM?« Svar: Ja, det visade de redan mot Holland i höstas– men det krävs att spelarna löper och öppnar ytor när de väl har bollen. När Toivonen, Zlatan, Elm, Larsson möter boll - och ytterbackarna aldrig hinner upp längs kanterna är Sverige ett väldigt lätt lag att försvara och ställa om emot.
»Fungerar det att spela Toivionen som nia och Zlatan som tia?« Svar: Inte om båda ska få ut det bästa av sitt spel. Zlatan behöver en löpande forward framför sig för att få utrymme, Toivonen behöver just den yta Zlatan vill ha för att få ut full effekt av sin spelintelligens. I början av andra halvlek började Toivonen jobba framåt i djupled istället. Han trivs inte jättebra med det, men helheten blev bättre.
»Är Grahnqvist och Mellberg mittbacksparet i EM?« Svar: Kanske, men det hade varit lättare att avgöra om backlinjen inte varit helt nykomponerad i sista matchen före EM-premiären. Onödiga missförstånd (och något rent slapstick-nummer som när Grahnqvist drattade på ända) bör man ha överseende med i en första match tillsammans. Tyvärr är tiden lite väl knapp.
Andra halvlek blev bättre. Sverige började spela och springa i djupled och då uppstod ytorna som det här landslaget behöver för att hitta sitt ofta finurliga kortpassningsspel på mittplan. Eloge till Sebastian Larsson som återigen var den som började ta löpningarna. Han är inte lagets snabbaste men spelintelligent nog att se vad som behöver ske på planen för att göra de andra bättre.
Nåväl, ett genrep är ett genrep. 1990 åkte Sverige till VM uppblåsta av självförtroende efter att ha utklassat Finland. Vi vet hur det gick sen. 1994 revs freden i Brömsebro upp när halva det svenska landslaget hamnade på Rigshospitalet efter en holmgång mot Danmark. Det slutade med VM-brons senare den sommaren (träffade för övrigt Roger Ljung på Råsunda - okbenet har läkt). Jag minns också EM-genrepet mot Spanien 2000. Då skanderade hela Ullevi efter drömduon på topp: Henrik Larsson och… Yksel Osmanovski.
Efter matchen hamnade jag bredvid den franska tidningen L'Équipes utsände reporter som intervjuade Kim Källström. Fransmannen konstaterade krasst: »Utan Elmander är ni ingenting.«. Kim svarade inte direkt på det, men pratade länge – och mer utförligt än han tidigare gjort på svenska – om första halvlekens brist på djupledsspel. Ibland är det bättre att inte ställa någon fråga alls – ett rakt påstående om det som alla har sett räcker.
I söndags bet landslagets fysiolog Paul Balsom sig i tungan inför presskåren när han i ett svagt ögonblick råkade kalla Zlatan Ibrahimovic »ett genetiskt freak«. »Skriv inte det«, vädjade Balsom direkt. Förgäves förstås. Jag kan trösta honom med att han inte var först. När jag intervjuade Zlatan i Offside 2007 jagade jag Europa runt på kommentarer från gamla tränare och lagkamrater. Jag fick tag på gamla ungdomsledare som FBK Balkans Ivica Kurtovic och gamla Ajaxbekantingar som coachen Ronald Koeman och lagledaren David Endt, men hade svårt att nå röster om Zlatans tid i Serie A. Lösningen blev lite… okonventionell. Vår reporter i Belgrad, Vladimir Novak, hade god kontakt med Dejan Stankovic och bad Interspelaren att intervjua Zlatans dåvarande Intertränare Sinisa Mihajlovic för Offsides räkning. Stankovic tackade ja till uppdraget.
Stankovic refererade till Zlatan som »ett fenomen«, Mihajlovic öste på och kallade svensken »ett monster«. Mihajlovic hade egna erfarenheter från sin aktiva karriär. Säsongen 2004/2005 hade han rykt ihop med Zlatan på plan, och däckats efter en dansk skalle från svensken. Zlatan kommenterade händelsen: »De säger att jag skallade Mihajlovic. Men om jag verkligen hade gett honom en dansk skalle, då skulle han inte ha kunnat komma på fötter igen, det kan jag lova dig.«
För Offsidereporter Stankovic berättade Mihajlovic: »Zlatan är en man som inte tillåter att andra förolämpar honom. Precis som jag.«
I kväll ställs de båda mot varandra igen. Mihajlovic som förbundskapten för Serbien, Zlatan som lagkapten för Sverige.
Till sist vore det elakt att beröva er tre Mihajlovic-citat från en intervju i franska tidningen So Foot för ett halvår sedan.
Mihajlovic…
… om krigsminnen: »Min bästa vän var kroat och han förstörde hela mitt hus under kriget efter att ha skjutit sönder foton av mig och min familj. När jag träffade honom igen några år senare sa han: ›Ett hus kan du bygga upp igen, det hade inte gått med dina föräldrar. Om jag hade varit ett riktigt as hade jag placerat en bomb i ditt hus medan dina föräldrar fortfarande var kvar där inne.‹ Så jag tackade honom.«
… om frisparkstalangen som spelare: »När jag spelade i Inter tittade Adriano, Figo och Recoba alltid på mig för att försöka få samma tillslag på bollen som jag. De lyckades aldrig.«
… om hur han som Fiorentinatränare tvingades inse att hans spelare inte var lika bra på frisparkar som han själv: »Förra året spelade vi en vänskapsmatch mot Tottenham. Vi fick frispark 20 meter från målet och domaren ställde muren tolv meter från bollen. Jag protesterade och sa till honom: ›En frispark från det avståndet, med en mur så långt ifrån… jag skulle sätta bollen även om jag blundade.‹«
Sidor
Nyhet i shopen
Mest läst just nu
Kategorier
Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Skribenter