»De arbetade till och med på söndagen«, lyder en rubrik i dagens L'Équipe. Fransmännen gör vad de kan för att hålla sig på tårna inför kvällens match – och i ett land där kyrkorna fortfarande är hyggligt välbesökta funkar en story om att det svenska landslaget tränade på Vilodagen – trots att de redan är utslagna och trots att Hamrén meddelat att passet var frivilligt – helt okej. 
Rubriken berättar också något om den franska självbilden – de är livrädda att slappna av för tidigt. Där vi svenskar kan få ångest när vi ser reslutatet 1-2 (som mot Ukraina), är fransmännen alltid som mest  oroliga när de nästan är framme vid målet. De minns VM-semin mot Västtyskland 1982, de minns David Ginolas ego i VM-kvalet till 1994 mot Bulgarien och fruktar ständigt att återigen hamna i facket »vackra förlorare«. 

Den där rädslan ska Sverige utnyttja. Jag hoppas att Hamréns landslag går ut till den här matchen med inställningen att det är starten på VM-kvalet. Förbundskaptenen har efter EM bara en ynka match på sig att förbereda laget för höstens tävlingslandskamper - och det kommer vara en jippotillställning mot Brasilien. Det gäller att ta vara på tillfället som ges ikväll. 
Jag kan förstå om det lockar att släppa loss och satsa allt på seger - de har inget att förlora och revanschbegäret är stort – men jag önskar hellre att vi får se ett smartare Sverige än tidigare i den här turneringen. Jag hoppas att vi får se ett svenskt landslag som har tålamod och disciplin. Jag förväntar mig att se ett Sverige som värderar sina lägen, när de ska gå framåt och när de ska tygla ambitionen. Kort sagt: jag vill se ett Sverige som visar att höstens möte med Tyskland inte behöver ges upp på förhand.

Fransmännen är i varje fall förberedda på en motståndare som ger allt. På L'Équipes sida 2 publiceras alltid en liten tecknad ruta om något dagsaktuellt. I dag visar den karikatyrteckningar på Karim Benzema och Franck Ribéry som köar för att lösa plåtar till kvartsfinalen. I biljettkassan står Zlatan Ibrahimovic och meddelar: »Det är 90 minuters väntetid.« Just så hoppas jag att det ska kännas för fransmännen på Olympiski – Ni får gärna gå vidare från den här gruppen, men ni ska fan i mig få slita för det.  

Widing och jag åkte vid lunchtid i dag ut till landslagets hotell för att lyssna på en förbundskaptens försvarstal. Erik Hamrén såg plågad ut – för lite sömn, för mycket tankar, för lite framgång. Vi har sett det förut. Baksmällestämningen på Hotel Tivoli Marina i Vilamoura 2004 - efter kvartsfinalförlusten mot Holland – var den värsta jag varit med om (att en spelare sov ruset av sig i lobbyn när pressen dök upp för Mellbergs stora försvarstal efter straffmissen förstärkte bara stämningen). 
Det var inte riktigt samma känsla i dag. Framför allt var det en annan förbundskapten som satt där framme vid podiet. Med pedagogen Lars Lagerbäck visste man vad man fick: få känslor men en hel del analys. Med Erik Hamrén vet vi nu också vad vi får: mycket känslor men nästan ingen analys. 
När Lars-Åke Lagrell skulle utse Lars Lagerbäcks efterträdare  var ett av kriterierna en person som kunde handskas bättre med media. Jag förstår att han valde Hamrén – en man som kan bjuda på sig så till den grad att han till och med tar en svängom i Skavlan var något helt annat än föregångaren på posten. Men Hamrén har också ända sedan han tog över visat att han hellre pratar om hur han mår än vad han tänker. 
Det senaste dygnet har han pratat öppet om sina känslor (»timmarna efter Ukraina kände jag att jag skiter i det här«) men duckat de konkreta frågorna om exakt vad han ångrar (»det känns fel att gå in på de bitarna«).

När jag i ett tidigare inlägg under den här resan nämnde att jag läste Peter Englunds Poltava beskrev jag hur orosmolnen hopade sig inför EM. Jag hoppades att landslaget skulle lyckas bättre med organisationen än den svenska armé som floppade rejält i Ukraina  i juni 1709, men fruktade att Sverige faktiskt led av samma brister nu som då – övermod, otydlighet i ordergivning och en övertro på att överraskningsmomentet stör motståndarna mer än den egna truppen. Med facit i hand kan jag konstatera att tre saker förblir mitt bestående minne av den här turneringen: 
1) Naivitet. Hamrén ställde en väldigt offensivt balanserad startelva på benen mot Ukraina och räknade med att mästerskapserfarenhet var sekundärt. Resultatet blev att spelarna inte vågade spela det spel de är bäst på. 
2) Luddighet – efter Ukrainamatchen hävdade spelarna att de fått order att vara försiktiga att slå långt de första 20 minuterna, medan Hamrén menade att han inte alls varit så kategorisk. 
3) Osäkerhet. Hamréns vilja att överraska och gå på magkänsla i laguttagningen gav en väldig rotation i laget. Mot Ukraina spelade en backlinje som bara haft en enda match tillsammans tidigare (Serbien), och det rutinerade innermittfältsparet Källström/Svensson splittrades. 

Rapporter från vänner hemma i Sverige berättar att känslorna är kluvna. Det rasas och pekas finger. Vissa är mer efteränksamma. Offsides historiker Jesper Högström ser tydliga paralleller mellan VM 1990 och detta EM –  tråkig förbundskapten (Laban och Lagerbäck) ersätts med rolig (Nordin och Hamrén), laget tar sig till mästerskap efter att inte ha varit där på ett tag. Och fallerar.
Själv tycker jag i grund och botten att svensk fotboll behöver den förändring som Hamrén eftersträvar. Däremot hoppas jag att förbundskaptenen funderar ordentligt inför höstens VM-kval hur han ska hitta en stabilitet och lugn i processen. Det enda råd Lagerbäck offentligt gav till Hamrén när han tillträdde var att försöka övertala de äldre spelarna att fortsätta eftersom »rutin betyder enormt mycket på den här nivån«. Hamrén övertalade visserligen spelarna – men lydde inte rådet fullt ut när det väl kom till mästerskap. 

När den stukade Erik Hamrén lämnade presskonferensrummet åkte han direkt ut till anläggningen Kontja Zaspa för att leda reserverna i träning. Ute på planen började energin återvända i honom. Några passningsövningar senare såg han nästan lycklig ut. Där och då tänkte jag på min vän Poeten i Malmö som för några dagar sedan sammanfattade sina känslor om förbundskaptenen: »Man vill gilla Hamrén, men vet inte hur…« 

När Widing och jag lämnade den svenska träningen i onsdags stod landslagets buss parkerad utanför omklädningsrummet. På de tonade rutorna stod texten: »Var där. Känn det. Fånga drömmen.« Jag hoppas att spelarna under all den tid de spenderat i det där fordonet (Kievs trafikkaos är en story för sig) har sugit åt sig av informationen. 
I matchen mot Ukraina levde de bara upp till den första delen – de var där. Hur mycket de känt av EM därefter är jag osäker på men kanske har dygnen med slickade sår och hyllningar från svenska supportrar på den öppna träningen ändå gett dem en aning om vad ett stort mästerskap går ut på. De har definitiv inte lyckats fånga någon dröm. 

Ikväll har de chans att vända saker rätt. Det går att stirra sig blind på orosmolnen – flera byten i startelvan, ett England med expressfart på kanten där Andreas Grahnqvist spelar – men låt oss så här cirka 90 minuter före matchstart fokusera på möjligheterna istället. Det här landslaget har visat att de kan vara både smarta och attackerande på samma gång. De har visat att de kan skaka även bra motstånd med det mod som Hamrén predikar att han vill se. 
Laguttagningen lovar gott. Jag hade inte velat ha den annorlunda. Mittfältet har en bättre balans än mot Ukraina. Elmander kommer springa livet ur sig på topp. Zlatan såg bra ut långa stunder mot Ukraina - så den goda formen består. Detta är det bästa landslag Sverige kan ställa på fötter just ikväll. 
Hamrén sa före EM att det krävs tre toppprestationer från att ta sig vidare från gruppen. Det är dags att plocka fram en av dem nu. 
Ni har varit här, ni har känt på det - nu är det dags att fånga den där drömmen. 

Kvällen före allt ska avgöras finns det inte längre något att förlora. Det är dags att lägga korten på bordet. Och jag tänker dra mitt strå till stacken. 
Jag skriver detta från Olympiastadion i Kiev, jag har nyss bevakat den 15 minuter öppna träningen som landslaget lät presskåren vara med på. Det kommer med största sannolikhet bli förändringar i startelvan. Ett hett tips är att Anders Svensson tar plats på mittfältet bredvid Kim Källström och det vore ett fint sätt att avsluta en åtta år gammal debatt som jag klandrar min egen hustru för. 
Det här är historien om hur allting startade. 

Det var vinter i Sverige, i januari 2004, och Ann och jag väntade på spårvagnen vid Domkyrkan i Göteborg. »Vad ska man göra för reportage inför EM?« suckade jag utan att räkna med respons. »Kampen om tian – Anders Svensson eller Kim Källström«, svarade hon direkt.  
Jag var en mycket stolt make i det ögonblicket – dels trodde jag inte att hon visste vad »tian« på fotbollsplanen var, dels visade hon prov på fantastisk nyhetsnäsa. 
Jag ringde Kim och Anders den vintern och frågade om jag fick besöka Southampton och Rennes. »Bara det inte blir något sådant där Kim-eller-Anders-reportage«, sade Svensson som anade oråd. »Nja, inte bara«, svarade jag svävande och flög över för att skriva om just konkurrensen dem emellan. 
När jag så här i efterhand läser reportaget (som publicerade i vårt nummer inför EM 2004) är det slående hur kloka spelarna var. Redan innan hetsen kommit igång på allvar i andra medier tog Anders och Kim ner debatten till rätt nivå. 
Anders sa: »Varför måste det vara Anders eller Kim? Kan det inte vara Anders OCH Kim? Har inte vi, var för sig, sådana kvaliteter att vi tillför något?  Vi är inte så lika som spelare. Kim vill gärna hämta boll längre ner i planen och styra spelet bakifrån. Han är en fältherre. Jag vill ligga högre upp och ge understöd till forwards.«
Kim höll med om att de var olika och egentligen inte borde konkurrera om samma plats: »Anders är mer trixig. Han gillar att finta, hålla i, använda lilla yttersidan och dra bollen bakom hälen. Jag är mer rejäl i mitt spel. Jag vill slå raka, långa, dräpande bollar. Jag är argare som fotbollsspelare. Jag gillar att springa på folk. Det blir olika spel med oss. Med mig blir det rakare, mer på djupet. Med Anders blir det mer vårdat, mer hålla i bollen. Sedan skjuter vi olika. Hans tillslag är skruvat, oberäkneligt och väldigt känsligt. Jag skjuter hårt och rakt. Man kan nog säga att våra tillslag faktiskt beskriver rätt bra hur vi är överhuvudtaget.«
Det borde inte ha funnits mer att tillägga. Det var en vanlig konkurrenssituation mellan två spelare om en plats i startelvan, men det växte snart till något mycket mer. EM 2004 blev startskottet. I VM två år senare eskalerade debatten, vilket resulterade i en Aftonbladetkampanj (In med Kim) samt några supportrar som på den öppna träningen visade sitt missnöje genom att stryka över Anders namn på en landslagströja och skriva dit Kims – varpå Kim också till slut spelade mest. I EM 2008 petades istället Kim och upplevde därmed »sitt mörkaste ögonblick i landslaget«.

Jag har ofta funderat på varför just konkurrensen mellan dem blev en så brännande fråga. Det har inte handlat den klassiska tvisten om Sverige ska vara defensivt försiktigt eller offensivt attackerande. När debatten härjade som värst var såväl Anders som Kim spelare som tog risker och slog de hotande passningarna. Istället tror jag att positioneringen hos debattörer och supportrar rörde vid något djupare. Att ta sida blev en fråga om personlighet – välj Anders eller Kim och jag ska säga dig vem du är, typ. Spelarna blev strikt etiketterade. »Snällhet« (Anders) ställdes mot »brinnande målmedvetenhet« (Kim), »smart finess« (Anders) mot »kraftfull vilja« (Kim). 
De som känner spelarna lite bättre vet att all sådan kategorisering är falsk. Kim må visa upp ett hårdare yttre men är en lika stor känslomänniska som Anders (det är därför Kim har varit så uttrycksfull i media – ofta på gränsen för vad som är tillåtet i ett lag – när han varit petad). Anders är i sin tur, efter Mellberg, landslagets mest tävlingsinriktade spelare  – men eftersom den bilden av honom inte har satt sig har folk tolkat hans ilska efter motgång som barnsligt gnäll snarare än ett »mellbergskt« jävlar anamma. 

Inne på Olympiastadion denna torsdag avslöjade Hamrén inget om startelvan men mycket talar för att det blir Anders och Kim på det inre mittfältet . Det skulle vara unikt – spelarna har aldrig varit på plan samtidigt mot England.
Just fredagens motståndare har mer än någon annan ställt Anders-eller-Kim-debatten på sin spets. Det var mot England som Anders fick sitt genombrott efter att ha hoppat in i andra halvlek i VM 2002. Det var mot England, i en träningsmatch på Ullevi 2004, som Kim började få vittring på en plats i startelvan – men sedan blev utbytt mot Anders i 46:e minuten. Det var mot England som Anders Svensson, åtta dagar efter supporterprotesterna i Bremen 2006, fick sitta på bänken hela matchen och titta på när Kim agerade mittfältsmotor. Och det var mot England i höstas som Kim fick starta men sedan byttes ut mot Anders i 70:e minuten, varpå den gamla debatten fick ny fart. 
När jag träffade Kim i Lyon i början av april sa han: »Det fanns inget som Anders eller jag kunde säga när allt plötsligt drog igång. Framför allt kan jag tycka att det tog konstiga proportioner. Jag blev lite folkets spelare, Anders blev Lasses spelare – men det kunde lika gärna ha varit tvärtom. Alla hamnade i en omöjlig situation. Det ironiska är att nu spelar Anders och jag tillsammans i landslaget, och vi fungerar otroligt bra ihop.«
Mot England får de förhoppninsvis chansen att visa det på riktigt.