Det kändes inte speciellt hett där jag och Åke Unger stod inne på Swedbank Stadion ett par timmar före matchen mellan Malmö FF och ÖSK för att göra en så kallad ståuppa. Regnet öste ned över oss, det var nästan mörkt eftersom arenans lyssystem inte dragits igång. Med luvorna uppdragna såg det ut som att vi skulle spela in nån sorts »gangsta rap« video. Men nu är det inte mycket »gangsta« över Åke och mig utan mer svår, svartdeppig 80-tals synth. Direkt efter den minut vi fått tillåtelse att snacka flydde vi in under läktarna, in till pressrummet för att följa Elfsborg bortamatch mot Mjällby via mobiltelefonens resultatservice. Rummet fylldes på allteftersom matchen på Swedbank närmade sig. Av digniteten på den långa rad av journalister som steg in i värmen, till kaffet, mackorna och kaffebrödet förstod man vikten av denna match. Om man mot förmodan inte insett det redan. 

Att det fanns en stor osäkerhet i Malmölägret inför matchen var påtagligt när man minglade runt och pratade med folk. Visst, hemma ska man bara vinna mot ett lag som ÖSK, sa dom, för att direkt börja fundera över de svartvitas status. ÖSK kom ju faktiskt till Malmö med en rätt bra form via flera stabila insatser på slutet. Men visst, ska vi ta guld så ska en sån match vinnas, fortsatte dom.
Jag vet inte om den känslan fanns med hela vägen in i omklädningsrummet men Rikard Norling sa att det var full fart framåt som gällde. Inga hängslen, inga livremmar utan bara ut och köra.
Ibland blir det inte riktigt som man vill.

När jag och Unger senare stod på vår underbara kommentatorsposition och såg ut över en till stora delar rätt packad arena sa Åke:
– Fan Pelle, jag får en brittisk känsla över det här. Lite Stamford Bridge-feeling.
Det var rått och lite bistert i luften, regnet, vinden, mörkret och den blåa inramningen.
– Ja, sa jag. Lite åt det hållet är det förbaske mig.
När Martin Hansson blåste igång matchen förväntade jag mig en tempoexplosion, ett hänsynslöst offensivt Malmö FF som bestämt sig för att avgöra via ett snabbt och dödligt snitt över ÖSK:s kroppspulsåder. MFF fick sin chans via straffsparken som Albornoz missade. Därefter dog första halvlek, men inte på det sätt MFF önskat.

När man inför matchen spekulerade om resultatet borde naturligtvis mer handlat om ÖSK:s tränare Per-Ola Ljung. Ljung som tillhört den stora rivalen Helsingborg IF under stora delar av sitt liv både som spelare och tränare. Då är matcherna mot Malmö FF årets viktigaste matcher. Och visst såg man laddningen hos honom när han vaggade omkring inne tränarens tekniska område under matchen.
P-O applåderade demonstrativt med armarna högt varje gång hans spelare stängde till ytorna för Jiloan Hamad och MFF-passningar slogs bort. Han pekade och instruerade vart försvarslinjen skulle stå, visade vikten av den täta kontakten mellan försvar och mittfält. Han skrek åt Ahmed Yasin hur han skulle eliminera passningar bakom och på insidan av honom. Per-Ola Ljung hade gjort sitt jobb, han visste precis hur han och ÖSK skulle störa MFF som mest. Och när Malmö gjorde sitt mål, och alla väntade på nästa, då gjorde Ljung två offensiva byten och beordrade förflyttning upp i planen.
Det förändrade matchbilden under en period, Malmö tappade sin nya entusiasm och ÖSK gjorde mål. Därefter blev det mest sluggerfotboll med långa bollar in mot Pontus Jansson som skulle försöka vinna dueller mot nickstarka Magnus Wikström, Ilir Berisha och nedflyttade Shpetim Hasani. För varje misslyckat anfallsförsök från Malmö knöt Per-Ola Ljung sina nävar ännu hårdare i en typ av segergester och han såg till att alla runt honom kunde se det. Jag är helt säker på att det var hans Helsingborgsperspektiv att grusa Malmös gulddrömmar som levde inne i honom.

Jag är även säker på att hans mobiltelefon var full av skadeglada och jublande meddelanden från vänner och före detta kollegor i Helsingborg efter matchen.
För Malmö FF gäller det bara att slicka såren och försöka göra sitt jobb på ett fullsatt Råsunda på söndag och hoppas på ett darrande Elfsborg. Där kan dom grusa AIK:s drömmar om ett vackert slut vid den sista allsvenska matchen någonsin på nationalarenan i Solna. Och som vi såg igår: Att grusa andras drömmar kan vara nån sorts tröstande substitut i sin förtvivlan med ett misslyckande.
Fråga bara ÖSK och Per-Ola Ljung.  

I lördags kväll kom jag ner till Kalmar i mörker och tjock, tjock dimma. Jag vandrade runt en stund inne i ett tyst och nästan spöklikt centrum. Domkyrkan syntes bara svagt genom dimman som låg som ett svävande snötäcke över Stortorget. Några röster från människor jag inte såg hördes över torget. Skuggor rörde sig borta vid Stadshotellet. Jag bestämde mig för att gå tillbaka till mitt hotell nere vid hamnen.
Morgonen efter vaknade jag upp till en blå himmel, strålande sol och nästan sommarvärme. En ny dag, en ljus framtid för Kalmar FF? 

När man kommer inrullande från E22:an kan man inte tänka på något annat sätt när man ser Guldfågel Arena torna upp sig invid motorvägen. Kalmar FF har gjort en otrolig och imponerande resa sedan jag själv var med och sparkade ner klubben ur Allsvenskan på Fredriksskans 1999. De senaste åren har det varit en storhetstid för det lilla laget från den lilla staden.
Men när man börjar skrapa på ytan så märker man hur mycket oro det finns i Kalmar just nu. Som om dimman lagt sig över Guldfågel Arena. Jag rörde mig runt där inne inför matchen mot Malmö FF och märkte hur många frågetecken som sipprade fram. Eller är det bara någon sorts nedärvd negativism som eventuellt finns i Kalmar och som jag som utomsocknes inte har koll på? Signaler kan misstolkas ibland.
Men visst är det väl väldigt tyst om Kalmar FF numera? 

Tidigare röt »bönderna« med jämna mellanrum och mediasiktet var inställt på avkroken långt där nere i Småland. Det radades upp sköna profiler som vräkte ut citat. Dessutom kändes det ett tag som att hela Kalmar FF bloggade. SM-guldet 2008 var en grepe i röven på storstädernas fotboll och dess fans. Kalmariterna älskade att odla sin bonnighet och utanförskap och det gick hem. Men efter det där guldet, fjärdeplatsen året efter och cupguld och cupfinaler verkar Kalmarkanonen ha tystnat. Det är väl bara Henrik Rydström som fortfarande har krut i pennan. Han sliter hårt för att hålla KFF-fanan högt och ge bilder av ett offensivt Kalmar FF.

Vad jag själv fick höra från ett flertal håll var den här oron. Oron över att en era är över. När nu Petter Wastå slutar är det bara Rydström kvar av det gäng som kamperade ihop i en massa år, de som pendlade mellan olika divisioner och krönte allt med det där guldet. Kulturbärarna är borta och ingen vet vilka som ska ta över. Det finns talang och intressanta unga spelare i KFF men vem och vilka ska ta över ledarrollerna i en trupp med runt tio olika nationaliteter? Man menade också att Nanne Bergstrand gjort sitt. Han har gjort ett otroligt bra jobb genom åren men det viskas om att magin försvunnit. Att han suttit för länge, att idéerna är slut. Att laguttagningarna är som en tombola där namn och position ramlar ut på måfå och aldrig är lika gång efter annan. Det snackades om problemet att fylla den moderna arenan med publik. Succén efter öppnandet förra året har dött ut i takt med att resultaten på hemmaplan blivit allt sämre. Naturligt förstås, men oroande för en klubb som Kalmar FF som verkar i en rätt liten stad med begränsat publikunderlag.

Det känns som att Kalmar behöver ruskas om och inleda en nystart. Något som ger kickar och framtidstro. Att Ronny Nilsson, Kalmars ordförande och starke man, råkat ut för en stroke är förstås allra mest en tragedi för honom och hans familj men det är också ett rejält bakslag för Kalmar som klubb. Det är han som har varit drivande i utvecklingsfrågor, som till exempel arenan . Vem kan ta på sig Ronnys roll i Kalmar? Ingen är de budskap jag får.
Så, hur mår Kalmar FF? Står klubben inför en ödesvinter? Vart tar satsningen och framtidsvisionerna vägen? Finns det kraft att återta initiativet eller ramlar Kalmar FF ner i det där anonymitetshålet som dom kom ifrån och där de flesta landsortsklubbar befinner sig i en värld full av storstadsfixerad media. 
Jag har inga svar. Har Kalmar FF det?Ä

Jag tror att det var någonstans i slutet av första halvlek av AIK–Gefle det inträffade. En het situation strax utanför AIK:s straffområde. AIK fick frispark och TV-kameran zomade in Gefletränare Pelle Olsson i närbild. Han kisade lite argt med ögonen, ögonbrynen guppade lite extra upp och ner samtidigt som han förde upp ett finger mot näsroten och tryckte till sina glasögon.
Pelle Olsson måste ha varit väldigt upprörd. För annars står han mest med armarna i kors och följer spelet med en vetenskapsmans noggranhet. Pelle Olsson är inte den som sticker ut och skapar scener bara för att det råkar pågå en fotbollsmatch. Han är en iskall analytiker. Sen om det råkar pågå ett världskrig ända in på molekylär nivå inne i hans kropp det har jag ingen aning om. Men jag tror faktiskt inte det.

Pelle Olsson är med på affischen här ovan som hänger på väggen i korridoren på väg mot pressrummet i källaren på Råsunda. Jag tror den är från 2006. 
»Vem bryter mönstret?« är rubriken till en artikel angående att svenska tränare allt för ofta sneglar på varandra istället för att bryta mönstret och köra sitt eget race. Det var visst lagkaptenerna i de allsvenska lagen som fick säga sitt . Tyvärr vet jag inte svaret på undersökningen, men kan konstatera att den svenska tränarutbildningen väldigt länge nästan var fundamentalistisk angående hur man skulle spela fotboll i Sverige. Det var nästan bara 4–4–2 med zonspel, press och understöd, som gällde. Jag vet inte hur många vittnesbeskrivningar jag fått från kursdeltagare att nya unga tränare med nya unga idéer blivit hårt åtgångna när dom velat utveckla det taktiska spelet efter egna övertygelser. Enligt några har det varit närmast en parodi när det kommer till likriktningsindoktrineringen. Hur det är just nu, detta år, denna säsong, det vet jag inte.

Men jag vet att Allsvenskan numer är väldigt mångfacetterad. Det är väl egentligen bara Gefle som fortfarande spelar ett klassiskt svenskt 4–4–2 system. Flera andra använder samma taktiska uppställningsgrund, men varianter på hur man praktiskt använder systemet finns det gott om. Dessutom finns de andra lagen som uppträder på ett helt annat sätt.
Men det jag tycker är allra roligast i sammanhanget är de olika personlighetstyperna som kommit fram de senaste åren. Där finns det många som bryter mönster när det kommer till hur man traditionellt skulle bete sig som en svensk fotbollstränare. 

För visst har vi en hel drös med sköna karaktärer. Rikard Norlings out of space-språk har jag tidigare skrivit om. Mikael Stahre med sitt intensiva korthuggna egendesignade sätt att snacka och hans flackande blick. Janne Andersson raka ärlighet, Andreas Alms sura, irriterade vinnarskalle och hans »vi-är-AIK-med-hybris-glosor«. Sedan finns Nanne Bergstrand och hans »Paulo Coelho-inspirerade lightfilosofiska utläggningar«, Åge Hareides »nu-jävlar-aggression«, Özcan Melkemichels charmiga utbrott då och då, Peter Gerhardsson som oftast inte säger något och som säkert hellre lyssnar på Pete Doherty istället för att snacka. Sixten Boströms något buttra uppsyn, men skönt ironiska blick och sega hackande svar är numer borta istället är ordningsivraren och disciplinkillen Per-Ola Ljung på plats i Örebro. I Borås finns Jörgen Lennartsson och i Mjällby Peter Swärdh – två avslappnade »förbundsgubbar« som är jordnära och av den gamla sorten. De gör sitt jobb och tycker nog att det här med media och offentlighet är ett nödvändigt ont.
Vad har vi kvar? Gais. Ja dom har ju så många tränare att det är svårt att hänga med. Men Alexander Axén var en av de största och roligaste profilerna tills väggen stod där, Magnus Pehrsson är korrekt och manager, Andreas Thomsson lugnare än när han spelade själv, och så har vi ju Sören »det var domarns fel« Åkeby.
Man kan älska dom eller hata dom men i de allra flesta fall är det jäkligt sympatiska personer. Med ett och annat undantag. 

Och Pelle Olsson. Den killen får man tycka vad man vill om men det han år efter år gör med Gefle IF må va trist intill döden ibland, men vilken nogrannhet och långsiktighet i arbetet på planen. Extremt lite individualism men en enormt väloljad kollektiv maskin som bara går och går. Så långt från min personlighet man kan komma men jag gillar det ändå. 1–0 på Råsunda mot ett guldjagande AIK. Imponerande och chockartat. Som den där supportern, som efter att arenan nästan tömts, från Norra Stå skrek på AIK-lägret om att komma ut och förklara sig.
Själv skulle jag vilja ropa på Pelle Olsson och fråga: Hur f-n gör du egentligen?  

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här med Old boys-matcher. Som den där förmatchen på Swedbank Stadion i måndags. Slocknade stjärnor i Malmö FF mot IFK Göteborg. Jag antar att det viktigaste är att dom fortfarande har kul, men samtidigt är det lite sorgligt att se dessa före detta landslagstjärnor och utlandsproffs jogga omkring i ultrarapid. Halta, nyopererade, överviktiga, jäkligt gamla och så i och för sig några av dem med en kropp som om dom aldrig lagt av. Mer än hälften av spelarna som spelade förmatchen har jag själv mött många gånger – Bengt Andersson, Magnus Erlingmark,  Peter »Erra« Eriksson, Mikael Nilsson, Stefan Landberg och Johnny Ekström i Blåvitt, och Jonas Thern, Hans Mattisson, Jocke Nilsson, Niclas Nylén och Janne Möller i MFF. 
Ändå var det en spelare från en tidigare generation som satte igång mina tankar lite extra. Hasse Borg som var med och spelade i Malmös lag. 

För mig som är uppväxt i Örebro och fotbollsutbildad i BK Forward är Hasse Borg ett namn som funnits med mig hela livet. Hasse brukar föras fram som den första stora talangen från BK Forward som sedan for ut i världen och gjorde karriär. Efter honom har spelare efter spelare lämnat Trängens IP och gjort karriär även om inte alla nått det svenska A-landslaget och proffsspel i högsta ligan i Västtyskland.
Hasse Borg spelade i Eintracht Braunschweig i Västtyskland mellan 1977 och 1984. Under flera av dessa år var höjdpunkten för BK Forwards ungdomsspelare när man kommit upp i en viss åldersgrupp att åka på träningsläger till den lilla orten Gifhorn inte så långt ifrån Braunschweig. Man samlade ihop pengar under några år för att sedan ta bussen ut på sin första utlandsresa med fotbollen. Ett enormt äventyr. En av de största upplevelserna var förstås att åka och se en match med Eintracht Braunschweig. Det var väldigt kul och ett stort minne även om klubben inte låg i högsta ligan då min åldersgrupp var där. Men det som var ännu större var att Hasse Borg kom och pratade lite med oss i ett rum i arenan innan matchen. Snacka om att bli starstruck innan jag ens visste vad ordet betydde. 

Många år senare skulle våra vägar mötas igen. Liverpool var i Örebro med sitt stjärnlag från säsongen 1985–1986. De kom till stan, med en ligavinst och en FA-cuptrofé i bagaget, sommaren 1986 för en uppvisningsmatch på Eyravallen. Det var Kenny Dalglish, Alan Hansen, Sammy Lee, Jan Mölby, Ian Rush och Bruce Grobbelar för att nämna några. 
Jag skulle spela i ett hopplockat Länslag mot dessa giganter. Jag hade vid den tidpunkten aldrig spelat högre än den tidens division tre, som väl kan jämföras med dagens division ett. Hasse Borg var inlånad till länslaget som vår storstjärna och jag glömmer aldrig det mötet. Jag satt i omklädningsrummet i den gamla baracken bakom Eyravallens dåvarande huvudläktare när Hasse kom in i rummet. Han snackade med någon jag inte kommer ihåg vem det var. Sedan började han byta om precis framför mig. Inte en blick, inte ett hej, han såg rakt igenom mig. Så började han snacka med någon igen, han lutade sig rakt över mig, som om han inte såg att jag satt där på bänken, för att hänga upp sina kläder som slog mig i huvudet på sin väg mot hängarna. Så arrogant, så nonchalant. Allt det han hade byggt upp flera år tidigare nere i Braunschweig föll ner på golvet i en våt pöl av besvikelse. Jag hade verkligen sett fram emot att få spela tillsammans med en barndomsidol. Jag gick ifrån starstrucked till starfucked. 
Men händelsen lärde mig å andra sidan att under min egen karriär alltid försöka att se alla. Man vet aldrig var det sitter en ung grabb eller tjej som inte vill annat än att bli sedd. Om jag sedan lyckats med min ambition är en helt annan fråga.