Sveriges största fotbollsmagasin

Logga in

Användarmeny

Norrköping: Min andra hemstad

Norrköping är min andra hemstad. Det är den staden som jag har bott längst tid i bortsett från uppväxtstaden Örebro. Fyra år, plus ett bonusår då jag landande i stan periodvis under mitt proffsår i Kina och några månader efter äventyret då jag sökte ny klubb. Åren var nog mina bästa som fotbollspelare, speciellt de två första, 1992 och 1993. Då var jag en riktigt bra fotbollspelare – i ett riktigt bra fotbollslag. 

Jag känner staden nästan på samma sätt som mina hemstadskvarter. Nästan varje gata och torg, park och promenad, säger nåt för mig. Det är därför jag nästan alltid åker lite extra tidigt när jag ska jobba i Norrköping. Så också i måndags inför lagets allsvenska premiär mot Helsingborgs IF. Jag går runt på stan och känner in allt det där som jag känner igen. Hälsar på lite folk, handlar kläder i ett par favoritbutiker. Ibland bläddrar jag bland skivor på Vaxkupan: en av Sveriges sista riktiga skivbutiker som jag ständigt oroar mig för att den ska vara borta nästa gång jag kommer till »Peking«. 

Till min lättnad är mycket sig likt. Jag var inte på Vaxkupan i måndags men jag såg att skylten satt kvar i hörnet av Drottninggatan och Knäppingsborgsgatan. 

Ritualen fortsätter då jag alltid tar vägen förbi min gamla adress på Södra Promenaden 117 och åker långsamt upp för den långa allén. Förbi betongkolossen Stadsbiblioteket med Café Swartz där de djupa och intellektuella satt förr. Förbi De Geer Gymnasiet, Halvars Kiosk, ni vet där Ulf Lundell köper glass i låten Jag går på promenaden och hela vägen fram till Nya Parken som faktiskt blev ny även det året jag anlände till klubben för 20 år sedan, då Gamla Idrottsparken byggdes om inför EM i Sverige. Det är först när jag når fram till arenan som jag vaknar upp ur min bubbla.

I många år har IFK Norrköping varit mästare i marknadsföring. Gigantiska reklampelare för stadens stolthet överallt och andra uppseendeväckande trix för att få uppmärksamhet. Det har satt en omänsklig press på ett lag som inte varit bra nog för att leva upp till förväntningarna.  Jag såg nästan inga inbjudande budskap någonstans denna gång och kanske speglade det den blygsamma åskådarsiffran på drygt 8 000 mot 2011 års mästare Helsingborg. Men jag tror att »Snoka« har landat. Dom vet nu att en klassisk klubb med en lång och framgångsrik historia inte ger några fördelar i nutid. Enbart hårt jobb kan ta dom framåt.

Nog för att förhandssnacket i IFK-lägret även den här gången andades stor optimism. Kultspelaren och skyttekungen Janne Hellström tyckte att det hade »sett bra ut« på försäsongen, Mikael »Gädda« Hansson, nu fystränare men under 90-talet en brutalt kvick och snabb ytterspringare, var om möjligt ännu mer positiv. 

– Några utropstecken? frågade jag. 

– Astrit Ajdarevic har varit jäkligt bra, svarade »Gädda«, och fortsatte: Och Andreas Johansson blir nyttig, Morten Skjönsberg har imponerat… 

Den här gången var mina gamla lagkamrater rätt ute. IFK Norrköping såg väldigt intressant ut. Jag imponerades av deras mod att våga gå så högt upp i press för att så tidigt som möjligt störa Helsingborgs uppspelsplaner. Den stora aggressiviteten. Och de rent brittiska satsningarna i straffområdet på de fina precisa inlägg som kantspelarna pumpade in var en njutning att se.

Efter matchen tog jag samma väg hem till Örebro som jag kört rally på så många gånger när jag var yngre. Jag kände en lycka över att ha varit med om denna dag, över att Norrköping var som vanligt, kanske till och med bättre. 

Jag såg jag rådjur, rävar, grävlingar springa över och längs med vägen. Det sägs att vildsvinsstammen ökat dramatiskt i områdena mellan Norrköping och Örebro. I det massiva mörkret på smala, krokiga men hårt trafikerade och livsfarliga riksväg 51 kunde jag inte undgå att tänka på fotbollstränaren Richard Holmlund. Richard, mest känd för sin tid som tränare för Umeå IK:s damer och senare KIF Örebro, pendlade till sitt jobb som tränare för Sleipner i Norrköping. I oktober förra året kraschade han med en lastbil och dog. Teorierna sa att ett vildsvin sprungit ut framför bilen i momentet före kraschen. Ett par veckor innan hade han kört in i en älg på samma väg. 

Jag kommer aldrig mer att köra rally på den här vägen. Jag såg ögon överallt ute i mörkret.   

Jag var hemma vid tolv. 

Smygläsning

Supportern som kom in från läktaren

Redan som femåring började Steve Davies drömma om att få spela för West Ham United. Eftersom han växte upp i Rushden borde han normalt sett ha hållit på Rushden Town, eller möjligen Northampton eller Coventry, men efter att ha sett West Ham besegra Fulham i FA-cupfinalen 1975 föll han pladask. – Jag visste direkt att West Ham var mitt...

Läs mer om numret här | Köp numret | Prenumerera