Sveriges största fotbollsmagasin

Logga in

Användarmeny

Tillbaka i Norrköping med ljumskarna i behåll

Jag fick ett mail för någon vecka sedan. Dags att boka resor Pelle. Man vet att det är allvar när det mailet dyker upp varje år. Ett vårtecken. Nu börjar det igen. Allsvenskan.

Jag lever som mest när jag reser. Jo jag vet, det låter som en klyschig rubrik från en turistbroschyr. Men det är faktiskt sant. Det är då mina sinnen kopplas på till hundra procent, jag ser mer, jag hör bättre och upplever dofter mycket starkare.

Mitt jobb som fotbollsanalytiker i Canal Plus består till största delen av just resor och det är en stor anledning till att jag gillar det så mycket. Det var likadant när jag spelade fotboll själv, jag älskade resorna. Efter karriären är den enda saknaden jag ibland känner just de långa bussresorna genom landet. Där fanns en speciell gemenskap som förde oss väldigt nära varandra. Att på väg mot match stanna utanför Jönköping för att dricka kaffe ur vita låga plastkoppar med öra och samtidigt se ut över Vättern och försiktigt prata om den kommande matchen. Och senare fara genom natten efter att ha vunnit mot Malmö FF på dåvarande Malmö Stadion. Se ut i mörkret, lyssna på ”Kungarna från Broadway” med Eldkvarn medan ljumskarna värkte och till sist landa på Södra Promenaden i Norrköping fyra på morgonen helt krossad i kroppen.

Den 2 april återvänder jag till Norrköping för matchen mot mästarna Helsingborg IF. Precis som förra året, då hemmalaget mötte Gais i en match som inte lovade mycket för något av lagen. Imad Khalili livade upp stämningen något via sitt stenhårda halvvolleyskott som senare skulle anses vara ett av 2011 års vackraste mål. Shpetim Hasani la senare in en straff till 2–0 och Norrköping fick precis den start de ville ha medan Gais såg otroligt uddlösa och tröga ut. När jag efter matchen pratade med Gais tränare Alexander Axén, och han utryckte optimism efter den bästa insatsen på ett par månader, var jag säker på att Gais skulle gå en mörk säsong till mötes. Men det var innan stjärnan Wanderson, den utdömda Alvaro Santos och chansningen Razak Omotoyossi kom in i spelet på allvar.

Innan matchen under huvudläktaren, i korridorer jag själv vandrat under fyra år i början av 90-talet, snackade jag med en alltid lika öppen Janne Andersson. Som ny tränare i IFK var den största diskussionen inför premiären vem som skulle stå i mål. Abbas Hassan eller Niklas Westberg. En ickefråga för Andersson som såg Hassan som den solklara ettan. Supporterhjälten Westberg fick inta bänken. Men i idrottens ständiga förändring vet vi nu att Westberg återigen skulle ikläda sig hjälterollen under andra halvan av säsongen medan Hassan via några olyckliga insatser under en lång Norrköpingsvacka rasade i hierarkin.

Detta är den andra delen som är så kul med det här jobbet. Att komma till arenorna två och en halv timma innan match. Se organisationen putsa på detaljerna, prata med alla de bakom showen som ser till att allt fungerar. Ju närmare match kommer de, materialare, tränare, spelare, domare och till sist fylls läktarna på med supportrar.

Då har vi i TV-teamet redan gått igenom våra sändningsscheman, experterna har plockat ut sekvenser att prata om, vi har jagat laguppställningar och lyssnat på taktiska teorier. Intervjuerna är gjorda och generalrepetitionen sätter igång medan spelarna kommer ut på planen för att värma upp. Lamporna tänds och sändningsklockan tickar ner mot avspark.

Om allt det här kommer min blogg att handla om. Livet som resande fotbollsanalytiker. I första hand tjugotvå matcher fram till EM-slutspelet. Ibland fyra matcher i veckan. Tåg och bil genom regn och soldränkta vägar, morgon och natt. Ensamma tankar på E20 förbi Mariestad, ett glas vitt och GI-tallrik och eftersnack på Caleo i Göteborg ihop med kollegor. Häng gärna med på resan mot hösten och jakten på SM-guldet.

Smygläsning

Samtal: Calle Palmér om en lyckad permission

För 64 år sedan vann du brons i Brasilien. Hade du trott det när du åkte dit?– Jag var 20 år och räknade nog inte med så mycket alls. Det var nog hemligheten med hela vår trupps framgång. Eftersom många hade blivit proffs efter OS-finalen 1948, och var avstängda på grund av förbundets amatörregler, så fick alla vi unga chansen. Vi hade ingen...

Läs mer om numret här | Köp numret | Prenumerera