Bäst blir den som offrar mest

Forskare menar att det krävs 10 000 timmars träning för att bli riktigt bra i en idrott. Det motsvarar två timmars träning varje dag i 15 års tid – ett arbete inte alla är beredda att lägga ner. 

Bobby Fischer är av många ansedd som världens främste schackspelare genom tiderna. 1972 vann han VM-titeln efter uppseendeväckande spel mot den dåvarande ryske världsmästaren Boris Spasskij. Bobby Fischers sensationella resultat förklarades av hans hängivenhet till spelet – all sin fritid ägnade han åt att studera schackspelets taktik och dragmöjligheter. 

– Jag ville spela in musik en gång, men kom då inte på något att sjunga om. Jag visste inget om livet. Allt jag kunde var schack, sa Bobby Fischer i en intervju då han som pensionär såg tillbaka på sitt liv.

Bobby Fischers ambitiösa satsning är inspirerande, men framförallt ett varningstecken. Hans saga är ett perfekt exempel på att varje framgång kräver sin uppoffring och att den som är beredd att offra mest blir »nummer ett«.

När jag var sex år gammal var jag inte säker på mycket. Jag visste knappast vad en Ralph Lauren-piké kostade eller vad som var så bra med ett årgångsvin. Men jag visste en sak och den saken var jag helt övertygad om: 

Gud hade satt mig till världen för att jag skulle bli världens bäste fotbollsspelare. 

Vintern 1993 hade IF Brommapojkarna samlat sina mest lovande sexåringar för uttagning till deras förstalag. Bland alla dessa talanger fanns jag. I första halvlek gjorde jag tolv mål vilket ledde till att jag fick vara målvakt i andra halvlek – de andra skulle också få visa upp sig. Men några minuter in i halvleken fångade jag bollen. Jag la ner den på inomhusgolvet, dribblade igenom motståndarlagets alla spelare för att därefter trycka in ett stenhårt skott bakom deras målvakt. Jag var euforisk då jag sprang mot en publiktom läktare, tog av mig tröjan, gick ner på mina bara knän med armarna i vädret och skrek:

Jag är bäst! 

Jag var en naiv grabb med hybris, fantasier och drömmar - något jag gärna skulle ha mer av idag (i alla fall det förstnämnda). På den tiden somnade jag gråtande av glädje efter att ha vunnit en fotbollsturnering. Fotboll var helt enkelt allt för mig. Men det skulle bli ändring. 

Under tonåren växte en annan instinkt allt starkare inom mig – jag ville skaffa vänner och ta del av mina klasskamraters vardag. Fotbollen hamnade allt mer i skymundan och som 15-åring började hormonerna skrika till mig att jag borde sprida lite arvsanlag (ragga ladies). Jag fick uppleva en annan del av världen som också gav kickar, som kittlade i magen. Att få det sociala utbytet visade sig vara något jag vägrade offra för min fotbollskarriärs framfart. 

Bobby Fischer gjorde inte detsamma. Men hade han gjort det hade han inte slagit Spasskij 1972 och då hade han heller inte stått med i några historieböcker. Men han hade kanske fått åka på en krökarresa med polarna till Chamonix, tunghångla till tonerna av Snook eller uppleva värdet av goda vänners sällskap. För vad man än kämpar för så bör man inte glömma värdet av det man offrar. Nu skrev jag ju till exempel den här skiten istället för att kolla på min favoritserie »How to make it in America«. Men det kan jag ju i och för sig göra nu när jag är klar. Precis som att jag kan festa och åka jorden runt efter min fotbollskarriär – då jävlar blir det 10 000 timmar. 10 000 timmars lång fest alltså. 

Står och tränar lite extra hemma i köket. Underbyxorna är till för bra rehabilitering och ökad blodgenomströmning.