Det går bra nu

Jag vaknar och känner mig fräsch, påslagen, redo. Ställer mig framför spegeln och blir inte förvånad. Frillan är perfekt – gör den ännu lite perfektare. 

Sätter på mig mina nya solglasögon; Moscot – en variant specialbeställd från USA. De enda Johnny Depp har liggande på snoken. Kanske inte den snyggaste snubben, men ändå – en helt okej skådespelare. 

I kalsonger och solglasögon äntrar jag salongen och köksdelen i min lägenhet. Den färdigblandade smoothien smakar. Inte för mycket kanel, inte för lite av den koncentrerade vaniljstångsvätskan. Perfekt.

Jag lämnar lägenheten. En kvinna står i trappuppgången – antagligen en granne. Hon ser mig. Jag ser att hon ser mig. Hon tänker »jävlar vad han e het«. Jag tänker »jävlar vad hon ser att jag e het«. Jag går vidare till hissen, trycker på knappen och poserar filosofiskt för att visa min vänstra sida av ansiktet. Den snygga sidan. Hon går förbi utan att säga något. Hon vill, men vågar inte. Jag vågar, men vill inte. Hissen lämnar våningsplanet och åker ned. 

På väg till träningen kör jag längs allén när jag får syn på en fräsch lady i Range Rovern till vänster om mig. Hon får syn på mig. Hon tänker »jävlar vad het han e«. Jag tänker »jävlar vad hon ser att jag e…« 

Shit pommes!! 

Trafikkorsningen är helt plötsligt bara ett tiotal meter framför. Ljusen är på väg att slå om till rött. Jag hinner inte bromsa – trycker gaspedalen i botten och lyckas ta mig igenom trafiken utan större problem. 

Shit pommes igen!! 

Blåljusen skiner upp i backspegeln. Jag bromsar in, signalerar högerblinkers och parkerar längs vägen. 

– Jaha du, det där var ju inte så bra, säger konstapeln som tagit sig fram till mitt neddragna fönster.  

– Nej, jag ber om…

– Va fan, det e ju du. Kolla Hasse, det e ju Philip. Philip Haglund!

– Va! Skriker Hasse och skyndar sig fram.

– Du, måste bara säga det. I´m a big fan! Läser varenda ett av dina blogginlägg. Skulle man kunna få en autograf? 

Han räcker fram sitt anteckningsblock. Jag signerar och känner att situationen är räddad.

– Och Philip, det var ju inte så att du körde mott rött, eller hur?

– Nej då, det var han bakom, säger jag självsäkert. 

– Vem?

Jag ger honom bara DVDK*-blicken. 

Han vet. 

Jag vet att han vet. 

Jag återfår mitt körkort, kollar frillan i backspegeln, lägger i ettan och gasar iväg. 

Ladyn i Range Rovern är bara några trafikljus framför…

Det går bra nu.

*DVDK – Det vet du killen