Do not hate the player, hate the game

Strävan efter att vara bäst är en drivkraft som finns hos varje människa. Den finns hos dig som läser detta, vare sig du tror på det eller inte. Ibland blundar vi för vår drivkraft, vår tävlingsinstinkt. Det gör vi då vi beträder områden där vi är osäkra kring vår kompetens, eller där vi rent utav känner oss dåliga. Akademikern vill inte springa 100 meter, musikhippien vill inte räkna matte och biologinörden hatar danstävlingar. Det ligger i vår natur att erkänna sina brister inom vissa områden för att därmed specialisera sig på något annat. Detta kallar ekonominissarna för Taylorism – människans specialisering för ökad effektivitet. Även det är något Gud skapat och som ligger i vår natur. 

Men det var inget som låg i min natur. I alla fall inte under min uppväxt. Jag har alltid varit en tävlingsmänniska, precis som alla ni andra. Men jag vägrade finna mig i att det fanns områden där andra kunde prestera bättre än mig – hur respektlöst och drygt det än kan låta. Min tävlingsinstinkt som Gud gav mig har bidragit till att jag är där jag är idag, men också till att jag har syndat på vägen. Denna vecka kommer jag därför att ställa mig i biktbåset för att erkänna tre av mina synder. 

Förlåt alla sjätteklassare i Äppelviksskolan årgång 1999! 

Det var i september 1999, jag var tolv år och hade börjat högstadiet. Orientering hade aldrig riktigt varit min grej. Karta och skit? Nej, springa kunde jag och kartan var enligt mig för klassens brillfiskar som gillade att studera natur. Jag och min vän Ian var skolans sportsliga talanger och vi såg därför till att få springa i par på den årliga orienteringen. Upp emot 200 elever hade samlats ute på fältet i Vällingby utanför Stockholm. Då startskottet gick sprang alla iväg med bena på ryggen. 

– Ian, vänta! skrek jag och Ian stannade upp. Vi tar kontrollerna från andra hållet, med den sista kontrollen först. På så sätt slipper vi bli stressade av alla andra! 

Ian höll med och vi försvann åt andra hållet på den stora ängen. Väl inne i skogen började mina orienteringsproblem med kartan och vi blev sena till den första kontrollen. Vi hade förlorat för mycket tid för att vinna. Det visste både Ian och jag. 

– Nej du Ian, inte fan ska brillfiskarna få vinna, sa jag och ryckte loss kontroll nummer 8 från trädet. 

Jag grävde ner den under en sten. 

En timme senare var vi i mål. Vi kom först. De andra 198 eleverna letade efter kontroll nummer 8 som inte verkade befinna sig på den punkt som kartan markerade. Den ligger nog än i dag kvar under stenen. Förlåt alla sjätteklassare på Äppelviksskolan för att jag grävde ner kontroll nummer 8. 

På torsdag kan ni läsa om varför jag hamnade hos rektorn efter första gymnastiklektionen på gymnasiet. På söndag biktar jag mig för sista gången och jag kommer då förklara varför titeln på veckans inlägg är som den är. 

Howdy på er!