Do not hate the player, hate the game II

Idag fortsätter jag min berättelse om hur min tävlingsinstinkt lett till missöden. Denna gång vill jag säga:

Förlåt alla i NV1C på Blackebergs gymnasium!

Det var augusti 2003 och jag hade precis börjat gymnasiet. Det var den första gymnastiklektionen och vi hade en polsk lärare – Iwona hette hon. Hon hade inte hunnit komma till gymnastiksalen då vi elever var klara för att sätta igång lektionen. Vi hade några riktiga atleter i klassen, alla med ett visst behov av att hävda sig. Hallen var helt tom förutom tre saker som föregående klass hade glömt plocka undan. Framför den tre meter höga basketkorgen var en tjockmatta placerad. Framför den stod en trampolin som var avsedd för gymnastikhopp med avslutande landning i mattan. I flera av klassens killars huvuden uppstod en idé vid anblicken av kombinationen med mattan, trampolinen och basketkorgen. Det fanns en möjlighet att lyckas få upp en sådan fart att man kunde dunka på den tre meter höga basketkorgen – med rätt trampolinträff, styrka och balans. Det var en uppgift ämnad en mästare. 

Niklas var först ut. Med basketbollen hoptryckt mellan händerna tog han fart.

– Tjoing! sa det när han träffade trampolinen.

– Boff, sa det när han landade i mattan. 

»Vilken jävla looser«, tänkte jag då han inte nådde närmare än någon meter från korgen. Efter det kom Simon – inte heller han nådde fram till korgen. 

Hampus, Filip, Peter… Det var många försök utan att någon lyckades komma fram. 

»Nej, nu får det vara nog«, tänkte jag och reste mig från plinten jag satt på. Jag stegade rakryggad bort mot den plats där ansatsen brukade börja. Jag sa inget, utan formerade bara händerna som ett tecken att »ge mig bollen så ska jag visa er gobbar hur man dunkar egentligen«. Det uppstod en tystnad i salen. De tjejer som tidigare diskuterat sminkmetoder stod nu tysta och tittade på mig. Jag räknade in hur jag skulle träffa trampolinen innan jag tog fart. Jag sprang allt vad jag kunde – de andra hade ju inte ens varit nära på att nå fram. 

– Tjooooing!

Efter trampolinträffen gick min värld över i slow motion. Jag kunde inte röra mig snabbare men hann tänka mycket på den korta flygfärden jag höll på att utföra: »Det går åt helvete«, jag for med alltför hög fart i riktning mot det stora planket på basketkorgen. I ren panik lyckades jag greppa tag i korgens metallring som var på väg att träffa mig mitt i bröstet. 

– Braaaaaaak! sa det bara. Jag tittade upp från madrassen där jag kraschat och såg hur jag brutit hela basketkorgens plank på mitten. 

– Ja du, det här var ju inte så bra, sa rektorn.

Han hade kallat upp mig på sitt kontor och tittade strängt på mig från sin sida skrivbordet. 

– Eftersom lektionen inte hade börjat och läraren inte hunnit infinna sig så står du själv till svars för de handlingar du utför. 

– Jaha? sa jag frågande. 

– En ny basketkorg kostar 3 000 svenska kronor unge man. Något som du ska betala. 

Rektorn pekade med pekfingret på mig. 

I och med mitt försök att utföra en dunk i stil med Michael Jordan så hade mina klasskamrater ett visst medlidande för vad som hade hänt. Klassen gick ihop och samlade in 3 000 kronor till en ny basketkorg. En basketkorg som rektorn nio dagar senare fått reda på hade gått på försäkringen. 

Jag fick förutom ära och berömmelse från klasskamraterna ett kuvert av rektorn. I kuvertet låg 3 000 svenska kronor. »Återbäring«, tänkte jag och gick till J.Lindeberg och köpte kläder. 

Nu vill jag säga förlåt för att jag ville visa mig bättre än alla andra. Förlåt för att jag först pajade basketkorgen. Förlåt för att jag sen fick er att hjälpa mig betala för en ny. Och inte minst, förlåt för att jag inte gav tillbaka era pengar. Jag var självisk och egotrippad. 

På söndag kan ni läsa om min sista och kanske grymmaste synd. Då får ni också veta varför jag döpt veckans texter till Do not hate the player, hate the game. 

Howdy howdy!