03:30, utanför Park Lane på Avenyn en lördag i januari.
– Howdy, vi är typ 25 personer. Går det bra? frågar jag efter att ha trängt mig igenom en större folksamling på vägen fram till repen.
Vaktens stressade och obekväma förhållningssätt förändras så fort han ser vem han ska till att prata med.
– Om det går bra, säger han ironiskt och greppar tag i walkie-talkien.
– Öppna portarna, örnen har landat!
Två sekunder går innan dörrarna slås upp – ett gäng bikiniklädda tjejer (tänk modeller) kommer ut. De skapar en tunnelformation till tonerna av Aviciis Levels och fyrverkerier skjuts upp och bildar IFK:s klubbemblem. Folksamlingen på Avenyn tror inte sina ögon. Lasrar, ljuskanoner och rökbomber bildar ett enda stort inferno.
»Äntligen har Gud besvarat mina böner«, tänker jag då vi på Buddhainspirerade fåtöljer bärs genom tunnelformationen av galna katter (modellerna).
– Ey, vi slipper betala entréavgiften! skriker Nordin Gerzic från sin Buddhastol då vi bärs igenom entrén.
Jag ger honom DVDK*-blicken och vänder tillbaka huvudet för att få syn på vårt förbeställda drinkbord, ett svävande tefat ett par meter ovanför dansgolvet (standard-bordet).
Plötsligt händer något! Min konvoj tappar balansen mitt på dansgolvet.
–Boom! säger det och vi slår i parketten.
Dunkandet från musiken övergår till en huvudvärk som bultar. Jag öppnar mina ögon.
–Faaaaaan, tefatet är borta! skriker jag liggande på sovrumsgolvet – jag har rullat ur sängen. Minnesbilderna av gårdagens verkliga utgång återvänder och jag försöker komma ihåg.
– Helvete, inte igen! ryter jag.
Min rumskompis Söder öppnar dörren.
– Vad händer mannen?
– Du, kom jag ens in på Park Lane igår?
– Haha, nej, sorry. Du blev nekad av vakten. Han sa något om att du trodde att du var fett skön.
Jag skakar oförstående på huvudet.
– Va fan, vi är ju IFK Göteborg. Lite tefat tycker man väl att dem borde kunna fixa.
– Fan sant, det är ju vi som VVB**, säger Söder och går och lägger sig.
Jag återgår till drömmen.
*Det vet du killen
**Vi välter borden