Fotbollsspelare och modelejon

Fotbollen har bidragit med modeflugor som den italienska backslicken och Fredrik Ljungbergs tuppkam, samt en ökad efterfråga på tatueringar. I Italien är en 177 cm lång (och 34 år gammal) Gennaro Gattuso erkänd fotomodell (Dolce & Gabbana och Vanity Fair) och David Beckham lanserade i februari 2012 en global klädkollektion för svenska H&M. Än så länge har inte ansiktsmasken nått in på catwalken. 

Jag har varit både fotbollsspelare och utseendefixerad »Stockholmsveckan-i-Båstad«-besökare i mina dagar; en Beckham-wannabe å ena sidan – en TV-spelsnörd i träningsoverall å den andra. 

»Party-Philip« är således utseendefixerad. I den rollen kan jag fastna framför spegeln som en åttaåring framför Disneydags och jag tillhör den manliga minoritet som en gång applicerat smink för att öka attraktionsförmågan. 

Även om jag inte sminkar mig längre – jag fick veta att mänskliga relationer bygger på inre kvaliteter snarare än slät hy – kan jag inte sticka under stol med att jag och spegeln har ett nära förhållande. 

I rollen som fotbollsspelare är det annorlunda. På planen struntar jag i om frillan ligger rak eller om näsan är sned. Det sistnämnda, knäckt näsa, fick jag erfara vid fyra tillfällen på planen när jag spelade i Brommapojkarna 2007. När jag första gången bröt näsbenet i en duell väntade jag till efter matchen innan jag lät doktorn lägga benet i led igen. När jag slog upp skadan i en match senare samma säsong åkte jag iväg till Visby på semester – en morgon gick jag, gravt onykter, till akuten och frågade doktorn hur det stod till med min näsa. Han förklarade att den var bruten innan han två sprutor och några tårar från min sida senare drog den rak. Därefter var det dags för gipset, förklarade han. 

– Gipset…? Glöm det! skrek jag och fortsatte:

– En vecka har jag ledigt från fotboll den här sommaren, och då ska jag fan ragga brudar. Hur tror du det går med en gipsad näsa?

Doktorn höll med om att det nog skulle gå bättre utan gipset och lät mig gå. 

En vecka senare hade näsan åter hamnat ur position – just på grund av det uteblivna gipset. Jag besökte sjukhuset, denna gång i Stockholm och hos läkare nummer två. I och med att »Party-Philip« gjort sitt för sommaren bad jag denna gång om hela gipspaketet. 

Jag såg för jävlig ut, och inte blev det bättre när förbandet väl var borta. Inte bara var jag gul och blå av svullnaden – samma dag göts också en skyddsmask för kommande matcher i Allsvenskan. 

Jag frågade doktorn om jag behövde ha masken när jag gick på nattklubb. Han log och frågade om jag brukade stagedivea. Jag förklarade att det hände, men att jag kunde hoppa över det den närmsta tiden. 

– Eller gjorde doktorn möjligtvis masken i några schyssta färger?