Gåvan av värde

Fotbollen har alltid varit en stor del av mitt liv. I en revoltinjicerande barnaålder var fotbollsmatcherna det enskilt mest väsentliga i min vardag, bortsett från julafton och det för mig heliga födelsedagsdatumet 22 mars – två årliga tidpunkter som ledde till en kortsiktig »värdeboost« i en tillgångskontering som annars lös med sin frånvaro. 

Att fylla år var som att bli miljonär för en dag! 

Men presenterna var någon gång vid sillmackan på midsommar antingen bortglömda eller demolerade av min självförsvarstränande storebror. Om fotbollen och de presentgivande högtiderna var mina trogna följeslagare i vägen mot lycka i livet – var min tekniskt exemplariska slagskämpe till bror min största fiende. Våra slagsmål, som ofta slutade med att den som var ovanpå den andre, med knäna hårt pressande mot armvecken släppte den spottloska som länge dinglat över nosen på den ryggliggande brodern – ledde till att vi fick en uppväxt och konkurrenssituation som hade fått Coca Cola och Pepsi att framstå som bästa vänner. Men förutom en brorsa som jag slogs med hade jag, precis som alla ungdomar, mina vardagsproblem som bestod av allt från skola, tjafs med vänner och grupptryck. Fotbollen blev flyktvägen till en annan värld där ett härligt hav av möjligheter uppstod, med tuffa träningspass, en härlig jargong i omklädningsrummet och cuper på helger som kändes som långa äventyr. 

Den bästa stunden upplevde jag i Göteborg 1998. Jag grät som ett barn (vilket jag i och för sig också var) när jag som 11-åring vann Gothia Cup. Det var och är fortfarande en av de lyckligaste dagarna i hela mitt liv. 

När jag var 20 år gav fotbollen mig en ny gåva. En som inte gick att jämföra med presenterna på julafton eller födelsedagarna. Denna gåva skulle varken brorsan demolera eller jag glömma innan sillmackan i juni. Det jag fått av fotbollen var en väg in på en av Sveriges främsta läroverk: Handelshögskolan i Stockholm (jag fick en studieplats genom en kvot där man anses ha speciella meriter). Jag skulle komma att bli ekonom; en person som räknar på tillgångskolumnen och värderar gåvor som personer (juridiska som helt vanliga) tar emot i livet. Men vad jag då inte förstod var att jag bara skulle till att lära mig räkna på det materialistiska, det som jag fick på julafton och 22 mars, och som jag ofta glömt bort till sillmackan. Först långt senare insåg jag att Sveriges kanske främsta läroverk glömt att lära oss värdera de tillgångar som egentligen hade störst betydelse, trots att Oscar Wilde snyggt satt fingret på ämnet århundraden tidigare:

»They know the price of everything, the value of nothing«

Jag hade fått en uppfattning om det fungerande kapitalistiska samhället och bara lärt mig räkna på det man kan sätta priset på, som en produkt i butiken eller varför inte en födelsedagspresent. Jag hade lärt mig konsten att skapa vinst i företag, sälja glass på optimala platser, i rätt tid och till rätt pris. Det var först när jag läste vad Oscar Wilde skrev som jag förstod varför jag glömde bort mina födelsedagspresenter lagom till sommaren; de hade ju egentligen inget värde för mig (fast jag kände mig som miljonär för en dag).

Ingen födelsedagspresent har någonsin fått mig att gråta av lycka. Även om läxan handelshögskolan lärde mig tog långt tid att förstå, visade det sig vara den bästa av alla lärdomar. 

För av alla de gåvor jag fick under min barndom är det bara en som består, får mig att gråta och gör mig lycklig. 

Det är fotbollen.