Mötet med min idol

Jag befinner mig mitt i semestern. Det är fredagen den 1 juni och Summerburst-festivalen är i full gång på Valhalla IP – en plats som jag några månader tidigare befunnit mig på för att komma i form till årets allsvenska. Nu är koner, sidlinjer, medspelare och konstgräset utbytt mot någonting helt annat. 

Housemusik trycks ut ur högtalarna som är stora som radhus, solglasögonbärande Göteborgs-stekare vevar armarna likt boxare som tränar på päronboll och folkhavet kollektivstudsar till housemusikens dunkande bas. 

Situationen blir för mig surrealistisk – som att Leonardo di Caprio ska väcka mig och förklara att jag är en del av Inception – en dröm skapad i mitt inre medvetande. 

Där står jag – i ett VIP-tält som Viktor Nyberg, Göteborgs utelivs okrönte konung, har styrt upp till IFK Göteborg som ett tecken på hans tillgivenhet till klubben. Vi serveras 12-rätters middagsmeny, har egen servitris och tillgång till ett mingel med kändisar som faktiskt är kändisar på riktigt. Jag och alla runt mig känner precis samma sak – det är magiskt. 

Det är mitt i detta mingel som jag får svårt att skilja på verklighet och drömmande. Jag ser en av mina största idoler. En människa som fått mig att må bra, dåligt och allt däremellan. En människa jag skulle byta religion för. 

Håkan Hellström står med ett glas champagne i handen då jag nervöst närmar mig från sidan. Jag lägger handen på hans axel, utan att för den delen verka roffig, och säger:

– Håkan, jag är bara tvungen att hälsa. Jag heter Philip Haglund och spelar i IFK Göteborg. Jag förstår att du är Gaisare men jag är ett stort fan. 

Jag vet inte om han hann uppfatta det första, men han vänder sig mot mig med ett välkomnande kroppsspråk. 

– Hej! Haha, nej då, jag är faktiskt IFK:are. 

– Va!? Fan va coolt! Skriker jag i samma sekund som jag inser att jag uppfattas som ett påträngande fan med skrämmande starcrush. Jag lugnar ner mig och fortsätter. 

– Men du, när Gais ska spela match går de ju till och med in till en av dina låtar.

– Aha, fan det visste jag inte, säger Håkan och skrattar. Jag skrattar också. Jag vet inte om jag garvar för att Håkan står där och skrattar eller för att han inte vet att hans låt spelas på Gais-matcherna. Men vi pratar vidare och har riktigt trevligt. 

Tio minuter senare har jag berättat för alla jag känner att jag träffat Håkan. Om det inte varit för att jag bara var tvungen att dansa hade jag säkert droppat mötets inträffande på både Facebook och Twitter. Så stolt är jag. Men är allt bara en dröm?

Under festivalens andra dag tvekar jag på om mötet med Håkan verkligen ägt rum. Jag tycker också att något kändes fel, som om hans svar var lite flummiga – orealistiska.

På väg bort mot toaletterna möter jag Håkan med blicken. Av ren reflex hälsar jag till honom som om han var den där tjejen jag connectat med – med en blink och avslappnad huvudrörelse bakåt. 

Sen står vi där igen. Med en paraplydrink och högljutt pratande för att överrösta musiken.

– Fan, att du är här är ju ändå helt sjukt! Det här är väl inte din musiksmak egentligen? 

– Absolut inte. Jag gillar house, men sen är jag inte den som är nere i folkmassan och studsar direkt. 

Han är lite skum Håkan, trodde han hatade den här musiken, tänker jag för mig själv. Men jag förstår att det som sker faktiskt sker på riktigt. Jag står och pratar med Håkan Hellström!

Festivalen och drömmen fortsätter och först på söndagskvällen blickar jag med klar tanke tillbaka på helgens händelser. Jag äter tacos med ett gäng vänner och diskuterar mötet med Håkan. De andra är lite skeptiska till huruvida jag verkligen träffade honom eller inte. Det är trots allt ingen annan som sett honom. Jag försöker övertyga polarna.

– Vi pratade om allt möjligt. Till och med kids! Att han fick sitt första barn när han var 24 tyckte vi var kul, vi var båda överens om att jag låg några år efter honom i det avseendet. Att han bara är 27 år är sjukt, han har ju varit med länge den killen.

Mina kompisar tittar på varandra med blickar som man ser på lågstadiebarn som håller på en hemlis. 

– Philip, Håkan Hellström är 35, inte 27, säger Wille. 

Det blir tyst. 

Sedan gapskrattar vi tills vår tacos smakar salt. 

Först efter kaffet säger Wille:

– Men du, om det inte var Håkan, vem fan var det du pratade med?  

Jag tänker och tänker. Jag går in i min dröm och försöker hämta ut information – hur personen pratat, vad han sagt och hur han såg ut. Nu är jag Leonardo di Caprio – mannen som går in i drömmen. Jag känner hur jag kommer allt närmare svaret. Jag får upp bilder på hans ansikte. Utan vidare illustreras det snart med en hjälm på huvudet och han exemplifieras med blåa och gula kläder. Plötsligt slår det mig. Hans namn dyker upp på ryggen på hockeylandslagets matchtröja. Jag återgår till verkligheten, öppnar mina ögon och ser på mina vänner på andra sidan bordet. 

Det var Loui Eriksson!

Vi garvar så att även kaffet blir salt.