Kapitaliserar på kändisskapet

VIP-inbjudningar, rabatter, nätverkande och vänförfrågningar på Facebook är ett ständigt inslag i mitt liv som kändis. Nej, skämt åsido, jag gör vad jag kan för att vrida ur de droppar av kändisskap jag lyckas fånga upp med min trasa. Det lyckades jag verkligen med då jag den 16 december 2009 reste med min agent till Holland för att hälsa på SC Heerenveen (vilket senare skulle visa sig bli min nya klubbadress). 

Jag hade någon vecka tidigare ställt upp i Ekwall VS Lundh och jag tyckte jag var riktigt glassig då de frågade om det var några klubbar som vill köpa loss mig från IF Brommapojkarna. Jag hade en riktig tursäsong bakom mig med åtta mål som letat sig in i motståndarnas nät. Media gav mig mer uppmärksamhet än vad jag förtjänade – det tänkte jag utnyttja. 

När jag och agenten landade i Amsterdam hade hans mobil 86 missade samtal. 

– Vad fan, journalisterna verkar ju som galna, sa han när vi lämnade bagageutlämningen. 

En klubbrepresentant mötte upp oss. Han var också stressad, mobilen hade ringt och ryktet att jag var på besök hade nått holländsk press. När en journalist fångade mig på bild i presidentens loge skrev både Aftonbladet och en holländsk tidning varsin artikel om »intressets validitet«. 

Två dagar senare – väl hemma igen – var jag och polarna ute och firade. Vi satt på Friday´s Kungsträdgården med ett bord fyllt av guacamole, babybackribs, hamburgare, pommes frites och chicken wings. 

– Phille, är du här! hördes en röst bakom mig.

Jag vände mig om och fick syn på min agent. 

– Howdy! Japp, jag är ute och firar med gobbarna, sa jag glatt samtidigt som gobbarna tittade upp från maten och hälsade.

– Aha, kul, vad firar ni? Det är ju inget signat med holländarna, det vet du.

– Jadå, ta det lugnt chefen. Vi firar bara de 2 000 spänn vi fick av Aftonbladet för att vi tjallade om att vi skulle ner och besöka Heerenveen. Freddan skickade in e-post till de flesta tidningarna och skrev att vi var på väg ner. Aftonbladet betalade visst bäst. 

Freddan vinkade lite snyggt med ett revbensspjäll medan min agent såg oförstående ut.

Därefter följde några sekunders tystnad och gobbarna slutade till och med att äta i väntan på en reaktion från agenten.

Sedan började min agent garva. Och han garvade och garvade. Till slut fick han svårt att andas. Därefter blev han åter tyst. 

– Du är fan sjuk i huvudet, sa han. 

Sedan stängde han av mobilen och gick bort för att äta middag med sin familj.

Och nu när jag tänker på det så har jag ju aldrig tackat Aftonbladet för maten – det är ju lite ohyfsat. Så bättre sent än aldrig. 

Tack för maten, det var jättegott! 

P.S. Gobbarna hälsar att revbensspjällen smakade.