Bayern byter stil

Ett kompisgäng som spelat ihop sedan ungdomstiden förvandlade Bayern M­ünchen från ett mediokert amatörla­g till Europas bästa fotbollslag. Efter karriären har samma människor gjort Bayern München till en av Europas mest välskötta storklubbar. Men när nye tränaren Jürgen Klinsmann anställdes var uppdraget tydligt: Förändra allt!

Liksom varje vardag de senaste 27 åren stiger »Katsche« upp klockan halv fem på morgonen. Det måste han för att hinna från lägenheten i södra München till sin arbetsplats i Au, en stadsdel som egentligen bara skiljs från de dyra köpgatorna och den livliga Marienplatz av floden Isar.

Egentligen. Ty hur burget München än är så behöver man bara korsa Isar för att hamna i en annan värld. Där ligger bland annat arbetarstadsdelen Giesing, Franz Beckenbauers uppväxtkvarter och traditionell bas för fansen från 1860 München. Och där, på Ohlmüllerstrasse, har Katsche också sin butik. Det är en sådan gata som alltid verkar dammig och tom, även om det just regnat eller är mycket folk i rörelse. Det senare händer sällan här, även om engelskspråkiga turister som förirrat sig ibland stannar upp för att ta ett kort. Snett emot Katsches butik ligger nämligen ett antikvariat som fått namn efter sin ägare: Dr. Hell.

Annons

I sin egen butik säljer Katsche tidningar och enklare kontorsvaror. Inte så mycket mer eftersom det inte finns plats för så mycket mer. När Katsche står bakom disken kan han utan att ta ett steg hämta fram sina saker från de tre hyllor som ramar in honom bakom disken. Katsche ärvde denna minimala butik 1981 av sina mostrar och det är deras namn – Nitzinger – som alltid stått med stora bokstäver på skyltfönstret, inte hans.

Katsche heter naturligtvis inte Katsche eftersom det för det första inte är något riktigt namn och för det andra inte betyder något. Katsche heter Hans-Georg. Men då han för snart 50 år sedan, som 14-åring, kom till ett nytt fotbollslag, fanns där redan två spelare som hette Hans. Målvakten bestämde därför, utan någon begriplig anledning, att Hans-Georg skulle heta Katsche. Och så har det förblivit, ty traditioner gör man sig inte av med så lätt i München.

»›Det var inte min idé‹, sade Klinsmann, då han förstod att man i det ärkekatolska Bayern inte kan placera ut buddhor var som helst utan att bli tvungen att svara på frågor.«

Klockan sex denna sommarmorgon öppnar Katsche som vanligt sin butik och intar sin plats bakom disken. Det är inte många som går förbi, ännu färre kommer in för att köpa sin morgontidning. I den här delen av München finns det inga impulskunder, bara stamkunder. Och då Katsches butik först har drivits av hans mostrar, och sedan i ytterligare tre decennier av honom själv, står han nu, i juli 2008, inför problemet att hans kunder sakta men säkert dör ut för honom. Den gamla generationen ersätts av en ny, som bara genom hörsägen känner till tidningar och pappersvaror.

Så Katsche tittar lite förvånat upp från sina papper då en man som aldrig förut varit i butiken öppnar dörren och hälsar glatt och ljudligt. Kunden är mycket yngre än Katsche, han är solbränd med välskött blont hår och har på sig en dyr polotröja. I handen håller han ett paket. Katsche rycker till, han tycker först att mannen ser ut som Jürgen Klinsmann. Sedan begriper han hur absurd tanken är och tror att det är någon som är förbluffande lik FC Bayerns nya tränare som står framför honom.

När besökaren börjar tala förstår Katsche att han ändå hade rätt i sin första förmodan. Klinsmann gratulerar Katsche till hans 60-årsdag – den inträffade några månader tidigare men då hade Klinsmann ännu inte kommit till München – och överräcker presenten. Bayerntränaren har själv letat upp den. Det är en fotobok med bilder från Kalifornien, Klinsmanns hem på jorden fram till helt nyligen.

 

Bayern München är en ung storklubb. De andra europeiska jättarna har firat triumfer i hundra år eller mer. Men när Tyskland 1963 – som den sista av de stora fotbollsnationerna – införde en landsomfattande proffsliga, tillhörde FC Bayern inte de föreningar som betraktades som värdiga att kämpa om den första Bundesligatiteln. Från södra delen av landet valde det tyska fotbollsförbundet ut FC Nürnberg, Eintracht Frankfurt, VfB Stuttgart, Karlsruher SC och 1860 München. FC Bayerns senaste och enda mästerskapstitel låg vid den här tiden mer än trettio år bakåt i tiden.

Det fanns dock många duktiga spelare i ungdomslagen – till exempel målvakten Sepp Maier och en viss Franz Beckenbauer. Och så den något yngre Hans-Georg Schwarzenbeck, som snart av Maier skulle döpas till Katsche. 1964 kom en 18-årig forward, Gerd Müller, till klubben. Denna spelargeneration slungade på bara tio år upp Bayern från tyska andraligan till den europeiska fotbollstoppen. Från och med 1970 fick de hjälp av ytterligare två unga, äregiriga talanger: Paul Breitner och Uli Hoeness.

Alla vet att det var Beckenbauers geni och Müllers mål som gav den här generationen fyra Bundesligamästerskap och tre titlar i Europacupen för mästarlag (samt en VM- och en EM-titel för den majoritet som dessutom spelade i det västtyska landslaget). Men bayrarna själva vet mer än så: i de verkligt avgörande momenten var det de mindre berömda som skyndade till undsättning. Exempelvis den kraftige, kämpastarke mittfältaren Franz Roth, som gjorde mål i tre europeiska cupfinaler. Och så han som gjorde det antagligen mest berömda målet av alla – det mål utan vilket Bayern knappast skulle vara vad det är i dag. Målet av spelaren som nästan aldrig gjorde några mål.

Det var den 15 maj 1974. Atlético Madrid ledde med 1-0 mot FC Bayern i sista minuten av Europacupfinalens förlängning.

– Alla var på spanska planhalvan när jag tog emot ett inlägg från Beckenbauer, säger Katsche. Jag hade inte alls klart för mig att det var matchens sista anfall, jag trodde att det var några minuter kvar. Så jag sköt från nästan 30 meter. Gerd Müller skrek: »Skjut inte! Är du från vettet?« Men då var bollen redan på väg.

Bollen slank in vid vänstra stolpen. Målet gav Bayern ett omspel, där Uli Hoeness gjorde den bästa matchen i sin karriär. 22-åringen spelade ut Atlético nästan på egen hand och gjorde två av målen när Bayern vann med 4-0 och för första gången erövrade den finaste europeiska klubblagspokalen.

 

Nästan ett kvartssekel senare sitter Uli Hoeness i sitt arbetsrum på Säbener Strasse där klubben har sitt högkvarter och sin träningsplan. En skada tvingade honom att avbryta spelarkarriären i förtid men i sin andra karriär har han blivit ännu mer framgångsrik; sedan 1979 är han sportchef för FC Bayern, många säger att han ÄR Bayern München.

Annons

Då Hoeness kom till klubben var omsättningen sex miljoner euro, förra säsongen nådde den 225 miljoner. Då Hoeness kom till klubben var FC Bayern en allmännyttig förening, i dag är proffsfotbollsdelen ett aktiebolag. Då Hoeness kom till klubben spelade FC Bayern på 1860 Münchens lilla arena vid Grünwalder Strasse. I dag äger föreningen en av de modernaste fotbollsarenorna i världen, Allianz Arena, där 1860 München får hyra in sig på Bayerns villkor.

Bayern München har under senare år varit Europafotbollens mest välfungerande klubb. Trots att TV-pengarna är betydligt mindre i Tyskland än i konkurrentländerna, och trots att Bayern saknar oljemiljardärer, så tar sig klubben ofta långt i Champions League samtidigt som den gör en hälsosam vinst.

Men Uli Hoeness kontor är inte företagsledarens. Det ser snarare ut som en klubblokal. På väggen hänger ett inramat foto från den största dagen i föreningens moderna historia: när Bayern vann finalen i Champions League den 23 maj 2001. Före avspark uppförde supportrarna en väldig läktarkoreografi som bildade meningen: »I dag är en bra dag för att skriva historia.« Fansen tog själva fotot och skänkte det till Hoeness. Väggen rymmer fler fotbollsbilder, det finns en modell i silver av Allianz Arena, pokaler, mjukisdjur i FC Bayerns dräkt…

På detta kontor, som inte känns som ett kontor, saknas dessutom fortfarande en dator. Hoeness säger:

– Jag föredrar fortfarande att tala ansikte mot ansikte eller på telefon. Men nu ska jag faktiskt skaffa en dator.

Hoeness har låtit sig inspireras av sin nya tränare, och vill gärna konferera med honom via e-post. Det var ju så Klinsmann höll kontakt med sina spelare, då han 2004 blev landslagstränare trots att han bodde kvar i Kalifornien.

– Min fru och mina barn är rätt bra på det här med data. Jag kommer inte att ha några problem att sätta mig in i saken, säger Hoeness.

Sportchefen vet att han måste följa med tiden och i dagens Bayern München betyder det att följa med Klinsmann. Hoeness säger att han inte har några problem med den förändringen heller.

– Hittills i livet har jag aldrig avvisat något som jag tyckt verkat förnuftigt, jag har inte uteslutit något nytt. Vi i ledningen är inte några gamla stofiler, inga idioter som inte låter oss övertygas och ta emot argument.

Hoeness har alltid blickat framåt, aldrig vilat på lagrarna, alltid velat ha mer. Det har gett honom ryktet som kyligt kalkylerande maktmänniska. Många tyska fotbollsfans tycker inte om honom eftersom han mer än någon annan representerar det alltför rika, alltför stora, alltför självgoda FC Bayern.

Men det finns också en annan Uli Hoeness och ett annat FC Bayern.

Den 17 februari 1982 flög Hoeness med två piloter och en bekant i ett sportflygplan från München till Hannover för att se en landskamp. Kort före landning kollapsade den vänstra motorn. Nödlandningen misslyckades. Endast Hoeness, som just fyllt 30, överlevde kraschen. I två timmar låg han frysande och nedkletad av blod vid vraket, tills en jägare av en tillfällighet kom förbi. Då Hoeness vid elva på kvällen transporterades till Hannover hade Paul Breitner och Karl-Heinz Rummenigge redan stått och väntat i 30 minuter i kylan utanför sjukhuset. Båda hade fortfarande på sig landslagets träningsoverall.

Sedan den dagen, säger många, värdesätter Hoeness andra saker än pengar och fotbollstroféer. Knappt sex år senare tog han till exempel hand om den danske Bayernspelaren Lars Lunde, som skadats svårt vid en bilolycka. Lunde fick vård hemma i Hoeness lägenhet trots att det stod klart att anfallaren aldrig skulle spela för Bayern mer. Och 1991 reagerade Hoeness direkt då en avlägsen bekant sa att Gerd Müller, tidernas skyttekung i FC Bayern och tidernas VM-skyttekung, var svårt alkoholiserad.

– Två timmar senare stod jag på Ulis kontor. Han hade ringt runt, minns Müller.

Redan nästa dag gick Müller till en klinik. Då han blev utskriven gav Hoeness honom det jobb som Müller har kvar än i dag: assisterande tränare för FC Bayerns andralag.

– Jag försöker binda samman mänsklighet och vinstorientering så långt det bara är möjligt, säger Hoeness.

Även Schwarzenbeck skulle ha kunnat arbeta vidare inom föreningen efter sin karriär, men han ville inte.

– Jag blev hellre min egen chef, säger han i dag.

Hoeness såg dock till att stora FC Bayern beställde sina kontorsvaror från den lilla butiken vid Ohlmüllerstrasse. Så är det fortfarande. Då Franck Ribéry och Luca Toni skrev under sina miljonkontrakt med klubben, gjorde de det med en av Schwarzenbecks kulspetspennor.

Bayern är ett familjeföretag, med skillnaden att det inte är blodsband som håller samman verksamheten, utan lojalitet och gamla vänskapsband. Franz Beckenbauer, en av världens bästa spelare genom tiderna, är styrelseordförande. Karl-Heinz Rummenigge, dubbel Guldbollenvinnare och dubbel VM-finalist, är den viktigaste mannen i aktiebolagsstyrelsen. Deras rådgivare är Paul Breitner, backen som gjort mål i två VM-finaler. Sepp Maier, också han VM-guldmedaljör och länge rankad som en av världens bästa målvakter, var fram till i somras målvaktstränare – hans efterföljare är en annan Bayernmålvakt, Walter Junghans. Juniorlaget tas om hand av svenske Björn Andersson, som vunnit Europacupen med Bayern, och Kurt Niedermayer, med tre Bundesligatitlar under bältet. Stefan Beckenbauer, tidigare Bundesligaspelare och en av »Kaiser Franz« söner, är också engagerad.

Det stoppar inte där. Raimond Aumann, sexfaldig tysk mästare, är ansvarig för Bayerns supporterklubbskontakter. Hans tidigare medspelare Wolfgang Dremmler är chefsscout och på samma avdelning arbetar brasilianarna Giovane Elber och Paulo Sergio, som – på fansens order – skrev historia i Milano 2001. Hans Pflügler, tysk landslagsman, är ansvarig för marknadsföringsavdelningen och till hans team hör Jürgen Wegmann. Kanonjären från 1980-talet föll djupt efter sin karriär: privata problem, skilsmässa, ekonomiska svårigheter. Till sist levde han på arbetslöshetsunderstöd, 458 euro i månaden. I mars fick han ett jobb av Uli Hoeness.

– Jag lever eftersom Bayern har hämtat mig tillbaka till livet, säger Wegmann.

 

Men en Bayernstjärna, en av de allra största, kommer aldrig att få något jobb av Hoeness. »Så länge som jag och Kalle Rummenigge har något att säga till om kommer Lothar Matthäus inte ens att få sköta om gräsmattan på vår arena!« röt Hoeness i november 2002.

Matthäus hade än en gång utnyttjat sina goda kontakter med tabloidtidningarna till att ösa kritik över FC Bayern – samtidigt hade han föreslagit sig själv som ny tränare. Problem av den sorten hade Matthäus förorsakat redan tidigare. Vid mitten av 1990-talet skar en svår schism genom FC Bayerns manskap (och landslaget) eftersom Matthäus inte kom överens med en av sina främsta kollegor. Matthäus ville till och med utmana lagkamraten på en muntlig TV-duell.

Lagkamratens namn var Jürgen Klinsmann.

Det är bland annat denna gamla fejd med Matthäus som lett till att Klinsmanns nya jobb är en ömtålig angelägenhet. För FC Bayerns fans var och är Matthäus, trots alla klavertramp, en legend – någon som helt och fullt identifierat sig med klubben. Matthäus spelade trots allt mer än tio år där (och hann dessutom slå världsrekord i antal VM-matcher under karriären). Klinsmann däremot, den flerspråkige och karismatiske individualisten, hade redan före de två säsongerna i Bayern München varit utlandsproffs i Italien och Monaco. Klinsmann gjorde alltid intrycket av att vara på genomresa, med FC Bayern som vilken arbetsgivare som helst. Då han senare blev landslagstränare degraderade han dessutom en av Bayerns ikoner, Oliver Kahn, till reservmålvakt och kastade på köpet ut målvaktstränaren – som hette Sepp Maier. Kanske var det därför som Maier efter 14 år i somras också slutade som målvaktstränare i Bayern München.

Med andra ord: Klinsmann är ingen Münchner. Inte genom födsel som Beckenbauer och Katsche, men inte heller känslomässigt som  Hoeness (född i Ulm), Rummenigge (Lippstadt) och Matthäus (Erlangen).

Klinsmann gav sig tidigt ut i världen: först till Stuttgart, sedan till Inter i Milano, Monaco, Tottenham och så tillbaka till Italien och Sampdoria. Senare drog han vidare med sin familj till Kalifornien och spelade för ro skull med Orange County Blue Star. Han har läst företagsekonomi, gått IT-utbildningar och lärt sig fem språk.

– Jürgen är en världsmedborgare, säger hans rådgivare Roland Eitel. Sina rötter och sitt hemland har han aldrig glömt, men Jürgen finner sig till rätta var som helst. När han spelade i en klubb eller, som nu, är tränare intresserar han sig för allt möjligt. För lokala händelser, folks mentalitet, stadens och föreningens historia…

Annons

Därav besöket i Katsches butik. Samtidigt ville Klinsmann med visiten också visa de kritiska Bayernfansen att han är mer än en salongsrevolutionär från Amerika.

 

Den stora omvandlingen av Bayern München började redan sommaren 2007, då Hoeness för första gången bröt med traditionen att investera försiktigt och undvika dyra spelarövergångar som riskerade att anstränga klubbkontot och banden inom laget. Efter en usel säsong som inte ens ledde till Champions League-spel, spenderade Bayern plötsligt 70 miljoner euro på värvningar av bland andra superstjärnorna Luca Toni från Italien och Franck Ribéry från Frankrike. Utvecklingen lämnade inte Hoeness något val – han och Rummenigge har ofta och högljutt kritiserat fotbollens ekonomiska dopning, men till slut bestämde sig Hoeness för att acceptera de nya villkoren. Alternativet – att låta Bayern München bli en andrarangsklubb i Europa – var otänkbart.

I vintras följde nästa steg mot ett modernare FC Bayern. När det blev klart att den framgångsrike tränaren Ottmar Hitzfeld skulle lämna klubben vid säsongsslutet dristade sig Rummenigge att föreslå en radikal förnyelse och knyta till sig den man som redan vänt ut och in på landslaget, men också lett det till ett VM-brons. Jürgen Klinsmann nappade och förde med sig en andretränare från Mexiko, en assistent från USA och fysioterapeuter från Brasilien och Kanada. Dessutom gav han order om att genast börja bygga om Bayern från grunden, även rent bokstavligt.

Den som kommer in på FC Bayerns område och styr mot den tidigare ingången för fansen, får i dag se en vägg av tuja- och bambubuskage. Den ska förhindra insynen till träningsplan nummer ett. Klubbens nyskapade »lounge« bredvid (som för Klinsmann än så länge bara heter »outdoor«) har två bordtennisbord och en trädäckad terrass med skinnfåtöljer där man kan koppla av (eller »relax«, som Klinsmann säger). En våning upp finns en balkong som Hoeness gärna använder till utkikspost. Och ytterligare en våning upp ligger ett spatiöst soldäck som till att börja med vaktades av fyra guldglänsande buddhastatyer från Burma.

Buddhastatyer?

– Det var inte min idé, sade Klinsmann, då han förstod att man i det ärkekatolska Bayern inte kan placera ut buddhor var som helst utan att bli tvungen att svara på frågor.

Klinsmann förklarade att idén kom från Jürgen Meissner, inredningsarkitekten som redan 2006 utformade landslagets VM-förläggning i Berlin. Meissner – som betecknar sin uppgift som custom-designed event management – redesignade klubbhuset, bättrade på gymmet och matsalen samt utrustade uppehållsrummen med DJ-bås och biljardbord. Det finns nu också ett vilrum för yogakurser och ett familjerum med en lekhörna för gäster med barn. Det finns ett nytt bibliotek och en biosalong med 39 skinnfåtöljer.

Allt har professionaliserats och digitaliserats – till och med omklädningsrummen, vars skåp nu innehåller infällda monitorer med exakt information om varje spelares schema för dagen: träning, massage, omvårdnad, konferenser och medieträffar. Ovanför schemat står det »Navigator«. Engelskan har blivit något av klubbens nya arbetsspråk. Ändå ska fem simultantolkar via hörlurar förmedla Klinsmanns ord för Toni, Ribéry och latinamerikanerna vid viktiga spelarkonferenser.

»I hörsalen ska det finnas ›läxhjälp‹ i form av videoinspelningar av gamla matcher. Dagens bossar – Hoeness, Rummenigge, Beckenbauer – som gårdagens hjältar.«

Sedan Klinsmann kom till Bayern finns också så kallade media slots, »tidsfönster« för reportrarna. Nästan varje dag klockan 13.15 ägnar sig Klinsmann åt mediearbete, som han kallar det, i 45 minuter. Men om reportrarna tittar in genom detta tidsfönster ser de inte särskilt mycket. Klinsmann avger statements men tillåter inga inblickar. Så som bollen en gång i tiden studsade ifrån fötterna på honom (han kallades »Flipper« av lagkamraterna i Bayern), studsar i dag frågorna tillbaka till reportrarna. Klinsmann är vänlig och vältalig, formulerar sig väl och säkert. Ändå säger han för det mesta ingenting.

– Utfordring! hojtar Klinsmann när han träder in i rummet.

Han ropar så högt att reportrarna i det nydesignade intervjurummet hoppar till.

– Nå, har ni fått ert kaffe? förhör han sig sedan med ett bländande leende. Han strålar så starkt att man får känslan att han omges av ljus. Skjortans eldröda applikationer brinner mot rummets betonggråa väggar.

Sedan ombyggnaden känns pressrummet som en källare. Tidigare kunde fansen se på träningen härifrån över en bayersk weisswurst, salta kringlor och veteöl. I dag saknas dagsljus, och spelare och tränare förs in så att frågorna ska inställa sig men de förblir utan svar. På väggarna hänger minnena, bilder av stora ögonblick från förr. Schwarzenbecks mål mot Atlético Madrid, till exempel. Och en av Oliver Kahns straffparader från finalen i Champions League 2001. Någon bild av Jürgen Klinsmann finns inte. I stället sitter han nu livs levande vid bordet och blickar ut över reportrarna. Om en fråga ger möjligheten svarar han med ett kort »ja« eller »nej«, följt av ett skratt. Om han tillfrågas om spelsystemet eller laguppställningen gör han en paus och stirrar som om journalisten stått flera meter offside då frågan ställdes.

– Ska jag verkligen avslöja taktiken här? Det kan ni väl ändå inte vänta er. Eller hur?

Byter reportrarna då tema till tränarens klädsel eller hans familj, börjar Klinsmanns ansikte stråla igen.

När frågerundan för pressen är över för den här dagen försvinner Klinsmann, in till TV-folket. Med dörren stänger han också tidsfönstret. Reportrarna sitter tysta kvar vid det stora, runda bordet. De funderar på om Klinsmann överhuvudtaget sagt någonting som de kan använda. Sedan reser de sig, långsamt, och lämnar rummet. Alla utom vi. Och vi får uppleva en överraskning.

För plötsligt öppnas dörren igen. Jürgen Klinsmann har avslutat sitt mediearbete och lotsar nu några gäster genom de nya lokalerna. Det gör han ofta. Han har visat upp det nya Bayern för både Oliver Bierhoff, lagledare i landslaget, och José Mourinho.

– Åh, förlåt, säger Klinsmann då han får se oss. Vi ska bara snabbt gå igenom.

Snart kommer han in en gång till, denna gång genom en annan dörr. Han ber om ursäkt igen.

– Jag är besvärlig, eller hur? säger han, skrattar och slår sig ner.

– Jag vill förändra, säger han. Jag vaknar på morgonen och frågar mig själv vad jag kan sätta i rörelse. På kvällen gör jag upp bokslutet för dagen. Vad har jag åstadkommit?

Klinsmann lämnar ingenting åt slumpen och är – tvärtemot bilden av den obekymrade lille gossen – arbetsnarkoman. Han vill skola kropp och själ hos sig själv och hos spelarna:

– Alla talar om att matcher ofta avgörs i huvudet, men ingen bryr sig om att utveckla huvudet, förklarar han.

Därför erbjuds nu spelarna språkkurser i det renoverade träningscentrumet. Kurser i matlagning och ekonomi står på tur.

Men Klinsmann satsar inte bara på det nya – han vill också återuppliva en av föreningens gamla sedvänjor, som bäst låter sig beskrivas med den bevingade bayerska frasen »Mir san mir«. Det är mer än bara en dialektal version av »Vi är vi«, det står för en livsinställning någonstans mellan tjockskallighet och självkänsla. »Mir san mir« betyder å ena sidan »Så här är vi, försök inte ändra på oss«, å andra sidan »Ingen går upp emot oss, vi är de bästa!« Människor från andra delar av Tyskland tolkar gärna attityden som högfärd men det handlar snarast om en fast tro på den egna styrkan och en vägran att ge upp. Det gäller såväl för Bayern, fristaten, som för dess mest framgångsrika fotbollsförening. Jürgen Klinsmann:

– FC Bayern har under de gångna decennierna skapat sin egen historia. Dagens spelare ska fortsätta att skriva den historien. Och kunna den.

I biosalongens hörsal ska det finnas »läxhjälp« i form av videoinspelningar av gamla matcher. Dagens bossar – Hoeness, Rummenigge, Beckenbauer – som gårdagens hjältar. I kortbyxor och svartvitt.

Även en bok är på gång. Den kommer att bindas in i brunt läder, heta Mir san mir och innehålla historiska triumfer och tragedier. Legendbildning som handledning för FC Bayern, så att även Luca Toni begriper vilken förening han spelar för.

– Jag skulle vilja se in i spelarnas huvud, säger Klinsmann. Jag vill veta hur de funkar för att veta hur jag bäst ska nå dem. Den ene behöver en kram, den andre ett visuellt exempel, den tredje ett samtal. Jag vill få dem att öppna sig.

Hur lång tid kan det ta? 

– Om det dröjer ett halvår eller ett helt år eller om allt funkar först under det andra året vet jag inte. Vad vi vet och vad som också är helt riktigt, är att vi kommer att från dag ett bedömas utifrån våra framgångar.

 

Naturligtvis blir det då oroligt när Bayern gör sin sämsta säsongsstart på 31 år. I den första hemmamatchen räckte ledning med 2-0 mot Hamburg inte till seger. I tredje hemmamatchen, mot Bremen, släppte Bayern in fem mål på 37 minuter. I fjärde hemmamatchen ledde FC Bayern efter 84 minuter med 3-1 mot Bochum. Då domaren blåste av stod det 3-3.

Fyra dagar före matchen mot Bochum, efter 1-1 mot Lyon i Champions League, kom de första plakaten med »Bort med Klinsmann«. Och bara ett dygn före matchen mot Bochum kastade Klinsmann vid sin media slot ut redaktören Raimund Hinko ur rummet. Hinko arbetar för Sport Bild, Europas största sporttidning, och är god vän till Lothar Matthäus. Alla publikationer från Springerförlaget, däribland tabloiderna Bild och Sport Bild, gäller för att vara Klinsmanns kritiker och Sport Bild reagerade på utvisningen av sin reporter genom att publicera hela Bastian Schweinsteigers kontrakt, med tyska fotbollsförbundets datumstämpel och allt. FC Bayern utverkade genom sina advokater en försäkran från tidningen att detta inte skulle upprepas.

Sedan tog Oliver Kahn till orda:

– Varje förening har en egen filosofi som man kan vända och vrida på en aning. Men man kan inte fullständigt kasta den över ända.

Kahn behövde inte förklara vem piken var riktad emot.

Varje ny tränare i Bayern München balanserar på en knivsegg och har många motståndare. Det är inget nytt (även om Klinsmann möjligen har fler motståndare än sina föregångare, och dessutom aldrig har tränat ett klubblag förut). Eftersom alla tidigare storheter, och många av de något mindre, är med och styr klubben är tränaren alltid den svagaste länken i kedjan. Vad tränaren än presterar kommer det alltid att finnas människor i klubben med större meriter. Ingen klubb i världen har så många segrar, titlar och pokaler bland sina anställda, så många frispråkiga män med tyngd bakom orden.

Tidigare, på 1980-talet, då Uli Hoeness ensam bestämde, kunde någon som Jupp Heynckes – egentligen en galjonsfigur från den gamla rivalen Borussia Mönchengladbach – hålla sig kvar i mer än fyra år på tränarposten. Sedan återkom Beckenbauer till föreningen och även Rummenigge, som nu drivit igenom Klinsmann-valet. I dag är varje ny tränare i FC Bayerns familj något av den yngsta dotterns nya pojkvän – han granskas kritiskt av alla och sätts på prov för att se om han passar in som svärson i familjen.

Ofta går det snett. Som med Otto Rehhagel, som 1995 kom från rivalen Werder Bremen och med sitt kärva sätt fick alla emot sig så till den grad att han avskedades efter bara tio månader, trots att han just tagit laget till Uefacupfinal. Eller Felix Magath, en slavdrivare som visserligen höll sig kvar på posten i nästan 30 månader och också vann en titel, men ändå verkade som en främmande fågel i klubben. Ibland klaffar det ändå med kemin, som för den man som var både föregångare och efterföljare till Magath: Ottmar Hitzfeld.

Hitzfelds styrka var personalpolitiken. Hans goda känsla för rätt ord till både spelare och ledning gav honom två omgångar som tränare, sammanlagt över sju år. Det gör inte saken lättare för Klinsmann att Hitzfeld under sina sista månader i klubben skötte jobbet med attityden hos en trött tjänsteman, men ändå hanterade den nationella konkurrensen så väl att klubben vann både Bundesliga och cupen med nästan samma laguppställning som startade så dåligt under Klinsmann.

 

I augusti inbjöds FC Bayern tack vare Hitzfelds titel till den bayerska delstatsregeringen. Jürgen Klinsmann och spelarna kom dit. Hundratals fanklubbsledare hade också accepterat inbjudan. Det var en officiell högtidlighet och det hölls tal. Därefter avlägsnade sig spelarna och Klinsmann snabbt. Men Uli Hoeness stannade. 56-åringen delade ut autografkort oavbrutet. Ett foto hit, ett dit, en liten pratstund… Hoeness svettades i solen på trappan till delstatsregeringens byggnad och det blev ännu värre sedan en supporter virat en Bayernhalsduk om halsen på honom. Emellanåt tog han en stor klunk öl ur ett glas som någon räckte honom. Om och om igen försökte han bana sig väg genom folkmängden till sin bil men han var fast. Många fans ville ha en autograf på sina nya lagbilder, den fyrtionde årgången för Uli Hoeness. På ett träningsläger i Marbella förra vintern fick Hoeness 2 500 lagbilder för signering som han, liksom alla spelarna, var tvungen att arbeta sig igenom. Det var hans eget fel, autografkort delas ut gratis hos FC Bayern. Hoeness betonar att det aldrig kommer att ändras – så länge han får bestämma.

Men hur länge är det? Till och med 2009 kommer Hoeness att fortsätta jobbet, säger han. Men knappast någon kan föreställa sig att han sedan verkligen flyttar över till enbart styrelsearbete. Det är omöjligt att tänka sig FC Bayern utan en dagligt verksam Hoeness.

»Vad händer om Abramovitj bestämmer sig för att satsa på kapplöpningshästar i stället? Då kommer du att kunna köpa småbitarna som blir över i närmaste leksaksaffär.«

Ett par veckor före årets säsongsstart flög hela laget till Tokyo på tre dagar, en avstickare för affärsförbindelsernas skull. Trossen hade tagit in på Four Seasons Hotel och Hoeness hade lovat en intervju i lobbyn. Han slog sig ned i en fåtölj, en aning ledbruten och jetlaggad efter nattens flygtur på elva timmar. Men det ville han inte erkänna:

– Flygresan känner jag ingenting av, jag är pigg och utvilad.

Han sade det som en 50-åring som på diskoteket påstår att den höga volymen inte stör honom.

Hoeness beställde svart te och fortsatte:

– Jürgen Klinsmann har fått fria händer att förverkliga sina idéer. Naturligtvis har vi i styrelsen haft ett ord med i laget, framför allt Karl Hopfner som ska betala allt det här.

Hoeness skrattade ironiskt. Man måste då föreställa sig den ekonomiansvarige Karl Hopfners sammanpressade läppar. Alltid korrekt, alltid artig, alltid i kostym. Hopfner, siffrornas mästare, kedjerökare, har just hyllats för sina 25 år i Bayern. Hoeness:

– Då vi övervägde Jürgen Klinsmann hade vi fullständigt klart för oss: allt eller inget. Det finns ingenting däremellan. Antingen engagerar man Jürgen och med honom hans planer och filosofi – eller så låter man bli helt. Olika vägar bär till Rom. Detta är en väg – en ny väg. Vi ville lämna de gamla, upptrampade vägarna.

Den nya vägen är Klinsmanns väg. Men är det också Uli Hoeness väg? Förmodligen är Hoeness själv inte helt säker på vad han ska anse om Jürgen Klinsmann. Ambitionen att för spelarna förklara något om självförståelse och klubbhistoria uppskattas i alla fall av Hoeness.

– Ansatsen är alldeles riktig. Fotboll är inte bara här och nu. Jag tycker det är bra att Klinsmann visar på gamla tider. Denna »Mir san mir«-mentalitet har alltid tilltalat mig. Föreningen har ju verkligen en imponerande historia och tradition, med miljoner fans och över 100 000 medlemmar. Allt som nu skapats – den nya träningsanläggningen, Allianz Arena, de nya rekryteringarna och spelarnas förvissning om att lönen sätts in punktligt på kontot – allt detta bottnar i 40, 50 års framgångsrik historia. Saker uppstår inte ur intet.

Å andra sidan: I Uli Hoeness värld finns det inga events, inga media slots, inga empowerment-strategier. Där finns ju inte ens en dator. Hoeness lovordar Klinsmanns metoder och förändringar – ibland euforiskt, som om hela FC Bayern i årtionden väntat på en sådan tränare som Klinsmann. Samtidigt ger han intrycket av att inte riktigt veta vad som väntar rent konkret: »Jürgen har förklarat hela sin idé för oss«, sade Hoeness i Tokyo, »och Jürgen är ju fantastisk på att förklara«.

– Före Klinsmann var FC Bayern en familj, nu är det ett företag, säger en Bayernprofil.

Det är inte Hoeness, inte Schwarzenbeck – utan en italienare som bara har varit ett drygt år i klubben och hittills vägrat att lära sig tyska: Luca Toni.

 

FC Bayern har alltid varit en långsiktig och ekonomiskt försiktig klubb; länge var det Dortmund och inte betydligt mer välmående Bayern München som stod för den tyska fotbollens tre dyraste värvningar genom tiderna. Hoeness har ofta raljerat över de enkla genvägarna: »Titta på Chelsea. Klubben är skyldig Herr Abramovitj 800 miljoner euro. Vad händer om Herr Abramovitj bestämmer sig för att satsa på kapplöpningshästar i stället? Då kommer du att kunna köpa småbitarna som blir över i närmaste leksaksaffär.«

Långsiktigheten är också det som talar för att Klinsmann kommer att få tid på sig. Klubbledningen kan knappast säga att det behövs en stor kursändring, lägga hundratals miljoner på att genomföra den och sedan överge den person som är tillsatt för att bryta ny mark.

Under tiden håller föreningen, byggd av en krets gamla storspelare och vänner, på att bindas ihop även med blodsband. Max Breitner, son till Paul Breitner, arbetar sedan ett och ett halvt år på pressavdelningen. Sebastian Dremmler, son till chefsscouten, arbetar med juniorlaget. Frank Jeremies, bror till Jens Jeremies som slutade sin karriär 2007, kvitterar ut lön som materialförvaltare.

Och Katsches dotter Heidi, som studerat kulturvetenskap, spanska och turism, fick en praktikplats hos Bayern München. Hon gjorde så bra ifrån sig att hon fick erbjudande om en plats på avdelningen för kontakter med fans och fanklubbar.

– FC Bayern har ju på något sätt alltid funnits för mig. Och det är ju inte så lätt att hitta ett jobb nuförtiden. Därför accepterade jag erbjudandet, säger hon.

– Det är ju underbart för båda parter, tycker pappa Schwarzenbeck. FC Bayern vet vad de har för anställda, man känner till släktskapen. Man vet att de kommer att vara pålitliga och flitiga – något annat kan man inte tillåta sig som namnkunnig arbetande på ett företag, annars blir det genast misstämning. Och vi föräldrar vet att barnen är anställda hos en bra, seriös arbetsgivare.

Katsche själv arbetar inte längre. Den 2 augusti steg världsmästaren och Europamästaren, den sexfaldige Bundesligamästaren och trefaldige Europacupmästaren för sista gången upp klockan halv fem, för att fara till Ohlmüllerstrasse och vänta på kunder som inte kom.

– Nu har jag mer tid för trädgårdsarbete. Och mer tid för att hålla mig i form. Jag håller på i källaren, på min trampmaskin – då kan jag samtidigt se på TV. När jag tittar på fotboll blir jag motiverad och trampar på riktigt bra, säger Katsche.

Katsche har dock en fot kvar i arbetslivet. Han har ju trots allt gjort 15 säsonger och 416 matcher i Bayern Münchens A-lag. Därför vill Uli Hoeness att Katsche ska fortsätta att förse klubben med kontorsvaror, trots att butiken har stängt för gott.

Så får det bli.

I varje fall så länge Uli Hoeness har något att säga till om.

Översättning: Jakob Roël