Kärlek i mörker

För Husqvarnas sportchef brukade division ett-tillvaron gå ut på oavlönat slit och ­drömmar om Superettan. 2017 började ­lovande: laget radade upp segrar i träningsmatcherna och Issa Iskander såg fram emot en rolig säsong. Men livet ville annorlunda.

Det skulle ha varit en kärlekens dag. Den 24 februari 2017 hade Issa Iskander och Maria Andersson varit tillsammans i prick 18 år. Nygifta var de också.

På ytan framstod de som ett rätt omaka par. Hon lugn och eftertänksam, han rappkäftad och humördriven. Där Maria föredrog att umgås i små sällskap med människor hon verkligen kände kunde Issa knappt gå förbi ett gathörn i Jönköping eller tvillingstaden Huskvarna utan att slå sig i slang med någon. Det blev mycket snack om Husqvarna FF förstås, men lika ofta handlade de spontana samtalen om något helt annat: Issas restaurang, HV 71, brorsans pizzeria, läget i världen. Han gillade att prata om det mesta och så hade det alltid varit med honom. Under uppväxten i höghusområdet Råslätt hände det att hans mamma hittade honom på en bänk i samspråk med någon av ställets A-lagare. När hon frågade varför han satt där svarade sonen att han bara var nyfiken. Inte så att Maria Andersson inte var nyfiken, men hon saknade sin mans rastlöshet. Därför var artonårsdagen verkligen något att fira. Att de trots sina olikheter älskade varandra och hade hållit ihop genom alla dessa år.

Annons

Och istället satt de här: i en steril sal på Ryhovs sjukhus, oroliga och rädda. När läkaren kom med testresultaten som just anlänt från Linköping höll de varandras händer.

Läkaren tog till orda:

– Issa, du har cancer på fyra ställen på överkroppen. Förutom magsäcken och lymfkörtlarna visade resultatet två tumörer till. Det är en aggressiv typ av cancer. Vi kan inte få bort den – bara bromsa den.

Maria tyckte att det kändes som att befinna sig i en stillbild, tiden liksom stannade. Issa försökte formulera sig och sade något om att det gällde att tänka positivt. Om man kan krympa tumörerna går det kanske också att få bort dem sedan?

Läkaren skakade på huvudet.

– Tyvärr, Issa. Det går inte. Ingen har överlevt den här typen av cancer.

– Vad har jag för chans? frågade han.

– Du får hoppas på ett mirakel.

När de kom ut från sjukhuset körde Issa till en blomsteraffär. Där köpte han orangea tulpaner till Maria och ett kort med ett hjärta på. Han bad om en bläckpenna. Stavning och grammatik hade aldrig fallit sig naturligt för Issa Iskander och utan mobilens automatiska rättstavningsfunktion kände han sig osäker. Han koncentrerade sig djupt och skrev med sin spretiga handstil: »Maria du är mitt allt! Tillsammans ska vi fixa detta. Vi ska leva länge o lyckligt. Du är min stora kärlek o så kommer det förbli. Nu kämpar vi på. Hoppas du står ut med mig. Din Issa för alltid!« När han var klar med texten ritade han dit ett eget hjärta med en pil igenom. Sedan åkte de och fikade på Café Bryggan vid Munksjön, ett av deras favoritställen.

Det skulle ha varit en kärlekens dag. Och det var det också.

 

Trots att det bara är mars har Issa Iskander shorts och t-shirt på sig när han öppnar dörren till den röda villan i Barnarp, en dryg mil söder om Jönköping. Hunden Totti ränner runt hans ben och skäller upphetsat.

– Han är bara glad att få besök. Men Totti, nu räcker det. Totti! Rött kort på dig snart.

På väggen i hallen hänger ett guldinramat Husqvarna FF-emblem i två nyanser av blått. På herrbetjänten: Issas tvärrandiga HFF-mössa, och så den mörkblå klubbhalsduken.

– Man ska direkt känna att detta är ett HFF-hus, säger Issa. Brorsan har en pizzeria i J-Södraland och nu säger han att han blivit södrait. Jag vet inte om han skämtar eller bara vill retas med mig.

Annons

En knapp månad återstår till seriepremiären i Division 1 Södra. Under den nya tränaren Mohammed Ali Khan har HFF bara förlorat en träningsmatch av tio. Issa tycker att spelet nästan har sett för bra ut.

– Vi får inte tro att ettan blir lätt i år, för det blir den inte. Vi har Landskrona som är seriefavoriter. Vi har »Real Utsikten« med sina värvningar. Vi har Kristianstad som toksatsar, Ängelholm, Ljungskile … vi måste jobba stenhårt!

Den 40-årige sportchefen fortsätter prata om den kommande säsongen. Han går på om seriekonkurrenternas spelsystem, HFF:s krassa ekonomiska verklighet och egenfostrade talanger han hoppas ska blomstra i år. Det är som att lyssna på vilken svensk klubbledare som helst. Först när han går in i vardagsrummet märker man att något är annorlunda. På golvet står en dubbelsäng, noggrant bäddad med överkast och prydnadskuddar. Issa och Maria släpade ner den från övervåningens sovrum efter beskedet på Ryhovs sjukhus. På den ljusa träskänken i andra änden av rummet ligger ett A4-papper från onkologkliniken. Där står att Issa lider av en »avancerad cancer« samt vilka läkemedel han ska ta för att tackla biverkningarna som kommer med cellgifterna. Tydligast effekt har morfintabletterna.

– Tack vare morfinet gör det inte ont när jag äter längre. Men aptiten är tyvärr borta. Jag får tvinga i mig mat.

Den som träffar Issa Iskander för första gången skulle antagligen beskriva honom som kraftig. Vågen visar 145 kilo. De som känner honom tycker tvärtom att han har blivit tunn. För bara fyra månader sedan vägde han 184 kilo.

– Efter cancerbeskedet har det bara rasat. Nu tappar jag nästan ett kilo om dagen.

Han slår sig ner vid matsalsbordet och tittar på mackorna Maria har tagit med från smörgåsbutiken hon arbetar i.

– Det är lustigt, säger han. Mat har varit min stora last i livet. Jag dricker inte alkohol – jag brukar säga att jag är tillräckligt knäpp ändå – men folk har alltid varit på mig för att jag käkat för mycket. »Måste du äta så mycket, Issa? Ta det lite lugnt!« I dag är det tvärtom. Mamma ber och bönar: »Snälla Issa – ät lite!«

Han ber Maria om ett glas vatten och smörjer in händer och underarmar med en mjukgörande kräm.

– Det är cellgifterna. Huden blir extremt torr. Och så fryser och svettas man om vartannat. Av med tröjan, på med tröjan. Man blir lite galen faktiskt.

Två dagar varannan vecka åker Issa till Ryhov och får cellgifter. Om en månad, när den sista behandlingen är genomförd, ska läkarna kontrollera hans tumörer. Har de växt då finns inget mer att göra. Har de krympt kan han få ytterligare behandling.

Issa tar en klunk vatten. I fönstret bredvid honom står en rektangulär stentavla med texten: »Life is what you make of it.«

– Jag vill inte beklaga mig. Jag säger det igen alltså: Jag vill inte beklaga mig! Jag har fått min dödsdom och jag förstår den. Däremot tänker jag inte acceptera den.

Maria sätter sig bredvid sin man med en kopp kaffe.

– Jag har sagt till Issa: »Du kanske blir den förste som överlever detta?« Man vet aldrig vad som händer med forskningen och framstegen.

– Exakt, Maria. Du säger det så bra. Jag kanske inte överlever säsongen, men jag måste kämpa och tänka på sådant jag blir glad av. Som på dig, Maria. Du gör mig glad. En klippa är du! Och så tänker jag mycket på den 17 april, annandag påsk, då vi har Landskrona hemma. Då ska jag vara på Vapenvallen. Finns inget annat.

– Vänta lite, säger Maria.

Hon lämnar bordet och kommer tillbaka med en blå HFF-tröja med texten »Kämpa Issa« tryckt på bröstet. På ryggen står det: »Vi krigar för dig.« Nyligen genomförde A-truppen en träning i tröjorna för att visa sitt stöd för sin sjuka sportchef.

– Man blev rörd, säger Issa. Att folk … förlåt, nu blir jag känslosam igen.

Medan Issa torkar sig i ögonvrån med en servett viker Maria omsorgsfullt ihop fotbollströjan. Hon berättar att hon egentligen är en planerande person, men att cancern har ändrat hennes inställning till vardagen.

– Issa har bra och dåliga dagar. Och för någon som gillar att ha kontroll kan det förstås kännas läskigt att inte veta hur morgondagen ska bli. Men det fina i det hemska är att det har blivit lättare att uppskatta de små sakerna som sker i nuet. Hur många sitter inte på julledigheten och pratar om vad de ska göra på sommarsemestern, istället för att njuta här och nu? Jag tittar ut genom fönstret i dag och ser att solen skiner från en blå himmel. Våren är nästan här. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men jag är tacksam över den här dagen. Vad som sker i morgon får vi se.

Issa nickar med ögonen halvslutna. Det är snart dags att ta nya morfintabletter. Han vill gärna se A-lagets träning i eftermiddag och då behöver han vara pigg. Maria fyller på nytt vatten och smeker honom över axeln.

Äkta makar. Marias och Issas favoritlåt är John Legends All of me. Den spelades när de gifte sig på familjen Iskanders restaurang på juldagen i fjol. Issa bet ihop inför alla gästerna, Maria såg att han inte mådde bra. Men de skålade och sa att 2017 skulle bli deras år.

– Issa har aldrig prioriterat sig själv. Fotbollen och andra människor har gått före. Nu måste han för första gången sätta sig själv i första rummet. På så sätt blir fotbollen oviktig. Samtidigt är det fotbollen som får honom att må bra, så kanske är den viktigare än någonsin. Låter det märkligt?

Issa skakar på huvudet.

– Inte alls, Maria. Du förstår mig. Du förstår mig etthundra procent. Det var fotbollen som gav mig ett sammanhang här i livet.

 

Syrianen Malek Iskander hade redan flytt en gång i livet – från Turkiet till Libanon – när han 1976 lämnade krigets Beirut för Sverige. Med sig hade han sin hustru Sabah och sin treårige son Elias. Sabah var gravid och efter några månader i det nya landet föddes Issa. Familjen slog sig ner i Märsta norr om Stockholm. För den som inte var kräsen fanns gott om jobb och Malek tog två: dels på Skogaholms bröd, dels som diskare på Arlanda. När flygplatsen byggdes ut med en ny inrikesterminal avancerade Malek till grillchef i en av de nybyggda restaurangerna. 1984 tipsade en släkting i Jönköping om att en kebabbar i staden var till salu. Malek slog till och familjen Iskander flyttade till Råslätt – en stadsdel som byggts som en del av det svenska miljonprogrammet i slutet av 60-talet. Issa skulle snart fylla åtta och på Råslätts gårdar var  det lätt att hitta kompisar. Det bästa var när han tilläts »sitta med de stora grabbarna« utanför skolan.

– De brukade sitta där och lyssna på Gyllene Tider. Alltid Gyllene Tider. Det var som en egen värld och jag ville aldrig gå hem. En natt sov jag till och med på gräsmattan. Jag bara la mig där och när jag vaknade var det morgon. Jag kände mig alltid trygg på Råslätt, trots att det fanns en del utslagna svenskar. Alkoholister och narkomaner.

Issas mamma Sabah, som nu hunnit föda ytterligare tre barn, oroade sig en del över sin näst äldsta son. I skolan hade han svårt att hänga med i undervisningen. Att sitta still i bänken och läsa hade han inte koncentration till. Issa ville hellre snacka om annat, dra roliga historier eller kasta suddgummin. Han störde de andra barnen. När han började mellanstadiet bestämdes det att han skulle få en egen elevassistent.

Anita Holm, som fick i uppgift att hjälpa Issa, minns en »glad, nyfiken och stökig kille«.

Annons

– Han kunde inte sitta still, säger hon. Det blev dålig stämning i klassrummet när läraren alltid stod vid katedern och sa till honom. Och när någon är stökig blir det lätt att den personen alltid får skulden för allt dåligt som sker, en pangad ruta eller vad det nu kunde vara, trots att det kanske inte var han. Det blir en ond cirkel.

När stämningen i klassrummet blev uppskruvad brukade Anita Holm ta med sig Issa till korridoren.

– Jag blev hans vän. »Bry dig inte om magistern, han har en dålig dag i dag«, kunde jag säga till honom när vi gick ut i korridoren. Där tog vi undervisningen muntligt och mycket kortare. Jag fick närma mig honom på andra sätt. Ibland bad jag honom att måla mina naglar. Det älskade han.

När högstadiet tog vid lämnade Anita Holm över assistentrollen till Christer Gannsjö, en lång norrlänning som arbetade som speciallärare på Råslättskolan. När han i dag, 72 år gammal, talar om Issa Iskander gör han det som sitt »femte barn«.

– Av alla ungdomar jag träffat – och tro mig, det är många – har ingen gjort starkare intryck än Issa, säger Christer Gannsjö. Jag kände så oerhört starkt för den grabben. Han var socialt begåvad – men inte stöpt i skolans fyrkantiga form. Man hade kunnat krossa Issa om man tvingat in honom i den.

Issa och Christer tillbringade mycket tid tillsammans utanför klassrummet. Det var inte alla som gillade det. Vissa lärare ifrågasatte särbehandlingen.

– En gång när vi satt i korridoren kom en lärare fram med bekymrad min. Han röt till: »Issa, du ska sitta vid din bänk och göra det du ska! Vad gör du här ute på lektionstid?« Issa svarade helt lugnt: »Jag sitter här med Gannsjö och pratar om livet.« Det var vårt sätt att umgås. Och i de samtalen kunde jag smyga in mer traditionella skolämnen. Sedan kraftsamlade vi för betygen när det behövdes.

Att Christer Gannsjö själv bodde i Råslätt gjorde kontakten enklare. Han visste något om Issas och de andra ungdomarnas värld.

– Jag vill tro att jag påverkade Issa, men han påverkade även mig. Han gjorde mig till en modigare pedagog. Jag var ganska kaxig och tog strider mot etablissemangets »hur skulle det se ut om alla …?« Många Issatyper går under i högstadiets krav på anpassning. Men det är viktigt att säga: han hade bra hemförhållanden, det betydde mycket. Och så hade han fotbollen.

 

Redan som tolvåring började Issa helgjobba i pappans kebabbar. Det var något han förväntades göra och visst var det stressigt, men han klagade inte. På kebabbaren fanns alltid många att snacka med. HV 71:s hockeystjärnor var stammisar, och lokala gudar som Patrik Ross och Peter »Kessler« Eriksson stack till honom fribiljetter. Hockey var kul, men fotboll var roligare. Issa var reaktionssnabb målvakt i Råslätts SK (hans korta och breda kropp briljerade framför allt i inhomhusfotboll med mindre mål), men lika mycket som spelet älskade han gemenskapen som fotbollen innebar. Det var också en värld som, till skillnad från skolan, belönade den som snackade med alla och föredrog praktik framför teori. Redan som 15-åring blev Issa tränare för ett av Råslätts pojklag. När han själv lade målvaktshandskarna på hyllan trappade han upp ledarengagemanget. Främst i Råslätt, men även i andra Jönköpingsklubbar som IK Tord och IF Hagapojkarna.

– Jag har varit det mesta: lagledare, styrelsemedlem, materialare, sportchef, alltiallo, allmän energispridare … Men jag har aldrig tjänat pengar på fotbollen. Inte i HFF heller. Det handlar inte om det. Det handlar om kärlek och passion. Att göra en insats för något man älskar.

Issa blev sportchef i Husqvarna FF 2010 och har varit det sedan dess. Titeln är tjusig, arbetet oglamouröst. Utan att få betalt förväntas man i denna skarv mellan elit- och amatörnivå övertala drömmande talanger att för en fyrsiffrig månadslön skriva långtidskontrakt med en klubb som har några hundra åskådare på hemmamatcherna. Man ska fixa jobb eller praktikplatser till spelarna utanför fotbollen, hjälpa till med bostad och utrustning utan att överskrida föreningens knappa budget. Som tack får man se laget vinna ibland. Då och då till och med en serie.

– Det är det man lever för, säger Issa. Samtidigt gillade jag inte klimatet i elitklubbarna senast vi låg i Superettan. På mötet med alla Allsvenskans och Superettans klubbledare var det ingen som ens sa välkommen. Fyra, fem klubbar snackade – resten var malajer. Jag avskyr elitism, avskyr när man underskattar människor. Jag är själv van vid att bli underskattad: jag är tjock, högljudd och trivs bäst i mjukisbyxor. Men det betyder inte att jag inte kan saker!

Som sportchef i Husqvarna tvingas man också jobba i dubbel skugga. Bakom hockeyjätten HV 71 kämpade HFF länge jämsides med lokala rivaler som Tord och J-Södra. Men så stack J-Södra ifrån och i dag är de grönvita en allsvensk förening med ett hemmasnitt på strax under 5 000 åskådare. Issa får vara glad om en tiondel hittar till Vapenvallen i division ett-premiären mot Landskrona.

 

Annandag påsk. Seriepremiär. Henrik Cato är säker på vad som väntar.

– Det blir 3–0 i röven.

Henrik, som i de flesta sammanhang bara kallas »Spexarn«, är en av få engagerade HFF-supportrar. På hans vänstra vad syns en brinnande fotboll med namnet Dragan tryckt över sig. Tatueringen är resultatet av ett förlorat vad. Spexarn var säker på att HFF:s anfallsvärvning Dragan Kapčević inte ens skulle komma upp i fem mål under säsongen i Superettan 2014.

Mjukis. Det är sällan man ser Husqvarnas sportchef utan ­mysbyxor på sig. Issa tror själv att hans klädpreferens har gjort att många underskattat honom genom åren.
Vapenvallen. Husqvarnas hemmaplan är Issa Iskanders andra hem. Han påminner gärna om att AIK-anfallaren Denni Avdić fostrades i klubben, liksom landslagsmannen Samuel Armenteros.
Segerdans. Vad kan en vinst mot Ängelholm inför 200 ­personer betyda i en sjuk människas liv? »Nästan allt«, säger Issa. »Man får glömma skiten för ett tag och bara: ›Fy fan vad gott med tre poäng, nu tar vi nästa lag också, kom igen!‹«

– När han sedan var ännu sämre än befarat höjde jag insatsen: »Det räcker med att han gör fem, så tatuerar jag mig!« Och han gjorde så klart prick fem mål. Det kommer inte att bli lätt att förklara den tatueringen för min son när han blir äldre.

Nu har både Dragan Kapčević och Superettan lämnat Husqvarna sedan länge, men Spexarns engagemang har inte avtagit. Han konstaterar nöjt att hans nya hyreslägenhet i centrum har utsikt åt alla håll utom mot Jönköpings Södras hemmaplan.

– Den är inte oviktig! Som HFF:are får man glädjas åt de små segrarna.

Varför han förälskade sig i laget kan han inte riktigt svara på. Han kommer egentligen från Säffle och flyttade till Jönköping för tio år sedan efter att ha blivit kär i en tjej från staden. Han gick till Vapenvallen och såg en match. Han gick en gång till. Lärde sig namnen på spelarna. Plötsligt var han bara fast.

– Det var nog en motvindsgrej, säger han. Jag är lite sådan som person. Man ska inte göra det så jäkla enkelt för sig och ingen kan påstå att det är lätt att hålla på HFF. Att lägga en ledig dag på att åka till Oskarshamn och sjunga för en spelare som bara snubblar på bollen, det är karaktärsdanande.

Förutom att heja fram laget på matcherna ansvarar Spexarn även för HFF:s klubbsida på Svenska Fans. Han analyserar inte spelet särskilt ofta (»det är inte min grej«) utan föredrar personliga intervjuer med tränare och spelare. I den stående vinjetten »Mak mitt i maten« ringer han och stör den nye tränaren Mohammed »Mak« Ali Kahn under lunchen. En annan han gärna frågar ut är den 23-årige anfallaren Edin Hamidović.

– Jag gillar närheten till laget, säger Spexarn. Dels den fysiska, på Vapenvallen kan jag gå ner och ta på spelarna om jag vill, men även den mentala. Jag ringer och stör Edin på jobbet och han pratar om hur jävla trött han är på att åka ur serier hela tiden, samtidigt som ungar stojar i bakgrunden. Det är fint ju. Är det inte?

Spexarn har också haft mycket att göra med Issa Iskander. De delar kärleken till samma lag, men inte mycket annat. Issa retar sig ibland på Spexarns tydliga vänsteråsikter och gillar inte när supportern uttrycker sig elakt om andra klubbar. Sportchefen uppskattade heller inte flaggan med texten »HFF – vi hatar alla« som Spexarn satte upp på Vapenvallens räcke förra säsongen.

– Utanför Vapenvallen finns knappt en själ som bryr sig om HFF, säger Spexarn. Därför blir en sådan flagga komisk. Jag trodde inte att någon skulle ta den på allvar, men jag blev till och med utslängd från en match. Vakterna tog flaggan och ledde ut mig. Jag kunde bara garva åt det, men Issa var nog inte så glad.

Issa tolkade flaggans budskap bokstavligt och för honom är det enkelt: hans klubb ska inte förknippas med hat. Spexarns ironi gick honom förbi.

– Issa och jag är rätt olika. Ändå beundrar jag honom. Han lever och svettas för vår lilla klubb. Ibland känns det som att den inte ens skulle existera utan honom.

 

Tre timmar före Landskronamatchen tar Issa på sig HFF-halsduken hemma i villan i Barnarp. Maria ska också gå på matchen och känner sig för ovanlighetens skull nervös.

– För Issas skull, säger hon. Jag vet hur mycket han har längtat efter den här dagen.

Cellgiftsbehandlingen pågår fortfarande och Issa har blivit svagare. Kilona fortsätter att rasa. På gårdagens stora släktmiddag orkade han bara vara med en liten stund, annars låg han i sängen och sov.

– I går var en dålig dag, säger han. Jag var mest med lite eftersom det fanns potentiella HFF-sponsorer på middagen. Även om jag är sjuk har jag radarn påslagen hela tiden. Men i dag känner jag mig faktiskt lite piggare. Det är nog för att det är matchdag.

Issas telefon ringer.

– Det är kassören, vad vill han nu, då? Hej! Nyckeln till kiosken vid huvudentrén? Den har jag, men Johan har också nycklar till alla dörrar. Jag kommer dit snart. Hej!

Så fort han har lagt på ringer telefonen igen.

– Nu är det farsan som ringer.

Issa byter språk till arabiska och avslutar samtalet efter tio sekunder.

– Kom, vi drar till Jalla Jalla-huset. Massa släktingar där. De väntar på oss med maten.

»Jalla Jalla-huset« ligger bara 50 meter från Issas eget. På bottenvåningen ligger Barnarps Pizzeria där Issas lillebror Robert jobbar. På övervåningen bor föräldrarna Malek och Sabah. Även Marias mamma Eva är där för att äta påsklunch, liksom flera kusiner och syskonbarn. I huset finns också en ortodox präst i svart kappa och buskigt skägg. Det första som händer när Issa gör entré är att prästen tar honom avsides.

– Vi kommer snart, säger Issa. Han ska bara be för mig en stund.

När prästen är klar dukar Sabah fram maten. Snart dignar faten av syrianska läckerheter, men Issa får knappt ner en bit. När Sabah tittar på honom med bekymrad min ger han sin mamma en puss på kinden.

– Av Issa får jag kramar och pussar hela tiden, säger Sabah. Ni andra är lite kalla. Ni pussar mig bara när det är jul eller påsk.

– Nu är du orättvis, mamma, säger Issas lillasyster Lisa.

– Jag gillar när man gosar med mig, säger Sabah.

Hon berättar varför hon kanske uppskattar gosandet mer än andra. Den som har flytt från krig vet värdet av en vardagskram. När bomberna började falla över Beirut i mitten av 70-talet var Sabah 16 år och nybliven mamma.

– Jag var jätterädd. Lille Elias skrek när bomberna föll. På nätterna vågade jag inte sova. Sådana problem har man inte i Sverige.

– Mamma och pappa är mina förebilder, säger Issa. Mamma som överlevt krig, uppfostrat fem barn och klarat av ett nytt land. Och så pappa … som åttaåring vaktade han får, som tolvåring var han kakelsättare, som femtonåring blev han förman på ett bygge. Sedan i Sverige: dubbeljobb, aldrig en sjukdag, egen restaurang. Men fotbollen var han skeptisk till, han förstod inte vad jag skulle ha den till.

Issas telefon ringer.

– Nu är det ordföranden. Tjena, Stefan. Om det är krav på att ha livescore? Den får jag kolla upp, du. Men vi åker nu!

Sabah skakar på huvudet.

– Fotboll. Bara fotboll, fotboll, fotboll.

Issa ger henne en ny puss och vaggar fram till ytterdörren. Sabah ropar efter sin 40-årige son:

– Det är kallt ute! Issa! Du måste ha mössa på dig på matchen!

– Ja, morsan. Tjöta.

 

Seriefavoriten Landskrona Bois har med sig ett hundratal supportrar från Skåne. Det räcker för att dominera ljudbilden på Vapenvallen – Spexarn och hans få HFF-vänner på huvudläktaren har inte en chans. Boisarna har dessutom bengaler och en banderoll med texten »Nu eller aldrig«. Issa placerar sig utanför omklädningsrummet för att peppa spelarna inför avsparken. Budskapen är enkla. »Bara kör, tänk inte!« »Ut och kriga nu!« »Spring så mycket du orkar!« När alla spelare har marscherat ut på gräsplanen vinkar sportchefen till sig dagens bollkallar.

– Tjena, killar. Laddade?

– Jadå, Issa.

– Bra, killar. Och så vårdat språk i dag. Håll det dämpat.

– Jadå, Issa.

Uppmaningen är rolig eftersom Issa själv blir extremt högljudd när matchen börjar. Från sin stol i idrottsplatsens pressbås, där han slipper frysa, vrålar han ut direktiv och frustration i takt med att Landskrona kopplar ett grepp om matchen.

Femte minuten:

– Vad gör du där borta, Bernholtz? Samlar du kottar eller? UPP I PRESS!

Sjätte minuten:

– Snygga tröjor vi har ändå, det är jag och Intersport som har valt ut dem. Men sätt press då!

Sjunde minuten:

– Kan vi punktmarkera nummer 19? Kan vi klippa honom? Han får ju styra på mitten som han vill. På honom, Amir!

Åttonde minuten:

– Landskrona är stabbiga bakåt alltså. Det tog mig en minut att se. Varför sätter vi inte press? Jag tror vi är nervösa. Många killar begår division ett-premiär i dag. Blev det straff för Landskrona nu!?

Nej, det blev inte straff. Men 0–0 i halvtid är smickrande för HFF som inte hittar något flyt i spelet. Hemmalagets främsta vapen är inte ens en egen spelare, utan Landskronamålvakten Ivo Vazgečs vågade dribblingar på den studsiga aprilplanen. I den 79:e minuten tar gästerna ledningen efter en hörna.

– Det var bara en tidsfråga, säger Issa, helt lugnt den här gången.

När Landskrona fem minuter senare utökar ledningen ser han uppgiven ut. Men så reducerar Edin Hamidović och vid full tid får inhopparen Ryan Binns ett gyllene kvitteringsläge. Ensam med målvakten tar han för lång tid på sig, Ivo Vazgeč hinner täcka. Issa sparkar ena foten hårt i pressbåsets trävägg.

– Ryaaaan! Fucking bastard, vilken miss. Det var ju öppet mål! Men vi var inte värda mer i dag.

När matchen som han sett fram emot så länge är över tar han sig ner till omklädningsrummet för att klappa om spelarna. Han byter några ord med tränaren Mohammed Ali Khan och tittar på sin klocka. Strax efter sex. Issa behöver åka hem och vila. I morgon väntar fler cellgifter på sjukhuset.

– Det är som det är, säger han. Vi får kriga på, både jag och laget.

 

Veckorna går. Husqvarna förlorar mot Oskarshamn och Assyriska och tappar poäng på tilläggstid mot både Kristianstad och Mjällby. Efter sju omgångar har laget fortfarande inte vunnit. Samtidigt får Issa besked från sjukhuset. Cellgifterna har bitit, de fyra tumörerna har minskat med 70 procent. Men borta är de inte, och även om Issa gläds åt beskedet känner han sig inte särskilt pigg. Hans vita blodkroppar har tagit stryk och muskelmassan har minskat kraftigt. Han har nu tappat 60 kilo sedan cancerbeskedet i vintras. Issa inleder en ny cellgiftskur. Han drömmer om att en eller två av tumörerna ska försvinna helt, men behandlingen sliter på honom. Han behöver sova allt mer och har fortsatt problem med maten. En bekant i USA tipsar om en privat klinik i mexikanska Tijuana som för dyra pengar erbjuder alternativ, »naturlig«, cancerbehandling. På klinikens hemsida berättar leende amerikaner hur de mirakulöst blivit friska tack vare extrakt från aprikoskärnor. Det låter intressant, tycker Issa. Men också lite konstigt. Kanske är det bara humbug? Men vad har han att förlora? Issa vet inte vad han ska tro, han blir mest trött av alltsammans.

Bästis. På kort tid har den nye ­tränaren Mohammed Ali Kahn blivit en nära vän till Issa Iskander. Tränaren är med som stöd under cellgiftsbehandlingarna och hjälper sportchefen med praktiska saker. »Mohammed, vad är nu namnet på mitt trådlösa nätverk?« »Pröva ›Alikhan­taliban‹ eller ›Kung­iskander‹.« »Tack!«

Den energi han ändå orkar uppbringa lägger han på Maria och HFF. Lördagen den 4 juni vinner äntligen laget när Ängelholm besegras med 3–0 inför 215 åskådare på Vapenvallen. Issa dansar och kramas med spelarna i omklädningsrummet efteråt. Stärkta av segern fortsätter HFF med att krossa Göteborgslaget Qviding på bortaplan. Issa är på plats och jublar vid Valhallas konstgräs när Edin Hamidović gör ett äkta hattrick i andra halvlek. Kvällen tillbringar han med Maria och Mohammed Ali Khan på tränarens hotellbåt Barken Viking i Göteborgs hamn. Där ramlar han och slår i huvudet när ena benet plötsligt bara viker sig. Issa klarar sig utan skador men blir ändå orolig. Den senaste veckan har han knappt kunnat äta någonting och fyra dagar efter Qvidingsegern görs en gastroskopi på Ryhovs sjukhus. Då upptäcker läkarna nya tumörer, bland annat på levern. Issa får dropp och blir kvar på sjukhuset i två dagar. Läkarna ser gärna att han stannar längre, men på fredagen ber patienten om att få åka hem. Dagen efter spelar HFF hemma mot Utsikten och han när en liten förhoppning om att orka ta sig till Vapenvallen då.

 

Det är en underbar sommardag i tvillingstäderna Jönköping och Huskvarna. 22 grader och vindstilla, några enstaka moln på himlen. Vapenvallens gräsmatta är i perfekt skick och Spexarn är taggad efter två raka vinster. »Hata Utsikten!« skriver han på sitt twitterkonto. Husqvarnas ordförande Stefan Axelsson står innanför entrén och hälsar besökarna välkomna, glasskiosken har fullt upp och maskotarna i för stora matchtröjor blir fotograferade av stolta föräldrar. Men han som folk refererar till som »Mr HFF« saknas.

För första gången under sina sju år i klubben är Issa Iskander inte på plats på en hemmamatch. När domaren blåser till spel halvligger sportchefen i TV-soffan i Barnarp och kämpar med internetuppkopplingen för att kunna följa matchen genom HFF:s webbsändning. På den skakiga bilden får han se Utsikten ta ledningen i mitten av den första halvleken efter ett misstag av hemmamålvakten David Monsalve. När domaren blåser för paus tar Issa upp sin telefon och skickar i snabb takt fyra SMS till Mohammed Ali Khan med taktiska funderingar han tycker att tränaren bör ta till sig.

– Vi spelar självmordsfotboll just nu, muttrar han.

Ute på altanen sitter Issas mamma och pappa tillsammans med flera släktingar. Alla är tagna av det senaste läkarbeskedet. De vill vara nära Issa, men samtidigt inte störa honom så länge matchen pågår. Maria kommer fram till soffan och frågar om han vill ha något att dricka.

The iskanders. Issa omger sig nästan alltid med familj och vänner och tror att hans »tjocka släkt skulle göra sig bra som dokusåpa«. Yngsta medlemmen: systersonen Oscar Iskander.

– Vatten? Saft kanske? Eller en Mer?

– En Mer, säger Issa.

– Apelsin eller blåbär/hallon?

– Blåbär/hallon.

Den färgglada förpackningen försvinner nästan i hans stora händer. Han suger i sig lite av innehållet och andas tungt. Säger att han känner sig svettig och äcklig och att Maria ska hjälpa honom att duscha senare.

– Det har gått fort senaste tiden. Jag har inte lång tid kvar. Jag vet inte om jag överlever sommaren.

Det har hänt mycket med den man som två och en halv månad tidigare sa att han »inte accepterade« sin dödsdom. Både fysiskt och psykiskt. Han pratar fortfarande om att kämpa, men mer på det sättet att han ska göra så gott han kan. Inte om en motståndare som ska besegras. Maria har också förlikat sig med tanken på att hon och hennes man förmodligen inte har lång tid kvar tillsammans. Ändå försöker hon känna tacksamhet över det de har haft och fortfarande har.

– När de berättade om de nya tumörerna kändes det som en käftsmäll, säger Issa. Om några dagar ska de operera in ett rör i mig som de ska skjuta in näring igenom. Sedan måste vi, eller jag, bestämma om jag ska inleda ytterligare en cellgiftsbehandling.

Han säger att det är ett svårt beslut att fatta och att han inte har bestämt sig än.

– De säger att det är 20 procents chans att den biter. Samtidigt bryter den ner kroppen och jag är redan väldigt svag. Jag måste sova varannan timme. Jag orkar ingenting. Men jag är inte rädd för döden. Det jag oroar mig för är …

Han kastar ett öga på Maria som är på väg ut till altanen.

– Det är Maria jag tänker på. Hur hon ska gå vidare. Jag tänker på hur hon alltid har stöttat mig, hur hon har stått ut med mig och låtit mig ha min fotboll. Alla dagar och kvällar som fotbollen slukat. Hon säger att hon inte vill ha någon annan man, men hon är bara 37. Hon har ett helt liv framför sig. Min släkt är stor och kan ju vara … ganska intensiv i sitt sätt att visa kärlek. Jag har sagt till mina närmaste släktingar att det är min högsta önskan att Maria ska få göra precis som hon vill och leva ett bra liv.

När andra halvlek börjar strular webbsändningen igen, eller om det är Issas nät som är för svagt. Han svär irriterat:

– Första gången man måste se en match så här, och så laggar den jävla bilden.

Efter flera omstartsförsök kommer bilden tillbaka. Issa ser hur Edin Hamidović jagar bollen på Utsiktens planhalva och berättar att en engelsk League Two-klubb visat intresse för anfallaren som har gjort nio mål i serien. Officiellt är Issa förstås sjukskriven, ändå tas inget A-lagsbeslut utan sportchefens godkännande.

– Att se egna spelare utvecklas i vår tröja är nog det som ger mig mest. Edin har haft problem med sin inställning och mot Qviding bänkade vi honom. När han byttes in gjorde han tre mål. Sådant gör mig glad. Vad kan en League Two-klubb tänkas betala förresten? En mille måste det väl vara i alla fall?

Den opålitliga sändningen hackar vidare. När hemmaspelaren Amir Al-Ammari avlossar ett tungt vänsterskott stannar bilden precis när bollen passerar Utsiktens målvakt.

Issa spärrar upp ögonen och sätter sig upp i soffan.

– Ja! Nej! Vad händer? Det är mål, va? Säg att den går in.

När bilden hoppar igång igen ligger bollen i nätmaskorna. Issa knyter näven.

– 1–1! Kom igen nu, grabbar!

HFF tar över spelet. På mittfältet fördelar Issas brorson Malek Iskander bollar och i den 87:e minuten får han ut den till Edin Hamidović, till vänster utanför straffområdet. Anfallaren tar fräckt vägen mellan två Utsiktenspelare, avancerar några meter och skjuter. Bollen går i mål via ett utsträckt motståndarben. Issa sträcker båda armarna i luften. På datorskärmen ser han den 23-årige målskytten springa ut mot ena långsidans räcke för att fira. Där syns också en vilt jublande Spexarn, som rusat ner från läktaren för att krama om målskytten.

– Håll nu detta, för Guds skull.

Nästan omedelbart efter slutsignalen ringer telefonen igen. Det är TT som vill ha matchfakta. Nyhetsbyrån har ingen aning om sportchefens hälsotillstånd och att han inte varit på matchen. Issa nämner heller inget om det i det korta samtalet.

– Issa Iskander. Hej. 2–1 till Husqvarna. Målskyttar: Ahmed Al-Ammari och Edin Hamidovic. Publik: runt 150. Okej, bra, hej.

Han behåller telefonen i handen, knappar in sidan 346 på Text-TV:s applikation och studerar tabellen för Division 1 Södra. HFF är sjua nu.

– Tre vinster, fyra oavgjorda, tre förluster. Men vi har nio raka utan förlust nu, om man räknar in cupmatcherna. Och tre raka vinster i serien. Jag har sagt till Mak att vi ska gå rent fram till uppehållet.

Hff for ever. Att ha lagmössan på sig under cellgiftsbehandlingen påminner Issa om att han är mer än en cancerpatient. »Jag vet inte hur länge jag får leva, men jag vet att jag kommer att känna mig nära klubben in i det sista.«

Medan han skummar igenom resultaten i konkurrenternas matcher kommer släktingarna in från altanen. En efter en går de fram till soffan och gratulerar.

– Snyggt, Issa.

– Vad kul att ni vann.

– Grattis, Issa.

Issas ögon blir glansiga. Han harklar sig och säger med hes röst:

– Tack ska ni ha. Den satt riktigt gott.

Han behöver snart gå och lägga sig men vill njuta av segern en liten stund till. Han surfar in på Facebook och skrattar till.

– Kolla här, då. Spexarn har skrivit.

Han blir tyst i några sekunder och läser supporterns färska uppdatering: »Att HFF får trycka in segermålet i matchens slutskede mot en ekonomiskt dopad skitklubb värmer, otroligt mycket. Vinsten är Issa Iskanders som tyvärr fick följa matchen hemifrån!«

– Fint skrivet, säger Issa. Sedan gillar jag inte att han skriver »ekonomiskt dopad skitklubb« – man ska respektera motståndaren. Men det var fint att Spexarn tänkte på mig.

 

En dryg timme senare anländer Issas brorson Malek Iskander till huset. Runt ena foten har han en lindad ispåse, i ena handen en blombukett – priset som matchens bästa spelare mot Utsikten. Han går fram till sängen i vardagsrummet där Issa ligger och halvslumrar.

– Bra jobbat i dag, viskar Issa.

– Det kändes konstigt att inte se dig där, säger Malek. Och att inte höra dina skrik.

Malek sätter sig vid matbordet och tar för sig av riset och kycklingen som Maria och Sabah dukat fram. Fler släktingar slår sig ner, men Issa ligger kvar i sängen, sju meter därifrån. Nästa dag måste han troligen till sjukhuset igen för att få dropp. Sabah försöker hålla tårarna borta.

– Kan ni förstå att det gått så snabbt? Jag kan inte förstå.

Efter maten sjunker Malek ner i soffan och tittar ointresserat på en repris av 90-talsserien Rena Rama Rolf som rullar på TV:n. Han klickar fram serietabellen på sin telefon och konstaterar nöjt att endast andraplacerade Mjällby har gjort fler mål än HFF. Issa verkar ha somnat. Malek säger:

– Bitarna börjar falla på plats för oss nu. Fortsätter vi så här kan det bli vår bästa placering under min tid i A-laget.

Då hörs från sängen:

– Hallå, vi låg i Superettan när du kom hit. Har du glömt det eller? Herregud, Malek. Herregud.

Malek ler. Maria rättar till Issas täcke. På TV:n skäller Lasse Brandebys hetlevrade rollfigur ut sin svärmor och i trädgården kämpar sig en vit robotgräsklippare av märket Husqvarna över en liten kulle.