Äldsta dottern Ania och pappa Mirko umgås mycket. Hon bor fortfarande hemma – någon månad till i alla fall – och jobbar extra i familjen Kubisztals restaurang.

Kultspelare: Miroslaw Kubisztal

Han var en tyst och effektiv målmaskin, fruktad av allsvenska försvarare under fem säsonger. I Örebro sjunger publiken fortfarande hans namn och hans porträtt vajar från fanor på läktaren. Offside reste till Polen för att träffa mannen bakom myten om Kuba.

Det vilade alltid något mystiskt över Miroslaw Kubisztal. Kanske var det hans exotiska namn, kanske att han pratade så lite. Eller så var det hans spel. Det där snabba steget, sättet att glida undan tacklingar och cyniskt sätta bollen i mål så fort han fick läge.

Kanske var det bara hans mustasch, som signalerade att han kom från en annan plats.

Annons

När Kubisztal kom till Örebro inför säsongen 1991 vimlade det inte av utlänningar i Allsvenskan. Och de som fanns var inte brassar som gjorde helikopterfinter. Främst var det islänningar – särskilt i Örebro – och andra nordbor. Så när polacken damp ner i den svenska högstaligan var han något nytt. Inte för att Polen kändes som världens läckraste fotbollsland direkt, men det fanns något spännande över de gamla öststaterna. Kubisztal hade kommit in från en dörr som varit stängd. Nu hade järnridån fallit, de gamla kommunistdiktaturerna skakade sakta liv i sig. I  Polen hade fackföreningsledaren Lech Walesa – ja, han var väl i ärlighetens namn den polack vi kände till, förutom Zbigniew Boniek, men han hade ju slutat spela boll – precis blivit president. Kubisztal var till och med lite lik den nye presidenten, svart rufsigt hår i sidbena och en mustasch som fick honom att se extra sträv och taggig ut. Dessutom andades den där tystlåtenheten en läskig professionalism: »Jag är här, jag gör mitt jobb, mitt jobb är att göra mål. Frågor på detta?«

Nej, det var ingen som hade några frågor. Åtminstone hann de aldrig ställa dem. Journalisterna pratade nästan aldrig med »Kuba«, eftersom han inte gav dem några svar. Han kunde inte språket, sades det.

Inför min resa till Polen googlar jag honom. Hans namn ger många träffar. Uteslutande handlar det om noteringar som målskytt – fem år i rad, mellan 1991 och 1995, var han Örebro SK:s bäste målgörare. Men inget, inte en enda artikel, avslöjar vem Kuba egentligen var – mannen som för alltid är inskriven i ÖSK:s historieböcker och som supporterklubben Kubanerna tagit sitt namn ifrån. Inga intervjuer, inga hemma-hos-reportage, inte ens några »hur känns det«-frågor eller »beskriv ditt mål«-uppmaningar.

När jag loggar in på Sveriges största artikeldatabas och söker de exakta fraserna »säger Kubisztal« och »säger Miroslaw Kubisztal«, ger det en träff. En TT-text om Allsvenskans importer inför säsongen 1996 har ett kort Kuba-citat: »Jag trivs jättebra i Örebro, men visst längtar jag hem. Det är släkten och mina vänner jag saknar mest.«

 

Några dagar senare står jag på en gata i Tarnów, en stad med drygt 100 000 invånare sju mil öster om Krakow, och ser hur Kuba kommer gående mot mig. Han har skjorta, skinnjacka och svarta finbyxor. Lite gråare, lite rundare än på TV-bilderna man minns, men ändå lätt att känna igen. Det vänliga leendet är kvar, men mustaschen är borta. Han sträcker fram handen:

– Hej! Mirko. Ska vi åka till en restaurang?

– »Mirko?« säger jag förvånat. Inte Kuba?

– Mirko.

Hans dotter Ania ler. Hon är med som sällskap och tolk. Mirko lärde sig svenska under sina år i Sverige, men det är 15 år sedan han flyttade och han är rostig. Ania däremot gick i skola i Örebro tills hon var tio år. Hon pratar svenska som en infödd.

– Pappa hade klarat av det här själv, men han tycker att det känns tryggare om jag är med, säger hon.

Vi hoppar in i Mirkos SUV och rullar mot centrum. Vi rundar den stora katolska katedralen – med en staty föreställande Johannes Paulus II utanför – och parkerar vid stadens torg. Det är vackert och småstadsmysigt med det tornförsedda stadshuset från 1300-talet i blickfånget. Det här är Miroslaw Kubisztals hemstad. Här växte han upp, här började hans fotbollskarriär i Unia Tarnów. Nu bor han här igen, tillsammans med sin familj, hustrun Jolanta, döttrarna Ania, 26, och Kasia, 23. Ania berättar att hennes pappa just nu bygger ett hus åt henne en bit ifrån föräldrahemmet.

På en restaurang med höga valv och väggmålningar av polska soldater i 1700-talsutstyrsel beställer vi in en tallrik med charkuterier att dela på. Mirko är inledningsvis tyst, nickar mest försiktigt som svar på mina frågor. När han väl säger något är det på en blandning av svenska, engelska och polska. Jag märker att han är frustrerad över att inte hitta orden.

– Hemma i Sverige går det rykten om att du är slaktare, säger jag.

Mirko suckar, Ania gapskrattar.

Annons

– Nej, nej. Min far hade en charkuteriaffär. Det är därför folk tror det.

Frågan får ändå igång Mirko, som börjar berätta om sitt liv i dag:

– Vi har en restaurang. 600 kvadratmeter, jag har byggt den själv. Den ligger lite utanför stan, på ett berg, vid skogen. Vi har öppet under helgerna på sommarhalvåret och ordnar bröllopsfester. Hela familjen jobbar där. Det är mig man ringer om man vill boka.

– Ett traditionellt katolskt bröllop håller på i två dagar, säger Ania. Nu är de flesta nöjda med en dag, men det finns de som vill ha det på det gamla viset. Det är mycket jobb.

– Du vet, gästerna kommer vid femtiden, säger Mirko. Sedan äter de och dricker vodka till klockan fyra på morgonen. De är inte kloka. Själv dricker jag bara öl. Har ni kvar Systembolaget, förresten?

– Ja.

Han skakar på huvudet:

– Det var en av sakerna jag fick lära mig i Örebro, att ni kallar det där ni dricker till maten för öl. Heter det lättöl? Det minns jag. Om vi hade förlorat blev det bara lättöl till maten. Om vi hade vunnit blev det lite, lite starkare. Då blev det mellanöl.

Han ler och jag passar på:

– Vad har hänt med din mustasch?

Ania skrattar högt.

– Jag visste du skulle fråga det! Jag visste det!

Hon vänder sig mot sin pappa:

– Du ser så rolig ut med den där mustaschen … på gamla bilder och på den där flaggan de har på läktaren i Örebro.

Mirko ler:

– Den försvann nog två år efter att jag hade flyttat hem till Polen. Jag minns inte varför, jag antar att det var min mamma som sa till mig. Du vet, det var modernt förr, nästan alla polska män hade mustasch. Men jag tröttnade. Allt har sin tid.

»Tarnów är ganska likt Örebro. Lugnt och skönt«, säger Kubisztal. »Folk vet att jag var ­fotbollsspelare, det är inte så många härifrån som når så långt som jag, men det är inget de gör någon affär av.«

1990 hade Miroslaw Kubisztal redan haft en fin karriär i den polska ligan. Under åtta säsonger hade han gjort 41 mål för GKS Katowice. Han hade gjort tio U21-landskaper och gjort ett inhopp för A-landslaget (17 minuter mot Spanien på bortaplan). I ytterligare fyra A-landskamper hade han suttit på bänken. Att komma utomlands var inget han drömde om, blev det så, så blev det så. Dessutom var konkurrensen hård. När Berlinmuren föll blev det plötsligt möjligt för tusentals spelare från Östeuropa att lämna sina hemländer – många klubbar och agenter som samarbetade med spelare från länder som Polen, Ungern och Bulgarien spred VHS-kassetter med sina klienter till klubbdirektörer med bas i Västeuropa. Mirkos kassett nådde klubbar i både Grekland och Österrike, men det blev aldrig mer än att han hörde om ett intresse.

I samma veva damp det ner en videofilm i Örebro. Mottagaren var Örebros spelande klubbdirektör Sven »Dala« Dahlkvist. Filmen visade en polsk mittfältare från Katowice. Tillsammans med tränaren Rolf Zetterlund reste han och såg spelaren i aktion i Uefacupmatcher mot Düsseldorf och TPS Åbo. Men när de satt där på läktarna var det inte den polske mittfältaren som de imponerades av. Istället var det en anfallare i mustasch. Dahlkvist och Zetterlund ville göra en snabb affär, men Katowice ville ha för mycket pengar. Sex månader senare återvände svenskarna och denna gång var polackerna mer medgörliga. Därmed sparade ÖSK närmare en miljon kronor i övergångssumma.

Mirko själv hade inte mycket val.

– Jag hade hellre gått till Grekland, men klubbledningen bestämde Örebro. De betalade bäst. Till klubben alltså, inte till mig.

Han packade och åkte, tog med sig sin familj och landade i Närke. Utanför planen var det inte lätt. Han kunde inte engelska, bara lite tyska. Lite ryska pratade han också, men det gjorde ingen annan i Örebro.  Ändå kände han att det skulle kunna bli bra – han kom till ett lovande Örebrolag med en duktig målvakt i Anders Karlsson, klubbdirektören själv i mittförsvaret och en stark offensiv.

– Spelarna i Polen var mycket mer tekniska, men svenskarna arbetade hårdare, säger Mirko. Det var ett bra lag. Jag tror att tränaren ville ha åtminstone två eller tre tekniska spelare i laget. Därför värvade han mig, Arnor Gudjohnsen, som var mycket bra, och den svenske landslagsmannen … vad hette han nu … Hans?

– Holmqvist?

– Just det. Han var bra.

 

Lagkamraterna märkte snart att den nye polacken också var bra. När jag pratade med hans tidigare lagkamrat Anders Karlsson, påpekade han att »Kuba var helt otroligt giftig i straffområdet«. En annan lagkamrat, Magnus Sköldmark, trodde att det berodde på Kubas »låga tyngdpunkt, det var omöjligt att tackla honom«.

Mirko Kubisztals lön baserades på antal gjorda mål och under sin första säsong gjorde han fem. Under sin andra sex. Fansen började kalla honom »Kuba«. När det vankades målchans – framför allt vid hörnor, trots att han inte var någon stor huvudspelare – kunde man från Eyravallens läktare höra ropen: »Kuba! Kuba! Kuba!«

Med polackens mål och assist, i kombination med samarbetet med Gudjohnsen, blev ÖSK ett topplag i Allsvenskan. Efter två år i staden lärde han också känna en landsman som bodde precis vid Eyravallen. Både Mirko och familjen trivdes allt bättre.

Kanske var det därför säsongen 1994 blev hans bästa. Med 25 minuter kvar av säsongen gjorde Mattias Jonson 2–0 för Örebro borta mot Landskrona Bois, samtidigt som IFK Göteborg endast hade oavgjort i Malmö. Resultaten innebar att ÖSK var på väg att vinna sitt första SM-guld. Men tio minuter senare plingade det till på anslagstavlan i Landskrona. Göteborg hade gjort segermålet och ÖSK fick nöja sig med andraplatsen.

För Mirko är det ett tungt minne, men också hans bästa. Örebro gjorde 62 mål under säsongen, överlägset flest i Allsvenskan, själv satte han 19.

Annons

– Jag kom ändå bara tvåa i skytteligan, säger han. Niclas Kindvall gjorde fler. Men det var ett roligt år, vi spelade bra. Vi var det enda laget som gjorde mål i varje match. Sedan fick vi möta Ajax i Uefacupen, det var också roligt.

Jag frågar om det stör honom att han inte vann, varken skytteligan eller Allsvenskan, när han var så nära.

– Sån är fotbollen, vad ska man göra? Det var likadant för mig i Katowice. Vi kom på andra plats i ligan två gånger, på tredje plats två gånger, femma en gång. Vi var bra, men inte tillräckligt bra. Vi vann polska cupen en gång, det är min enda titel.

– Du gjorde en landskamp för Polen 1989. Var det någonsin aktuellt med fler?

– Nej, förbundskaptenen tittade inte på Allsvenskan. Men jag utvecklades i Örebro. I Katowice var jag bara anfallare, och alltid nummer två efter Jan Furtok, som var en etablerad landslagsman. I Örebro var jag viktigare för laget, ett slags universalspelare. Visst, jag var oftast anfallare, men jag gjorde många matcher som offensiv mittfältare eller som kantspelare. Det kanske folk har glömt, men det gjorde mig till en bättre spelare.

1995 slutade Örebro femma i serien. Det var en besvikelse, men kunde ursäktas med skador på Jonson, Gudjohnsen och Mikael Andersson. Mirko levererade däremot som vanligt, tolv mål den här gången.

Men sedan, utan att någon egentligen förstod varför, tog det stopp.

Säsongen -96 avslutades med noll gjorda mål och en plats på bänken. Sven Dahlkvist tror att det handlade om hemlängtan, att huvudet inte var med honom längre. Mirko håller inte med.

– Sanningen är att jag började bli gammal. Jag hade alltid varit snabb, både framåt och i sidled.

Han rycker med kroppen i stolen.

– Du vet, ett – två steg åt höger, ett – två steg åt vänster. Snabba ryck, för att få yta. Plötsligt fanns det inte längre. Och det kom unga, snabba försvarare, killar som Joachim Björklund i IFK Göteborg … jag hann inte med längre.

Han inledde säsongen 1997 i Örebro, men efter ännu ett halvår utan mål fick det vara nog. 35 år gammal lämnade Miroslaw Kubisztal Örebro.

Vi reser oss från bordet och drar på oss våra jackor. Innan vi lämnar restaurangen frågar jag om han saknar Sverige.

– Det var ett självklart beslut att flytta hem, men ändå svårt, säger han. Vi trivdes bra, flickorna hade vänner och pratade svenska.

– Jag minns det, säger Ania. Ni pratade polska med mig och jag svarade på svenska.

– Jag saknar naturen, säger han. Vi brukade åka och plocka svamp, kantareller och karljohan, på en speciell plats en bit utanför Örebro.

– Var någonstans?

– Det är ju mitt svampställe. Det kan jag inte berätta.

Svaret känns typiskt Miroslaw Kubisztal. Han är på gott humör, men hela tiden med garden uppe, försiktig i sina uttalanden och sparsam med superlativen. Han vill inte ta emot mig i sitt hem, det är »för privat«. En del av förklaringen bakom hans blygsamma person ligger kanske i den osäkerhet som drabbar oss alla när vi måste tala ett främmande språk: vi blir lite långsamma, lite tröga och lite sämre på att skämta snabbt. Men inte heller hans tidigare lagkamrater kom honom riktigt nära.

– Kuba var en jättetrevlig kille, men man lärde aldrig känna honom, säger Magnus Sköldmark. När vi andra släntrade av träningsplanen och kom in i omklädningsrummet hade han redan duschat och var på väg ut genom dörren.

Anders Karlsson:

– Han var ödmjuk, tillbakadragen och umgicks mest med sin familj.

Under mina dagar i Tarnów kan jag inte undgå att tänka att han passar fint in i staden, den matchar hans personlighet: stillsam och trevlig. Stenlagda gator, medeltidshus, få bilar och en tystnad som är slående. Det verkar som om att han får vara i fred här, något jag förstår att han gärna är. Få kommer fram till honom och pratar fotboll eller gamla minnen. Här är han bara killen man ringer till om man vill ha fest. Fotboll är inte ens en del av hans liv längre. Han funderade på att skaffa biljetter till någon EM-match i somras, men han kände ingen som kunde hjälpa honom.

I allt det här är han ändå en legendar ett par hundra mil norrut. Vid varje hemmamatch på Behrn Arena vajar det en fana med hans ansikte. Ett leende och en mustasch. Bilden är så igenkännlig att det har blivit en lokal Närkevariant av Che Guevara-porträttet. Och än i dag, när ÖSK inte får in bollen i mål, kan man höra åskådare ropa efter Kuba. Och troligen är det precis så här han vill ha det: firad hjälte, men på tillräckligt långt avstånd från uppmärksamheten för att det inte ska bli   jobbigt.

Efter det sista mållösa halvåret med ÖSK tog Mirko en sista chans att tjäna lite pengar på sitt målskytte. Han nappade på ett erbjudande från en klubb i Kina och drog dit för provträning. Han hade dock inte räknat med de kinesiska uttagningsprinciperna. För att över huvud taget få spela i den kinesiska ligan var alla spelare – kineser och utlänningar – tvungna att genomgå hårda fysiska tester på försäsongen. Det här var inga tester som klubbarna själva hade mandat att genomföra. Istället samlades samtliga spelare i samtliga lag på en militärförläggning uppe i bergen, under övervakning av fotbollsförbundets ledare.

Det var väckning 05.30, träning före frukost, sedan två pass till under dagen – ett med fotbollsspel och ett fyspass. På samma läger träffade Mirko Magnus Sköldmark igen, som provspelade för en annan klubb. Sköldmark minns:

– Det var som att göra lumpen. Testerna var riktigt tuffa. Kubas kvalitet var inte att springa långt och mycket, han levde på att hitta rätt i straffområdet. När vi vintertränade i Örebro och skulle ut och springa vår vanliga femkilometersslinga hittade Arnor och Kuba snart en genväg. De lät oss lydiga svenskar ta täten som travhästar, och en bit in i skogen vek de av på en stig. När vi andra hade sprungit nästan hela varvet stod Arnor och Kuba och väntade på oss, och joggade i mål i slutet av klungan. De var lagets bästa spelare, så ingen blev irriterad. Men det gjorde ju att Kuba inte orkade med de här kinesiska testerna. Bland annat skulle vi springa 3 200 meter på mindre än tolv minuter, och det på hög höjd med tidsomställning i kroppen.

Sköldmark tog sig igenom nålsögat och gjorde ett år i Kina. Mirko gav upp och flyttade hem till Polen.

 

Miroslaw Kubisztal

Född: 1962

Karriär: Unia Tarnów 1984, Cracovia 1984, GKS Katowice 1984–1991, Örebro SK 1991–1997. En landskamp för Polen.

Allsvenskan: 148 matcher och 58 mål för ­Örebro SK.

Gör i dag: Driver en ­restaurang och arrangerar ­bröllopsfester. Bygger ett  hus åt sin ­dotter.

 

Himlen ovanför Tarnów är gråmulen när Mirko och Ania hoppar in i baksätet på min hyrbil. Vi har bestämt att vi ska spela biljard. När vi rullar genom centrum börjar han guida mig.

– Höger! ropar han.

– Nej, pappa, vänster, säger Ania.

– Vänster, jag menar vänster!

Nästa korsning:

– Vänster! Eller höger!

– Höger, säger Ania.

– Jag blandar alltid ihop dom, säger Mirko. Vilket är vilket?

– Är inte höger och vänster det första man får lära sig på en fotbollsträning i ett nytt land? frågar jag, medan jag sicksackar mellan filerna.

– Äsch, på planen gick jag alltid rakt på mål.

Det blev 58 allsvenska mål totalt, och flera hat trick.

– Fem stycken. Det bästa var mot Trelleborg 1994, de hade en polsk målvakt, Ryszard Jankowski. Varje gång jag gjorde hat trick fick jag en sån där hög svart hatt från Tipstjänst.

Jag frågar om han är medveten om hur populär han fortfarande är i Örebro. Han rycker på axlarna.

– Det är roligt. Kubanerna … Jag är väldigt hedrad, men det är också lite konstigt. Det är så länge sedan jag var där. Att de kommer ihåg mig än!

Ania fnissar. Det är tydligt att hon är fascinerad av sin pappas ikonstatus. Jag frågar om han har kontakt med någon från Örebrotiden. Han skakar på huvudet, men tillägger att han var tillbaka 2008, i samband med ÖSK:s hundraårsjubileum, och räckte över matchbollen inför mötet mot Helsingborgs IF.

– Det var kul, säger han.

Inne på biljardstället är det tomt. Mirko lägger upp bollarna i triangeln och säger:

– Börja du, det var längesen jag spelade.

Jag spränger, och lämnar över bordet till Mirko. Han inleder med att slå i den vita två gånger i rad. Jag får dåligt samvete när jag plockar upp bollarna han sänkt.

– Vad gör du? Är det verkligen reglerna? frågar han.

– Ja. Vilka spelare minns du bäst från din tid i Örebro?

– Den första jag lärde känna var Sven Dahlkvist. Han hjälpte mig mycket, med språket och annat jag behövde veta. Och Mattias Jonson, man såg att han skulle bli en stor spelare. Vi delade rum på resor ibland och jag minns att vi såg det svenska landslaget på TV en gång. Jag sa till honom: »När ska du spela i landslaget?« Han var blyg och skrattade bara lite, men jag sa: »När du spelar i landslaget ska jag sitta i TV-fåtöljen och dricka konjak, och tänka att jag har spelat med den där killen.« Och exakt så blev det. När Mattias gjorde mål i EM i Portugal satt jag hemma och såg det. Jag skålade med TV-rutan.

– Du förlängde kontraktet med ÖSK tre gånger. Kände du aldrig att du kunde nå längre än Allsvenskan?

Han ligger över biljardbordet och fokuserar kön mot den vita bollen. Sekunden senare har han sänkt två bollar i en stöt.

– Jo, efter 1994 fanns det några som var intresserade. Någon klubb i Danmark, och en i Premier League. Det är klart att det hade varit roligt att spela i England, men jag minns faktiskt inte ens vilken klubb det var. Det var ju inget av storlagen, utan någon klubb som låg i botten. Det blev inget.

Han sänker ännu en boll och ler nöjt mot mig.

– Du har tävlingsinstinkten kvar, säger jag. Saknar du fotbollen?

– Ibland. När jag ser de bästa lagen spela och ser alla nya arenor i landet. Inte bara de som byggdes för EM, det finns många fina arenor för de lite mindre lagen nu, för 12 000 åskådare, 15 000, 18 000. Jag gillade tränarjobbet, jag körde i ett par år när jag hade flyttat tillbaka, men om jag vill arbeta på elitnivå måste jag utbilda mig i fem år. Det orkar jag inte.

– Är du nöjd med ditt liv i dag?

Han nickar och säger att han är tacksam att han kunde lägga undan lite pengar under åren i Allsvenskan, i alla fall tillräckligt för att bygga ett hus åt sin dotter. Sedan sänker han sista bollen och vinner därmed matchen.

– Jag har det bra. Du vet, med restaurangen håller jag samma schema som när jag spelade. Det är jobb på helgerna och uppehåll på vintern. Det är det jag är van vid. Då kan min fru och jag göra resor till värmen eller som nu, hjälpa Ania. Jag ska faktiskt till bygget nu och kolla så att hantverkarna gör det de ska.

– Kan jag följa med?

– Nej, det behövs inte. Det är inget att se, det är bara för familjen. Det var roligt att du kom. Men nu räcker det.