Livet från den ljusa sidan

Den första halvan av »Lars-Tommy« gjorde EM-succé i somras, analyserar Champions League-fotboll i TV och har återvänt till landslaget. Den andra halvan har gjort sitt bästa för att undvika rampljuset. Offside följde med Tommy Söderberg till ett ungdomshem på Visingsö för att förstå varför han är som han är.

Lika enkelt som det är att prata med Tommy Söderberg, lika svårt är det att intervjua honom. När vi talas vid över telefon – och det gör vi ganska många gånger under hösten – är han alltid närvarande, glad och artig. Ibland pratar han samtidigt som han går sin dagliga träningspromenad, och i takt med att andningsfrekvensen ökar berättar han hur underbart det är att känna »samklang med naturen«. Så frågar han hur man själv mår och när samtalet går mot sitt slut säger han:

– En synnerligen angenäm fortsättning på dagen önskar jag dig och din familj i den välgörande staden Göteborg!

Annons

En annan gång lägger vi på efter ett mer normalt adjö. Då ringer han strax upp igen.

– Det blev inget riktigt bra hej då. Jag får passa på att skicka med en förhoppning om en god och stärkande helg till dig och din omgivning.

Det är när man ställer frågor som handlar om honom själv som det blir lurigt. Dels för att han är skrattretande rädd att säga något som skulle kunna uppfattas som självförhärligande, dels för att hans hjärna gör sådana häftiga språng att man snabbt hamnar på en helt annan plats än den man tänkt sig. Jag kan fråga om han tittar mycket på fotboll nuförtiden, Tommy kan svara med en utläggning om svensk äldrevård.

Likadant är det när man träffar honom ansikte mot ansikte. Vid ett tillfälle besöker vi ett fik tillsammans. Tommy beställer en kopp chai-te.

– Du dricker inte kaffe? frågar jag.

Och Tommy svarar:

– Kaffe drack man tidigt med morbror Allan på hans gård i Skåne. Det var sommar. Tidig väckning. Morbror Allan upp i brynja och ut till sin biodling. En annan var lite rädd för bina, men morbror var pedagogisk. Lärde en hur systemet fungerande. Gångarna i systemet. Och så honungen. Vilken honung! Man lade den på grovt bröd. Grovt bröd, honung och en »ostabit«. Det var morbror Allans frukostmacka och den fortsatte jag med som vuxen. Du skulle sett killarna i U21-landslaget: »Vad är det där du äter, Tommy?« »Det är morbror Allans frukostmacka«, sa jag. Jadå, jodå, så var det. Det var det gamla livet, det enkla livet. Ibland funderar jag på om det inte också var det rätta livet. Man levde i harmoni med naturen och hade tid för varandra. Gemensamma middagar. Söndagssteken med sky, kokt potatis, gelé och pressgurka. Alla vid ett och samma bord. »Hur har din dag varit?« och så vidare.

Som reporter har man två val i det läget. Antingen sliter man sitt hår och konstaterar att det här går ju inte. Eller så åker man med och ser var man hamnar.

 

Tidig novembermorgon på Kungsholmen i Stockholm. Regn och mörker, två plusgrader. Tommy Söderberg stannar till med sin Volvo utanför Rådhuset och ber om ursäkt för att han är några minuter sen. I sätet bredvid honom sitter hans kompis Mattias Sjögren, tidigare rektor på Bosöns idrottsfolkhögskola.

– Jag skulle ringa till Mattias när jag kom till Torsgatan. Men så kom jag inte ut på min telefon. Jag fick stoppa en hjälpsam kvinna på gatan och låna hennes. »Jag känner igen dig«, sa hon. Det visade sig vara en gammal elev från Jakobsberg.

Tommy lägger sin svarta täckjacka i baksätet och gasar iväg längs Scheelegatan. Resans mål är ungdomshemmet Stigby på Visingsö som drivs av Sis (Statens institutionsstyrelse). Från E4:an hade Tommy blickat ut mot ön i Vättern »bergis 500 gånger« innan han 2012 tog med sig U21-landslaget dit. Det var en typisk Tommygrej. Utöver att vinna matcher ville han och de andra ledarna att »valparna«, som han kallade fotbollstalangerna, även skulle få andra erfarenheter. Inför varje landskamp arrangerades en frågesport om motståndarlandet och mellan träningarna lade ledarna in olika sociala aktiviteter. En gång fick valparna besöka Marabous chokladfabrik och fråga ut arbetarna vid det löpande bandet. Syftet: att få perspektiv på sin egen privilegierade tillvaro. När en träningsmatch mot Georgien blev inställd bjöd Tommy snabbt in en FN-observatör som verkat i landet för att åtminstone lära truppen ett och annat om den oroliga regionen Kaukasus. Och på Stigbyhemmet fick Pontus Jansson, Jiloan Hamad och de andra spelarna umgås med unga killar som hamnat snett i livet.

Tommy Söderberg
Tommy Söderberg.

– Vi spelade fotbollstennis med dem och sedan grillade vi tillsammans på kvällen, säger Pontus Jansson. Det var ett besök som gjorde intryck. Jag växte själv upp i ett område med många kriminella och med folk i min omgivning som det gick sämre för. Det är ju inte många fotbollstränare som skulle arrangera en sådan träff, men för Tommy var det typiskt. Han pratade alltid om människan.

Tommy själv blev så påverkad av Stigbykillarnas berättelser och levnadsöden att han åkte tillbaka till Visingsö på egen hand en tid senare. Sedan återvände han. Och återvände igen. Nu besöker han Stigby – där en del av eleverna har idrottsprofil i sin utbildning och återanpassning – fyra, fem gånger om året för att, som han säger, »hjälpa till«. Rent konkret handlar det om att han besöker idrottslektioner, ordnar träningskläder från Svenska fotbollförbundet och delar med sig av sina fotbollserfarenheter i största allmänhet. Han har också arrangerat studiebesök på Bosön för några av eleverna från den öppna avdelningen, och om någon efter utskrivningen vill fortsätta spela fotboll i en förening har han förstås en del kontakter. Dessutom går Tommy skämtsamt under benämningen »tredjetränare« i det lokala division fyra-laget Visingsö AIS som sedan länge har ett tätt samarbete med Stigbyhemmet.

– Första gången jag kom till Stigby förväntade jag mig hårda, tuffa personer. Istället var det sargade killar som mötte oss. Killar som haft problem med droger, kriminalitet eller både och. Men jag tror att vi alla tänkte att de här killarna är precis som vi. Det är bara olika omständigheter som har gjort att de har hamnat där och vi någon annanstans.

Annons

Han kör ut på Essingeleden och söderut. Regnet piskar mot vindrutan. Trots att klockan bara är sju är det redan tjockt med bilar.

– Dessa bilköer, säger Tommy. Jag kommer ihåg när vi satt i en bilkö i Holland med U21-bussen. Vi var på väg till en match i Waalwijk och Jörgen [Lennartsson] sa: »Tommy, ta med dig autografblocket, deras lag tränas av Bergkamp och Neeskens!« I Stockholm är det nästan alltid bilkö. Det är en extrem urbanisering. Avståndet mellan stad och landsbygd ökar. Det byggs överallt. Dåligt med grönområden. Vad gör det med oss människor? Ska man bo i en så galen stad?

Mattias Sjögren, som också är uppvuxen i Stockholm, nickar allvarligt bredvid honom. Tommy vänder sig mot mig i baksätet och ger mig sin Iphone.

– Kan du hjälpa mig? Jag kommer inte ut på min telefon och jag behöver ringa senare. Jag vet inte vad det är för fel.

– Det står att simkortet är låst, säger jag.

– Jaha?

– Man behöver simkortet för att kunna ringa.

– Känner jag till.

Tommy ger mig sin fyrsiffriga kod och snart fungerar telefonen igen.

– Ska jag ta fram något nummer? frågar jag. Eller gå in i telefonboken?

– Telefonboken? Nej, nej. Den använder jag aldrig, det är min hustru som har lagt in den. Jag har en manuell telefonbok. En riktig! Resten har jag här uppe.

Han pekar på sitt huvud. Mattias skrattar.

– Du är inte med på Facebook och Twitter och sådant där, Tommy?

– Nej, jag vet ingenting om det. Det närmaste jag har kommit Twitter … det fanns en travhäst som hette nästan så. Jag minns när alla skaffade mobiltelefon. Landade man med ett flygplan någonstans tog alla direkt upp sina telefoner och ringde: »Nu har jag landat!« Det var nästan som om de tävlade. Det tyckte jag var besynnerligt. Kan man inte säga ett ord eller två till personen som sitter bredvid en istället? Känna in nuet litegrann?

Vi passerar Södertälje.

– Jaha, säger Tommy. Och Östersund ångar på i Allsvenskan.

 

Tommy Söderberg såg sina första allsvenska matcher redan som treåring. Båda hans föräldrar höll på AIK. Pappa Roland, till vardags flygmekaniker på Sas, missade aldrig en hemmamatch och lyfte till en början sin son över vändkorsen vid Råsundas insläpp. De följde matcherna från den västra läktaren, men när Tommy blev äldre bytte han till södra, sidan som vette mot Solna centrum, för där fanns kompisarna från Blackeberg. De brukade cykla därifrån till Råsunda och när matchen var slut hojade de tillbaka till Västerort och spelade själva. De härmade sina idoler. Tommy ville helst vara Kurt Hamrin, men ansågs för långsam för att spela landslagsstjärnans roll. Han fick vara »den vilde jägaren« Bror Mellberg, känd för sin kämpaglöd, istället.

Blackeberg var ett av bostadsområdena som byggdes i snabb takt efter andra världskriget. Det rådde högkonjunktur i Sverige. Arbetslösheten var låg, barnalstrandet högt. Det kryllade av ungar mellan hyreshusen. Alldeles intill Blackeberg låg Södra Ängbys villastad. Dit kunde man knalla på ett par minuter, men mentalt och ekonomiskt var avståndet större. I skolan blandades barnen och när det blev dags för föräldramöte hände det att Ängbyföräldrarna bjöds in till ett möte medan mammorna och papporna från Blackeberg fick gå på ett annat. Den typen av uppdelning tyckte Tommy Söderberg illa om.

Inom idrotten bedömdes dock alla efter samma måttstock. Tommy spelade fotboll i Ängby IF, basket i KFUM Blackeberg och var en hygglig långdistansare i Bromma IF. Bäst gillade han lagidrottens krav på samarbete och även om han inte var någon stjärna gjorde han alltid nytta som kämpande bollvinnare på mittfältet. Han spelade i fyran med Ängby och blev senare även tränare för ett kompisgäng från Blackeberg – BK Väster – i de lägre divisionerna. Han fortsatte till Brommapojkarna, och som ansvarig för BP:s 58:or coachade han laget i både pojk- och junior-SM. I klubben fick han även assistera Gösta »Knivsta« Sandberg som hade hand om A-laget. Landslagslegendaren imponerade på Tommy med sitt jordnära och inbjudande sätt. Varje fredagskväll fick alla som ville komma hem till familjen Sandberg på middag, och den gamle pratade ofta med spelarna om andra saker än fotboll. Den unge assistenten var övertygad om att ett sådant beteende stärkte lagandan.

Så såg Tommy Söderbergs ledarerfarenheter ut när han 1977 antogs som elev på Gymnastik- och idrottshögskolan. Han hamnade i kullen efter Lars Lagerbäck och Roland Andersson. Eleverna läste anatomi och träningslära och mycket av pedagogiken gick ut på att samarbeta sig fram till olika lösningar. Här var det 70-tal, här skulle tänkas kollektivt! »Gruppdynamik« blev ett modeord. Undervisningen på skolan bredvid Stockholms stadion gick stick i stäv med den gamla, auktoritära ledarstilen.

Tommy Söderberg
Nyfiken. På färjan till Visingsö slår sig Tommy i slang med en brevbärare och förhör sig om postrutinerna på ön. Hans egna första kontakt med arbetslivet kom som sommarjobbare på Beckomberga sjukhus.

Fem skoltimmar i veckan var vigda åt fotboll och tillsammans med kursaren Thomas Lyth använde Tommy några av Djurgårdens seniorspelare som försökskaniner till uppsatsen Analys av skottbenets temporala muskelaktivering vid fotbollsspark. Uppsatsen, som fick betyget väl godkänd, slog fast att spända och avslappnade muskler måste samverka vid skottögonblicket – det funkar inte att bara ta i allt vad man kan.

Lyth – av vissa kallad »Analythen« – och Tommy gjorde även studiebesök hos Bob Houghton i Malmö FF och Roy Hodgson i Halmstads BK. De imponerades av de vältaliga engelsmännens tydliga spelsystem med press, understöd och offsidefällor.

Efter utbildningen fick Tommy jobb som idrottslärare på gymnasiet i Jakobsberg. Samtidigt började han träna sitt första riktiga seniorlag: Spånga IS. 70-tal hade precis blivit 80-tal och spelarna i Spånga märkte direkt att deras 31-årige tränare stod för något nytt. Bara en sådan sak som att Tommy drog med hela laget till Solvalla en träningsfri kväll. Eller teoripassen som han lade in vid sidan av de vanliga fotbollspassen. Vissa spelare hade lite svårt att hänga med i teorisnacket ibland, men ingen kunde förneka att de hade roligt tillsammans, och på planen var Spånga svårstoppade. När säsongen gick mot sitt slut kvalade man till division två – dåtidens näst högsta serie – och Tommy var alldeles skäggig eftersom han lovat att inte raka sig så länge laget vann. Då och då dök även hans unga tränarkompisar Nisse Andersson och Hasse Backe upp i Spångas klubbstuga. De kunde sitta där hur länge som helst och prata om nya övningar, fysiologiska rön eller fördelarna med att spela med rak backlinje istället för libero. Särskilt Backe var extrem. Hans fotbollsintresse verkade inte ha något slut. Det var honom folk pekade på och sa: »Där har ni en framtida stortränare.« Tommy älskade också fotbollsdiskussionerna, men lika ofta pratade han om hästar eller politik. Dessutom trivdes han utmärkt med sitt lärarjobb i Jakobsberg. Han tänkte aldrig att han skulle kunna försörja sig på att vara fotbollstränare.

Efter två säsonger med Spånga återvände Tommy till BP, innan han rekryterades av Djurgården 1986. Han jobbade fortfarande som idrottslärare vid sidan av tränarsysslan och det var ingen övergång som väckte särskilt mycket uppmärksamhet i medierna. Men inom familjen var den känslig.

– Min far var verkligen den här urgnagaren, säger Tommy. Han var inte helt förtjust när jag gick till Djurgården.

När Djurgården sökte en styrelseledamot rekommenderade Tommy sin vän Stefan Söderberg, som tidigare varit ordförande i Spånga. Stefan Söderberg anslöt – men fortsatte snart till sitt hjärtas AIK för att bli klubbdirektör där. Därifrån jobbade han för att även få över Tommy till Solna, och när Sanny Åslund lämnade tränarjobbet 1990 dök möjligheten upp. Mannen som suttit på Råsundas läktare och hejat på AIK redan som parvel hade äntligen kommit hem, och Tommy var glad. Men ännu gladare var han som en gång lyft upp honom över vändkorsen. Det var en stor dag i Roland Söderbergs liv.

 

En genomsnittlig allsvensk match 1991 sågs av 4 435 åskådare. Det var en tid när fotbollen sneglade avundsjukt på ishockeyn, spelarna hade jobb vid sidan om och tränarna tvingades vara påhittiga. Inför säsongen 1992 hade AIK runt tio miljoner kronor i skulder. Stefan Söderberg förklarade att det var »röd avgång i alla avseenden« som gällde och Tommy fick anpassa sig efter den strama budgeten. Istället för att stanna vid vägkrogar på resorna tog laget med sig mackor, frukt och kaffe i termos. Någon egen träningsplan fanns inte. Ibland tog Tommy med laget hela vägen till Grillby utanför Enköping i jakt på en vettig fotbollsplan, ibland fick han hålla till godo med Hagaparken. Där fick koner agera målstolpar och mellan gropar och hundskit försökte laget slipa formen till seriepremiären. Träningsläger utomlands var uteslutet, men Tommy var glad över att åtminstone kunna åka till Båstad med laget. Där installerade sig AIK på pensionat Enehall.

– Det var snöoväder i Båstad, säger Tommy. Jag och killarna fick gå till en grusplan och köra med en plog för att få en hyfsad grusyta att spela på. Sedan kutade de runt med en hand över pannan samtidigt som de jagade bollen för att inte bli nedkylda. Davis Cup-laget var i Båstad samtidigt och jag minns hur tennisspelarna skrattade åt oss när vi sprang där ute i snöyran. De tyckte inte att vi var kloka.

Annons

Tommy Söderberg
Fundersam. »Jag kommer ju från två bondesläkter …« Så inleds många av Tommy Söderbergs utläggningar. Han kan tala i timmar om hur hemma han känner sig på landsbygden och sin oro över Sveriges urbanisering.

Trots de dåliga förutsättningarna märkte Tommy att stämningen i laget var god. Det var som om spelarna härdades av motvinden och kom närmare varandra. Dessutom gav den annorlunda försäsongen en enorm längtan efter riktiga matcher. För den som vant sig vid Hagaparkens hundskitsunderlag var en halvtaskig allsvensk aprilplan paradiset.

Tommy:

– Hasse Backe, som tränade Öster då, var eld och lågor över den nya tipshallen i Växjö. »Vilka förutsättningar!« jublade han. Men att gå från det fina underlaget till Allsvenskans studsiga vårplaner var inte så lätt för hans spelare. Jag minns att han sa till mig: »Fan, Tommy. Dina killar verkar inte bry sig det minsta om hur dåliga planerna är.« Och det hade han rätt i.

AIK hade en tunn men vältränad trupp – endast 17 spelare fick speltid under säsongen. Skadorna var få och efter en fjärdeplats i grundserien fick laget upp farten ordentligt i den efterföljande Mästerskapsserien. Peter Larsson dirigerade försvaret, rivjärnet Krister Nordin jagade ben och boll på mittfältet, unge Pascal Simpson (som tjänade 7 000 kronor i månaden) var svårstoppad i anfallet och ingen kunde som Vadim Jevtusjenko locka motståndarbackar ur sina positioner.

– Man ska inte romantisera det gamla för mycket, säger Tommy. Men fördelen med att spelarna jobbade eller studerade var att de verkligen längtade efter fotbollen på dagarna. Man tog inte sin sport för given. Det var alltid så glada miner när spelarna kom till träningen.

Efter varje vunnen match åkte Tommy till Vivels konditori i Älvsjö och köpte milanostänger som han bjöd spelarna på. Men trots framgångarna på planen var det en tuff säsong för honom. Pappa Roland var sjuk i lungcancer och blev allt sämre. När AIK den 25 oktober 1992 åkte ner till Malmö för att spela den sista och avgörande matchen i Mästerskapsserien följde Roland sin älskade klubbs guldjakt från sjuksängen. På Radiosporten kunde han höra hur Gary Sundgren med åtta minuter kvar sköt in 3–2. AIK tog sitt första SM-guld på 55 år och när firandet lugnat ner sig en aning på Malmö stadion ringde tränaren till sin far. Roland hade då svårt att prata på grund av tumören i lungan.

– Han var riktigt dålig. Men jag hörde att han ändå var lycklig. Ett SM-guld till AIK efter 55 år … det var stort för honom. Jag tror att resan vi gjorde med AIK det året gav honom lite extra tid. Han gick bort två och en halv månad senare.

 

Tommy svänger av från E4:an. Men inte mot Gränna och färjan till Visingsö (trots att det börjar bli bråttom) utan mot Väderstad på östgötaslätten. Han vill »andas den friska östgötaluften«, men också titta på skördetröskorna som står uppradade utanför maskinparken på Väderstadverken. Han vill också hinna titta in på Väderstad konditori.

– Det har blivit en tradition för mig att stanna till här. Det är ett sådant fint ställe.

Han haltar lätt när han lunkar fram från bilen till konditoriet. Han har protes i ett av knäna och i båda höfterna, men han mår ändå bättre än på länge. Särskilt jämfört med när han för ett par år sedan drabbades av bakterier i blodbanorna efter en höftledsoperation. Han fick hög feber och låg och skakade hemma. På sjukhuset såg läkarna att hans sänka låg på 400 och opererade honom igen. Sedan repade han sig. Nu motionerar han regelbundet: ofta utomhus, ibland upp och ner för trappan hemma, då och då även på gym.

– Jag går på ett band där, men det är inte min typ av miljö. Det är TV-skärmar som flimrar överallt. Jag har frågat om de inte kan visa några inspirerande naturfilmer på förmiddagarna, då vi gråskallar är där och kör, men de säger att ungdomarna inte gillar sådant.

»Det finns så många som gör ett otroligt bra jobb utan att synas. Dem vill jag lyfta fram.«

– Man får ju tänka lite på vad man stoppar i sig också, säger Mattias Sjögren.

– Ja, säger Tommy. Man behöver inte äta så kolossalt mycket varje gång man äter. Och min hustru gör en hälsodryck som vi dricker varje morgon. Det är något med gurkmeja, tror jag.

Han berättar om ett besök hos den gamle skidkungen Sixten Jernberg i Dalarna för några år sedan. Tommy åkte egentligen dit för att träffa Sixtens fru Kerstin, eftersom hon var god vän med Tommys mamma förr, men eftersom Kerstin var dement blev det mest att han pratade med Sixten.

– Jag fick se hans enorma prissamling. Sedan granskade han mig och sa: »Du är bra tung! Hur mycket väger du?« »Ja, det är väl 100 och lite drygt«, svarade jag. Sixten log klurigt och sa: »Jag skulle vilja säga 100 och drygt, drygt, drygt!« Och han hade rätt, den jäveln.

I dag ligger matchvikten på 104 kilo. Målet är att vara under 100 vid jul. Men han unnar sig ändå en kardemummabulle inne på Väderstads konditori och tar hela personalen i hand innan han slår sig ner vid ett av borden. När vi har fikat klart borstar han noga bort smulorna från bordet och går till köket med sin assiett och sin mugg så att ingen ska behöva städa undan efter honom. Han säger adjö till personalen och går före mig och Mattias för att hålla upp ytterdörren åt oss.

– Vilken härlig dörr, säger han.

En timme senare sitter vi på färjan till Visingsö. Tommy ägnar större delen av resan åt att förhöra en brevbärare som är på väg till ön med dagens post.

– Hur många hushåll har du på rundan?

– Hinner du prata med dem du delar ut till?

– Visst fanns det mer tid till sådant förr?

 

Stigby ungdomshem är indelat i tre olika sektioner: två behandlingsavdelningar och en akut. Akutavdelningen är den första anhalten för de pojkar, 16–20 år gamla, som omhändertas enligt lagen om vård av unga (LVU). Vid ankomsten erbjuds pojkarna varsitt gosedjur. Kim Lagerkvist, idrottslärare på Stigby som visar oss runt på området, säger att förvånansvärt många väljer att ta en nallebjörn.

– Det kan låta konstigt, säger han. En 17-åring med drogproblem som vill ha ett gosedjur. Men för många fyller nallen en trygghetsfunktion.

På akutavdelningen är man i väntan på en mer långsiktig placering, antingen på någon av Stigbys andra avdelningar eller på någon annan inrättning i Sverige. Här finns också unga flyktingpojkar som ofta plockats direkt från gatan och som placeras på akutavdelningen i väntan på att ett utvisningsbeslut ska verkställas. Möblerna i de intagnas rum är väggfasta, låsning sker klockan tio varje kväll. På dagarna är det skola. Kim Lagerkvists målsättning är att så många som möjligt som väljer idrottsprofilen ska få ett betyg i idrott och hälsa. Man kan också utbilda sig inom fordon, bygg,  kök och restaurang, hantverk eller industriprogrammet.

– Vi är ensamma i Sverige om att ha fotbollen som en integrerad del av behandlingen, säger Kim. Det beror mycket på att vi har ett så tätt samarbete med Visingsö AIS.

Kim Lagerkvist berättar att sju Stigbypojkar spelade med A-laget i division fyra förra säsongen.

– Det handlar inte om fotbollen egentligen, utan om att bejaka ett fritidsintresse. Är någon intresserad av fiske, hästar eller motorer uppmuntrar vi det. När man lämnar Stigby är det mycket värt om man har ett sammanhang på fritiden som inte handlar om våld eller knark.

Tommy Söderberg
Inspiration. När Tommy jobbade med U21-landslaget brukade spelarna och ledarna titta på godbitarna från Spaniens EM-guld 2008 när de satt i bussen på väg till match. »När vi klev av var jag superladdad – redo att spela match! Sedan kom man på att man var Söderberg, en gammal pajsare med dålig höft.«

Stigbys långsiktiga mål är att så många som möjligt ska hitta en sysselsättning efter att socialnämnden bedömt att man är redo för utskrivning. Den senaste undersökningen som gjordes visade en sysselsättningssiffra på 67 procent.

Medan vi går runt på Stigbys område ställer Tommy Söderberg hela tiden frågor till Kim och de andra i personalen om hur det har gått för olika killar som han träffat vid tidigare besök på Visingsö. Han minns namnen på varenda en och det saknas inte solskenshistorier. Det är den lovande fotbollsspelaren som hittat ett lag att spela med i Stockholm och dessutom har jobb på gång. Det är killen som har fått restaurangjobb på ett finare hotell och tänker komma ner till Stigby snart för att hjälpa till med julbordet. Det är han som har fått egen lägenhet i Jönköping och blivit ihop med en tjej. Men det är också killen som, samma dag som han skulle skrivas ut från Stigby, återföll i missbruk och istället blev kvar på hemmet för ytterligare behandling. Det är han som attackerade en kamrat på Stigby efter att ha uppfattat en »konstig blick« utanför bilverkstan. Det är han som fungerade jättebra i skolan men ändå föll tillbaka i kriminalitet och nyligen dömdes till ett längre fängelsestraff i tingsrätten.

– Det är tvära kast här, säger Kim. Man kan vara säker på att en kille är på rätt spår och så går allt åt skogen nästa dag. Men de flesta tar ändå ett kliv i rätt riktning här, och det som är speciellt är att vi är en naturlig del av livet på Visingsö. Förr i tiden jobbade Stigbypojkar med öns bönder på åkrarna. Det händer fortfarande att en bonde vänder sig till oss för att få hjälp med potatisplockningen.

Eftersom Stigby ligger på en ö finns det inga murar eller någon taggtråd runt området; Vätterns vågor anses vara ett tillräckligt hinder. Rymningar förekommer ibland ändå, men det dröjer sällan länge förrän någon av Visingsös runt 700 invånare upptäcker rymmarna och ringer till Stigbyhemmet. I några enstaka fall har en rymmare stulit en båt och tagit sig in till fastlandet – bara för att bli omhändertagen där istället.

 

Inne på akutavdelningen träffar vi fyra killar som sitter i allrummets soffor och gör just ingenting. Eftersom det är höstlov är det ingen skola i dag. Det är inte bra. Under de åtta veckor som killarna vistas på akutavdelningen handlar mycket om att skapa rutiner och struktur. När de inte har något att göra ökar risken för bråk och ångest.

– Tjena, killar!

Tommy går runt mellan platserna och tar killarna i hand. De flesta flackar med blicken eller tittar ner i golvet. Kim säger:

– Vet ni vem Tommy är?

Killarna skakar på huvudet.

– Han är tränaren som släppte fram Zlatan i landslaget. Han är kanske vår mest framgångsrika förbundskapten någonsin.

– Lägg av, säger Tommy.

– SM-guld med AIK också, fortsätter Kim. Eller hur?

– Stämmer, säger Tommy. Jag är gnagare. Gillar ni AIK?

Inget svar.

– Men det var en från Malmö här, eller hur? Grattis till SM-guldet!

Malmökillen ler en aning men säger ingenting. Tommy vänder sig till killen som sitter bredvid.

– Var kommer du ifrån?

– Örebro.

– Torsk mot Östersund igår! 5–1! Och var kommer du ifrån?

– Kalmar, svarar nästa kille i soffan.

– Det är en fin stad. Brukar du vara på Guldfågeln Arena?

– Nä, säger Kalmarkillen. Jag är inte intresserad av fotboll.

– Det måste man inte vara, säger Tommy. Har du något annat intresse?

– Vet inte. Hästar kanske.

– Hästar? Underbart!

Till slut är det bara en kille kvar i soffan som inte har sagt något. Det är en flyktingpojke som väntar på ett besked: asyl eller utvisning. Han kliar sig oroligt på ena armen och flackar med blicken.

– Vad har du för intressen? frågar Tommy.

– Att vänta här, säger killen.

För en gångs skull kommer Tommy Söderberg inte på något att säga tillbaka.

 

Efter lunchen i Stigbys matsal går vi ner till gymnastikhallen där Kim Lagerkvist håller i ett fotbollspass. Visingsös A-lagstränare är också med och spelar, annars består lagen helt av Stigbykillar. Tommy lägger armarna i kors och följer spelet noggrant. Ibland vaggar han iväg för att hämta en förlupen boll. Tempot är högt och spelet håller förvånansvärt hög kvalitet. När något av lagen lyckas med en passningskombination ropar Tommy så det ekar i hallen:

– Jaaa! Härligt att se, killar. Teamwork!

Den typen av samarbete gör honom extra glad, men han ler även när någon lyckas med sina finter. Under en vattenpaus vinkar han till sig en av Stigbys vassaste tekniker, Mustafa.

– Kvicka fötter du har. Gillar att ta med bollen med sulan. Tjoff-tjoff! Var har du spelat tidigare?

– Ingenstans, svarar Mustafa. På gatan bara.

– Man blir glad av att se dig spela. Glöm inte att titta upp ibland också.

När spelet kommer igång igen säger Tommy till mig:

– Många av de ensamkommande dribblar mest. Man säger: »Passa också, lita på kompisen!« Sedan funderar man. Det här är killar som kanske inte har kunnat lita på någon annan i livet än sig själva. Då tänker jag att deras sätt att spela också berättar något om deras liv.

När träningen är slut sätter sig spelarna i en halvcirkel runt Tommy. Återigen blir han generad när Kim presenterar honom och ser snabbt till att flytta fokus från sig själv.

– Ni skjuter verkligen passningarna, riktiga Ajaxpassningar! Man blir glad. Ni är så bolltrygga och individuellt skickliga. Sedan gäller det att kunna spela »head up« också. Tittar ni mycket på spelarna på Youtube?

Killarna på golvet nickar.

– Och det är inte fel! Men försök att se hela spelet också. När jag var grabb cyklade jag till Råsunda och såg mina idoler spela. Och då såg jag hela planen, alla positioner. Kommer ni ihåg fotbollsspelaren Niclas Alexandersson?

Killarna på golvet skakar på huvudet.

– Han var ingen Youtubespelare. Men han var väldigt bra på att se hela spelet. Han hade förmågan att visa för medspelaren var han ville ha bollen och förstod hur man skulle löpa. Vilken intelligens han hade, broder Niclas. Wow!

Fnitter utbryter i salen när Tommy höjer rösten och knyter högernäven.

– Okej, fortsätter han. Det sista jag vill säga till er är att jag gillar fair play. Och vad gjorde du, Martin, efter matchen? Jo, du tackade motståndaren. Och till skillnad från många av världens bästa spelare så filmade eller gnällde ni inte. Ni respekterade regelverket. I love it! Har vi några frågor?

– Vem är den bästa du har tränat? frågar någon.

Tommy ler och nämner Fredrik Ljungberg, Henrik Larsson och Zlatan Ibrahimović. Inte helt oväntat är det den sistnämnde som väcker mest intresse bland killarna.

– Visste ni att Zlatan knäckte två revben på mig? säger Tommy och gör en konstpaus.

– Det var när vi slog Bulgarien i EM. Zlatan rusade rakt mot mig och lyfte upp mig. Han var så stark och så glad och jag kunde knappt gå, mina höfter var dåliga. »Skärp dig, din jävel!« skriker jag, men han bara fortsätter att krama och skaka mig. Så plötsligt – pang! Två revben går sönder.

Några av killarna i halvcirkeln börjar skratta. Tommy ler.

– Så jag brukar säga till Zlatan: »När du börjar tjäna ordentligt med pengar ska jag rikta skadeståndsanspråk mot dig.«

 

På tre försök tog Tommy Söderberg, tillsammans med Lars Lagerbäck, landslaget till tre mästerskap. Två gånger gick Sverige också vidare från gruppen. Ändå fick de ofta ta emot kritik. Värst stormade det hösten 2000 då landslaget följde upp ett misslyckat EM-slutspel med att förlora mot Island i en träningsmatch samt spela oavgjort mot Turkiet hemma och Slovakien borta i VM-kvalet. Inte bara sportjournalisterna var kritiska, till och med Expressens ledarsida uttryckte – under rubriken »Avgå, Lars-Tommy!« – sitt missnöje med förbundskaptenerna, som ledarsidan ansåg symbolisera en havererad socialdemokrati. TV4:s fotbollsanalytiker Robert Perlskog slog å sin sida fast: »Nu kan Lars-Tommy dra sig tillbaka till förbundet och baka kakor på fredagarna. Det är ungefär vad de klarar av.«

I ett försök att sansa debatten skrev landslagsläkarna Anders Valentin och Magnus Forssblad en insändare i DN där de tog tränarna i försvar. Läkarna skrev: »Vi har under våra år som fotbollsläkare träffat många tränare, ledare och journalister. Vi har inte lärt känna några som arbetat så hårt och varit så insatta i fotboll såsom Tommy och Lasse. De arbetar i det närmaste dygnet runt inför matcherna. Men är det acceptabelt att de får utstå den oerhörda press som massmedierna sätter på landslagsledarna? Är det acceptabelt att offentligt bli kallad lögnare då man inte håller med pressen om att laget spelat dåligt, är det acceptabelt att alla ord måste vägas på guldvåg för att inte blåsas upp och förvrängas av pressen?«

I takt med att resultaten förbättrades mattades kritiken. Men Tommys förhållande till medierna var inte okomplicerat. Å ena sidan gillade han att slänga käft med reportrarna och kalla dem »riktiga krigare«, å andra sidan ogillade han att långa resonemang bantades ner till en snärtig ingress så att nyanserna gick förlorade. Ibland tappade han humöret. Mest arg blev han under sitt sista mästerskap, EM 2004, då medierna spekulerade om huruvida Sverige och Danmark tänkte ingå en kryssuppgörelse och gå vidare från gruppen på Italiens bekostnad. På en välbesökt presskonferens i Portugal slog han näven i bordet och röt ifrån. Hur kunde någon bara tro att hans spelare inte tänkte göra sitt bästa?

»Det är väl bara en sida av mig. Jag har en annan ­också. Men den pågår ­kanske mer i mitt huvud.«

När man tillbringar en längre tid med honom förstår man att det är ett karaktärsdrag han har: att alltid vilja se det positiva i människan. Flera gånger säger han till mig att han tycker att medierna är för negativa. Vid ett tillfälle berättar han att han varit på Pressbyrån och letat efter en särskild tidning han hört talas om.

– Tydligen skulle den bara innehålla artiklar om förebilder och positiva nyheter. Men jag visste inte vad den hette. Positiva bladet, Glada blasket … något sådant var det.

Tidningen han sökte heter Good News Magazine. Och inget ont om den, men om alla journalister skulle leta efter positiva nyheter skulle det vara direkt dåligt. Det här försöker jag förklara för Tommy. Jag säger att det också är mediernas uppgift att lyfta på de jobbiga stenarna, annars skulle det vara svårt att synliggöra problem som behöver rättas till.

– Det förstår jag, svarar Tommy då. Men det finns så många som gör ett otroligt bra jobb utan att synas. Dem vill jag lyfta fram. Sedan är det väl också så att negativa nyheter säljer bättre? Lösnummer och så vidare.

– Fast så behöver det inte vara, protesterar jag. Jag kan garantera att VM-94 sålde bättre än EM 2000.

Att Tommys glas alltid är halvfullt märks också när vi är på Stigby. När han tar del av ungdomarnas berättelser väljer han att fokusera på det positiva. Om någon elev är på gång att skaffa sig ett svetscertifikat pratar han gärna om det efteråt, och inte om att samma kille svarat »det får gå som det går« på frågan om vad han har för planer efter utskrivningen.

När jag undrar om han inte har en väl romantisk syn på mänskligheten antyder Tommy i svaret att jag möjligen underskattar hans intellekt.

– Det är väl bara en sida av mig. Jag har en annan också. Men den pågår kanske mer i mitt huvud.

 

När det mörknar över Visingsö sitter vi i Tommys Volvo igen, på väg från Stigby till öns folkhögskola där han senare på kvällen ska diskutera försäsongsupplägg med herr- och damspelarna i Visingsö AIS. Samtidigt har Janne Andersson just presenterat sin VM-kvaltrupp till mötet med Frankrike.

– Blev det några ändringar sedan sist? frågar Tommy.

– Jakob Johansson kom med, säger jag.

Tommy visslar till bakom ratten.

– Bra namn! Överlägsen att ha i en trupp. Där kommer du att få en kille som är riktigt motiverad på varje träning.

Jag frågar hur han tycker att Sverige har spelat i inledningen av VM-kvalet, men man har inte mycket för den typen av frågor. Tommy säger bara att han »har slutat med fotboll« och att han inte är rätt person att uttala sig om det. Däremot talar han gärna om sin kompis Lars Lagerbäck. Han berättar hur skönt det kändes med delat ledarskap när det blåste som snålast under landslagstiden, att de delar samma värderingar och många gånger har hamnat i samtal som inte har ett skvatt med fotboll att göra. Med landslagsoveraller på sig framstod (och framställdes) de ofta som varandras motpoler. Lagerbäck var den noggranna analytikern som journalisterna vände sig till när de ville diskutera taktiska uppställningar, Tommy var farsan Baloo – ledaren som kallade spelare för »konstnärer« (Fredrik Ljungberg) eller »kärnkraftverk« (Johan Mjällby) och som hellre använde travtermer (»Upplopp, nu rycker vi tussarna!«) än fotbollsuttryck. Och det var inte direkt Lagerbäcks idé att bjuda in en körledare till spelarhotellet inför en viktig landskamp. Förmodligen hade han heller inte kommit på tanken att ta med U21-landslaget till ett ungdomshem på Visingsö. Alla gamla spelare jag har talat med har en Tommyanekdot på lager, och de handlar alltid om något udda som hände utanför träningsplanen. Pontus Kåmark var till exempel länge övertygad om att han var med i Dolda kameran när den där körledaren släppte loss på spelarhotellet. Samtidigt misstänker flera av dem att Tommy många gånger har tonat ner sitt taktiska kunnande. Man leder knappast ett klubblag till SM-guld eller ett landslag till tre raka mästerskap bara genom att vara karismatisk, påpekar de. Dessutom vet också Tommy hur det är att vara den i en duo som står för strukturen. När han var ung assisterande tränare till Gösta »Knivsta« Sandberg i Brommapojkarna handlade landslagslegendarens matchgenomgångar mest om att spelarna skulle springa som fan och kämpa ner motståndarna. Och när Tommy vid en träning hade glömt sitt tidtagarur tyckte Knivsta att det var lika bra. »Vi behöver ingen klocka, vi hör ju ändå om spelarna flåsar«, sade Knivsta.

»›Jag ser mina killar som människor i första hand och som hockeyspelare i andra hand.‹ Den meningen gjorde intryck på mig.«

Tommy själv menar att han har gått »mer åt människohållet« med åren. Han nämner den tidigare hockeytränaren Tommy Sandlin som en inspiratör.

– Sandlin sa: »Jag ser mina killar som människor i första hand och som hockeyspelare i andra hand.« Den enkla meningen gjorde intryck på mig. Men jag har förstås varit oerhört intresserad av spelet fotboll också. Precis som att »Lasse Lager« är mer än bara en fotbollsnörd.

I somras följde Tommy Lagerbäcks EM-framfart med Island framför TV:n. Han peppade sin tidigare parhäst med röstmeddelanden på telefonen och jublade när skrällnationen slog ut England i åttondelsfinalen. Senare under sommaren åkte Tommy och hans fru Marianne till Ovansjö för att besöka Lagerbäck på hans gård.

– Lasse var på ett strålande humör. Han kom precis från skogen och sedan bjöd han på lunch. Bullens pilsnerkorv. En klassiker i vår generation.

– Blev du förvånad när han återvände till svenska landslaget? frågar jag.

– Det vet jag inte. Han kände nog att han hade mer att ge och ville hjälpa till i någon form. Jättebra, säger jag. Sedan är det väl skönt också. Han behöver inte … jag läste på text-TV nyss att Lasse sagt »vi kan slå Frankrike«. Sådant kan han säga nu.

– Du menar att han slipper stå till svars för det om Frankrike vinner sedan?

Tommy ler. Men han säger ingenting.

 

Runt klockan sju på kvällen börjar spelarna från Visingsös herr- och damlag att droppa in på folkhögskolan. Några av Stigbyeleverna som tränar med klubben är också med. Utanför föreläsningssalen sitter Rickard Strandberg, ordförande i Visingsö AIS, tillsammans med några vänner från föreningen och berättar en av sina favorithistorier. Den handlar om hur Tommy och U21-landslaget höll på att missa färjan från Gränna till Visingsö inför besöket 2012. Strandberg fick hela tiden småljuga för kaptenen om hur nära färjeläget U21-bussen var så att han skulle hålla båten.

– När jag fick höra att de var på motorvägen sa jag till kaptenen att de var vid Gyllene Uttern! När de var vid Gyllene Uttern sa jag att de var i Gränna stad!

Strandberg garvar och vänder sig mot Tommy:

– Men med kom ni till slut. Det sägs att det är enda gången som färjan inte har avgått i tid. Många passagerare var det den dagen också.

Alla utom Tommy skrattar.

– Förseningen hade sina skäl, säger han.

– Jamen vad fasiken, Tommy, säger Strandberg. Ingen blev arg eller så. Det var bara roligt ju! Hur jag stod där och pratade med er och kaptenen samtidigt …

Tommy ler ansträngt. Det som alla andra ser som en rolig historia tycks för honom bara vara ett generande minne. Man ska respektera tiderna, man ska inte låta andra vänta. Man ska inte särbehandlas bara för att man färdas i en landslagsbuss.

Humöret stiger igen när Tommy får gå in i salen och mingla med Visingsös spelare. Med hög röst frågar han damspelarna, som håller till i den lägsta divisionen, om de brukar köra avslutningsövningar på träningarna.

– Gillar ni att smälla dit skinnet? Går ni på retur? Bang! Poff! Visst är det härligt att smälla dit skinnet? Hajar ni tugget, som vi säger i Stockholm?

Tommy Söderberg
Uppskattad. På Fotbollsgalan 1997 tilldelades Tommy Söderberg »årets julgransfot« sedan han på sin första pressträff som förbundskapten gjort ett mindre lyckat trixningsförsök med en boll. Själv hade som tränare ett extra gott öga till »krigartyper, spelare som låg och skavde på det andra lagets lirare«.

Han sätter två fingrar i munnen, busvisslar och presenterar sig själv:

– Tommy heter jag. Söderberg. Hållit på lite med fotboll. Jag fick många träkvistar i arslet eftersom jag nötte så mycket bänk, så jag blev tränare istället. I dag ska vi prata försäsong!

Spelarna fnissar. Tommy berättar för dem hur mycket han lärde sig av Djurgårdens hockeylag på 80-talet, då de kombinerade spel med fysträning på försäsongen. Som vanligt bejakar han stickspåren som dyker upp i huvudet och kastar sig snabbt mellan olika ämnen. Ett resonemang om muskelbelastning övergår i en monolog om hur viktigt det är att titta på de bästa och försöka göra likadant.

– Vi var i Ammarnäs i Lappland med AIK, säger han. Vår ukrainare Vadim Jevtusjenko hade aldrig stått på skidor tidigare, men Kim Bergstrand, som tävlat i utförsåkning, sa: »Kolla bara hur jag gör och följ efter mig.« »Vadde« lärde sig blixtsnabbt och sedan bodde han i backen. Vaktmästaren slog på elljuset på kvällen så att Vadde kunde åka lite till. Det var så härligt att se. Den typen av aktiviteter kan betyda väldigt mycket för ett lag.

Han blickar ut över spelarna som sitter i en U-formation runt honom.

– Gör ni några grejer tillsammans utanför fotbollen?

– Innebandy, säger en av tjejerna.

– Och lagfester, fyller en kille i.

Tommy nickar och ber sedan spelarna att sätta sig i grupper om fyra. Varje grupp får i uppgift att diskutera vad som varit bra respektive mindre bra under säsongen som gått. Stigbykillarnas grupp enas om det positiva med att ingen har blivit arg när de inte har förstått en träningsövning. En annan grupp antecknar att lagandan har varit stark. Efter 20 minuter busvisslar Tommy igen och säger att det är dags för redovisning.

– Okej, första gruppen!

Den första redovisningsgruppen består av fyra damspelare. Gruppens protokollförare vänder sig mot Tommy och säger:

– Plus har varit att vi har haft så roligt tillsammans. Vi är ett bra gäng. Minus har väl varit att vi inte har vunnit så mycket.

Hon tittar ner i blocket och sedan upp på Tommy igen, som för att få bekräftelse på det hon har sagt. Klockan är snart nio på kvällen och den 68-åriga tidigare förbundskaptenen har varit igång sedan sex i morse. Men ögonen är pigga och han ser genuint nyfiken ut när han nickar mot spelaren och säger att hon gärna får berätta mer.

– Och då tänker jag så här: vi fokuserar på plussen. Vi behöver inte ta upp så många minusgrejer. Det känns ju till exempel jättekul att höra att ni verkar vara ett så bra gäng. Du sa att ni spelade innebandy också?

Tommy Söderberg
Född: 19 augusti 1948
Klubbar som spelare: Ängby IF 1957–1971, Continental 1971–1972
Klubbar som tränare: BK Väster 1972, IF Brommapojkarna Ungdom 1973–1977, Spånga IS 1980–1981, IF Brommapojkarna 1982–1985, Djurgårdens IF 1986–1989, Djurgårdens IF Ungdom 1990, AIK 1991–1993 Landslag som tränare: Sverige U21 1994–1997, 2004–2012, Sverige A 1998–2004
Meriter: Ett världsmästerskap och två Europa­mästerskap med Sverige, SM–guld med AIK 1992, ­vinnare av TT:s idrotts­ledarpris 1998 och 1999