Mer än en klubb

När Henok Goitom lämnade La Liga förra sommaren såg han fram emot att kombinera jobbet som AIK-spelare med sitt tränar­uppdrag i tiki-taka-spelande division fem-laget Kista Galaxy. När bilarna började brinna i Husby insåg han att han hade tagit på sig en betydligt större uppgift.

Att promenera genom Danderyd en solig lördag i juni är att promenera genom en nästan parodiskt välmående skärva av Sommarsverige. På golfbanan längs Edsbergsvägen drar småpratande sällskap i shorts och pikétröjor sina klubbvagnar över det välansade gräset. Villasamhället som tar vid bortom golfbanan är djupgrönt så här års. Innanför en av många prunkande häckar hörs en gräsklippare gå igång. Motorljudet fogar sig till det syrseliknande klippet från de sprinkler som duschar gräsmattorna. Det är en varm dag. I trädgårdarna slappar helglediga villaägare, men på samhällets idrottsplats, Danderydsvallen, är folk i rörelse. Utanför omklädningsrummen spelar fyra barbröstade män i 25-årsåldern beachvolleyboll.

Killarna i sandlådan verkar inte överdrivet intresserade av det toppmöte som snart ska blåsas igång på den angränsande fotbollsplanen – division fem-matchen mellan Danderyds SK och Kista Galaxy. Antagligen har de inte ens reflekterat över kontrasterna som ställs mot varandra denna lördag. Medan Danderyd är hemvist för Sveriges mest välutbildade och välbetalda kommer männen som samlats i bortalagets omklädningsrum från en helt annan verklighet. Med hemadresser i Husby, Tensta, Rinkeby och Kista representerar de miljonprogram snarare än miljonvillor.

Annons

Husbysonen Bojan Djordjić – som till vardags spelar allsvensk fotboll i Brommapojkarna men också är en av Kista Galaxys tre tränare – är inte sen att inse symboliken. Ändå väljer han i sitt peptalk före matchen att fokusera på det fotbollsmässiga.

– Får vi bara bort de där skitmålen på fasta så vinner vi, för inget lag gör spelmål på oss. Gå ut nu och visa att Galaxy ska spela i fyran!

Tränarkollegan Henok Goitom, som ägnat förmiddagen åt att rehabträna, dyker upp lagom till avspark. Han frågar Bojan varför deras spelare bär knallorangea västar utanpå matchtröjorna. Bojan skakar på huvudet. En bortglömd nyckel gjorde att laget inte kom åt sina bortatröjor. Bojan frågade om Danderyd, som också spelar i blått, kunde tänka sig att använda sitt bortaställ. Det hade inte hemmalagets tränare lust med.

Till en början tar Henok plats bakom reklamskylträcket, men snart tvingar engagemanget fram honom till sidlinjen.

– S-s-stopp!

Henok går upp i falsett när han beordrar en av sina försvarare att inte slå en frispark på egen planhalva för snabbt. Till vänster om avbytarbåset står klubbens 29-årige sportchef Yonnas Seyoum med en systemkamera slängd över axeln. Han försöker förklara klubbens Barcelonainspirerade spelidé för en kompis som tittat förbi.

– När vår målvakt får bollen ska ytterbackarna slicka sidlinjen. Långbollar är helt bannlysta.

En kvart in i matchen knackar en kille i sjuårsåldern Henok på låret.

– Spelar du i AIK:s A-lag? frågar pojken. Det är du som är Goitom va?

Henok nickar frånvarande. Sjuåringen gräver desperat i sina shortsfickor.

– Neeeej, varför har jag inte med penna för!

Han får ett ark ur mitt anteckningsblock.

– Jag vill också ha en, säger hans kompis. Fast jag är djurgårdare.

Henok rafsar dit några pennstreck och mumlar något om att killen håller på fel lag innan han åter vänder blicken mot spelet. AIK:s viktigaste spelare under våren (med Henok i startelvan har laget i snitt tagit 2,1 poäng, utan honom endast 0,25) är alltför inne i division fem-mötet för att prata mer allsvensk fotboll än så.

När ytterbacken Bashars snåla passning får yttermittfältaren Laith Ali att tappa bollen vrålar kaptenen Shahin Shabani:

Annons

– Bashar, du sätter honom i den situationen!

Henok spricker upp i ett stolt leende.

– Bra, Shahin! berömmer han.

Mittbackens åthutning är en av få saker som gör Henok glad under första halvlek. Galaxys kortpassningsspel är slarvigt. De enda likheter Kista uppvisar med förebilden Barcelona är en darrighet vid fasta situationer. Vid ett inlägg drar målvakten Mohammed Adan omkull en motståndare och domaren blåser straff. Danderyd tar ledningen och motståndartränaren, klädd i svarta shorts och åtsmitande, vit Millwall-t-shirt, knyter näven i luften och vrålar ut sin glädje.

I halvtid delar Henok ut handfasta råd.

– Bashar, du måste ta tre snabba steg när du får bollen. Sen kan du ta det lugnt. Okej?

Det är tryckande varmt. Mohammed Adan drar av sig sin gröna målvaktströja och blottar en t-shirt med trycket »I’m good in bed, I can sleep all day«. Henok tar några steg tillbaka för att demonstrera att han talar till alla.

– Det bästa sättet att ge varandra positiv energi, det är pressen. Pressa som hundar!

Kvitteringen kommer tidigt i andra halvlek. Laith Ali spelar fram Patrik Sjöstedt som bredsidar in 1–1 lågt intill vänstra stolpen. Efter det kopplar Galaxy greppet. När man sumpar ett friläge slår Henok handflatorna över låren. Men hans lag lyckas avgöra till slut. En lyckad snett-inåt-bakåt-frispark ger nyinbytte Hajdar ett skottläge utanför straffområdet. Hans strumprullare blir en briljant passning till en fristående Bashar, som stänker in bollen i högra krysset.

När domaren blåser av går Bojan fram till Danderyds tränare för att skaka hand. Mannen i Millwalltröjan vägrar.

– Du borde lära dina killar hur man uppträder, säger han grinigt.

Bojan springer ikapp Henok och berättar om ordväxlingen.

– Grabbar, grabbar … Vet ni vad deras tränare sa? säger Henok när han träder in i spelarringen vid mittcirkeln.

Han spänner kindbenen när han återger motståndarcoachens kommentar. Sedan säger han:

– Nu ska vi skrika, inte bara så att Danderyd hör, men så att det hörs ända till Kista och Husby.

Så bryter ett öronbedövande segervrål ut:

Ååååh-åhh-åhh-åh-åh-ååååh-åh, gormar spelarna.

Melodin kommer från The White Stripes Seven Nation Army. Brölet loopas om och om igen och får åskådare, motståndare och beachvolleyspelare att vända sig om. Kakofonin håller i sig hela vägen in i omklädningsrummet där den förstärks av handflator som dunkas i väggen. Danderyds lagledare viker huvudet runt dörrkarmen för att se vad i all världens namn det är som pågår.

Henok föredrar unga spelare men tillåter också veteraner, som 36-årige Shahin Shabani (till höger), i sitt tiki-taka-experiment. »Gudjohnsen var 30 när han gick till Barcelona, och han har aldrig utvecklats så mycket som då.«

För Henoks Eritreafödde pappa Goitom Habtemariam var det viktigt att hans barn passade in i det svenska samhället. När Henok var tio år flyttade familjen till Hässelby i västra Stockholm för att han och hans syster Saron skulle få fler svenska kompisar och därmed lära sig perfekt svenska. När det gällde sonens fotboll var fadern inte lika mån om att anamma svenskheten. Goitom hade ingen tilltro till landets pojklagstränare, som han ansåg indoktrinerade barn i sparka-och-spring-fotboll. Det var bättre att sonen spelade nere på gården, där han och vännerna Yonnas Seyoum och Robel Alazar fick mäta krafterna mot spelskickliga äldre killar. På gården var man alltid någon. Henok alternerade mellan Gullit och van Basten i favoritlaget AC Milan.

Även efter att Henok, till sin pappas förtvivlan, börjat spela organiserat i FC Rhawi tillbringade han varje ledig stund på dammiga grusplaner. När familjen flyttade till Nordkapgatan i Husby traskade Henok ner till Husbytrean, en inhägnad liten grusplan med vita målstolpar av trä. Klockan sex varje kväll samlades områdets killar där. Henok bidade sin tid, vankade otåligt av och an längs stängslet. En kväll stukade en äldre kille foten. »Ey, lillen … ska du vara med?«

Att springa in på Husbytrean första gången, att springa in där i sina röda Diadora, likadana som George Weah hade … När Henok tänker tillbaka på det i dag känns det lika stort som när han debuterade i Serie A och La Liga.

– Inget kunde stoppa mig när jag var liten. Det var fotboll, fotboll, fotboll. Någon gång kanske jag lirade Super Nintendo, men det var bara om det inte fanns någon att spela fotboll med. Det var liksom: »Det regnar – okej, vi kör.« Regnade det mycket virade vi fryspåsar kring strumporna. »Det är sol – okej, vi kör.« På sommaren höll man på att få astma av luften, jag kom hem och ögonbrynen var helt gråa av damm. Vi körde vinter, vår, sommar, höst. När det snöade sa vi: »Bra, då kan vi träna bicykletor.«

Efter att ha slagit igenom i division två-klubben Vasalund/Essinge blev Henok, som 19-åring, proffs i Udinese. Fem mål i första träningsmatchen, mot amatörlaget Real Imponzo, fick La Gazzetta dello Sport att utnämna honom till »Udineses nya pärla«. När klubben ordnade en välgörenhetsauktion köpte tränaren Luciano Spalletti Henoks tröja med motiveringen: »Du kommer att bli en bra spelare i Serie A, det är jag övertygad om. Din chans har inte kommit än, men den kommer när som helst.«

Löftet infriades aldrig. Trots att Henok nickade in 1–1 i ligadebuten mot Inter 2005, efter bara några minuter på plan, fick han inte fler möjligheter att imponera i Serie A. När Ciudad de Murcia lockade med A-lagsfotboll gick han med på att bli utlånad.

Den första tiden i Spanien var hygglig. Många av de yngre medspelarna var singlar och liksom Henok sugna på att hitta på saker efter träningen. Men i nästa klubb, lokalrivalen Real Murcia, höll var och en sig på sin kant. Glädjen från barndomens grusplaner var borta. Efter träningarna, när Henok chattat och skypat med familj och kompisar, spelade han Playstation eller kollade på TV-serier för att döva ensamheten. För första gången kändes fotbollen som ett jobb, ett jobb han dessutom misskötte. Han kom i säng sent och på träningarna gjorde han bara det allra nödvändigaste. Under matcherna, som han trots allt oftast fick starta, räddade bara hans goda spelförståelse honom från underbetyg.

Det blev inte bättre i nästa klubb, Real Valladolid. Det började med att tränaren José Luis Mendilibar kallade honom »negro« på träningen inför alla lagkamrater. Henok blev förbannad: »Jag har faktiskt ett namn. Om du säger svarting till mig, varför säger du inte viting till de andra?«

– Någon gång måste man säga ifrån. Jag fick till och med ett uppmuntrande brev av en antirasistorganisation i England, men då kände jag bara: Okej, så farligt var det inte. Att jag bråkade kan ju ha berott på att jag inte hade något att göra, jag behövde något att ägna mig åt.

Det uppstod fler konflikter att engagera sig i. Valladolidfansen buade snart ut den underpresterande anfallaren. Henok tände till och började göra mål varpå fansen svängde. Men svensken vägrade försonas. »Busvisslar ni ska ni göra det hela säsongen«, hälsade han via tidningarna. Så försökte han sig på en liknelse. Att jubla åt målen var som att jubla när någon friskförklarades från cancer, menade han. »När det var tufft och jag verkligen behövde stödet, var fanns ni då?«

Henok Goitom gjorde tio mål för Valladolid säsongen 2008/2009 och blev lagets bästa målskytt. Trots insatsen kände han sig inte lycklig, så han försökte sig på ännu en flytt – till UD Almería. Men fotbollsdepressionen blev han inte av med. Inte förrän han lärde känna Juan Manuel Lillo.

En nyfiken Husbybo ser Galaxy träna på ett regndränkt Kvarnbacka. Det var först när Henok återvände till Sverige förra sommaren som han förstod att folk i området brydde sig om honom. »›Aha, så du har spelat utomlands.‹ Jag märkte att det fanns många som ville gå samma väg. Då kom de här tankarna om att ge tillbaka.«

På Kvarnbacka BP:s konstgräsplan lägger några tioåringar frisparkar mot ett sjumannamål längs långsidan. Målvakten, som spelar i militärgröna gummistövlar, gör sitt bästa för att psyka skyttarna, men varken hans Grobbelaar-dans eller utsträckta tunga biter. Kompisarna chippar obarmhärtigt bollen över huvudet på honom, gång på gång.

Annons

I spelarbåset blir Kista Galaxys tränarduo intervjuade av lokaltidningen Mitt i. Barndomsvännerna Henok Goitom och Bojan Djordjić ska snart mötas i ett Stockholmsderby, AIK–BP, och nu får de frågor om vem som har »mest bling-bling«, vem som är »mest fåfäng« och vem som blir »först med att tacka ja till Let’s Dance«.

– Ingen av oss, svarar de i kör.

Henok förtydligar:

– Vi skulle aldrig kunna visa oss här ute igen om vi gjorde en sådan grej.

Efter intervjun hämtar Henok en kartong i bakluckan på sin bil. Träningsställen har kommit – svarta med spelarnas initialer i vitt.

– Så att vi ser ut som ett lag på träningarna också, säger Henok.

Han placerar ut röda och gula koner längs straffområdeslinjen. Henok undviker koner så långt det går (»man möter aldrig koner på match«) men här fyller de en funktion. Spelarna portioneras ut i tre kvadrater. Sex man spelar runt, på ett tillslag, medan två spelare jagar. När en passning misslyckas får både passningsläggare och mottagare lämna kvadraten för att jaga vidare i nästa.

– Jag vill inte se några reaktioner, ropar Henok. Inget »neeeej … jag missade en passning«.

Gång på gång sätter han fingrarna i munnen och blåser av övningen för att visa vad de gör för fel. Han tar små, ettriga steg i sidled för att visa hur de hela tiden måste vara i rörelse. Mot slutet av passet, när spelarna kör tvåmål, sätter vi oss i ett av avbytarbåsen och pratar. Henok förklarar att han vill få till ett systemskifte i svensk fotboll. Han vill »lyfta folk ur trygghetszonen« och »göra om allt från scratch«. Inspirationen hämtar han direkt från sin tränare i Almería – Juan Manuel Lillo. Spanjoren avbröt ständigt övningarna för att få sina spelare att förstå att det gick att spela sig ur varje situation. Varje moment gick ut på att pränta in spelförståelse. Henok, som alltid levt på just spelförståelse, upplevde att denna »fyrdubblades« under Lillo. Att tränaren varit mentor åt Barcelonas succétränare Pep Guardiola under dennes lärotid i mexikanska Dorados fick han veta först i efterhand.

– Man blev direkt som en elev på första raden. När Zlatan säger »filosofen« om Pep … man fattar ju var Guardiola fått det där ifrån.

Men det var inte bara den taktiska kompetensen som gjorde intryck. Efter den första träningen gick Lillo fram till materialförvaltaren och erbjöd sig att bära väskorna till omklädningsrummet.

– Okej, han fattade ju att vi spelare kollade på honom, men en La Liga-boss som hjälper till att bära, det gav ändå en sjuk respekt. Han såg dem som annars inte syns i ett lag. En gång när vi egentligen skulle ha taktikgenomgång höll han ett långt hyllningstal till andremålvakten istället.

När Henok ringde hem till sina kusiner Yonnas och Robel var Juan Manuel Lillo, hans 4–2–3–1 och varma filosofiska ledarstil i stort sett det enda han pratade om. En kväll när Henok låg framför TV:n såg han Barcelonas 13-årslag karbonkopiera A-laget i ungdomscupen Lennart Johansson Academy Trophy. Plötsligt blev det glasklart vad han skulle göra.

Hösten 2010 blev samtalen till kusinerna allt fler. Var de lika sugna som han? Henok tog också upp idén med sin pappa. När julen kom flög han som vanligt hem till Sverige. Efter en släktmiddag hos Yonnas mamma i Vällingby tog gästerna med sig kaffet in i vardagsrummet. Henok, Yonnas, Robel och Goitom stannade kvar i köket. Där, bland travar av odiskade tallrikar, bildades Kista Galaxy.

– Det svåraste har varit att få spelarna att förstå att varje passning är viktig, säger Henok. Det som händer längst ner är helt avgörande för vad som kommer att hända där uppe sen. Vi försöker köra Barcelonastilen. Inga långa utsparkar, och det är förbjudet för mittbacken att slå en långboll. Jag ville ge min förort chansen att spela den här fotbollen.

Henok lutar sig tillbaka i avbytarbåset. Ovanför träden på Husbysidan skymtar man byggnaden på Nordkapsgatan där han växte upp. Hans föräldrar bor fortfarande kvar.

– Börjar vi tjonga så är vi tillbaka på ruta ett, fortsätter han. Vi har inte ekonomiska muskler, så spelet är vår marknadsföring. Det svåra är att vi är i division fem, men vi kan inte göra mer än att leda serien.

Han blickar ut över planen där hans adepter med varierande framgång försöker omsätta teori i praktik. Henok har fortfarande kontakt med Juan Manuel Lillo och har fått en kopia av dennes utbildningsplan.

– Jag tar många av Lillos övningar, men allt går inte att applicera på division fem-spelare. Det måste ju gå in hos spelarna också. Vad jag lärt mig som tränare är att spelarna utbildar mig. De ger mig svaren, inte tvärtom.

Som 18-åring pådyvlades Henok Goitom, då nyutblommad målkung i division två-laget Vasalund/Essinge, epitetet »den nye Zlatan«.

Kista Galaxys första träning hölls i en inomhushall i Tensta i januari 2011. Sju personer deltog. Goitom senior var med, men inte Henok. Almeríaproffset hajpade istället träningarna på Facebook och Twitter, där han i ett försök att attrahera spelare var noga med att poängtera att Kista Galaxy spelade »spanskt«. Värvningsförsöken gick trögt – ända tills man började rikta blickarna mot en föregångare i förorten.

Från Spanien hade Henok följt klubben Atletico Husbys öde. Han kände, eller kände till, de flesta i laget. Stjärnan Ahmed Ibrahim Ali, mer känd under artistnamnet Romario, hade han spelat med i Inter Orhoy, men framförallt på Husbytrean. Den lille teknikern, som gjort några matcher för Djiboutis landslag, var alldeles för bra för gärdsgårdsserierna men hade valt att prioritera kompisarna och gemenskapen. Han hade pluggat i USA på stipendier och startat ett ungdomshus i Husby. Förortssonen hade lyckats, utan att för den sakens skull känna ett behov av att ta sig därifrån. I oktober 2008 sköt han upp sitt Atletico Husby i division fem. Några dagar senare höggs han ihjäl i närheten av E4:ans Kista-avfart. Den skötsamme, unge mannens död chockade omgivningen. Lagkamraterna lovade varandra att nå Allsvenskan för Romarios skull, men 2009 fick sagan ett abrupt slut. Ägarna Sangar och Sarbast Vaziri fick inte in medlemsavgifterna och tvingades sälja klubben, som då ledde division fem, till hårdsatsande Athletic FC. Den nya ägaren, bussmiljonären Alexander Ryssholm, förklarade att Atleticospelarna var välkomna att stanna kvar, men snart stod det klart att det var en inbjudan med armbågen. 2010 flyttades lagets hemmamatcher till Skytteholm i Solna, och den optimism som funnits i Husby försvann.

När så Kista Galaxy i början av 2011 lyckades övertala Atletico Husbys tidigare lagkapten Shahin Shabani att provträna med dem lossnade det på allvar för Henoks projekt. Shabani trivdes i det nybildade laget och fick med sig en handfull forna lagkamrater till tiki-taka-experimentet. Efter varje träning rapporterade Yonnas Seyoum eller Robel Alazar till Henok, som lyssnade och förde detaljerade anteckningar.

Yonnas minns att kompisen var frustrerad över att inte kunna vara på plats.

– »Henke« hade ju inget att göra i Spanien. Vi snackade till och med om att fixa en stream så att han kunde se träningarna, men det blev aldrig av.

Första säsongen gick allt lätt. Spelarna var för bra för division sju, de rullade enkelt ut motståndarna och Kista Galaxy började skapa lite av det surr som omgett föregångaren Atletico Husby. Lokala näringsidkare insåg goodwill-potentialen i projektet och sköt till pengar.

Inför starten av division sex var intresset stort också från spelarhåll. På lagets Facebooksida frågade signaturen Daniel DG hur man skulle bära sig åt om man ville provträna. Henoks kompis Phillip O’Connor, en journalist som iklätt sig rollen som lagets PR-person, svarade: »Vanligtvis skriver du först kontrakt med Patrick Mörk, sen några år i utlandet, sen ringer Galaxy dig. Men det går att lösa på annat sätt också.«

Samtidigt gick det minst sagt trögt för Henok och hans Almería i Spanien. Juan Manuel Lillo hade fått sparken, ironiskt nog efter 0–8 hemma mot Guardiolas Barcelona. Henok drogs med skador och ville egentligen bara hem. I augusti 2012, när AIK uttryckte intresse, kom man överens om att riva kontraktet trots att ett år återstod.

Henok kom hem till ett Galaxy i medvind. Kista Galleria såg klubben som en positiv kraft och bjöd in några av spelarna till modeplåtning. Tunnelbanan, särskilt den blå linjen, pryddes av affischer i bästa Dressmannstil. På bilderna fajtades leende Galaxyspelare i moderiktiga trenchcoats om bollen. »Hösten presenteras av Kista Galaxy«, löd texten.

I oktober mötte man FC Plavi Team i en direkt avgörande match om uppflyttning till division fem. Kista hade råd att förlora med tre mål. I andra halvlek började bollarna trilla in bakom Mohammed Adan. Ettan kom, tvåan kom … Henok var säker på att om Plavi gjorde 3–0 så skulle också det förödande fjärde målet slinka in av bara farten. I 85:e minuten fick Plavi Team ett friläge, men Kista spikade igen och firade sitt andra raka avancemang med guldhattar och TV-puckhög. Glädjescenerna fortsatte på O’Learys i Kista Galleria (där Henok är delägare) några dagar senare. Det var dock inte restaurangens vanliga utbud av hamburgare och club sandwich som stod på borden. Henok bad spelarna att ta med sig mat från sina respektive hemländer. Eritreanerna tog med sig en välkryddad gryta och det syrliga brödet injera, somalierna bidrog med de frasiga pirogerna sambusa och lagets norske mittbackrese Carl Thywissen … han hade med sig en bit lax.

 

Henok Goitom

FÖDD: 22 september 1984

LÄNGD: 189 cm

KLUBBAR: FC Inter Orhoy –2001, Vasalund/Essinge IF 2002–2003, Udinese Calcio 2003–2005, Ciudad de M­urcia (lån) 2005–2007, Real Murcia 2007–2008, Real V­alladolid (lån) 2008–2009, UD Almería 2009–2012, AIK 2012–

 

Domaren vädjar bestämt: 

– Jag vill inte ha några obehöriga på er bänk. Jag vet att det är svårt, men försök.

Domaren är gammal klasskamrat med Yonnas och Henok, men gör sitt bästa för att markera professionell distans just den här dagen. Det är sista matchen före sommaruppehållet, returmöte mot Danderyds SK hemma på Kvarnbacka. Nere vid kortsidan delar två tjejer i 15-årsåldern ut nachospåsar och juiceförpackningar till de omkring 100 åskådare som har samlats. En pubertetsfjunig kille i luvtröja proppar fickan full med påsar.

– Ta fler, skojar Yonnas Seyoum när han lunkar bort mot spelarbåset för att ta plats på bänken.

Yonnas är med i truppen men vill inte spela. Han har fortfarande en känning i vaden, men Henok insisterar på att han ska finnas tillgänglig.

– Efter den här matchen är det uppehåll, säger Henok. Blir du skadad så gör det ingenting.

– Skön inställning från en tränare, muttrar Yonnas.

Han vänder sig till mig och förklarar:

– Egentligen bryr jag mig inte så mycket om fotboll. Jag vill mest lattja lite. Fyran fixar jag med en bra försäsong. Henok tror att jag klarar trean också, men det är jag tveksam till, jag har inte den viljan.

Yonnas har betydligt lättare att tagga till i sin roll utanför planen. Som i våras när klubben anordnade en skolturnering för femteklassare på Kvarnbacka. 86 skolbarn deltog. Roligast av allt var att några av dem var flickor. När Yonnas, Henok och Robel var i affären för att handla troféer fick de syn på en pimpinett liten pokal. »Den där blir väl bra till tjejerna«, tänkte de. Sedan ändrade de sig. Den »tjejiga bucklan« delades istället ut till vinnarna i killklassen, medan det segrande tjejlaget från Oxhagsskolan fick lyfta den största pokalen.

I andra halvlek är det dags för Yonnas att hoppa in.

– Hur känns det? undrar Robel.

Anfallaren, som också börjar på bänken, tycker inte att Yonnas ser tillräckligt laddad ut.

Puppy eyes, det är inte det vi vill ha. Vi vill ha vargen, säger Robel.

Utbytte anfallaren Patrik Sjöstedt gör ett avbrott i sitt nachostuggande och härmar en ylning:

– Ouw-ouw-oooouuuuw …

Taggad eller inte – Yonnas svarar för matchens prestation när han får bollen långt ner på egen planhalva. Han drar en diagonal crossboll på insidan av en Danderydsback. Efter en rusch hinner Laith Ali upp passningen och kan stöta in matchavgörande 3–1 ensam med målvakten. Allra gladast blir tränare Henok dock för en uppspelsfas med tio minuter kvar. Båda ytterbackarna slickar sidlinjen och försvaret spelar sig lugnt och metodiskt upp till motståndarnas straffområde. Mål blir det inte, men i några skimrande sekunder lyckas Galaxy vara den Barcelonaavbild man önskar. Laget går till sommarvila som serieledare.

Ett träningspass på Kvarnbacka avslutas med grillning. Efteråt traskar spelare och ledare bort till Kista Galleria för att köra gokart.

Medan Henok Goitoms mål hela tiden har varit att göra Kista Galaxy till ett tiki-taka-spelande lill-Barça, så har klubbens sportchef Yonnas Seyoum alltid intresserat sig mer för att kopiera en annan dimension av den katalanska klubbens verksamhet: samhällsansvaret. Epitetet »més que un club«, mer än en klubb, härstammar från FC Barcelonas ex-president Narcís de Carreras. Det var så han beskrev klubben 1968 i sitt invigningstal som president.

– När vi satt i mammas kök så enades vi om att Galaxy skulle vara ett alternativ till den svenska spelmodellen, säger Yonnas. Men också att vi skulle vara ett alternativ till BP och AIK. Unga människor där vi bor … Här är det ingen som har råd att betala ett och fem för en termin. Jag är med så länge det finns ett samhällsperspektiv, det var mitt villkor.

Yonnas bjuder på mineralvatten i sin lägenhet i Vällingby. Han är medveten om den deprimerande statistiken: i Husby klarar bara tre av tio skolan, och bland unga (20–24 år) är arbetslösheten tre gånger så hög jämfört med genomsnittet för Stockholm.

– Vi vet ju vad som måste göras. Utbildningsnivån måste höjas, hindren för att få jobb måste bort. Folk måste få framtidstro igen. Jag är övertygad om att pengarna finns. Skulle man tycka att frågan var tillräckligt akut så skulle det finnas pengar. Titta på alla pengar som hostades upp till bankerna under finanskrisen.

Jag frågar honom vad ett division fem-lag kan göra för att förändra sakernas tillstånd. Yonnas berättar att klubben i höst börjar anordna läxhjälp på biblioteket i Husby, det är ett första steg mot en ungdomsverksamhet där hemmet, skolan och fotbollen ska integreras.

– I praktiken innebär det att man ses på bibblan. Ungarna tar med sina loggböcker där det står vilket skolarbete som måste göras till morgondagen. När läxorna är gjorda och mellanmålet uppätet så är det träning, sedan hemfärd.

Yonnas reser sig ur soffan och kopplar datorn till TV:n för att visa gamla bilder från dagis. Han och Henok sittande på knä på var sin sida om tjejen som båda var kära i. De har känt varandra hela livet. På högstadiet började Yonnas på Sundbyskolan i Spånga. Där var han i stort sett den enda eleven med mörk hy. Från att hela livet ha varit en i mängden var han plötsligt annorlunda, avvikande, afrikan. Lärarna på skolan reagerade på att Yonnas inte stavade sitt namn J-O-N-A-S som alla andra. »Yonnas, det är exotiskt«, sade en av lärarna. »För vem då?« kontrade Yonnas.

Sedan dess har han sökt sig till sammanhang med hög risk för kultur- och åsiktsskillnader. Som 20-åring hamnade han, som värnpliktig, på Svenska Dagbladets förstasida då han anklagade militären för strukturell rasism. I dag jobbar han på Norskolan i Täby som fritidspedagog, med sporadiska lärarinhopp i lågstadieklasser. Där möter han elever, och kollegor, från en minst sagt annorlunda bakgrund än sin egen.

– Ett barn kom fram till mig i går och berättade att mamma och pappa hade köpt en båt för flera miljoner. Jag försöker så ofta jag kan förklara för barnen att världen inte ser ut som Täby. Min mamma är orolig för mig, för att jag söker mig till de här platserna. Och nu pratar jag om att bli polis.

Han ler, lätt skamset.

– Jag har ganska mycket attityd och taggarna utåt. Jag vet det. Men jag har bara detta sättet att vara på.

Han berättar att det blev problem när Kista Galaxys första officiella lagbild presenterades – en sponsor förklarade att hans företag inte tänkte förknippas med »dömda människor«.

– Det blir väldigt konstigt när man vill hjälpa oss att slussa in människor i samhället, samtidigt som man inte vill ha med folk som blivit dömda för brott på kort. Det blir väldigt skevt, vilket jag också påpekade. Jag ska inte sitta här och spela hård, Galaxy behöver pengar, men lägger vi ner vår värdegrund kan vi lika gärna lägga ner helt.

 

När de första bilarna började brinna i Husby den 19 maj tänkte Henok: »Åh nej, nu kommer Aftonbladet att direktsända och Sverigedemokraterna plocka poäng.« Han var inte helt överraskad av bränderna. Redan förra hösten hade han upptäckt ett annat Husby än det han längtat hem till.

Det han reagerade kraftigast på var all samhällsservice som försvunnit från orten. Vårdcentralen hade flyttat till Akalla, postkontoret och folktandvården hade också försvunnit.  Dessutom var mödra- och barnavårdscentralen borta, och Dalhagsskolan och … Trots att Husbyborna vid flera tillfällen förklarat att samlingsplatser för unga var en prioritet hade fritidsgården Gula Gården och Husby träff lagts ner, det senare på initiativ av Moderaterna och Svenska Bostäder. Det var en systematisk nedmontering av orten som Henok älskade. Husby hade alltid haft en stolt tradition av att säga ifrån, men nu upplevde han att kämpaglöden gått ur människorna.

– På sommaren är det varmt och alla verkar relativt glada, säger Henok. Den mörkare tiden, när det inte finns så mycket att göra, då får man en hel blick på hur ett samhälle ser ut. Det hade blivit ett hårdare klimat i Husby, helt klart.

I våras, i samband med det som kom att kallas »Husbykravallerna«, gick diskussionerna heta bland spelarna i Kista Galaxy. Några av dem ville slänga stenar mot polisen, andra hävdade att de redan hade gjort det. Henok och Yonnas lyssnade och delade med sig av sina åsikter.

– Vi vet att det finns killar i vårt lag som saknar verktyg för att hantera sin frustration, säger Yonnas. Vi gjorde klart att vi inte tyckte att det var okej, men det var svårt. Vissa var moraliskt övertygade om att de gjorde rätt.

På kvällarna promenerade Yonnas och Henok omkring i Husby centrum. En kväll träffade de en ung kille som förklarade att han skulle »nita en snut«. Han sade: »Ni var inte här, ni skulle ha sett. Den jäveln slog en mamma med ett barn.« På ett sätt förstod Yonnas honom. Han har själv råkat ut för poliser som behandlar invandrare som en grupp där alla är medskyldiga. Men Yonnas kväste den egna ilskan och sade: »Du vill nita en snut, perfekt. Jag ska till Göteborg nästa helg. Häng med så kan du göra det där!« Killen blev osäker: »Det är inte samma sak.« Yonnas replikerade: »Men polisen du tänker slå har säkert lika lite att göra med det som hände som en polis i Göteborg har. Du kan lika gärna åka utomlands och slå en polis.«

Nästa morgon satt en lärarkollega i personalrummet i Täby, med tidningen uppslagen på rapporteringen. »De här kan ju inte bete sig som folk«, muttrade hon. »Du syftar förstås på polisen«, svarade Yonnas irriterat. För att sedan tillägga: »Jag har varit i Husby många kvällar och den enda gången jag känt mig otrygg är när polisen dykt upp.«

– I fikarummet tar jag ungdomarna i försvar, men när jag går runt i Husby så ifrågasätter jag deras beteende. Så är det, jag är djävulens advokat överallt.

Även Henok var förbannad. På idioterna som brände bilar, men också på dem som vägrade förstå varför det hände. Den 23 maj, på kravallernas femte kväll, skrev han ett långt inlägg på sin Facebooksida. Det avslutades: »Om media slutade ge förorten ett kvitto på att ifall ni gör något dåligt så är vi där men när något bra händer är vi inte där. Det är exakt det ni gör nu. Människor som inte har haft samma uppväxt som de i förorten. Jag förstår att ni inte förstår. Mitt bästa tips är att prata med människor från förorten för att ta del av deras vardag. Först då kommer ni ha en bättre förståelse.« De avslutande raderna var färgade av tragedin som inträffat bara några veckor tidigare, AIK-kompisen Ivan Turinas död. »Vi alla har varit med om nära och kära som har dött och efter deras död säger vi att livet är för kort, att man ska leva med glädje. Kan inte alla parter ha empati för varandra så vi kan leva som ett i Sverige.«

– Jag kände för bilägarna, säger Henok. Hur ska de ta sig till jobbet nästa dag? Annars kände jag att det var det här som behövdes för att folk ska vakna. Jag bor i Stockholm, innanför tullarna, nu. Där finns allt utanför dörren. I Husby finns ingenting. Det är en tydlig signal till folk: Ni som bor här är inte lika mycket värda.

Han skakar på huvudet:

– Min poäng med hela den grejen var att de flesta inte förstod. All den här smygrasismen som kom upp till ytan. Det var bara – in med polisen och slå ut dem. Det är ett moment 22-läge. Går du den riktiga vägen så händer ingenting, bränner du bilar så gör det det. Ingen kan säga att folk i Husby inte har försökt protestera på rätt sätt. Till och med politikerna var förvånade över att det här hände just i Husby. Här är man mån om att bilda föreningar och protestera på rätt sätt, men blir du nedtryckt tillräckligt länge så exploderar du.

 

Några veckor senare träffar jag Henok och Yonnas på ett stekhett Zinkensdamms IP. Den hårda konstgräsmattan har styckats av till två sjumannaplaner, på vilka ungdomar från några av Stockholmsområdets många transitboenden springer sig blankhala av svett. Turneringen arrangeras av Sef, inte Svensk elitfotboll utan Sveriges ensamkommandes förening. Vissa lag har lyckats få ihop enhetligt färgade tröjor, andra inte. De flesta saknar benskydd och många kutar omkring i utnötta gympadojor. Ett lag i neongula västar utgör dock ett undantag. Killarna från Lindhagens transitboende stoltserar samtliga i vad som ser ut att vara sprillans nya tvåtusenkronorsskor.

Jennifer, som jobbar på boendet, känner Henoks tjej och frågade henne om han kunde göra något via AIK. Henok visste att truppen snart skulle få nya skor från sponsorn, så han frågade lagkamraterna om han fick ta över deras gamla. 15 par fick han ihop, somliga knappt använda.

– Jag kan se Karikaris skor härifrån, flinar Henok från läktarbetongens skugga.

Två meter bort står Yonnas med armbågarna lutade mot reklamskyltsräcket. Ute på planerna ser han tonåringar från många av världens oroshärdar. I år kommer de flesta från Nordafrika och Centralasien.

– Det är en indikation på hur det ser ut i världen, säger han. På 90-talet var det fullt av somalier, i fjol en massa syrier. Det är så här vi känner av världsläget i lilla trygga Sverige.

Han kisar mot solen.

– Jag jobbade som väktare förut. Jag såg ofta folk som sökte asyl stjäla. Åker de fast så är det ju kört. Det här är inte rutinerade människor som snor en dyr parfym, detta är människor med behov, hungriga människor som snor mat. Jag vet inte hur mycket jag kan säga, men när någon snor mat … jag är inte lika benägen att sätta dit den människan.

Henok har redan sett en kille som verkar intressant. En ettrig, teknisk liten spelare som inte ser ut att väga mer än 50 kilo.

– Var tror du han kommer ifrån? säger Henok. Skandinavien, va?

Yonnas ser ut att sätta i halsen.

– Skandinavien!?

– Jag driver, flinar Henok. Kolla på honom!

– De här har ju inte sina fyra sista, jag undrar vad Stockholms fotbollförbund skulle säga om det.

Galaxy behöver värva om man ska ta hem seriesegern. Och ska man på allvar kunna hävda sig i fyran nästa år krävs det att man tar in unga, formbara spelare redan nu. Henok betonar hur viktigt det är att laget går upp.

– Femman är mer för erfarna spelare som inte pallar att satsa längre. I fyran vill man någonstans, spelarna där prioriterar fotbollen före jobbet.

– Henok, kolla, säger Yonnas och pekar mot andra änden av läktaren. Vem är det som är här i en Galaxy-tröja?

– Ey, Baris, skriker Henok. Barisha!

En leende man i 30-årsåldern kommer emot dem. Han bär en ljusblå tröja med Kista Galaxys slogan »Alone a star, together a galaxy« tryckt över bröstet.

– Vad gör ni här? undrar han.

Henok berättar om skorna, och Baris, som jobbar på ett transitboende, nickar entusiastiskt.

– Det är bra, det är bra. Göra vad man kan, säger han.

Henok vänder sig till Yonnas.

– Kan inte du kolla med killen?

Yonnas vänder sig om.

– Nänä, fotbollsbiten är din grej. Ska vi ta in honom?

– Är han 25 – nej. Men är han 13 så är han ju värsta talangen. Man ser ganska snabbt vilka som håller.

Yonnas nickar.

– När måste du sticka, Henke?

Henok sneglar på mobilen. Om några timmar ska han och AIK möta Häcken på Friends Arena.

– Jag måste käka och sova innan samlingen, så … Jaha, men hur fixar vi det här, då?

– Ja, du skulle till exempel kunna använda dina fötter, föreslår Yonnas.

Henok reser sig och knallar över till andra sidan. Han tar med sig Baris som tolk. Den unga talangen heter Darius, är 16 år och pratar bra svenska. Han berättar att han spelar juniorfotboll i Bagarmossen. Henok nickar intresserat.

– Okej. Grejen är att jag har ett fotbollslag i division fem, vi leder serien just nu. Jag har laget tillsammans med min pappa och Bojan. Både jag och Bojan är aktiva just nu, han i BP, jag i AIK. Båda har varit proffs, han i England, jag i Spanien. Vi spelar på ett spanskt sätt, och ja, det skulle vara kul att se dig hos oss, se hur det funkar, så tar vi det därifrån.

Darius ler med hela ansiktet.

– Jag följer er, säger han. På Facebook.

– Kan du komma på vår träning i morgon?

– Ja, absolut.

De byter mobilnummer.

– Grymt, då möter jag dig vid tunnelbanan i Husby. Har du egna skor?

 

När jag träffade Henok på Kvarnbacka BP första gången tänkte jag mest på hur udda det var med en allsvensk spelare som nyttjade tiden mellan träningar och matcher till annat än att titta på film, fika och spela TV-spel. Kista Galaxy var Henoks avbrott från jobbet, en kul hobby, ett försök att införa en annan slags foboll i Sverige, en smart brygga in till livet efter spelarkarriären. Efter nästan två månader i hans närhet har jag insett att klubben betyder mer än så. Också hans barndomsvän Yonnas har noterat att engagemanget inte längre inskränker sig till fotbollsbiten.

– Det är en jäkla tur att Henok har Galaxy. Han är ju en väldigt social varelse och behöver något att göra hela tiden. Jag minns när han var hemma från Spanien, man anpassade sig efter honom den första tiden. Han förväntade sig att vi skulle sitta uppe till fyra och spela Pro Evolution Soccer varje natt. Till slut fick jag förklara för honom att vi andra, vi har faktiskt jobb att sköta.

Även om Henok kom hem så ofta han kunde missade han merparten av sin lillasysters uppväxt. Yonnas studentskiva kunde han inte heller komma hem till. Henok, som bara återsåg Husby när det var sommar, fest och semester, missade också hur folk i hans ålder faktiskt hade det till vardags.

– Henke är inte lika disconnected som andra offentliga personer, men hans empati måste vara fullt igång för att han ska kunna förstå hur människorna här har det. Nu har han förstått att han inte bara är fotbollsspelare. Som ledare och offentlig person blir du indragen i etiska ställningstaganden. Du har ett ansvar, vare sig du vill eller inte, och när du tar det ansvaret måste du också göra din läxa. Jag förklarar hela tiden hur jag ser på saker, han bidrar med sina tankar och sedan fyller jag på med forskning. Vad är rätt åsikt för Galaxy? Nu när folk börjar lyssna på oss kan vi inte komma dragande med en massa tyckande, det håller inte.

I efterspelet till bilbränderna i Husby bjöd Rinkeby-Kista stadsdelsförvaltning in områdets »goda krafter« till diskussion. Bland de inbjudna fanns bland annat Nattvandrarna, några utvalda lokala affärsmän samt Kista Galaxy. Dessutom närvarade politiker från samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna. Henok och Yonnas snackade mest av alla. De sade att de tyckte att det var pinsamt och yrvaket att ha en diskussion om Husbybränderna, som om missnöjet vore en nyhet. De förklarade att det behövs forskningsbaserade åtgärder istället för en massa åsikter om integration. De sade också att det behövs någon som med trovärdighet kan medla mellan båda parter. Till sist förklarade de att det sticker i folks ögon att Husbyborna representeras politiskt av vita, medelålders män.

– Henke har fått tuffa till sig när det gäller det politiska, säger Yonnas. Det är ett nyfunnet intresse som är en kombination av mognad och att han fått en roll på orten.

Inför mötet med bottenlaget IFK Lokomotiv Blackeberg räknar Bojan Djordjic och Henok Goitom med seger. »Vinner vi med 8–0 är det godkänt«, säger Henok till spelarna. Kista Galaxy förlorar med 1–0.

När jag hoppar in i Henoks bil vid Fridhemsplan ser Kista Galaxys tränare lika taggad ut som han gör inför match. Det är augusti, skolstartstider, och i dagarna ska klubben för första gången anordna läxhjälp på Husby bibliotek. Henok och Yonnas kommer att finnas på plats för att traggla engelska glosor och lära barnen liggande stolen. Henok hoppas att fortsatta samtal med dem som styr Kistaområdet ska få klubbens samhällsinriktade verksamhet att lossna på allvar.

– Vi är inga politiker men det känns bra att ha jobbat sig in i det rummet. Det är inte mycket vi begär, några kontakter och tillgång till lokaler som redan finns. Nu väntar jag på ett uppföljningsmöte. De gillade vår idé om att koppla samman skola, föräldrar och fotboll, så vi får se. Det borde ju ligga i deras intresse att vara en del av lösningen.

Läxhjälpen är inte hela förklaringen till hans munterhet. Bara några timmar tidigare har Kista Galaxy gått ut med en värvningsbomb på sin Facebooksida. En spelare med allsvenska meriter har skrivit på för klubben. Klubben avslöjar inte vem det är men ger två ledtrådar: spelaren har avgjort Stockholmsderbyn och vunnit SM-guld med AIK 2009.

– Kan du gissa vem det är? myser Henok.

Jag hinner knappt börja fundera.

– Det är »CH«, Saihou Jagne. Han tränade med oss i går och älskade det. Det är tack vare vår fotboll vi får in en sådan spelare. Hos oss får han inga pengar, men en nytändning, det kan vi lätt ordna.

Henok kör mot Stockholms fotbollförbund i Solna för att ordna tre nya spelarlegitimationer. Vi passerar Skytteholm, dit Alexander Ryssholm tog spillrorna av Galaxys föregångare Atletico Husby. Vi kör förbi Råsunda – den västra läktaren står kvar men resten är en dammig hög med bråte, ett ground zero mitt i Solna.

Henok berättar om sin dröm med Galaxy: att fostra en spelare som lyckas i en storklubb.

– Då skulle de andra i förorten förstå att Galaxy levererar. Jag ser gärna att våra spelare lyckas någon annanstans, bara de tagit examen hos oss först.

Han trummar med fingrarna mot ratten medan han svänger in på Västra vägen. Han konstaterar att han är som lyckligast när han får flänga runt så här och uträtta ärenden. Det är skillnad mot åren i Spanien, där fritiden tillbringades framför TV- och datorskärmar.

– För vissa är det lycka att spela i La Liga, för mig är det här lycka. Än i dag har jag ingen aning om hur jag klarade av nio år utomlands.

Jag frågar om han är rädd att hans klubb ska bli ett nytt Atletico Husby. De var i samma sits som Galaxy – ledde division fem efter att ha rusat genom seriesystemet – när de plötsligt försvann. Henok säger att han har frågat Atletico Husbys före detta ägare »en miljon saker«.

– Den viktigaste läxan är ekonomin, får du inte in pengar så spelar det inte någon roll vilka fina visioner du har, då är det bara att lägga ner. I vårt fall gäller det att vara tydlig med kommunikationen, att förklara för spelarna vad vi förväntar oss av dem. De får allt det här gratis, men då kräver jag att de betalar igen med engagemang. Jag hoppas att vi kan lära oss av Atleticos misstag och bli en klubb som blir kvar. Det måste vi bli.

För att bättra på oddsen diskuterar Henok en framtida sammanslagning med Kista SC, lokalrivalen som skuggar Galaxy i serien.

– Jag hade ett bra möte med dem förra veckan. De är inne på samma spår som vi. De har bland annat ordnat så att hundra barn i Uganda får gå i skolan. »Bra, men ni syns inte«, sa jag. Man ska inte göra bra saker bara för att synas, men det är viktigt att folk fattar att detta är en klubb som gör något bra, så de tänker »här vill jag gå med, även om jag inte bryr mig om fotboll«.

Han berättar att han också för diskussioner med Espanyol. Tanken är att La Liga-laget ska arrangera en fotbollsskola för 13–14-åringar i Husby nästa sommar.

– Espanyol har sett vad som hänt i Husby, de har full koll. »Husby … hey, det blir ju perfekt«, sa de. Jag tänker mig att det ska kosta 300 kronor att vara med. Är det gratis så tar man det kanske för givet. Förhoppningsvis blir allt klart om några veckor, så att man kan förklara för ungarna att de bara får vara med om de sköter skolan. Tänk, en La Liga-klubb som kommer hit. Då kommer folk att fatta att Henok inte bara snackade skit, att Galaxy inte bara är något smink som ser bra ut i början.

Han lägger huvudet på sned, tänker efter.

– Vem vet, om man inte varit så uttråkad efter träningarna i Spanien, då hade jag kanske inte gjort det här. Eller tänk om det gått så pass bra att man hamnat i Atlético Madrid. Då hade man kanske levt la vida loca istället, då kanske Galaxy inte hade existerat.

Det känns märkligt. När jag träffar Henok är det alltid i Galaxy-sammanhang. Han är på väg till eller från en träning med bilen full av västar och taktiktavlor, har just kommit från ett sponsormöte, har nyss tagit en fika med någon likasinnad tränarkollega … Att Henok Goitom är en av de viktigaste kuggarna i det AIK som återigen fått vittring på SM-guldet talar vi sällan om, trots att han imponerat på plan den senaste tiden. Några timmar efter turneringen för ensamkommande flyktingbarn åkte han till Friends Arena och sänkte Häcken med ett mål och en assist. Och i senaste matchen, mot Åtvidaberg, nickade Henok in matchavgörande 3–2 i 92:a minuten. Henok själv ser ingen som helst motsättning mellan arbete och fritid.

– Det finns spelare i Allsvenskan som går på universitet, jag gör det här vid sidan av istället.

Jag kommer att tänka på en ordväxling vi hade för en vecka sedan. Vi hade pratat i nästan två timmar och skulle just skiljas åt när jag frågade:

– Vilka har ni i nästa match?

– Kungsängen borta, svarade Henok.

Han tystnade och kom på sig själv:

– Eller jaha, du menar AIK?