De misstänkta

På en liten ö i Göteborgs skärgård har utvisningar blivit en fråga om liv och död.

Anna Magnusson harklar sig och tittar ut över borden. Bredvid henne gungar Linus Torgeby från sida till sida. Utanför fönstren denna söndagskväll i mitten av maj har molnen dragit ihop sig. Om några timmar ska det ösa ner över Öckerö.

Anna hälsar alla välkomna. Så börjar hon:

Annons

– Det är en akut situation i Sverige och det är en akut situation för oss här på Öckerö.

Några i gruppen som sitter på stolarna framför henne nickar instämmande. De vet vad som står på spel. Ett par är från kyrkorna. Någon är juniortränare och andra gode män – som Anna – eller faddrar för några av de 56 ensamkommande flyktingbarn som kom till Göteborgs norra skärgård hösten 2015. Totalt har 15 personer samlats i Göstahallen, Öckerö IF:s inomhushall, för att hitta lösningar. Kommer de inte överens om en väg framåt är sannolikheten stor att många pojkars liv kommer att förstöras. De flesta av de ensamkommande killarna på Öckerö kommer från Afghanistan, ett land som i flera decennier klassats som ett av världens farligaste på grund av krig och förföljelse.

– Vi vill inte sätta några på färjan härifrån, fortsätter Anna. Det lidandet som många går igenom just nu är inte mänskligt. Det är terrorlikt. De kämpar på i sina klasser och den 16 juni ska de ha skolavslutning. Tre dagar senare flyttas de som är över 18 år till vuxenboenden.

Hennes röst klumpar sig.

– Jag har varit på sådana boenden … Jag såg helt apatiska blickar hos människorna där. Några sticker därifrån och bara ger upp. Vi måste kämpa för våra pojkar. Som det är just nu rycker vi bort mattan under deras fötter. Sverige gör det. Och det här handlar om killar som blivit en så naturlig del i våra liv här på öarna. Nu riskerar de inte bara sina liv. Det är skolklasser som splittras, fotbollslag som slås sönder.

Linus Torgeby, som själv hyser två afghanska ensamkommande pojkar hemma i sitt hus, fortsätter:

– Det här handlar om pengar, säger han. Den dagen som pojkarna fyller 18 år får inte kommunen pengar från staten längre. Och det är där vi är nu. Öckerö kommun får inte pengar längre och därför krävs det att vi, civilbefolkningen, kliver fram.

Anna bryter in igen:

– Kan man inte bevisa att man är under 18 år är det svårt. Väldigt många blir åldersuppskrivna just nu. Det har blivit stentufft! Om en person anses vara 18 år blir utvisningarna lättare ur myndighetens perspektiv. Men våra pojkar är ett förtryckt folk, de har inga identifikationshandlingar med sig när de kommer till Sverige. De har ingenting. De har bara sina berättelser.

Linus nickar.

– Det vi måste göra nu är att sätta press på kommunen, säger han. Politiker tycker att de har gjort mer än nog, jag märker av en nöjdhet i deras ton. Men vi kräver att killarna ska få bo kvar här under hela sin asylprocess. På onsdag ska kommunen informera de killar som Migrationsverket tar över ansvaret för den 19 juni. Det kommer att finnas kristeam på plats … Nej, herregud alltså. Läget är verkligen akut. Vi har en månad på oss.

Anna tar ett kliv framåt.

– Jag vet inte hur vi ska förklara för dem att de inte får vara kvar hos oss … Vi är många som börjar bli slitna av det här. Vi har pojkar som bor hemma hos oss som mår dåligt, som inte kan sova, som tvingas sitta i förhör med Migrationsverket och berätta om när deras syster våldtogs eller hur det såg ut när deras föräldrar mördades. Det är så förnedrande. Hemskt.

En äldre man längst bak i lokalen lyfter långsamt av sig sina glasögon. Han torkar bort tårar från ögonen. Han har själv en kille i sitt hus som riskerar att få lämna Öckerö om drygt en månad.

Efter nästan en och en halv timme går mötet mot sitt slut. Man enas om att kyrkorna på öarna ska gå samman och skriva vädjande till Öckerö kommun, likaså ska fotbollsföreningarna göra sitt för att påverka politikerna. Det diskuteras namninsamlingar.

Annons

Dagen efter skickar Öckerö IF följande till Öckerö kommun: »Vår gemensamma vädjan är att våra ensamkommande pojkar inte ska behöva lämna Öckerö kommun under asylprocessen. Sedan hösten 2015 har det funnits ett stort engagemang hos många kommuninvånare för att skapa en så bra livssituation som möjligt för dessa pojkar vars tillvaro, trygghet och tillit totalt hade raserats […] För våra fotbollsföreningar har pojkarnas delaktighet varit värdefull. Vi har svårt att se hur våra juniorlag skulle överlevt utan det tillskott till föreningen som de stått för […] Det är totalt förkastligt utifrån mänskliga rättigheter att i en så fruktansvärt utsatt situation rycka upp en människa från den lilla trygghet och livsgnista som skapats […]

Samma dag som skrivelsen landar i Öckerös kommunhus presenterar FN en ny rapport: under de första månaderna 2017 har 280 barn i Afghanistan dött på grund av krig, bombningar och övergrepp. Det är en rekordhög siffra.

 

Solen hade knappt gått upp i semesterorten Bodrum i Turkiet när vågorna spolade upp treårige Alan Kurdi i havsbrynet den 2 september 2015. På några få dagar spreds bilden av den döda pojken över hela världen och det dröjde inte länge innan allt fler röster talade om att öppna sina hjärtan för de hundratusentals syrier som var på flykt från sitt hemland.

Bara under oktober sökte 13 000 syrier asyl i Sverige, och under hela 2015 var det 163 000 personer som nådde Sverige efter livsfarliga båtturer, transporter på kringliga vägar över bergstoppar och efter att ha hängt under lastbilar på motorvägar genom Europa. Av dessa var 35 369 ensamkommande flyktingbarn. Två tredjedelar av personerna under 18 som anlände var dock inte syrier – utan afghaner. Det smälldes upp rader av tältsängar i gymnastiksalar runtom i Sverige, bänkar i kyrkor bäddades och kommuner förberedde baracker, bokade vandrarhem och rustade för en av de största humanitära utmaningar landet någonsin upplevt.

»De förstod inte mycket när vi hade övningar. De sprang runt i cirklar när vi skulle träna på djupledslöpningar. Nu är några av dem våra viktigaste spelare.«

Månaderna gick och det blev 2016. Sverige skärpte gränserna, införde ID-kontroll. Allt färre politiker pratade om öppna hjärtan och allt fler om flyktingar i »volymer«. Migrationsverket prövade asylfall efter asylfall. Många syriska ensamkommande fick stanna – att skicka tillbaka någon till helvetet på jorden var inte en möjlighet – men för afghanerna var läget annorlunda. Migrationsverket bedömde att situationen inte var lika allvarlig i Afghanistan, och än i dag, våren 2017, är en stor majoritet av de drygt 20 000 ensamkommande som ännu inte fått sina asylärenden utredda afghanska pojkar. Eller rättare sagt hazarer – ett förtryckt och förföljt folkslag i Afghanistan som inte sällan flydde med sina familjer till Pakistan eller Iran i småbarnsåren. Därmed är de också helt utan förankring till Afghanistan.

Under våren har tusentals av dem suttit i förhör med Migrationsverkets utredare och efter bästa förmåga försökt övertyga personen mitt emot om att de inte är över 18 år, och att de inte har någon koppling till Afghanistan mer än att de föddes där. Bedöms inte deras historier som tillräckligt trovärdiga riskerar de att tvångsdeporteras. Under 2017 kommer cirka 17 000 också att ombes att genomgå ett omdiskuterat, och av professorer i medicin ifrågasatt, ålderstest där tänder och knän röntgas.

Öckeröpojkar. Fram till 2015 gjorde Öckerö kommun som så många andra kommuner gjort – man ­betalade andra kommuner för att ta hand om de ensamkommande flyktingbarn som anlände, då man ansåg att man inte hade bostäder eller skolplatser. Kyrkorna på öarna i Göteborgs skärgård var bland de mer drivande i att få till en förändring. I dag bor nästan 60 afghaner på Öckerö, bland dem Aligool och Jafar.

Två av killarna heter Aligool och Jafar. De bor i en brun tegelvilla på Öckerö och har varit familjehemsplacerade hos familjen Torgeby i åtta månader. På husets undervåning har de egen lägenhet med kök och delat sovrum. Fotbollsskor ligger utspridda på hallmattan, en Barcelonatröja hänger på tork och Ronaldoaffischer täcker väggarna. Bara några dagar efter mötet i Göstahallen ska Jafar infinna sig på Migrationsverket för sin första intervju, 18 månader efter att han kom till Sverige. Han hoppas att de ska tro på honom när han säger att han fyller 18 år först i december. Dagen innan skolavslutningen är det den ett år yngre Aligools tur att förhöras av Migrationsverket. Sedan de fick sina kallelser har de sovit allt sämre om nätterna, tankarna flyger runt. De vet att de inte ingår i den grupp av 15 personer som tvingas lämna Göteborgs norra skärgård den 19 juni om inte kommunen ändrar sig, men de vet också att det kan gå snabbt för att situationen ska förändras. Några otydliga svar under samtalen med Migrationsverket kan räcka.

De gör sitt bästa för att skingra tankarna. Ett av de bättre sätten är att spela Fifa. Aligools Real Madrid mot Jafars Barcelona. När de sitter där i soffan med sina handkontroller kan de höra stegen och dunsen från ovanvåningen. Men också skratten.

Där pågår ett annat liv, småbarnslivet.

 

Man kan tycka att sex egna barn borde vara mer än man mäktar med, men för Linus och Ida Torgeby var det självklart att ansöka om att bli familjehem för en eller två afghanska pojkar. Även om oron över Aligools och Jafars framtid är stor, känner Öckeröparet att tillskotten på nedervåningen tillfört så mycket mer. Aligool och Jafar har blivit som storebrorsor till döttrarna: trillar någon och slår sig är Jafar där och tröstar, vill en annan hoppa studsmatta i trädgården hjälper Aligool till att lyfta upp henne. Pojkarna hjälper också familjen att plantera potatisplantor i trädgården och de håller koll på de minsta när de är och badar på bryggan.

Sakta men säkert har Linus och Ida märkt hur killarna har öppnat upp sig. Små berättelser här och där om deras bakgrund ökar gradvis förståelsen för vad pojkarna stått ut med och vad de just nu går igenom. Men Linus och Ida hör också hur vänner och bekanta på ön dras ner i sorg efter negativa besked från Migrationsverket. De känner flera som har pojkar i sina hem som blivit åldersuppskrivna och misstrodda. De vet att det snart kan vara de själva som faller ner i förtvivlan.

De orkar inte tänka på vad de ska säga till sina barn om Aligool och Jafar tas ifrån dem. De vill inte heller tänka på vad det kommer att göra med ön som de bor på. De må känna att de lever i en idyll, men de känner ännu mer att de inflyttade pojkarna som kom 2015 har förändrat ön till det bättre. Öckerös äldre har fått ny energi, idrottsföreningarna som tidigare haft svårt att få ihop fullständiga lag har överlevt och de svenska barnen som sällan eller aldrig har kommit i kontakt med människor med annan hudfärg eller bakgrund har lärt sig nya saker om världen.

Dagar då Linus och Ida märker att Aligool eller Jafar mår sämre, när de förstått att de legat vakna på natten och grubblat, har de lärt sig att bästa medicinen är att prata om fotboll. Om Ronaldos senaste mål, om Messis frispark i krysset … Eller bara om nästa match på Prästängen.

 

Aligool sitter i baksätet och pekar ut vägen till Prästängen, Öckerö IF:s hemmaplan.

– Höger. Där framme!

Bilen rullar långsamt fram på gator som kantas av nymålade kaptensvillor och arkitektritade nybyggnationer. Blågula vimplar dinglar slappt i den lätta brisen.

– Nu vänster!

Om en timme är det avspark mellan Öckerö IF:s juniorlag och Näsets SK. Aligool är nervös. Det började redan kvällen innan när han och Jafar följde med familjen Torgeby för ett kvällsdopp. »Är det dåligt att bada kvällen före match?« frågade Aligool. Först efter att Linus lugnat honom dök Aligool ner i havet. Och i morse, när Linus var uppe med sin ettåriga dotter Bijoux klockan halv sex, såg han något svischa förbi i trädgården. Han kollade ut genom fönstret: Aligool sprang intervaller på gräsmattan. Nervositeten hade fått honom att vakna i ottan. Efter det hade han inte kunnat somna om. Och visst är det en viktig match. Aligool vet att en vinst mot Näset innebär att de drar ifrån i toppen av tabellen. Skulle han dessutom göra mål innebär det också att han leder skytteligan, både internt och i serien.

Två familjer. Varje månad får Aligool 1 050 kronor i fickpengar. Ungefär hälften lägger han på mobilkostnader. En gång varannan vecka försöker han ringa hem till sin mamma.

När han sjunker ner på träbänken i omklädningsrummet fem minuter före samlingen har några av hans svenska lagkamrater redan fått av sig kläderna. Aligool hälsar blygt och låser upp mobiltelefonen. Han surfar fram några klipp med Ronaldos mål.

De svenska killarna pratar om vad de gjorde dagen innan, på lördagskvällen.

– Jag var inte hemma förrän halv fem i morse, säger en kille.

– Jävlar! Bra fest, eller? Men kolla hans bränna, då? Shit!

– Ja, jag har bränt mig nåt så in i helvete.

Aligool sneglar bort mot killarna och ler. De andra i laget trillar in, en efter en. Svenskarna tar plats i ena änden, de afghanska killarna i den andra. När tränarna Andreas Simonsson och Magnus Lidström fyller i dagens matchprotokoll bokstaverar de sex afghanska namn. Sedan drar de igenom instruktionerna för matchen. Aligool, Assad, Noah, Mohammed, Jonte och de andra i laget lyssnar. Tränarna vill ha full press på bollhållaren så fort man tappat bollen, men framför allt trycker de på att killarna ska ha roligt ute på planen. När laget strax därefter joggar ut för att värma upp lunkar Aligool fram till Andreas. Han frågar tränaren om inte han och Jonte kan byta kant, Aligool vill kunna skära in från vänster med sin högerfot.

– Som Messi, fast tvärtom, säger han.

Andreas skrattar och säger att de får se hur matchen utvecklas.

Annons

I avbytarbåset trummar en kille som bott på Öckerö i hela sitt 17-åriga liv rastlöst på mobilen. Han är inte ombytt då han är avstängd efter för många gula kort. Han tittar ut på konstgräsplanen där kompisarna värmer upp.

Studiemotiverad. Efter bara två veckor i Sverige knallade Jafar till biblioteket på Öckerö för att låna en svensk ordbok. Under sommaren hoppas han få svenska kompisar så att hans ordförråd utvecklas ännu mer.

– Det är ofattbart hur mycket afghanerna har utvecklats sedan de kom, säger han. De visste inte vad offsideregeln var när vi hade våra första träningar tillsammans, och de förstod inte mycket när vi hade övningar. De sprang runt i cirklar när vi skulle träna på djupledslöpningar. Nu är några av dem våra viktigaste spelare. Som Aligool. Vad har han gjort, sju, åtta mål på lika många matcher?

Jag frågar om de får höra något om killarnas bakgrund i omklädningsrummet, om han kan deras historier. Han skakar på huvudet.

– Nej, tyvärr vet vi inte så mycket. Man hör lite här och där, men jag vet inte … De får la prata om det om de vill det. Man kan inte tvinga dem.

Han sparkar förstrött på en boll.

– Däremot ska vi vara riktigt glada att de är här. Hade det inte varit för dem hade vi inte haft ett juniorlag. Vi är typ åtta svenskar i laget. Det går ju inte.

– Vad hade du gjort då, tror du?

– Antingen måste man vara så pass bra att man får börja spela med A- eller B-laget. Eller så får man börja i något annat juniorlag – inne i Göteborg eller på någon av de andra öarna här. Några hade väl slutat med fotbollen också.

När domaren blåser för avspark har ett 30-tal personer samlats runt planen. En av åskådarna heter Berndt Olofsson. Han är Aligools och Jafars gode man. Ett par dagar tidigare satt han bredvid Jafar när han intervjuades på Migrationsverkets kontor i Göteborg.

Förhöret varade i tre och en halv timme och Berndt kände hur det knöt sig i magen när allt inleddes med att Jafar frågade alla i rummet – det juridiska ombudet, tolken, handläggaren – om de ville ha vatten i sina glas. »Snäll och omtänksam även i extrema situationer«, tänkte Berndt, som också hörde hur handläggaren frågade Jafar om han ville genomgå en medicinsk åldersbedömning. Berndt, som varit god man till många ensamkommande pojkar de senaste åren, förstod direkt att Migrationsverket inte var övertygade om Jafars uppgivna ålder.

Lika misstänksamma blev de när Jafar, iklädd sin Barcelonatröja, berättade att han sparade pengar i Iran genom att sy väskor för att få ihop tillräckligt till människosmugglarna som tog honom till Turkiet, Ungern och vidare upp genom Europa. »Vilken typ av tråd använde du när du sydde väskor?«, »Hur lång tid tar det att sy en väska?«, »Vilken typ av symaskiner hade ni?« frågade Migrationsverket.

Familjen Torgeby. Sex döttrar i åldrarna 1–13 år, pappa Linus och mamma Ida, samt Jafar och Aligool – varje utflykt ­kräver sin planering. Därför är man tacksamma att både Jafar och Aligool lärt sig att simma och uppskatta ett dopp, något som aldrig är mer än några minuter bort på Öckerö.

Från sin plats på läktaren kan Berndt nu se Jafar komma gående tillsammans med Linus, Ida och deras yngsta döttrar. Jafar rullar barnvagnen med Bijoux och stannar till när Aligool får matchens första farliga läge: ett skott som stryker bortre stolpen.

– Braaaaaaa, Aligool! ropar Linus så att det hörs till andra kortsidan.

Jag ställer mig bredvid Jafar vid långsidans räcke. Vi följer med i det böljande spelet. Näset kopplar alltmer ett grepp om matchen. Linus och Ida har fullt upp med att hålla koll på Bijoux och treåriga Franka, som springer runt och under benen på åskådarna.

Jafar tittar på dem och konstaterar:

– Jättebusiga tjejer. Mycket roliga. Men busiga.

Näset gör 1–0 halvvägs in i första halvlek. Fem minuter senare tar Aligool emot bollen på högerkanten. Han dribblar av en lång försvarare som inte hänger med i hans snabba fint och drar i väg ett vristskott. Nätet rasslar till.  1–1. Sekunderna senare omringas Aligool av gratulerande lagkamrater.

– Väldigt kul för han, säger Jafar och applåderar. Fotboll är hans grej. Hela tiden pratar han om fotboll. På kvällar, morgnar … I skolan också!

Medan lagen spelar vidare berättar Jafar om sina intressen. Han vill bli programmerare och har sökt till IT-gymnasiet inne i Göteborg. Som det ser ut just nu kommer han att få godkända betyg i tio, tolv ämnen, vilket innebär att han är på gränsen till att komma in. Jag säger att det är imponerande, men han skakar bara på huvudet.

– Jag tycker om skolan, mycket mer än Aligool. Jag vill jobba med datorer. Min farbror hade elbutik med datorer.

»Förhören där är mycket tuffare än många förhör med grovt kriminella. Det är barn som pressas om traumatiska upplevelser, barn som misstänkliggörs.«

Han berättar om sin bakgrund, samma historia som han i detalj redogjorde för när han träffade Migrationsverket några dagar tidigare. Hans föräldrar, som hade en bit land i Afghanistan, hamnade i en markkonflikt som eskalerade så mycket att föräldrarna fruktade för Jafars säkerhet. De flydde till Pakistan. Livet var okej fram till dagen då båda hans föräldrar omkom i ett terrordåd. Han flyttade in hos sin farbror, men situationen var för farlig – talibanerna kom allt närmare byn de bodde i. Jafar fick då farbroderns besparingar och flydde till Iran. Efter ett års arbete på en väskfabrik hade han – tillsammans med farbroderns pengar – de 3 500 dollar som människosmugglarna krävde för att ta honom till Europa. Därefter åkte han buss, tåg och promenerade upp till Malmö. Totalt tog flykten en månad. De första dagarna huserade han på ett boende i Malmö, innan han skickades vidare till ett hem för ensamkommande på Hönö, Öckerös grannö. Där träffade han Aligool. De båda delade rum i tio månader innan de hösten 2016 flyttade hem till familjen Torgeby.

Jag frågar om han trivs.

– Ja, det är bra. Fint här på Öckerö, alla är mycket snälla och bra. Men …

Han tvekar och tittar ut över planen.

– Jag saknar min familj. Tänker på dem mycket. På nätterna.

Jag försöker få honom på gott humör och nämner det stundande sommarlovet.

– Jag vill inte ha sommarlov, säger han. Inget att göra om dagarna då. Skolan är bra, man lär sig saker, pratar svenska. När man inte är i skolan tänker man mycket. Skolan och fotbollen är bra, då har jag fokus på andra saker. Och Migrationsverket, intervjun och sånt … Jag vet inte. Jobbigt.

Ute på plan blåser domaren för halvtidspaus. Det står fortfarande 1–1. Aligool häller i sig vatten medan tränarna berättar att de vill se större koncentration i passningsspelet i andra halvlek. Samtidigt tar Jafar plats på läktaren bredvid sina lagkamrater i Skärgårdens FC. Några stolar bort sitter Berndt Olofsson och tittar ut över planen.

 

Det var i december 2015, bara ett par månader efter att de första ensamkommande anlände till Göteborgs norra skärgård, som Berndt Olofsson var drivande i att kalla till ett möte. I egenskap av god man hade han mer eller mindre kontakt med majoriteten av de nästan 60 pojkar som anlänt. 36 av dem – i åldern 14–17 – hade uttryckt önskemål om att börja spela fotboll. Berndt tog kontakt med styrelserna i IFK Björkö, Hönö IS och Öckerö IF, som snart beslutade att starta ett integrationslag. Tanken bakom Skärgårdens FC var enkel: man ville ge pojkarna en meningsfull fritid.

Öckerö kommun bekostade en 25-procentig tränartjänst som Andreas Simonsson erbjöds och tackade ja till. De tre klubbarna delade på kostnaden för skor, kläder, planhyror och transporter till och från träningarna. Förhoppningen var att några skulle utvecklas så mycket att de senare kunde slussas vidare till redan befintliga pojk- och juniorlag på öarna. Där skulle de få möjligheten att integreras med svenskfödda pojkar.

Projektet lyckades över förväntan. Öckerö IF:s laguppställning denna soliga eftermiddag är ett bevis så gott som något – när andra halvlek sparkar igång består startelvan till hälften av afghaner som tagit vägen via Skärgårdens FC.

Jag tar mig bort till kortsidan framför Göstahallen. Våren 2016 fungerade lokalerna där som skola för alla ensamkommande eftersom det inte fanns plats för dem på öns högstadieskola. Linus och Ida rastar några av sina döttrar på lekplatsen samtidigt som de har ett öga på händelserna ute på planen. Grace, deras sjuåriga dotter, har hittat på en ramsa och tar ton:

På denna gröna äng, spelar världens bästa gäng: Öckerö, Öckerö, Öckerö!

Där ute på den gröna ängen får hemmalaget hörna. En hård utåtskruvad boll far in i straffområdet och förbi Näsets målvakt. Aligool tar sats, lyfter från gräset och möter bollen med pannan. 2–1. Han höjer armarna mot den blå himlen och tar emot kramar från sina lagkamrater.

Linus applåderar och skrattar. Jag frågar om de fått något svar från kommunen gällande de 15 pojkar som ska förflyttas från öarna eftersom de antingen blivit åldersuppskrivna eller hunnit fylla 18 år. Ska de få stanna i de familjehem och på de HVB-boenden där de bott sedan de kom till Öckerö?

– Kommunen har förstått att vi, civilbefolkningen, brinner för det här och det verkar som om de vill hjälpa till. De har sagt att de kan fortsätta bekosta skolgången för pojkarna, något de egentligen inte är skyldiga att göra. Däremot måste vi privatpersoner ordna boendet, kommunen säger sig inte ha bostäder eller möjlighet att lösa något. Å ena sidan är det bra nyheter, å andra sidan måste vi på kort tid se till så att alla pojkar har ett boende den 18 juni. Annars tar Migrationsverket över.

Från vår plats på lekplatsen kan vi se Jafar på läktaren.

– Han kändes lugn när han kom hem från förhöret med Migrationsverket, säger Linus. Som om han inte riktigt förstod allvaret. Men jag märker på honom att han tänker mycket, han funderar mer och mer på hur allt ska gå.

Linus suckar:

– Hans advokat sa en grej angående den medicinska åldersbedömning som man vill att han ska göra. »Om man inte tackar ja är det som om man inte samarbetar.« Jag förstår inte varför det måste vara så komplicerat. Han vill stanna här, vi vill att han ska stanna här, nästan alla på ön vill att han ska stanna här. Han har efter ett och ett halvt år fått betyg i tolv ämnen. Det är en riktigt go kille.

Han skakar på huvudet.

– Vår granne arbetar som polis. Han har varit god man för ensamkommande och suttit med i förhör med Migrationsverket. Han säger att förhören där är väldigt mycket tuffare än många förhör med grovt kriminella. Det är barn som pressas om traumatiska upplevelser, barn som misstänkliggörs av handläggare. Att de kan komma fram till att »du är inte 17 år, du är 18« är otroligt när man tänker på det. Overkligt.

Strax före klockan fyra på eftermiddagen blåser domaren för full tid. Öckerö vinner med 2–1.

 

Dagarna och veckorna passerar. Linus och Ida försöker ordna praktikplatser som diskare på en restaurang för Aligool och Jafar. Själva åker pojkarna med sin niondeklass på skolresa till Stockholm. Mellan besöken i Riksdagshuset och på Vasamuseet läser de nyheten om att mer än 150 personer har dödats i ett terrordåd i Kabul, Afghanistans huvudstad. Tyskland pausar alla utvisningar till Afghanistan då situationen anses vara för farlig, och det svenska utrikesdepartementet avråder bestämt svenskar från att åka till Afghanistan. Samtidigt får Jafar ett datum för när han ska röntga tänder och knäled, medan Aligool förbereder sig så gott han kan för sin intervju med Migrationsverket.

Pojkarna sover allt sämre och slutar snart att läsa om vad som händer i Afghanistan. De orkar inte. Istället kollar de på Champions League-finalen, spelar Fifa och testar olika badplatser längs med de karga klipporna som vetter ut mot Kattegatt.

En ljummen kväll står jag med Aligool på en brygga. Han ser hur Jafar dyker ner i havet och hur de många medlemmarna i familjen Torgeby puttar i varandra och gör synkroniserade hopp. Han berättar att varken han eller hans rumskompis kunde simma när de kom till Sverige. Där han bodde fanns inte mycket vatten. Nu kan han simma »minst 200 meter«.

Rumskompisar. När Aligool och Jafar hänger i sin lägenhet spelar de oftast Fifa på sin Playstation. ­Favoritprogrammet är Sveriges modigaste på TV3.
Avslutning. Aligool lånar afghansk festklädsel av en vän när det är dags att kliva på båtturen som skolan döpt till »En kväll att minnas«.
Serieledare. Öckerös juniorlag leder tabellen överlägset efter nio omgångar. ­Aligool leder skytteligan. Tre lag har utgått på grund av spelarbrist under säsongen.
Söndagsmiddag. Aligool och Jafar ordnar egen frukost i sin lägenhet, middagar och många luncher intas alltid på ovanvåningen med familjen Torgeby.

Han tar upp sin mobiltelefon och skrollar igenom sina bilder. Han visar en familjebild. De sitter i en soffa: Aligool, hans storebror, hans mamma och pappa. De tittar in i kameran. Han säger att de levde »ett bra liv« i Ghazniprovinsen. Familjen hade ett litet jordbruk och var självförsörjande. Han visar en bild på åkern där han brukade spela fotboll. Höga, orangefärgade ökenberg syns i bakgrunden. Nätter då det var för varmt i det lilla familjehuset sov han under ett av träden.

Det har snart gått två år sedan hans föräldrar sade åt honom att han var tvungen att fly. Ett helt vanligt barndomsbus, som vilken 15-åring som helst mest får en tillsägelse för, fick förödande konsekvenser. Han hotades till livet av radikala islamister och till sist skickade Aligools familj iväg honom till Europa – via Iran och Turkiet. Han nådde till slut Grekland med båt. Någonstans i havet tappade han den Chelseatröja som han köpt i Iran. Det stod »Lampard« på ryggen. När han berättar om tröjan för Linus och Ida säger han att han nog hade hoppat i vattnet om det varit en Real Madrid-tröja.

Han säger att hans dröm är att bli fotbollsproffs. Blir han inte det vill han jobba med att bygga hus. Aligool är medveten om att han inte har lika lätt för skolan som Jafar, och han är införstådd med att han under sommaren kommer att behöva plugga ikapp en del.

Han säger att han har kluvna känslor. Han saknar hembyn, familjen, vädret och maten. Han tänker på det varje dag.

Å andra sidan inser han att han har haft tur som kommit till familjen Torgeby, Öckerö och Sverige. Han är fotbollslagets stjärna och kommer snart att få chansen i seniorlaget. Men det är jobbigt med språket. Han vill ha fler svenska kompisar. Och framför allt: han vill träffa en tjej. Det finns en som han tycker är sötare än alla andra på skolan, och han har märkt att hon har tittat på honom. Men han är för blyg. Han vet inte hur man gör och vad han ska säga. Han hoppas att hon ska med på den båttur som alla niondeklassare ska göra på kvällen efter skolavslutningen. Aligool lyfter upp ettåriga Bijoux i famnen.

– De kallar kvällen för »En kväll att minnas«, säger han.

Han ler.

– Vi får hoppas.

 

Linus och Ida har funderat på det många gånger under våren: det som var på väg att hända på Öckerö sker på så många ställen runt omkring i Sverige 2017. Nu, med bara några dagar kvar till det kritiska datumet, ser det ut som om samtliga killar har fått boende. Någon tar in en tredje pojke i sitt hem, en annan – som tränaren Andreas Simonsson – bygger om sitt garage till en lägenhet så att ytterligare en pojke räddas från en osäker framtid. Det innebär också att Öckerö IF:s juniorlag kan fortsätta i seriespelet efter sommaruppehållet.

I andra kommuner går det inte lika bra. Fotbollsföreningar faller samman när ytterbacken, mittfältaren och anfallaren skickas iväg till en ny ort på ett vuxet flyktingboende. Pojkar förlorar vänner och trygghet och omklädningsrum blir allt glesare. Kvar står svenskar som hör politikers ord om att Sverige inte klarar av att ta hand om alla flyktingar. Många känner inte igen sig i diskussionerna. I varje fall inte på Öckerö. Här har fotbollsföreningen, kyrkan och civilbefolkningen skällt på beslutsfattarna, visat prov på problemlösning och agerat, samtidigt som huvudpersonerna – ett gäng pojkar med obestämd ålder och svävande framtid – blivit deras lagkamrater, klasskompisar och familjemedlemmar. För tillfället ser det ut som om de ska fortsätta få vara det, och det är en vinst som är mer betydelsefull än någon annan i Öckerö IF:s 82-åriga historia.

»Jag minns hur Aligool och Jafar var när de kom hösten 2015. Fysiskt var de svaga, psykiskt var de nedbrutna. Aligool var väldigt låg och sluten.«

Linus och Ida har också funderat mycket på hur processen fungerar. En stor majoritet av de ensamkommande som utreds av Migrationsverket just nu har bott i Sverige i 18 månader. Många hinner fylla 18 år innan de ens kallas till intervju och får sitt asylärende prövat. Då hamnar de i en helt annan situation. Sveriges ansvar minskar. Det känns inte bra, tycker de.

 

Dagen innan skolavslutningen skjutsar Berndt Olofsson in Aligool till Göteborg. Han har haft »tur«, han får träffa Migrationsverket i god tid före sin 18-årsdag. Intervjun startar 09.00. Under tre och en halv timme får han redogöra för varför han kom till Sverige. Handläggaren erbjuder honom en medicinsk åldersbedömning. De säger också att de vill ta in honom för ytterligare en intervju. Berndt vet av erfarenhet att det inte går att utläsa något alls av förhören. Han vill inte spekulera om Aligools eller Jafars chanser att få uppehållstillstånd i Sverige. Det är en känsla som gör honom både frustrerad och sorgsen.

– Det är så godtyckligt, säger han. Somliga handläggare är förstående och mjuka, andra är barska och nitiska. Det är som ett lotteri.

Som hjälptränare i Skärgårdens FC märker han hur stämningen har förändrats under säsongen. Ju närmare sommaren man kommit, desto mer koncentrationssvårigheter under träningspassen. Killarna berättar för varandra om förhören hos Migrationsverket, hur pressade de blir om detaljer i händelser som de kämpat för att förtränga i flera år.

– Jag minns hur Aligool och Jafar var när de kom hösten 2015. Fysiskt var de svaga, psykiskt var de nedbrutna. Aligool var väldigt låg och sluten. Nu har han börjat öppna upp sig och fått självförtroende igen.

Berndt betonar att fotbollen har varit avgörande i det fallet. Aligool har genom sporten fått ett sammanhang där han uppskattas och där han känner att han duger.

– Jag undrar om politikerna i vårt land förstått hur viktig fotbollen har varit för alla dessa pojkar som kommit från Afghanistan och Syrien. Personer har ideellt lagt ner själ och hjärta för att lyfta barn som lämnat sina familjer.

 

En doft av söta parfymer, blött hår och svett sveper genom Öckerös kyrka. Ett öronbedövande sorl studsar mellan de vitmålade väggarna. Utanför de enorma fönstren på den 111 år gamla kyrkan fortsätter det att dugga.

När kyrkklockorna slår är inte en plats ledig. I bänkrad efter bänkrad sitter sjunde-, åttonde- och niondeklassarna från Brattebergsskolan och fnissar, snapchattar och rättar till sina flätade eller vattenkammade frisyrer. Aligool och Jafar har också gjort sig extra fina – kvällen innan färgade de sitt svarta hår brunt. Stolta föräldrar är uppradade längs med väggarna. Linus och Ida har fått ståplatser längst bak i kyrkan.

Aligool och Jafar tittar sig nyfiket omkring från sina platser i den sjunde bänkraden. För några dagar sedan fick de reda på att Linus och Idas jakt på praktikplats åt dem gett resultat – i sommar ska de under några veckor arbeta som diskare på Tullhuset, en av skärgårdens finaste fiskrestauranger. Aligool och Jafar vinkar till några lagkamrater som tränger sig in i raderna längre fram. De ser hur kören vid altaret gör sig redo och de känner igen den första låten: Håkan Hellströms Din tid kommer. Jafar har lärt sig att gilla Håkan, han säger att han blir glad av hans låtar. Aligool är mer skeptisk. Men när jag nu tittar på honom verkar även han uppskatta öppningsnumret. Han sitter helt stilla med blicken på kören.

»… Stig till toppen av världen, där änglar leker. Res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel. Din tid kommer, din tid kommer …«

Kanske är det inget de tänker på, men Aligool, Jafar och alla de andra med mörka kalufser som sticker upp här och var i de annars så blonda bänkraderna i Öckerö kyrka, vet att deras tid kommer. Snart kommer även de att ha fått besked från Migrationsverket. En kompis och lagkamrat till dem fick sitt för någon vecka sedan: ett andra avslag från Migrationsverket. Innan sommaren är över sitter han sannolikt på ett flyg till Kabul, tvångsdeporterad. Hans tid i Sverige är snart över.

När tonerna från pianot klingar ut och kören tystnat kliver prästen fram. Hon talar om sommaren som väntar, att det är en tid för sol, bad och lek. Hon råder barnen att försöka koppla av.