Gothia Cup, 1990. Foto Peter Widing.

Den försvunne förloraren

Sommaren 1990 fångade en kamera tre känslofyllda pojkar på en grusplan i Göteborg. För Offsides chefredaktör blev ögonblicket mer än en bild.

Vecka 29 år 1990 inleddes med en jordbävning i Filippinerna som tog 1 621 människors liv och avslutades med att Roger Waters framförde Pink Floyd-albumet The Wall inför nästan 500 000 åhörare i Berlin. Däremellan blev Tomas Brolin klar för Parma, Olle Nordin avskedad från förbunds­kaptensjobbet och Björn Borgs villa i Nacka ­taxerad till tio miljoner av Kronofogden. Affärsmannen Donald Trump var bara några minuter från en personlig konkurs.

Dagarna mellan den 15 och 21 juli 1990 bjöd också på soligt väder runt om i Sverige, vilket gladde många av de svenskar som var mitt uppe i semestrar och skollov. En som däremot ­jobbade var fotografen Peter Widing. En dag begav sig 22-åringen till Heden i centrala Göteborg för att bevaka Gothia Cup för sin arbetsgivare ­Expressen. Vid en av grusplanerna stannade han till och lyfte sin kamera. Eventuellt kände han att han fångade något speciellt, men det var först när han framkallade filmrullen som han kunde se resultatet.

Annons

Gothia Cup, 1990. Foto: Peter Widing.

Första gången jag själv såg vad Peter fångat var 16 år senare, sommaren 2006. Jag praktiserade på Offside och på redaktionens väggar hängde nio uppförstorade och inramade foton. Samtliga var tagna av Peter Widing, Offsides bildchef. Ett var från ett fullsatt Maracanãstadion, ett annat på Peter Schmeichel när han hämtar ut en boll från nätmaskorna under EM 1992. Men det som jag fastnade för var fotografiet som Peter tog den där julidagen 1990. Två blonda, nästan tvillinglika killar som firar ett mål eller en vinst. Tröjorna är prydligt instoppade i shortsen. Framför dem: en knubbig och ledsen motståndare som får sina drömmar krossade. Fotografiet hade inte varit lika drabbande om det tagits en sekund tidigare eller en sekund senare. Det är ett ögonblick som kräver de blonda killarnas synkroniserade segerrörelser, vilket i sin tur inte betytt ett dugg om det inte var för den kontrasterande killen i tårar och åtsittande matchtröja. Ta bort en av killarna och det hade bara varit en bra bild. Nu blev det ett verk som jag har älskat i elva år.

När jag efter en tid på Offside fick ett eget rum lyfte jag med mig fotografiet och spikade upp det på väggen ovanför mitt skrivbord. Otaliga gånger har jag nyfiket tittat på de tre killarna och undrat: »Hur blev deras liv?« Ibland sade jag till Peter att vi någon dag skulle söka upp dem. Men han ryckte mest på axlarna och sade något i stil med: »Äh, det kommer aldrig att gå.« Det var ett karaktäristiskt svar av Peter. Han var aldrig en man av stora ord och på Widingska betydde det snarare: »Jag hjälper gärna till om vi verkligen bestämmer oss för att vi ska göra det här.« Det gjorde vi aldrig.

Den 29 maj i fjol tog Peter livet av sig. Hans död var ofattbar och berörde mig mer än något annat jag varit med om. Han var inte bara min kollega i tio år, han blev också en speciell vän.

Det sägs att tiden läker alla sår, och kanske har sorgen avtagit en del. Men jag vill aldrig glömma honom – och där fyller bilden en viktig roll. Den hänger fortfarande ovanför mitt skrivbord och varje gång jag tittar på de tre pojkarna tänker jag på Peter. I vintras beslutade jag mig för att göra mitt bästa för att hitta huvudpersonerna.

 

Några ledtrådar finns i bilden: killarna ser ut att vara mellan 11 och 13 år, vilket innebär att de i dag borde vara mellan 38 och 40 år. Och eftersom bilden tas i ett ögonblick då pojken till höger lyfter på armarna i en firande gest blottas klubbnamnet över bröstet: »IK Bele.« En snabb googling säger att Bele är en idrottsförening från Järfälla, strax utanför Stockholm. 2001 slogs den samman med Barkaby SK och den nya föreningen kom att heta Bele Barkaby IF. Jag mejlar klubbdirektören Håkan Stegrud och bifogar bilden. I väntan på svar kontaktar jag BK Häcken, arrangör av Gothia Cup sedan starten år 1975. Det visar sig att de inte har någon dokumentation från 1990 års turnering. »Tyvärr ingenting.«

Jag beger mig till Samhällsvetenskapliga biblioteket i Göteborg, tidigare känt som Kurs- och tidningsbiblioteket. Jag tar hissen upp till fjärde våningen och kliver in bland hyllorna. Här trängs samtliga svenska dags- och kvällstidningar, arkiverade i mikrofilmsformat från så långt tillbaka som andra världskriget. Jag drar fram Expressens upplagor från 15–21 juli 1990. Bilden borde rimligtvis ha publicerats i Expressen. Jag skruvar mig fram och tillbaka på mikrofilmerna och läser att Lasse Brandeby börjar tröttna på sitt alter ego Kurt Olsson och att Diego Maradona vägrar återvända till Napoli för försäsongsträning eftersom han vill se finalspelet i basket-VM i Buenos Aires. Men ingen bild från Hedens grus. Göteborgs-­Posten skriver desto mer om Gothia Cup. En artikel handlar om Lena, 14 år från Lerum, som förälskat sig i Roger, 17 år och från Schweiz, under Gothia Cups disko. Men inte en rad om IK Beles prestationer. I Aftonbladets arkiv kammar jag också noll.

»Jag insåg att jag har en lagbild kvar på väggen från den ­sommaren i mitt gamla pojkrum. Den måste ha hängt där i 27 år.«

Besviken lämnar jag biblioteket. Även om nuvarande ledare i Bele Barkaby kan hjälpa mig anar jag att de kommer att ha svårt att minnas en match från en turnering som spelades för 27 år sedan. Beles motståndare kan vara från vilket land som helst. Och även om någon av svenskarna skulle minnas att de mötte ett, låt säga, österrikiskt lag lär de troligen inte ha koll på lagnamnet. Det enda jag vet är att totalt 937 lag från 42 olika länder deltog i Gothia Cup 1990. En av spelarna i det italienska laget Voluntas hette Andrea Pirlo. Den sommaren var han elva år gammal. Kanske var han lika ­gammal som killarna på Peters bild.

Allt står helt still i en vecka och frågorna blir bara fler och fler. Jag kan inte utesluta att någon av de tre killarna har dött. Inte heller att någon ­sitter dömd för mord eller att någon är en före detta allsvensk spelare med 200 matcher under bältet. Kanske har jag till och med intervjuat någon av dem?

Så får jag ett SMS från Håkan i Bele Barkaby: »Har namnen nu! Mejlar dig i morgon, killarna älskar fotot!« Jag frågar ivrigt om han hörde något mer när han var i kontakt med killarna. »En av killarna tror de mötte ett lag från Malta …«

Nu jävlar!

 

Jag har pratat med Markus Gellner i telefon i ett par minuter när han säger:

– Näää, jag tror vi mötte ett lag från Tyskland. Jag har för mig att vi vann stort mot dem, och att det kanske är därför killen gråter.

Annons

Markus är den blonda killen till höger på Peters bild. Han berättar att han är född 1978, vilket innebär att det var en P12-match som spelades på Heden i juli 1990. Hans lagkamrat på bilden heter Mattias Dixner och växte upp i samma villa­kvarter i Skälby i Järfälla kommun. Markus berättar att de var bästa kompisar från första klass till högstadiet, att de lekte nästan varje dag. Spelade de inte fotboll så cyklade de runt på sina mountain­bikar eller lekte i skogen. Men de har inte pratat på »säkert 15 år«.

– Jag minns också att vi mötte ett lag från Tyskland, säger Mattias Dixner när jag ringer honom. Men också ett lag från Malta.

Mattias berättar att de var med hela laget på Liseberg sommaren 1990 och att det »gick ganska bra« i Gothia Cup. Bele nådde slutspelet. I övrigt sviker minnet.

Båda tipsar mig om att ringa deras gamla tränare Göran Hägglund. Han kanske kommer ihåg vilka lag de mötte, kanske har han rent av sparat något från turneringen?

– Nej, jag har inte sparat något, säger Göran när jag får tag på honom. Vänta lite … Vad säger du?

Jag hör den tidigare Beletränaren ropa något på andra sidan telefonlinjen. Någon avbryter ivrigt Göran. De samtalar i en halv minut, jag hör »Tyskland« och något om Malta. Så är Göran tillbaka i luren.

– Ja, hallå, är du kvar? Min son Michael var också med i laget i Gothia Cup och han säger att vi mötte lag från både Tyskland och Malta.

– Var det allt? frågar jag.

Det var det inte. Göran berättar att IK Beles P12-lag bodde på en skola i Guldheden vecka 29 1990. Ledarna var på en »trevlig fiskrestaurang« en av kvällarna. ­Markus ­Gellner var lagets stjärna. »Snabb som tusan« och en bra målskytt. »Gick till AIK något år senare.«

– AIK?

– Ja, de lockade väl honom med några skor eller något. Men han var bra också, Markus. Han kunde verkligen ha blivit något.

– Inget annat?

– Nej, det här var ju för 27 år sedan. Herregud. Och Hasse är död.

– Vem är Hasse?

– Hasse Fredlund. Det var han och jag som tränade laget.

Vi avslutar samtalet. Jag bestämmer mig för att åka och träffa Markus och Mattias.

 

Längst in i hörnet på en restaurang på Kungsholmen sitter säljaren Mattias Dixner. Han har lämnat villan på Ekerö, tre mil väster om Stockholm, för att träffa mig över en lunch. Den motorintresserade tvåbarnspappan fick aldrig någon fotbollskarriär att skryta om. Vi beställer varsin sejfilé och Mattias berättar:

– Jag spelade mest fotboll för att alla kompisar gjorde det. Vi hade kul tillsammans, så enkelt var det. Och jag ville inte vara utanför den gemenskapen. Markus älskade ju fotboll, han levde för det, och eftersom vi var så bra kompisar så spelade jag också. Vi bodde kanske 500 meter från varandra och mitt emellan våra familjers hus låg fotbollsplanen. Så det blev att vi hängde där.

Han ler.

– Jag har aldrig tänkt på det tidigare, men jag lade i princip av med fotbollen när Markus och jag slutade umgås. Det var kanske i sjuan på högstadiet.

Han berättar att Markus var stjärnan i laget.

– Han spelade väl lite överallt i anfallet och på mittfältet, som de bästa spelarna alltid gör i de yngre åldrarna. Han gjorde våra mål. Jag var ytterbacken. Jag tror egentligen att jag tyckte pingis var roligare, men det var inte samma lagkänsla där.

Mattias Dixner. Ett par år efter Gothia Cup lade Mattias av med fotbollen. När han var utbytesstudent i Denver i USA några år senare tog han upp det igen. »Plötsligt var jag en av de bästa i laget. Och anfallare!«

Markus och Mattias blev inte ovänner, snarare gled de ifrån varandra när båda träffade nya kompisar under högstadiet. När de började på gymnasiet hade det gått ett par år sedan de senast umgicks.

– Åren gick och efter gymnasiet tågluffade jag i Europa. 1999, när jag var 21, började jag plugga till flygingenjör på högskolan i Västerås. En dag stötte jag på Markus! Han var också student i Västerås.

Det hände att de gamla lagkompisarna befann sig på samma fester under studentåren, ibland samåkte de hem till föräldrarna i Skälby på helgerna. Men de umgicks aldrig på riktigt.

I dag har Mattias två barn och fru. Fotbollsintresset är minimalt, han blir förvånad när jag berättar att U21-landslaget vann EM-guld sommaren 2015. Någon säsong i korplaget Lökringen Oilers har det blivit, men han lägger hellre sin lediga tid på att kolla på Formel 1.

– Mina föräldrar bor kvar i samma hus som jag växte upp i och de umgås en del med Göran, vår gamla tränare. När du skickade bilden till mig från Gothia Cup insåg jag att jag har en lagbild kvar på väggen från den sommaren i mitt gamla pojkrum. Den måste ha hängt där i … 27 år. Jäklar!

Jag frågar vad han tänker på när han ser på Peters fotografi från sommaren 1990.

– Att det var en rolig tid. Hela uppväxten i Skälby var … trygg. Alla kände alla och fotbollen förenade både oss barn och våra föräldrar.

Annons

– Minns du något speciellt, något som kan hjälpa mig att hitta den tredje killen?

Han funderar i några sekunder. Lägger in en snus under läppen.

– Jag tror verkligen det var ett lag från Malta. Men jag vet inte varför.

 

Markus Gellner minns sommaren 1990 ganska väl. Det var fotbolls-VM i Italien och han missade knappt en match. Lothar Matthäus var hans stora idol. Markus hade ett komplett Paninialbum. Fotbollen var hans liv. Och så var det Gothia Cup.

– Vi gick till B-slutspelet, säger han. Kanske vann vi någon match innan vi åkte ut. Jag gissar att bilden är från en match i vårt gruppspel. Vi spelade nämligen gruppspelet på Heden och där var det grus. Slutspelet var på gräsplaner.

Vi sitter på ett fik vid Stureplan. Markus är lugn och eftertänksam, och sedan tio år bosatt med sina två barn och sin fru i Gävle. I dag är han i Stockholm i sitt yrke som IT-konsult, något han arbetat med sedan examen från högskolan i Västerås 2002.

– Jag minns att vi besegrade ett tyskt lag med 13–0. För vi gick runt och sjöng »dreizehn – null!«. Vi var väl inte det bästa laget, så att vinna mot ett tyskt lag var stort.

Jag berättar att Mattias framställde det som om han var lagets stjärna.

– Nja, jag tillhörde kanske de bättre. Jag älskade verkligen fotboll, det var det jag tänkte på i princip hela tiden. Och eftersom det gick allt bättre när jag kom upp i tonåren var det som om jag hängav mig ännu mer. Jag tränade mycket på egen hand, kanske började det runt Gothia Cup-tiden.

Markus Gellner. »Kvickheten var mitt signum och strax före skadan hade jag inga som helst tankar på att göra något annat i livet än att spela fotboll.«

Strax efter sommaren 1990 fick Markus börja spela med pojkarna som var ett år äldre, och under en turnering i Kungsängen 1991 eller 1992 kom en AIK-ledare fram till Markus och frågade om han ville ta »nästa steg«.

– Jag minns att det var stort. AIK liksom … Göran blev lite grinig. Jag lekte jättemycket med hans son Michael och jag tror att Göran såg det som ett svek mot kompisgänget och laget. Men jag gick till AIK som 14-åring.

Tidigt insåg han att AIK var något helt annat än Bele. I AIK samlades några av de mest talangfulla pojkarna i Stockholm, konkurrensen var en helt annan än den han var van vid. Han märkte av en rivalitet som han inte varit i närheten av tidigare. Han började pendla till träningarna varje dag och fick mindre tid för att leka med kompisar. Ändå kände han att det var rätt.

– Jag blev sporrad på ett sätt som jag inte varit tidigare, jag tvingades utmana mig själv och jag fick en press på mig som jag tror att jag gillade. Det var inte så mysigt längre, snarare var det mer på riktigt. Jag började gå på AIK-matcher på Råsunda och sådde nog ett frö om att jag en dag skulle kunna bli fotbollsproffs.

Markus fick börja i AIK:s andralag, men efter några månader flyttades han upp i förstalaget. Han var central mittfältare och en av lagkamraterna hette Alexander Östlund. Markus och hans AIK nådde finalen i Sankt Erikscupen, en match som spelades på Råsunda. Han minns matchen som den bästa i sitt liv. Allt fungerade och han märkte hur allt fler personer i AIK började prata om honom.

En vecka senare var det skolrast i Skälby. Som alltid tog han sig till fotbollsplanen för att lira lite fotboll. När han skulle skjuta iväg en boll vred han till benet och det smällde till i baksidan av låret. När smärtan inte försvunnit efter några dagar skickade AIK honom till en sjukgymnast. Veckorna gick, men smärtan försvann inte. När AIK drog i gång försäsongsträningen efter jul gjorde han ett försök, men det gick inte. Efter en röntgen visade det sig att en bit från bäckenbenet hade slitits bort. Han fick förklarat för sig att det var omöjligt att operera, istället handlade det om att »vänta ut« skadan. Månaderna gick. Det blev ett halvår, nästan ett år. Ingen fotboll.

»Jag kom till en punkt där jag började ifrågasätta mig själv. Vad sysslade jag med? I flera år hade jag varit besatt av träning.«

– Rehabiliteringen tog tre år, säger Markus. Långsamt tappade jag kontakten med fotbollen utan att jag egentligen märkte av det. Kanske var det tur att det här skedde i en ålder där så mycket annat i livet händer. Nya kompisar, tjejer, fester … För fotbollen var som sagt mitt liv, och jag kände precis före skadan att jag hade »det«. Jag var alltid ganska liten i förhållande till mina lagkamrater, så jag var inte den som enbart levde på min fysik, som många kan göra i de yngre åldrarna. Jag var faktiskt ganska bra.

Han stannar till i tanken innan han säger:

– Det borde så klart ha varit mer dramatiskt. Jag har frågat mina föräldrar om jag var väldigt ­deppig, men de har inget minne av det.

Jag frågar varför han inte återupptog fotbollen efter den långa rehabiliteringsperioden. Han var trots allt bara 19 år då.

– Jag kände nog att det skulle bli för svårt att komma tillbaka, jag hade tappat några viktiga år. Jag spelade lite i Barkabys A-lag i 20-årsåldern och sedan en del under tiden som student i Västerås. Men det var långt ifrån en satsning.

Istället intresserade Markus sig allt mer för styrke­träning. Kanske väcktes intresset under åren då han försökte träna sig tillbaka efter ­skadan, han vet inte. Han tränade mer och mer och ställde upp i »athletic fitness« – ett slags trekamp som handlar om styrka och uthållighet. 2005 kom han tvåa i SM.

– Jag kom till en punkt där jag började ifrågasätta mig själv. Vad sysslade jag med? I flera år hade jag varit besatt av träning. En sommardag hade jag avslutat ett träningspass och promenerade hem till min lägenhet på Södermalm. Folk grillade och drack öl i parkerna. Där gick jag i tjocka kläder i syfte att svettas ut så mycket vätska som möjligt … Det blev en tankeställare. Dessutom hade jag träffat min blivande fru Matilda något år innan och insåg nog att det fanns annat i livet än träning. Så jag slutade tvärt. Jag gillar fortfarande att träna, men det är på en sund nivå i dag. Jag tar gärna några öl, om man säger så.

Markus frågar mig om bilden, hur det går med jakten på den tredje killen. Jag berättar att jag kört fast. Han frågar mig hur Mattias har det i dag och jag berättar om hans familj och hans hus på Ekerö.

– Mattias var min första riktiga kompis, säger Markus. Jag ser framför mig hur vi spelade fotboll, men också att vi kollade på VHS-filmer, byggde en lådbil och cyklade runt bland husen i våra kvarter. Det känns som om solen alltid sken. Det var verkligen fina år. Och även om jag knappt minns något från Gothia Cup 1990, vet jag någonstans att det var en riktigt stor grej för oss i Bele. Det var vår första stora turnering och det kändes lite som om vi var fotbollsspelare på riktigt.

Vi tar farväl. Markus önskar mig lycka till i mitt fortsatta sökande.

 

Det går inte bättre för det. Ingenstans finns det information om bilden, om IK Beles motståndare. Veckorna går och jag tänker att jag kanske har nått vägs ände. Nej fan, så får det inte vara. Peter Widing var den envisaste ­människa jag någonsin träffat, han hade inte gett upp. Jag formulerar ett desperat mejl till BK Häcken, bifogar bilden och inkluderar så många personer jag kan hitta kontaktuppgifter till på klubbens hemsida. Jag nämner att Markus och Mattias tror att det kan röra sig om ett lag från Malta eller Tyskland. »Finns det någon med koppling till Gothia Cup som har extremt bra minne?« skriver jag.

Några timmar senare får jag svar från Dennis Andersson, klubbdirektör i Häcken och general­sekreterare för Gothia Cup: »Under den perioden hade vi en hel del lag från Malta. Nästan alltid i de yngre klasserna. Klubbarna hade olika namn men alltid samma överledare, Edgar Tonna. Om killen är från Malta finns det stor chans att Edgar kan lokalisera vem det är.«

Dennis skickar med en mejladress till maltesen Edgar Tonna och jag skriver omedelbart ett nytt mejl. Dagarna går, inget svar. Jag söker på Edgars namn på nätet och det verkar som om han är i livet och att han fortfarande tränar olika pojklag på Malta. Men inga telefonnummer, ingen Facebook. Så, en vecka efter mitt mejl, får jag svar: »Jag har läst ditt mejl och spelaren på bilden heter Kevin Fenech. Han spelade för Naxxar Lions i P12-­klassen och kallades i en svensk tidning för ›Maltas Gascoigne‹ på grund av sina dribblingsfärdigheter. Jag hör av mig snart igen!«

Jag känner hur pulsen stiger och börjar omedelbart söka på Kevin Fenechs namn. På Facebook finns det drygt en handfull maltesiska användare som heter så – Fenech tycks vara ett vanligt efternamn på ön. En Fenech spelar till exempel i Maltas landslag. En annan Kevin Fenech, som uppger att hans födelseort är Naxxar, är VD på ett internationellt företag. Kan det vara han?

»Klubbarna hade alltid samma ledare, Edgar Tonna. Om killen är från Malta finns det stor chans att Edgar vet vem det är.«

Medan jag otåligt väntar på att Edgar Tonna ska höra av sig igen försöker jag gå igenom vad jag vet, utan att bli mycket klokare. Har bilden ändå publicerats? Edgar nämnde det där om Gascoigne … Vad har jag missat? Jag skickar Offsides praktikant Victor Bomgren till samma bibliotek i Göteborg som jag besökte några veckor tidigare. Han skickar rapporter via SMS från våning fyra på biblioteket: »Aftonbladet hade två genomgångar av resultat, men inte för matchen mellan Bele och Lions. Där­emot verkar det som om Lions åkte ut i sextondelsfinalen mot Ytterby med 9–2.« Nytt SMS: »Har du sett denna förresten? Måste vara samma kille, va?« Han bifogar ett fotografi som publicerades i tidningen Idag den 17 juli 1990, Expressens Göteborgsversion under några år i början av 90-talet. Bildkvaliteten är inte utmärkt, men nog tusan är det samma kille som på Peters bild! Däremot är både bilden och matchen en annan: Kevins shorts är vita här, inte svarta som på Peters foto. Det är inte heller Peter som tagit bilden. Fotografen heter Tommy Holl. Jag läser bildtexten: »Den här unge mannen fick oss att undra om den engelske landslagsstjärnan Gascoigne har en mycket liten lillebror som förirrat sig till Sverige. Agerandet var ungefär som ›Gazzas‹ under VM, det var bara det att lillebror blev avblåst mera sällan.«

Jag ringer Tommy Holl, som svarar direkt:

– Jag har jobbat på alla Gothia Cup utom två. Jag var där 1990, det minns jag eftersom jag var i Italien på VM samma sommar. Och Peter jobbade också, men han tog mest bilder för Expressen. Jag minns tyvärr inte just den bilden som du pratar om.

Sent en kväll ringer det i min mobil. Det är Edgar Tonna. Han ger mig numret till Kevin Fenech.

Dagen efter slår jag numret. Det går fram tre signaler.

– Hello.

– Hi, is this Kevin Fenech?

– Yes. 

Två dagar senare sitter jag i ett flyg till Malta.

 

Det är blå himmel i Valletta och 21 grader i luften när jag står och väntar på Kevin. Jag vet redan en del om honom. Genom hans Facebooksida har jag förstått att han är anställd inom den maltesiska armén sedan många år, att han precis som jag hejar på Liverpool och att han en dag skrev ett inlägg som sade att han bestämt sig för att »aldrig mer använda kalsonger«. Han har flera tatueringar på armarna, verkar leva ett soligt liv tillsammans med sin fru och sina två döttrar och är svag för upplyftande ordspråk av typen: »Never stop trying, never stop believing, never give up. Your day will come.«

I dag är det min dag. Äntligen ska jag få träffa killen vars tårfyllda pojkansikte gäckat mig i så många år. Dagen före mitt avtalade möte med Kevin träffade jag Edgar Tonna, hans gamla tränare i Gothia Cup 1990. Edgar berättade att Kevin var Naxxar Lions bästa spelare och att han gjorde »fyra eller fem mål« i turneringen. Edgar mindes hur stort det var för killarna att komma till Göteborg. För många i laget var det första gången de ens flög eller var utanför Maltas gränser. Eftersom han tidigare år basat över andra maltesiska lag i Gothia Cup hade Edgar också bett om att få spela på Hedens grusplaner 1990 – det var det underlaget som malteser var vana vid, gräsplaner fanns knappt på Malta i början av 90-talet.

– Många svenska lag gillade inte att spela på grus, men vi älskade det, sade Edgar. Och just sommaren 1990 var väldigt varm, vilket passade oss bra. Vi har 40 grader på somrarna och för killarna var 28 grader och sol ingenting. Vi vann nog ett par matcher på grund av grusplanerna och vädret.

Naxxar Lions bodde i ett klassrum på Sam­skolan i centrala Göteborg och i rummet bredvid bodde ett jämnårigt flicklag från Kina.

– Kevin och två andra i laget var de busiga i gänget, sade Edgar. En morgon ertappade jag dem när de låg på golvet i omklädningsrummet. De hade hittat ett litet hål som gjorde att de kunde tjuvtitta på tjejerna när de duschade. Deras ögon var stora som apelsiner när jag kom på dem!

Han berättade också att en annan lagkamrat till Kevin brevväxlade med en av tjejerna från Kina efter Gothia Cup. De tappade aldrig kontakten och drygt tio år efter Gothia Cup flyttade den kinesiska tjejen till Malta. Såvitt Edgar vet är de fortfarande ett par.

Det fanns också betydligt sorgligare historier. Lagets målvakt i Gothia Cup, Simon, fick en månad efter Gothia Cup veta att han drabbats av leukemi. Ytterligare en månad senare hade han dött, 12 år gammal.

– Hela laget var på hans begravning, mindes Edgar. Det var olidligt sorgligt. De flesta i det laget gick i samma klass och kände varandra väldigt väl. Innan han dog sa han att han ville begravas i sin målvaktströja. Så där låg han i kistan med samma tröja som under Gothia Cup. Det var fruktansvärt.

 

Jag kisar ner i gränden och ser någon komma gående.

– Anders?

Vi ger varandra en kram. Kort och glad, nyrakad och väldoftande. Och väldigt långt från den knubbiga kille som jag tittat på så många gånger under åren. Den 39-årige Kevin Fenech är vältränad.

När vi rullar ut från Valletta i Kevins bil ber han mig ta fram Peters bild på min telefon. Han tittar på den samtidigt som han kryssar sig fram på de ojämna vägarna.

– Ojojoj. Jag var inte bara lite knubbig, jag var ju fet. Jag var det i några år. Du vet, jag älskade godis och glass. När Edgar körde löpträning med oss brukade han köra i en bil längs med vägarna där vi joggade. Inte sällan hoppade jag in i baksätet. Jag gillade inte att röra på mig i onödan. I dag joggar jag till och från jobbet varje dag. I dag älskar jag att träna.

Två år efter Gothia Cup slutade Kevin spela fotboll. Han festade, träffade hellre tjejer och började jobba extra på ett hotell för att få några extraslantar till sina nya vanor.  Inte förrän tre år senare, när han var 17 och hade gått ut skolan, började han igen. Han insåg hur mycket han älskade fotbollen: sammanhållningen och kompisarna. När han fick anställning i armén som administratör började han spela för armélaget. Sedan för Naxxar Lions A-lag, som under åren spelade sig upp genom seriesystemet.

– Vi var nog tre eller fyra från Gothia 1990 som spelade i A-laget när vi gick upp i högstaligan, säger han när vi nått en fiskrestaurang 20 minuter utanför Valletta. Han beställer en öl och tänder en cigg.

– Du vet att de skrev om mig i svenska tidningar, va? Jag har sparat den där sidan om mig och Gascoigne. Det var lustigt, för »Gazza« var verkligen min idol. Jag var rund precis som han och jag sa till min mamma att klippa mig som han. Det ser man nästan på din bild, eller hur?

Han skrattar och tittar ut över havet.

– Jag älskade Göteborg. Det var så rent och fint överallt. Vi var på Liseberg, hette det så? Vi var där två gånger! Jag vann en stor nalle som jag gav till min lillebror när jag kom hem. Jag tänker ofta på Göteborg. Och på Simon, vår målvakt. I dag är Simons bror Maltas kändaste DJ!

Kevin Fenech. »Mina två döttrar är helt ointresserade av fotboll och kanske är det tur. Jag hade aldrig kunnat bli tränare för dem, jag hade bara börjat gråta om de förlorade.«

Kevin berättar att det var stora diskussioner när resan till Gothia Cup kom på tal. Några föräldrar hade inte råd med sina söners flygbiljetter, men efter att Edgar hittat en rutt från Malta via Rom och Köpenhamn till Göteborg, verkade det funka för alla. Än i dag, säger Kevin, kan hans mamma påpeka hur mycket det kostade.

– 600 euro! Det var otroligt mycket pengar för min familj. På vägen hem, eftersom vi köpt så billiga flygbiljetter, stannade vi till i Frankfurt i två dagar. Vi var på någon nöjespark där också och jag minns att jag började gråta när jag inte vann en nalle även där.

Jag berättar att Edgar sade att han mindes Kevins många tårar. Känslorna på Peters bild var inte en unik händelse.

– Ja, jag grät ofta. Mitt humör var uselt, jag grät efter varje förlorad match. Men i det här fallet var det på grund av ett insläppt mål. För vi vann mot Bele med 3–1. Vi vann gruppen och förlorade inte en match förrän vi åkte ut mot det där andra svenska laget … Ytterby, va? Då skulle du sett mig! Jag tror jag grät i två timmar efter den matchen. En svensk gammal man tyckte så synd om mig att han bjöd mig på en stor glass.

Han skrattar.

– Jag har fortfarande svårt att tävla utan att tappa humöret. Jag lade av med seniorfotbollen för fyra år sedan, det var likadant fram till slutet.

Han beställer in en ny runda öl och vi blir sittande på uteserveringen i ett par timmar. Kevin undrar nyfiket vad som hände med de två svens­karna på bilden och han lyssnar intresserat när jag berättar.

– Så jag var den ende som fortsatte med fotbollen i vuxen ålder? Det kunde du aldrig tro, va?

Han undrar också vad som hände med Peter. Jag berättar så gott jag kan. När jag är klar säger han:

– Det var i alla fall en duktig fotograf. Han lyckades verkligen fånga mig.

 

Solen har precis gått ner över Medelhavet. En sista kväll på Malta innan jag flyger tillbaka till Göteborg. Jag sitter på en italiensk restau­rang och tittar ut över havet och tänker på Kevin, Markus och Mattias. Det gick bra för alla tre i livet. De är föräldrar och de verkar alla vara bra pappor. De mår bra. Kevin var en aning trött på sitt arbete inom armén, men rättade sig själv när det kom på tal.

– Mycket av arméns tid läggs på alla de männi­skor som flyr över havet från Nordafrika, sade han. De kommer i en gummibåt i trasiga kläder och utan en enda ägodel. När jag klagar brukar min fru säga: »Det är inte dig det är synd om, Kevin.«

Hur Kevins, Markus och Mattias framtida liv blir vet ingen. Det är Peter ett förkrossande bevis på. Plötsligt kan allt ändras.

Servitören kommer fram till mitt bord. Han räcker mig vinlistan. Jag tänker att Peter hade älskat solen på Malta, han hade gillat restaurangen som Kevin tipsade mig om. Det italienska köket var hans favorit. Jag beställer en flaska Amarone, vinet som Peter helst drack när vi var ute och reste tillsammans. En minut senare tittar jag på det mörka, kraftfulla vinet i mitt glas. Jag höjer det och stannar till alldeles före den första klunken. Tyst säger jag:

– Det gick, Widdy. Vi löste det, kompis.

Gillade du den här texten? Prenumerera på Offside – ett helt år för 399 kr!