En Glenn bland män

Han saknar inte att gå in på ett fullsatt Anfield. Han saknar inte att gå in som landslagskapten till en VM-match. Han längtar inte efter fler pokaler i prisskåpet. Frågan är: Var hittar man en schysst lagkänsla efter 50?

I Glenn Hyséns värld är nästan allting roligt. Men det finns en sak som han hatar: Att gå i butiker. Det blir nästan alltid irriterat när Helena lyckas tvinga med honom. Hon klagar på att han inte engagerar sig tillräckligt mycket mellan mathyllorna eller bland de designade vaserna. Glenn säger att hon borde ha lärt sig det, han har ju försökt smita undan i 20 år. Värst är det med klädbutiker. Kläder tycker han är dötrist. Men Helena vill att hennes man ska vara snygg och en gång varje år ger hon sig inte förrän han hänger med på en rejäl shoppingrunda. Som belöning följer Helena med på en bira efteråt på Dubliners.

Det finns i alla fall en sak som både Glenn och Helena tycker är kul under de där dagarna i folkvimlet inne i Göteborgs centrum. Testet. »Testet« går ut på att Glenn går tio meter framför Helena. På så sätt hinner de som går förbi honom kläcka ur sig en kommentar som Helena kan fånga upp.

Annons

Glenn och Helena kan dra några slutsatser efter alla dessa år. Först och främst att allt färre stannar upp och ber om hans autograf. Och att de som gör det ursäktar sig med att de ska ge autografen till sin mamma eller sin morfar. Dessutom är det fler och fler som refererar till Glenn som »den där kommentatorn« eller »det var ju han som ledde FC Z«. Förr var det vanligare att folk sa: »Älskling, det var han som fick sex getingar av Expressen.«

Och så har Helena naturligtvis fått höra en massa saker som inte stämmer genom åren. Det konstigaste som kommit fram genom Testet, tycker Glenn, var en kille som pratade om »den där dryge Hysén«.

– Mycket skit har man ju gjort genom åren. Men »dryg«, nej, det är nog det sista jag är.

 

Helena Hysén låter helt allvarlig på rösten:

– Okej, när ni kommer upp så säg till Glenn att han sätter i kontakten och trycker på den röda knappen. Annars blir det inget kaffe.

Hon skakar på huvudet.

– Du vet, han i köket… Det är knappt så man vågar lämna honom ensam. Och så finns det lite kex i skafferiet.

Vi står i trappen till tiovåningshuset på Torkelsgatan i de östra delarna av Göteborg. Helena gillar att prata. Eller så vill hon inte gå ut i regnet. För det tar ett tag innan jag och fotograf Claesson ställer oss i hissen. Vi går av på nionde våningen och sätter en tumme på dörrklockan. Hunden börjar skälla direkt.

Från andra sidan dörren hörs Glenn:

– Nej Alice, lugn nu!

Han öppnar dörren. Det vita håret är vattenkammat. Han är klädd i svarta mjukisbyxor och en t-shirt med trycket: »Varför får man inte säga negerboll när man får säga vitlök?« Tröjan fick han av en man på stamhaket Paddingtons, något kvarter bort. Han gillar tröjan, även om den spänner lite över magen. Senast Glenn stod på vågen svor han högt – »106 jävla kilo«. Så mycket har han aldrig tidigare vägt. De armhävningar och situps som han gör på morgnarna framför den öppna spisen i vardagsrummet verkar inte hjälpa längre.

– Jag ska bara göra lite kaffe, säger Glenn och försvinner ut i köket.

Han ställer sig en meter från köksbänken.

– Då ska vi se, säger Glenn och börjar fingra på maskinen.

Annons

– Är kontakten i? frågar jag.

Han tittar på mig, sedan på kaffekokaren.

– Ja, det vet i fan. Jag i köket vet du, herre jävlar.

Glenn skrattar.

– Har ni hört den när jag skulle hjälpa Helena att baka?

Claesson och jag skakar på huvudet.

– Jo, hon skulle baka bröd. Så kommer jag in i köket, ja, jag skulle väl hämta en bira eller något. Då frågar hon mig om jag inte kan pensla brödet med ett ägg. »Jo, för fan«, svarade jag och tog ett ägg. Sedan strök jag ägget över brödet. Med skal och hela skiten. Jag trodde ju att det skulle ge någon go yta eller något.

Efter några lucköppningar hittar Glenn skåpet med kaffekopparna.

– Jaha, gott väder! säger han glatt. Det gör ju en piggare.

Vi tittar ut genom fönstret alla tre. Det öser fortfarande ner.

Så surrar det till i Glenns mobil. Han fäller upp telefonen, sträcker högerarmen framför sig och drar ihop ögonbrynen. Bokstäverna på displayen blir tydligare då. Med åren har 49-åringen inte bara blivit tyngre, han har också blivit långsynt.

– Nu är det fan Ralf som skickar igen, säger Glenn. Ska ni höra?

Claesson och jag nickar.

– En dvärg sitter i bastun när en neger kommer in…

Halvminuten senare flinar Glenn belåtet. Det var dagens femte SMS-fräckis. Avsändare den här gången: Ralf Edström.

Bortsett från att Claesson och jag är på besök, så är det en helt vanlig dag i Glenns liv. Mest handlar det om att gå ut med Alice, rottweilern som ligger i soffan trots att den inte får.

– Ner doggen, ner! kommenderar Glenn.

Alice rör inte en min.

Det blir fem promenader om dagen, den första strax efter sju på morgonen. Sedan går Glenn hem och äter frukost med Helena, kanske går han och lägger sig igen. Morgontidning prenumererar han inte på. I stället brukar han köpa båda kvällstidningarna på den andra rundan med Alice. Därefter tar han dagen som den kommer. Ibland ringer det någon sportjournalist som vill ha hans åsikt om något – Glenn pratar alltid rakt ur hjärtat, vilket är precis vad journalisterna vill. Ibland åker Glenn hem till sina föräldrar och pratar fotboll med pappa Kurt. Fotboll är det enda som de talat om de senaste 20 åren, ett faktum som Glenn lärt sig att leva med. Ibland hjälper Glenn sonen Anton eller dottern Annie med läxläsning – mest nytta gör han när det handlar om engelska eller geografi. Ibland kollar han på frågesport på TV. Eller naturprogram – men bara om det är med stora och farliga djur. På kvällen hämtar han barn från aktiviteter. Inte förrän framåt kvällen kommer dygnets höjdpunkt. Fotboll. Vanligtvis blir det hemma framför 42-tummaren som han fick i betalning efter att ha spelat in rösten till Playstationspelet Fifa 08. Annars på Paddingtons.

Glenn och Alice. Egentligen ville Glenn inte ha någon hund, men barnen tjatade. Nu är det bara Glenn som går ut med Alice, fem gånger om dagen. Ingen annan är stark nog att hålla i kopplet när Alice drar.

Ofta händer det inte mer. Och går det några dagar utan att det händer mer så klättrar han på väggarna. I skolan kallades han »Stresset« för att han var så rastlös. Därför tycker han det är skönt att få åka till Viasat i Stockholm och deras Champions League-sändningar. Ibland får det räcka med att en högstadieelev ringer och frågar om han får intervjua Glenn för ett skolarbete. Det hände häromdagen. Intervjun tog tre timmar.

Glenn tar fram sin kalender.

– Jag har mycket i perioder, säger han och bläddrar.

Om några dagar åker han till Stockholm för att vara med i en TV-sänd frågesport. Och så ska han som dubbel Guldbollenvinnare träffa Aftonbladets reporter för att prata om årets prisutdelning.

Glenn bläddrar vidare.

– Sedan ska jag åka till London på en sån där fotbollsresa. Det är mest att dra lite historier och dricka lite bira med resenärerna. Så det är bara gött. Och så är det idrottsgalor i Norrköping och Nyköping. Jag, Ravelli och »Hoa-Hoa« ska dela ut priser.

Är det kul då?

– Helt okej. Du vet, gör man något här och något där så knyter man hela tiden nya kontakter. Jag har ju upptäckt att pengarna börjar ta slut.

Glenn kliar Alice på bröstet.

– Det är ingen fara, men man spelade ju några år för tidigt. Bosman kom för fan precis när jag slutade och då small det till ordentligt. Lönerna mångdubblades över en natt. Nu vet jag inte hur det blir med Champions League-sändningarna efter den här säsongen. Så jag måste hålla igång, jag säger knappt nej till något.

Glenn har i alla år varit ensam familjeförsörjare. Under proffsåren tog Helena hand om barnen, lagade mat till Glenn och fixade praktiska göromål. Så har det fortsatt. Pensionspengarna från Fiorentina och Liverpool är låsta i ytterligare sex år. Glenns plan är att försöka jobba så mycket han kan till 55-årsdagen. Sedan ska han bara njuta.

Annons

Glenn dricker upp kaffet.

– Ska vi gå ut med doggen?

I hallen står Glenns prishylla inklämd i ett mörkt hörn. Vet man inte att den finns där ser man den inte. Jag frågar om han någon gång ställer sig framför hyllan och minns.

– Nej, jag är ingen nostalgiker. Om jag ser något lag lyfta en buckla på TV kan jag tänka lite att det var en jävla go känsla. Men det är väl det enda. Kanske när jag är äldre, när man inte minns ett piss. Då kan jag ju stå där och undra vem fan det är som har vunnit alla priser.

Saknar du tiden som spelare?

– Jag saknar delar av livet; tjötet med gubbarna, känslan av att vinna. Allt skit man höll på med. Och man levde ju ett gott liv, både ekonomiskt och tidsmässigt. Men fotbollen, nej, det tycker jag inte. Och varför sakna något när man inte kan få tillbaka det?

 

Glenn och hans tvillingsyster Carina föddes hösten 1959 och växte upp i en trerummare på Hisingen. Tvillingsyskonen delade rum i 18 år. Pappa Kurt jobbade som chaufför på Emil Lundgrens El och mamma Elvy var dagmamma.

Att Glenn skulle intressera sig för fotboll var självklart. Glenns farfar, Kurts farbror och Kurt själv hade spelat i Blåvitts A-lag. Några av de första minnena Glenn har är från ståplatsläktaren på Ullevi.

Barndomens lediga tid spenderades med en fotboll på ängen utanför hyreshuset. Ibland kom idolerna Bengt »Fölet« Berndtsson och Bertil »Bebben« Johansson ner och lekte med killarna. Andra gånger körde Kurt extra träningspass med sin son.

Glenn var till en början varken bättre eller sämre än sina jämnåriga. Däremot tränade han mycket mer än alla andra. Som 16-åring hade han bara spelat ett par A-lagsmatcher i Warta när han blev uttagen i juniorlandslaget och utsedd till lagkapten.

När Glenn var 18 år gammal skrev han på för IFK Göteborg. Övergången kostade Blåvitt 25 000 kronor och gav Glenn en egen lägenhet, en blåmålad Volvo 343 med vita ränder och 500 kronor i månaden. Ungefär samtidigt tog han studenten från el- och teleteknisk linje och fick anställning på samma elfirma som pappa Kurt. Trots gymnasievalet kände sig Glenn handikappad så fort han fick en sladd i handen. När han inte fick ihop trådarna, drog han någon rövarhistoria som han hört i omklädningsrummet på Kamratgården. Snart var han en av företagets populäraste elektriker.

Under hela Glenn Hyséns första år i IFK Göteborg, 1978, gick han runt som i trance. Även om han inte fick spela annat än B-lagsfotboll, så satt han ändå plötsligt i samma omklädningsrum som sina idoler – Torbjörn Nilsson, Reine Almqvist och Ralf Edström.

Glenn kan i princip ange datum då han kände sig fullt ut accepterad. Det var majdagen 1979 då Malmö FF spelade Europacupfinal mot Nottingham Forest. Nypensionerade Blåvittspelaren Ove Kindvall hade bjudit in till villan i Askim och alkoholen oljade in Glenn i gänget. Samtidigt smög sig en insikt in i Glenn: Det där laget i Europacupfinalen hade faktiskt nyss slutat två placeringar under hans IFK Göteborg i den allsvenska tabellen. Kunde de så kunde han. Kunde MFF, så kunde Blåvitt.

Det var de här åren, Glenns första i elitfotbollen, som var hans roligaste. Fotbollslivet var oskuldsfullt och amatörmässigt. Man drack bira efter träningarna och man drack bira efter matcherna. Man busringde till Lasse Berghagen och Mats Wilander om nätterna, man klippte sönder lagkamraters kalsonger. Man lurade journalister och man var poppis på stan. Alla umgicks på fritiden och alla skämtade med alla. Fotbollen var på allvar, nästan allt annat var på skoj.

Även om han senare i livet skulle bli lagkapten både för landslaget och klubblaget, så är det detta som Glenn Hysén letat efter ända sedan det tidiga 80-talet: En självklar gemenskap där alla är lika mycket värda, där det är en för alla och alla för en, och där alla kämpar mot samma mål. Får man in den känslan – och ett par garv – i ett fotbollslag så kommer framgångarna automatiskt, menar Glenn. Han ser ingen anledning till att det skulle vara annorlunda med den saken nuförtiden.

Glenn slog igenom på allvar 1979 och vann snart både Allsvenskan och Uefacupen. Han blev en rekordung lagkapten i Blåvitt och ordinarie i A-landslaget. 1983 fick han Guldbollen. Han började känna sig redo för proffslivet. Eller mer korrekt – Glenn kände sig redo för att tjäna pengar.

Det är inget han hymlar om: Anledningen till att han flyttade från Göteborg var enbart pengar. För en seger i Allsvenskan fick han några hundralappar extra. Och månadslönen från Blåvitt räckte inte till, han jobbade fortfarande några dagar i veckan på elfirman. Dessutom hade Glenn gift sig och fått sitt första barn, sonen Tobias. Utgifterna ökade. Glenn tror att han bestämde sig när han och de andra i Blåvitt fick reda på att spelarna i Hamburger SV, som man besegrat i Uefacupfinalen 1982, hade blivit lovade 250 000 kronor per person om de vann finalen. Blåvittspelarna fick 60 000 kronor var för Uefacuptiteln. Efter skatt blev det hälften kvar.

PSV Eindhovens intresse intensifierades under våren 1983 och Glenn frågade sina kompisar Ralf Edström och Torbjörn Nilsson hur de hade upplevt klubben och sin tid i utlandet. Ralf sa: »Åk för fan, det är hur bra som helst.« Torbjörn sa: »Jag trivdes inte alls i utlandet, det var inget för mig.«

Glenn tänkte: »Äh, jag är ju go och glad, det löser sig.«

Den lilla familjen packade väskorna, reste till Holland och flyttade in i ett fint hus. När Glenn kom till träningsanläggningen första gången fnissade kvinnan i receptionen fram att han »fått post«. »Vad är det som är så roligt?« frågade Glenn. Kvinnan pekade på ett uppnålat fotografi bakom disken. Glenn kikade närmare. »Vad in i helvete«, sa han högt på svenska.

På anslagstavlan hängde ett fotografi på en naken Glenn Hysén, med en blek röv i fokus. På holländska stod det: »Detta är Glenn Hyséns baksida.« Bilden var signerad och skickad av Torbjörn Nilsson.

Glenn gillade grejen. Ett skämt är aldrig fel, man ger och man tar, och om han bjöd lite på sig själv så borde det bli lättare att komma in i den nya klubben. Han lät bilden sitta kvar.

Glenn startade de första tio matcherna och fick beröm från supportrar och tidningar. Sedan bestämde sig tränaren Jaan Reken för ett mer offensivt spel och tog beslutet att börja använda Glenn som offensiv mittfältare. Tanken var att nickstarke Glenn skulle skarva vidare bollarna till anfallet. Han gjorde 14 mål under sin första säsong. Sedan gick det sämre, både för Glenn och för laget. Glenn förklarade för tränaren att han inte ville spela mittfältare längre, att han visserligen kunde nickskarva men att han inte var så bra på allt annat en mittfältare skulle göra. Tränaren svarade att mittbackarna redan var inspelade. Så Glenn satt mest på bänken under sin andra säsong. Samtidigt började han sakna tjötet och kompisarna hemma i Göteborg. Han kom aldrig riktigt in i PSV. Kanske spelade det in att han oftast åkte hem till Kerstin efter träningarna eftersom hon inte hade så mycket annat att göra. Hade han gått ut med killarna och tagit en bira i stället skulle det kanske ha gått lättare. Kanske var han helt enkelt inte mogen för utlandet. Han vet inte.

»Big Glenn«. Glenn hjälper sin dotters lagkamrat som skadat sig under en handbollsmatch. Glenn, som spelade handboll som yngre, missar aldrig en match när Annie spelar.

IFK Göteborgs ordförande Gunnar Larsson ringde och frågade om Glenn kunde tänka sig att återvända. Utan att fundera svarade Glenn »ja, för fan«. Enligt förbundets regler skulle han emellertid inte få spela, eftersom han kom hem mitt under pågående säsong. Efter några dagars betänketid meddelade förbundet sitt beslut: »Det som är bra för Glenn Hysén är bra för svensk fotboll.«

Glenn flyttade tillbaka till Göteborg. Han bestämde sig för att han aldrig skulle bli proffs igen för pengarnas skull. Han skulle bara flytta ut om det kändes rätt i kroppen.

 

Klockan är strax efter fem på eftermiddagen när Glenn öppnar en flaska Apotekarnes Passionsfrukt. Han halsar innehållet, kollar av sin mobiltelefon, läser en ny SMS-fräckis och sätter sig på en stol bredvid programledaren Ola Wenström. Det är tisdag och i TV-studion i Sundbyberg går redaktionschefen Erik Westberg igenom körschemat för Champions League-sändningen. Alla som sitter i matsalen har en bunt papper framför sig med kvällens olika punkter. Utom Glenn. Han sitter bekvämt bakåtlutad i stolen med händerna på magen och gäspar när Westberg börjar:

– Efter reklamen så går vi till Petersson, säger Westberg. Sedan blir det snack med Strömberg och Strömblad på länk från Italien… Och så är du beredd Sladjan när vi kommer tillbaka.

Erik tappar tråden för en sekund och tittar ner i sina papper. Precis då piper det i Glenns telefon. Wenström vänder sig om och Bosse Petersson skrattar.

– Oj, sorry, säger Glenn.

När Westberg fortsätter smyger Glenn upp sin mobil ur fickan. Han flinar. Fräckisarna kommer genom något slags informellt nätverk. Ralf, någon kille på Paddingtons, hockeyns förbundskapten Bengt-Åke Gustafsson…

Anledningen till Glenns bristande koncentration är att han känner att det inte är mycket som berör honom. Glenn vet sin roll och den är inte stor. Under det senaste året har han gått från att vara kommentator på plats till kommentator i Stockholm till chattare eller, som i kväll, sidekick till Sladjan Osmanagic i 23.15-programmet Din röst i natten med Sladjan och Glenn. Glenn vet inte om hans tid som expert vid Champions League-sändningarna börjar gå mot sitt slut. Han märker ju att det är inne med allvarsamma och analyserande experter och att hans egen spontanitet, förkärlek för mittbackar och överentusiasm för Liverpool inte värderas lika högt. För varje ny expert som kanalen hämtat in har Glenn flyttats ner ett steg i rangordningen.

Glenn har älskat sitt jobb som expert och kommentator. Av allt det han har gjort efter sin spelarkarriär – och det är mycket, bland annat köpte han en tipsbutik i början av 90-talet – är kommentatorjobbet det roligaste. De gemensamma förberedelserna, de olika rollerna, den pirrande känslan i magen minuterna innan kamerorna går igång… närmare än så har han inte kommit de där första åren i elitkarriären. I maj kan det vara slut. Då går hans kontrakt med Viasat ut.

Hysèn kör ett tjugominuters träningspass i hemmet varje dag. Armhävningar,sit-ups och hantlar. TV-n står alltid på.

När mötet är över frågar jag om petningen påminner om en petning i fotbollsvärlden.

– Nej, för fan. I fotbollen krigade man bara ännu mer på träningarna, visade att tränaren hade fel. Här kan man inte göra så mycket. Klart som fan att de vill föryngra. Jag har varit med länge nu. Det är aldrig kul att sitta på bänken eller att bli petad av yngre talanger… men vad kan man göra? Jag kan inte imitera Fjellström. Jag är Glenn och inget annat. Jag får väl hitta på något annat. Inviga varuhus, jonglera med bollar. Fan vet.

I vilken mun som helst hade det låtit uppgivet eller bittert. Inte i Glenn Hyséns. Varuhus eller Viasat, PSV eller Paddingtons pub… det går upp och det går ner – och går det ner så brukar man i alla fall hitta någon trevlig jävel att snacka med. Det är så Glenn Hysén tacklar livet. Hans motto är: »Varför oroa sig när man inte behöver göra det?« Det var det han sa till Tobias när sonen började fundera på om han gjort rätt när han flyttade till Sunderland, det är det han säger till Helena när hon är orolig för sonen Antons USA-resa över jul. Glenn är, som han själv säger, »ingen grubblare«. Det är därför han hade en så framgångsrik karriär, menar han. Han tänkte inte så mycket på annat än att ha kul och spela fotboll.

– Men jävlar vad kul det är att kommentera också, fortsätter han. Jag är glad att jag kom in i branschen direkt efter att jag lagt av med fotbollen. Man har hört hur vissa gått in i väggen när strålkastarljuset försvinner. Jag har ju träffat gamla lagkamrater runt omkring i Europa, fått tjöta fotboll och varit inne i hetluften.

När det börjar närma sig sändning piskas stämningen upp. Folk springer till sminket, läser in fakta, diskuterar kameravinklar. Glenn skickar SMS, äter en knäckemacka och läser en kvällstidning. Klockan 19.51 öppnar han sin bag och drar på sig en skjorta. Han gillar inte skjortor och hade föredragit en T-shirt, men det tillåter inte redaktören.

När Glenn satt sig i fåtöljen han kommer att sitta i under de kommande fyra timmarna, ropar Ola Wenström:

– Glenn, har du lite extra koll på Arsenal-Dynamo Kiev? Så ser vi om det är läge i halvtid.

– Jajjemen, svarar Glenn och gör tummen upp.

Under 45 minuters förhandssnack i direktsändning får Glenn en fråga från Wenström:

– Läget Glenn?

– Jo då, svarar Glenn. Än så länge är allt bara bra.

När matcherna börjar sitter Glenn för sig själv med penna och papper och tittar på Arsenal-Dynamo Kiev. Han tar några anteckningar och är beredd när studion är tillbaka i halvtid. Men Ola Wenström ställer aldrig någon fråga om Arsenal-Dynamo Kiev. I stället får Glenn oförberett säga några meningar om en annan match, en match som han inte tittat på. Glenn har ändå, som alltid, en åsikt. En bit in i andra halvlek säger Glenn att Arsenal-Dynamo Kiev är »en jävla sketmatch« och börjar i stället snacka med Bojan Djordjic, som är dagens gäst. Glenn upptäcker att han gillar Bojan; han är sig själv och säger vad han tycker. Bojan är precis en sådan människa som Glenn uppskattar.

När alla kvällens matcher är slut och huvudsändningen är över har Glenn sagt fem meningar. I programmet med Sladjan är hans roll inte så mycket att vara expert, den rollen har Sladjan själv. Desto mer ska han vara go och glad, så som folket förväntar sig att Glenn ska vara. Vid midnatt har han jobbat klart.

 

Några dagar efter hemkomsten till Göteborg 1985 läste Glenn Hysén sportsidorna. Rubriken löd: »Glenn är slut«. Han visste inte själv var han stod eftersom han knappt hade spelat det senaste året. Men att han »var slut«, det trodde han aldrig. Artikeln gav honom en nytändning.

I Blåvitt hittade Glenn tillbaka till sitt spel. Men utanför planen var det annorlunda. Endast fem spelare fanns kvar från Uefacupvinsten 1982. Många av dem som Glenn umgåtts flitigast med hade rest ut i Europa. Det verkade som de hade tagit lite av den goda stämningen med sig.

I samma veva träffade Glenn Helena. Den följande skilsmässan från Kerstin vände upp och ner på Glenns liv. Gemensamma vänner vände honom ryggen, pappa Kurt blev vansinnig och sonen Tobias vägrade acceptera uppbrottet. Snart började journalisterna skriva artiklar om hur Glenn övergett sin hustru. Folk ringde både Glenn och Helena om nätterna och sa att Helena var en hora och Glenn en idiot. Skilsmässan blev en riksangelägenhet.

Ju seriösare relationen mellan Glenn och Helena växte sig, desto jobbigare blev det för de båda. När Helena gick på Ullevi för att titta på sin pojkvän försvann lagkamraternas spelarfruar från sina platser. Folk kom fram till Glenn på stan och frågade: »Hur kunde du?« Situationen var ohållbar. IFK Göteborg kallade Glenn och Helena till ett möte.

Paret hade ingen aning om dagordningen när de steg in i mötesrummet. Bakom ett bord satt tränaren Gunder Bengtsson och lagkamraterna Thomas Wernerson, Tord Holmgren, Stefan Pettersson och Stig Fredriksson. Mötet gick ut på att de ansåg att Glenn skulle lämna Helena och gå tillbaka till Kerstin. Situationen skapade dålig stämning, inte bara i laget, utan även bland spelarfruarna, menade man. Lagkamraterna tyckte också att IFK Göteborg fick dålig publicitet i media.

Glenn trodde inte att det var sant. Det kokade i honom. När lagkamraterna pratat färdigt reste han sig upp och sa: »Om inte ni säger till era jävla fruar att dom ska hålla käften och sköta sitt, så lämnar jag klubben.«

Lugna puckar. »Jag fattar inte grejen med stress, det fanns inte förr. Nu är tempot i allt så upptrissat. Jävligt onödigt«, säger Glenn.

Så blev det. Efter vinsten i Uefacupfinalen mot Dundee på våren 1987 bestämde han sig för att det fick vara nog. Eftersom lagkapten Glenn blivit utsedd till Matchens spelare i den avgörande matchen och hyllats som en av de bästa mittbackarna i Europa, fanns det många alternativ. Mest intresserade var Manchester United. Glenn kände att han skulle vara kallare den här gången och försäkra sig om att han kom till en klubb där stämningen var bra och tränaren verkligen ville ha honom. Om Manchester Uniteds tränare Alex Ferguson visste han ingenting.

Strax därefter ringde Sven-Göran Eriksson, nytillträdd tränare i Fiorentina: »Skriv inte på några papper med United, Glenn. Det kommer ett bud från Italien.« Glenn bestämde sig direkt. Han gillade »Svennis« och hade haft bra kontakt med honom under de första åren i Blåvitt. Dessutom var italienska Serie A den hetaste ligan i Europa och lönen som han erbjöds tre gånger så bra som Manchester Uniteds förslag. Glenn skrev på för två år, glad över att få lämna skitsnacket i Göteborg och nöjd med att få en ny chans i Europa.

Rutinerad. Glenn slog igenom som kommentator under VM i USA 1994, även om han gjorde ett par inhopp redan under åren i Liverpool. Till en början var han mer nervös än när han debuterade i IFK Göteborgs A-lag. I dag är det annorlunda.

Som ett försök att bli sams med pappa Kurt bjöd Glenn ner både honom och mamma Elvy till debutmatchen mot Verona. Det var 38 grader varmt och en halvtimme innan matchen skulle starta hade Glenn 39 graders feber. Halsen var igensvullen och tröjan genomblöt redan före uppvärmningen. Men Glenn sa inget till Svennis. Han ville så gärna spela inför sin pappa. När han gick av planen efter 45 minuter sjöng supportrarna hans namn. Kurt stod på läktaren, log och applåderade.

Men Italien blev en kulturkrock för Glenn. När han efter första träningen frågade om någon skulle med och »skoja lite på stan«, stod lagkamraterna och tittade på honom med en hårtork i handen. Dessutom vägrade lagkamraterna att prata engelska. Glenn, som fick tio betalda språklektioner av Fiorentina, lärde sig mest svordomar och könsord. Dessutom anade han snart ännu större problem – ingen förstod när han skämtade. En gång gjorde han klassikern från Blåvitt, klippte sönder samtliga lagkamraters kalsonger. Skillnaden mot Göteborg var att »då hade killarna köpt ett tiopack på B&W för en hundralapp, i Italien köpte man ett par kalsonger för tusen spänn«. Glenn försökte revanschera sig genom att slänga in rå fisk genom bilrutan i baksätet på en lagkamrats nya Merca. Inte heller det skämtet landade rätt – det slutade med att lagkamraten fick klä om hela bilen. Men Glenn gav sig inte. Han var övertygad: Bara han lyckades få upp stämningen skulle laget också prestera bättre på planen. Glenn köpte fyrverkerier för flera tusen kronor och frågade om någon ville följa med till Sven-Göran Erikssons hus uppe i bergen och skrämma »Mister« lite. Ingen ställde upp. Så där stod Glenn på egen hand och drog iväg raketer. Det slutade med att Glenn umgicks mer med Svennis än med lagkamraterna, även om han fick göra det i smyg för att undvika avundsjuka.

På fotbollsplanen var Glenn i sitt livs form. Den 19 oktober 1988 gick han in som lagkapten på Wembley till VM-kvalmatchen mot England. Glenn hade känt det redan före matchen, den där känslan som han fick vid vissa matcher, en blandning av nervositet och upprymdhet. Den här gången, när volymen på bergssprängaren i Wembleys omklädningsrum maxades och Joe Cockers hesa stämma vrålade »Unchain my heart«, kände Glenn att nästan inget skulle kunna stoppa honom ute på gräset.

Shopping i Liverpool. Inför premiären i Liverpool mot Manchester City provar Glenn skor i en sportbutik i centrala Liverpool. Bredvid honom sitter sonen Alexander, i dag målvakt i Häcken.

Bortsett från ett långskott av Roger Ljung hade Sverige inte en målchans. Lagkaptenen och mittbacken Glenn Hysén gjorde sitt livs match och räddade 0-0 nästan på egen hand. Shortsen satt långa stunder uppe vid bröstkorgen efter alla glidtacklingar. Sex av dem var helt avgörande. Den brittiske förbundskaptenen Bobby Robson sa att han aldrig i hela sitt liv sett en så bra mittback. Expressen gav Glenn sex getingar av fem möjliga. På förstasidorna i England stod det: »King of Wembley« och »Big Glenn«. När en uppspelt reporter efter matchen frågade honom hur det kändes att ha gjort en sådan match mot England på Wembley, svarade Glenn: »Äh, det gick la hyfsat.« Strax därefter fick Glenn den svenska Guldbollen för andra gången. Och så kom han med i världslaget och fick spela i samma lag som Maradona.

Prövar vingarna. Mamma och pappa Hysén hämtar sönerna Alexander och Anton, som genom en kontakt till Glenn blev inbjudna till en veckas provträning i engelska Doncaster.

Med framgångarna och hyllningarna kände Glenn att han kunde få ett bättre liv. Han hade inte hittat sitt rätta sammanhang i Holland, han hittade det inte i Florens heller. När hans kontrakt gick ut 1989 ville han förverkliga en dröm som bara hade blivit större av matchen på Wembley.

England.

Två klubbar visade intresse – Liverpool och Manchester United. Alex Ferguson bjöd över Glenn och Helena. Glenn drack en whisky med Ferguson och sa att han var väldigt intresserad. Men förhandlingarna med Fiorentina drog ut på tiden. Då ringde Liverpools tränare Kenny Dalglish. Några veckor senare var Dalglish i Göteborg och erbjöd Glenn ett ännu bättre kontrakt än det han haft i Italien. Avtalet gällde i tre år. Redan efter några timmar i sin nya klubb kände han att han äntligen gjort rätt val.

 

Klockan är 11.59 när Glenn ringer:

– Nu ska ni vara här om en minut. Var är ni?

Glenn, som ogillar när folk inte är i tid, står utanför Torkelsgatan och väntar på att Claesson och jag ska hämta upp honom. Tillsammans ska vi åka till Norrköping och Nyköping för att gå på idrottsgala och äta julbord. Glenn ska under två kvällar dela ut priser i olika idrottskategorier men även dra lite historier från sin karriär. Han hoppar in i bilen, drar en fräckis och slänger in en Vicks halstablett i munnen. Sådana äter han varje dag, året om. När vi svänger ut ur stan frågar jag om han förbereder sig inför sina framträdanden.

– E du go eller? Så mycket som jag stått och tjötat? Nej, allt sitter här uppe, säger han och knackar sig i huvudet.

Han berättar om i somras då han var inhyrd till ett värdshus utanför Nässjö för att vara humörhöjare under Sveriges EM-matcher. Vid tre tillfällen skulle han hålla en timmes föredrag om sin tid som fotbollsspelare. Inte en enda gång drog han samma historia.

Vad vill folk mest höra?

– Saker från Liverpool, helt klart. Och det är ju inte så svårt, det hände ju rätt så mycket där, om man säger så. Men mycket kan man ju inte säga, då får man flytta till Turkiet eller nåt.

– Minns du när jag var med dig och letade fotbollsskor i Liverpool? frågar Claesson som jobbade på Göteborgs-Posten på den tiden.

– Ja, det var stressigt du. Herre jävlar.

Claesson och Glenn berättar. Glenn hade spelat en landskamp i Malmö och dagen efter skulle Glenn åka till Liverpool för sin första match. Men Glenn försov sig och glömde att packa ner sina skor. Så när flyget hade landat i Liverpool frågade Glenn Claesson om han inte kunde skjutsa honom till någon sportbutik så att han kunde köpa nya. Lokalbefolkningen fattade ingenting.

Jag frågar Glenn hur han upplevde sina första dagar i Liverpool.

– Helt suveränt. Det var ett riktigt gott gäng och hela klubben påminde mycket om Blåvitt när det var som bäst. Eller Liverpool var ju betydligt större, men stämningen i laget var grym. Det var bira och hård humor direkt. Perfekt!

Glenn och Helena flyttade till Southport, en liten villaförort norr om centrum. Där bodde de flesta spelarna – Grobbelaar, Aldridge, Gillespie, Rush, Barnes, Beardsley, ja, nästan alla. De skjutsade varandra till och från träningarna, fruarna umgicks när männen spelade matcher och Glenn tyckte allt var kanon. Det var precis det här han hade saknat i Italien.

– Vi käkade ju inte med klubben, så efter varje träning var vi ett gäng som letade upp något ställe i närheten av Anfield. Och då blev det att man tog ett par bira. Men det var ju aldrig före matchdag, allt var ändå seriöst, även om det kanske inte låter så.

Det är andra tider i dag, Glenn.

– Jo, men fan vet om det är så mycket bättre. Nu ska man mäta allt skit, pulsen när man sover, hur högt man kan hoppa i sidled. Men man glömmer bort en sak, allt handlar om att vinna. Och det gjorde vi ju. Så jävla dåligt kan det inte ha varit med några bira.

Säsongens första match spelades mot Manchester City på Anfield. Glenn startade som mittback bredvid lagkaptenen Alan Hansen. Liverpool vann med 3-1 och Glenn fick behålla sin plats i startelvan under resten av säsongen. Ibland, när Hansen var skadad, fick Glenn lagkaptensbindeln.

– Det var stort, säger han och slänger in en ny Vicks. Att stå där i tunneln, titta på »This is Anfield«-skylten, höra 45 000 supportrar sjunga You´ll never walk alone och ha kaptensbindeln runt armen. Fan, jag får gåshud när jag tänker på det.

Extraknäck. För att dra in pengar till ett pris som delas ut i Norrköping får Glenn, Ravelli och »Hoa-Hoa« sälja lotter medan gästerna äter julbord. Glenn gläds åt att hans lottkrans säljer slut snabbast.

När säsongen var slut hade Liverpool tagit sin 18:e ligatitel.

– Visst var det ett jäkla bra fotbollslag, inget snack om den saken. Men jag är säker på att det gick så bra bara för att vi hade så förbannat kul. De timmarna man spenderar tillsammans på fritiden, om det är på puben eller man bara slöar i någons soffa, de gör att man lär känna varandra bättre. Och på planen ger det resultat. Man löper extra för varandra, man tacklar tillbaka på dem som tacklat ens lagkamrat, man ger fan järnet hela tiden.

Glenn berättar historier som låter helt osannolika. Han pratar om när Steve McMahon täckte Glenns och Helenas gräsmatta med avföring, om hur de mobbade Peter Beardsley för att han inte drack några bira, om gången de åkte till Harrods i London och gav sina fruar varsitt bankkort och sedan själva satte sig i baren. Han talar om inkilningar, om gången då John Barnes räckte ut tungan i en sexuell gest framför Helenas mamma, fester med en okänd grupp vid namn Spice Girls. Han berättar med kärlek. Det märks att han ändå saknar tiden i Liverpool.

– Tänk att vi vann ligan med de gubbarna, avslutar han och skakar på huvudet. Helt otroligt när man tänker på det.

Efter ett misslyckat VM i Italien 1990, där Glenn öppet kritiserade några lagkamrater för dålig inställning, åkte han tillbaka till Liverpool för sin andra säsong. Glenn var nu en av nyckelspelarna i klubben och när Alan Hansens skador kom med tätare mellanrum, blev Glenn allt oftare lagkapten. Under hela hösten och en bit in på våren dominerade han matcher och blev ofta uttagen till »Veckans lag«. En dag kom Alan Hansen in i omklädningsrummet.

»Kenny har sagt upp sig. Så gubbar, nu tar jag över som tränare.«

Glenn och hans lagkamrater fattade ingenting. Hansen fortsatte:

»Den första förändringen blir att det är slut med biran. Fattar ni?«

Det blev tyst i tio sekunder.

»För fan gubbar, jag bara skojade. Men det där med Kenny är sant, jag lovar.«

Glenn skakar på huvudet i framsätet när han tänker på det.

– Alan Hansens humor i det läget var väl inte klockren, men sån var stämningen. Däremot var vi chockade över att Kenny Dalglish hade slutat. Vi låg tvåa i ligan och det var bara två månader kvar av säsongen. Det snackades om att han var utbränd eller gått in i väggen. Några sa att han hade hjärtproblem. Än i dag är det ingen som vet.

Ersättare blev den förre Liverpoolspelaren Graeme Souness. Några dagar före nästa match, när de på nytt satt i omklädningsrummet, gick Souness fram till Glenn.

»Big man, you’re out.«

På bara några veckor gick han från att vara lagkapten till att bli bänkad.

– Det var nog fan den dummaste jävla idioten jag har träffat. Ingen i laget gillade honom, han var otroligt arrogant. Stämningen i klubben blev sämre för varje dag som han var där och det var ju inte bara jag som blev utslängd, gubbar som Beardsley, Staunton och McMahon fick samma besked.

Snart insåg Glenn att han inte skulle få spela så mycket mer så länge Souness var kvar. Bänkplatsen blev en plats på läktaren. Samtidigt började Glenn dra på sig skador, något han klarat sig undan under nästan hela sin karriär.

Glenn var 33 år gammal när hans kontrakt gick ut med Liverpool. Han började längta hem till Göteborg igen och kände att han saknade sina två barn från förhållandet med Kerstin.

Sommaren 1992 flyttade Glenn Hysén hem för sista gången. Till Gais.

– Det kunde ha blivit bra. Jag fick ett hus som lön, sponsorer skulle bygga det. Men pengarna tog slut och det blev jag som fick betala det mesta. Än i dag kan folk komma fram till mig på stan och säga: »Du förstörde Gais ekonomi.« Va fan? De ville ha mig och gav mig ett erbjudande. Sedan att de inte höll det, det är det ingen som vill prata om. Men annars var det go stämning i laget. Det var gott tjöt.

 

Glenn Hysén sparkar av sig sina skor och slänger sig på sängen. Thomas Ravelli sjunker ner i fåtöljen bredvid. Klockan är strax efter midnatt och två gamla lagkamrater vill ta en whisky på Glenns hotellrum, nummer 706 på Grand Hotell i centrala Norrköping.

Det blev en intensiv kväll på Folkborgen i stadens utkanter. Drygt 300 personer fick se Glenn, Ravelli och Lennart »Hoa-Hoa« Dahlgren hålla kortare tal, sälja lotter bland borden och dela ut en mängd priser. Glenn fick till och med skriva autografer, till både yngre och äldre.

Ravelli tar en klunk whisky och skakar på huvudet.

– Hur kunde du Glenn, hur fan vågar du?

– Äh, jag tänkte inte så mycket, det bara blev så.

– Du är ju inte klok. Stå där på scenen i kalsongerna, dra en fräckis om dildos och hemorrojder… Helt sanslöst.

– Du vet, man måste bjuda på sig själv, »Ravvan«. Vad ska man göra? Man ska dra in så mycket pengar man kan för den där jävla tavlan, då gäller det att man gör något extra.

– Där har du det, det är därför du går hem hos alla. Du hjälper alltid till och skäms aldrig för något. Hade jag stått där och strippat hade folk trott att jag var asfull. Men du går fasiken hem överallt. Du tänker inte på vad du gör.

– Vem säger att jag var nykter?

Glenn och Ravelli skrattar. De båda 59:orna har känt varandra sedan pojklandslagen. Nu träffas de bara vid kvällar som dessa. Ingen av dem kan svara på varför det inte blir mer än så. Livet går åt olika håll, helt enkelt. Blåvitts 82:or träffas ibland på 50-årsfesterna men Glenn är sällan med. Med några av dem har det aldrig blivit riktigt bra efter det där med Helena. Glenn är inte den som vill älta saken med dem, det mår ingen bättre av.

Inga spärrar. Efter stripteasen i Norrköping är Ravelli stum av beundran: »Du gör ju allt, som när du var med i TV3:s Rampfeber och sjöng med Bengtzing.« Glenn svarar: »Jo, men de ringde och frågade en fredagskväll, jag hade varit på fest. Då säger man inte nej till mycket.«

Ravelli berättar hur han minns Glenn från förr:

– Han var som han är nu. Alltid en jävla glad kille. Han är inte som en annan, jag kunde ju sparka sönder omklädningsrum efter en förlust. Men Glenn, han satte sig i omklädningsrummet, deppade några minuter och sedan drog han ett skämt för att liva upp stämningen. Jag har aldrig hört någon säga något ont om dig, Glenn.

De båda tömmer sin whisky.

– Fan, säger Ravelli. Som det luktar här. Är det du, Glenn?

Glenn lyfter sina fötter och viftar på tårna. Ravelli skakar på huvudet.

– Vilken fotsvett!

Glenn ligger kvar på sängen med uppknäppta jeans. Ravelli tittar på hans mage.

– Men Glenn, du börjar ju bli tjock.

– Du Ravvan, börjar inte du bli lite tunnhårig?

Så skrattar de igen.

– Vad ska du göra på din 50-årsdag, Ravelli? Blir det någon fest?

– Nä, jag orkar inte det. Jag drar utomlands. Själv då?

– Jag vet fan inte. Det får man tänka på då.

Timmarna går och whiskyn dricks. Ravelli och Glenn drar den ena historien efter den andra från landslaget, från IFK Göteborg, från Fiorentina, från Liverpool.

– Så mycket vi har varit med om, va? Vilka grejer alltså. Tror du killarna har lika kul i dag, Glenn?

– Inte en chans. Det är andra tider, nu går det ju inte. Fotbollsspelare är inte bara fotbollsspelare längre. De är för fan kändisar. Vi satt ju och drack bira med journalisterna på landslagslägren. I dag får man ringa fem pressgubbar för en femminutersintervju.

Ravelli skakar på huvudet och säger:

– Men de tjänar också lite mer än vad vi gjorde. Så hade man ändå kunnat ha det, eller vad säger du?

– Nä, så kul som vi hade? Det håller jag inte med om.

– Kommer du ihåg när vi gick på den där brasilianska klubben efter matchen på Wembley -88? När vi sjöng karaoke?

– Vilken kväll. Men där Ravvan, där måste du ge dig själv lite beröm. Okej att jag brukar säga att du gjort en sak för att bli känd, att du slängde dig åt rätt håll en jävla gång. Men så säger man ju bara. Efter Wembley fick jag allt beröm. Men du gjorde ju en kanonmatch. Utan dig hade jag inte legat rätt i positionerna. Du skrek som en jävla galning hela matchen.

– Nä, jag tycker att det var…

– Sluta nu. Du var sketbra ju.

Ravelli tittar på Claesson och mig.

– Där har ni Glenn. Världens snällaste kille. Jag lovar.

Historierna fortsätter till kvart över tre. När Ravelli lämnar rummet somnar Glenn direkt.

 

Ett dygn senare svänger Claesson in på Torkelsgatan. Klockan är 03.23 och det duggar lätt. Bara några timmar tidigare stod Glenn, tillsammans med Ravelli och Hoa-Hoa, i Folkets Hus i Nyköping och gjorde exakt samma saker som han gjorde i Norrköping kvällen före – även om fotbollshistorierna och fräckisarna var nya och kläderna stannade på. Om bara ett par timmar ska Glenn åka på nästa uppdrag – fotbollsweekenden i London.

Slitstarka. Tillsammans har målvakten och mittbacken 211 landskamper och tre Guldbollar. En hyllades som hjälte efter en räddning i USA, den andre som kung efter en glidtackling i England.

Precis när han spänner av sig bältet får han en SMS-fräckis. Jag frågar vem som orkar tumma in en fräckis halv fyra på morgonen.

– Jag vet inte, det bara kommer från en massa olika. De skickar hela tiden.

Han kliver ur bilen och går mot entrén i tiovånings-huset. Claesson och jag sitter tysta och tittar efter honom. Han haltar på vänster fot. Hälsenan. Ännu ett minne från förr.