Get rich or die trying

TV-miljarderna har gjort Premier League till världens rikaste liga. Men vad händer i klubbarna där drömmen om kassaklirret slår slint?

Det finns mycket man kan göra med tio miljoner pund i England. Betala årslöner för 272 gymnasielärare, fördubbla landets årliga bistånd till Irak eller stå för notan för Margret Thatchers begravning. Eller så kan man köpa sig rättigheterna till en ynka match i Premier League. I det nya avtal som trädde i kraft i höstas betalar Sky och BT Sports i snitt 10,2 miljoner pund per TV-sänd match. Över den treårsperiod som det nuvarande avtalet sträcker sig drar Premier League in sammanlagt 5,1 miljarder pund. Det är en ökning med över 2 miljarder från det tidigare avtalet, och ljusår från de 191 miljoner kronor som klubbarna fick när Premier Leagues första TV-avtal slöts 1992. Premier League-klubbarna hävdar förstås att det nya avtalet är goda nyheter för hela den engelska fotbollen, men enligt BBC är det enbart cirka fem procent av ligans intäkter som sipprar neråt till de lägre divisionerna. Ur ett ekonomiskt perspektiv har den engelska fotbollspyramiden alltså blivit den brantaste i Europa. När Mohamed Diame i maj sköt Hull City till segern i playoff-finalen mot Sheffield Wednesday på Wembley uppskattades hans skruvade skott vara värt omkring 170 miljoner pund.

Drömmen om de astronomiska pengarna i Premier League har följaktligen gjort andradivisionen The Championship till en attraktiv liga för guldfebriga investerare. Därför är det inga problem för Leeds United att ge Pontus Jansson högre lön än vad Serie A-klubben Torino mäktade med; ska man upp i finrummet så kostar det. I takt med att TV-pengarna ökat har de lägre divisionerna lockat till sig fler och fler klubbägare som är villiga att sätta hela klubbens existens på spel för att nå ända fram.

Annons

Det finns de som lyckas. Klubbar som har turen att få in en stabil ägare som med hjälp av lyckade rekryteringar och noggranna investeringar lyfter dem till Premier League där de sedan år efter år får ta del av miljonregnet. Sedan finns det den andra typen av klubbägare – de som klampar in utan vare sig förkunskap, framgångsrecept eller med någon som helst respekt för lokalsamhället. Klubbar där det i slutändan är supportrarna som betalar det högsta priset.

 

Nio dagar före julafton rullar jag in i ett grådaskigt Coventry. Bilen parkeras vid universitetets campusområde och jag traskar upp för sluttningen mot kvarlevorna av den gotiska katedralen. Coventry var en av industristäderna som drabbades hårdast av de tyska bombräderna under andra världskriget. Kvällen den 14 november 1940 tillintetgjordes nästan hela katedralen. Morgonen efter bombregnet tog prosten Richard Howard en bit kalk från de pyrande ruinerna och ristade in orden »Father Forgive« bakom altaret. Efter krigets slut smidde församlingen tre kors av spikar från kyrktornet som sedan skickades till de tyska bombningshärjade städerna Dresden, Kiel och Berlin. I dag finns det 160 spikkors från Coventry runtom i världen som en symbol för förlåtelse och försoning.

Men när stadens fotbollslag om några timmar ska ta emot Sheffield United i årets sista hemmamatch i League One kommer varken förlåtelse eller försoning att vara på tapeten. För första och sista gången under säsongen ska en match med Coventry City sändas live på Sky Sports, och supportrarna tänker inte låta den möjligheten glida dem ur händerna. På Facebook har fans i flera dagar uppmanat publiken att skapa en »fientlig stämning« på läktarna. I kväll ska nio år av frustration kulminera inför ögonen på hela nationen.

 

På andra sidan gågatan öppnar Simon Gilbert dörren till Coventry Telegraphs julpyntade redaktion. Sedan Simon sommaren 2013 började jobba som reporter på lokaltidningen har han lagt minst 50 procent av sin tid på att granska och skriva om kontroverserna kring Coventry Citys ägare, den Londonbaserade hedgefonden Sisu. Under gårdagskvällen signerade han sin nyutkomna bok Coventry City – A Club Without a Home på en närliggande bokhandel.

– Det var till och med kö utanför när jag anlände, säger Simon. Den här följetongen är helt klart den största storyn jag någonsin arbetat med som journalist. Alla klubbar har sina problem, men jag tror ärligt talat inte att det finns någon klubb i hela det engelska ligasystemet som är lika illa ute som Coventry City.

Berättelsen om hur Coventry gått från att vara en stabil Premier Leauge-klubb till att harva i botten av tredjedivisionen är brokig och innehåller så många aktörer att den kunde ha skrivits av Dostojevskij. I mitten av 1990-talet tröttnade klubbens styrelse på att vara ett lag på undre halvan av tabellen, och likt många andra klubbar gjorde man ekonomiska risktagningar i hopp om att nå Europaspel. Med spelare som Magnus Hedman, Roland Nilsson, Dion Dublin och Darren Huckerby nådde klubben som bäst en elfteplats säsongen 1997/1998. I samma veva beslöt styrelsen att det som krävdes för att ta Coventry City till nästa nivå var en ny och större arena. 1999 sålde man Highfield Road, Coventrys hem sedan hundra år tillbaka, och kom preliminärt överens med British Gas om att köpa 280 000 kvadratmeter mark norr om staden. Coventrys kommunfullmäktige hoppade jämfota av glädje över projektet. Äntligen skulle det fula gasverket som utgjorde stadens fasad förvandlas till ett attraktivt område med shoppingstråk och evenemangslokaler. Den holländska byggfirman HBG anlitades av klubben för att sanera gasmarken och göra plats för den nya multiarenan.

Då hände det som inte fick hända. Efter 34 år i högsta ligan åkte Coventry City ur Premier League 2001. Klubben hade länge levt långt över sina tillgångar och satsat allt på att laget fortsättningsvis skulle spela i högsta divisionen. Nu stod man plötsligt där med ett Championshiplag (dåvarande First Division) och 60 miljoner pund i skulder. När byggfirman HBG dök upp och ville ha betalt för saneringen tvingades klubben skamset erkänna att man inte hade några pengar. Holländarna blev ursinniga och köpte hela markområdet av British Gas. Därefter lät man meddela kommunen att om de inte omedelbart köpte marken så kunde de vinka adjö till den nya arenan. Kommunen såg inget annat val än att köpa de 280 000 kvadraten.

När marken för arenan väl hade säkrats bildade kommunen och klubben 2002 tillsammans arenabolaget ACL, som skulle sköta driften av den nya stadion. Men på grund av sin usla ekonomi tvingades klubben omgående sälja sin hälft i arenan till välgörenhetsstiftelsen The Higgs Charity. Ledningens tanke var att de snart skulle ha ett Premier League-lag och då ha råd att köpa tillbaka sin del i arenan. Årshyran på 1,3 miljoner pund som det bestämdes att klubben skulle betala till ACL utgick också från att Coventry City inom kort skulle befinna sig i Premier League. Att klubben inte hade någon vidare förhandlingsposition märktes genom att man även gick med på att avsäga sig alla rättigheter till alla matchdagsintäkter utöver biljettförsäljningen.

När den nya Ricoh Arena invigdes 2005 var Coventry fortfarande ett mittenlag i The Championship. Snart stod det klart att en ny ägare krävdes för att klubben skulle överleva ekonomiskt. I december 2007 fick de oroliga supportrarna en efterlängtad julklapp: hedgefonden Sisu hade köpt klubben med löftet om att City inom kort både skulle äga sin arena och spela i Premier League. Dock krävde Sisu att supportrarna skulle överlåta alla sina aktier i klubben till de nya ägarna för en struntsumma. Dessa hade ofta gått i arv i flera generationer, men trots att många tårar fälldes beslöt Coventryborna till slut att gå med på kraven. Allt för att ökenvandringen i The Championship äntligen skulle få ett slut.

Lokalreportern Simon Gilbert ler uppgivet.

– Sisu hade två månader tidigare försökt köpa Southampton, och vid den tidpunkten kände sig många Coventrysupportrar stolta över att vi fått dem hit istället. Med facit i hand är det nog snarare så att »Saints« undvek en kula medan vi träffades rakt i pannan.

Efter några säsonger insåg Sisu att deras investeringar i spelartruppen inte tycktes räcka för att nå TV-pengarna i Premier League. Således stramade ägarna åt spelarbudgeten och undersökte alternativa inkomstkällor för att minska de tiotals miljoner pund som man årligen förlorade. Istället för att som utlovat köpa tillbaka andelar i arenan rekryterade styrelsen Leonard Brody, en kanadensisk entreprenör inom sociala medier, i hopp om att denne skulle bidra med »fräscha idéer«. På det första mötet kungjorde Brody att han hade tio förslag som skulle få klubben att sluta gå back inom ett halvår. När han ombads att avslöja det bästa började Brody tala om »text a substitute« – en idé som gick ut på att publiken via SMS skulle få bestämma vilken spelare som skulle bytas in och ut. En annan idé var att lansera en ljusblå limousin som skulle hyras ut till bröllop. När de övriga styrelsemedlemmarna inte trodde att det kunde bli värre bad Onye Igwe, Sisus egen representant i styrelsen, om ordet:

»Jag vill diskutera vår maskot. Jag tycker att Sky Blue Sam är för tjock och ett dåligt föredöme för barn.«

Annons

Då brast det för dåvarande ordföranden Ray Ranson:

»Onye, it’s a fucking elephant

I takt med att styrelsen blev allt mer dominerad av Sisus eget folk tog klubben till nya kontroversiella metoder. I april 2012, några veckor före degraderingen till League One, slutade man plötsligt betala hyran för stadion. Arenabolaget ACL drog Sisu inför rätta och klubbägaren dömdes senare för att medvetet ha försökt försvaga arenabolaget för att på så sätt göra det billigare för klubben att köpa aktieandelar i stadion. Det var starten på ett än i dag pågående stämningskrig mellan Sisu, ACL och kommunen, där parterna med tiden allt mer påminde om treåriga barn i en sandlåda. Vid ett tillfälle ertappades ACL:s chef Peter Knatchbull-Huggesen när han höll på att binda fast »Sisu out«-ballonger på den nuvarande klubbordföranden Tim Fishers bil. Enligt ett vittne skulle Fisher då ha hotat med att låta sin 70 kilo tunga mastiff, Hector, äta upp Knatchbull-Huggesen.

Om det fortfarande var oklart på vilken sida i konflikten som Coventry Citys supportrar skulle ställa sig så avgjordes det definitivt i maj 2013 när Tim Fisher meddelade att klubben spelat sin sista match någonsin på Ricoh Arena. I juli briserade nyheten om att City under de tre kommande säsongerna skulle spela sina hemmamatcher i Northampton, fem mil sydöst om Coventry. Några dagar senare ordnades en protestmarsch till vilken polisen förväntade sig max 500 personer. 5 000 dök upp. Tre veckor senare sparkade Coventry igång sin säsong i Northampton inför 2 204 åskådare (när Sisu tog över låg snittet på över 20 000).

– Det sorgligaste med hela den här soppan är hur Sisu splittrat familjer och vänner som umgåtts kring klubben i flera decennier, säger Simon Gilbert. Till och med backen Jordan Clarkes mamma vägrade att åka och se sin son spela. Ägarna har varit respektlösa och inte förstått att klubben inte tillhör dem, utan staden Coventry och dess invånare.

Precis som Sisu givetvis hoppats försvagades Ricoh Arenas ekonomi markant av klubbens frånvaro. Sommaren 2014 var det största evenemanget en streaking-tävling (alltså att springa naken över planen), som arrangerades av en mikrovågshamburgerfabrikant och dömdes av skådespelare från TV-serien The Only Way is Essex. Efter 503 dagar i exil var Coventry City i september 2014 tillbaka på Ricoh Arena med en betydligt förmånligare hyra, men kort därefter såldes hela stadion till rugbylaget Wasps. Vid sidan av alla turer i domstolen har Sisu gång på gång hävdat att de planerar att bygga sin egen arena, men enligt Simon rör det sig återigen bara om en förhandlingsstrategi.

– 2012 sa Tim Fisher att stadion skulle vara färdig inom tre år. Hela grejen är en fars. Häromåret startade Sisu ett forum där supportrarna skulle få diskutera färgen på gardinerna i den nya arenan fastän de inte har någon verklig ambition att bygga den.

I september i år drog Coventry Telegraph igång kampanjen »Sisu must sell«. Inom några veckor hade nästan 20 000 skrivit under uppropet. Sedan dess har stadens enda lokaltidning förbjudits att prata med alla som arbetar för klubben, inklusive spelarna.

På grund av Sisus pågående rättstvister med kommunen har arenaägarna Wasps vägrat skriva något långtidskontrakt med fotbollsklubben. 2018 går det nuvarande kontraktet ut och Simon håller det inte för omöjligt att klubben återigen kan komma att flytta från staden. Och redan till våren går hyreskontraktet ut för klubbens akademi, som trots allt strul fortfarande är en av landets främsta. Var ungdomarna ska ta vägen är dock oklart.

Simon lutar sig tillbaka i arbetsstolen på redaktionen och säger att han börjat tröttna på att tillbringa så många dagar i domstolen. Jag frågar varför Sisu inte bara säljer klubben och drar från en stad där de uppenbarligen är avskydda.

– Jag tror att de enbart stannar för att de hoppas få tillbaka lite av pengarna som de förlorat i rätten. Och så hoppas de väl på ett mirakel ute på planen, att ett lag bestående av »kids and loan players« ska lyckas ta sig till The Championship. Men om de fortsätter som nu är klubben både hemlös och ute ur ligasystemet inom två år.

 

– Sjung med nu, annars kommer Sisu och stämmer er!

En timme före avspark mot Sheffield United har ett hundratal supportrar samlats vid statyn av klubbens legendariske tränare Jimmy Hill utanför Ricoh Arena. Längst fram står den nykomponerade kören The Joys of Christmas – sju äldre män med blonda peruker (en blinkning till Sisus vithårige VD Joy Seppala). De bjuder på en repertoar bestående av nio julsånger: en för varje år som Sisu styrt klubben. Jag fastnar speciellt för den svängiga tolkningen av Let It Snow:

Oh the City have become frightful. On the pitch not so delightful. The fans would just like to know: Will you go? Sisu go! Sisu go!

Framför koristerna står Moz Baker och stampar takten tillsammans med sin son George. 50-årige Moz är ordförande för fansens intresseorganisation Sky Blue Trust och ingick själv i kören när man förra helgen bandade julsångerna.

– På grund av min position beslöt jag att inte delta ikväll. Och så ville jag ju inte höja kvaliteten på sången alltför mycket. Vänta här lite …

En av supportrarna kommer fram och ger diskret Moz en visselpipa som han begraver djupt i sin jackficka. Planen är att vid avspark föra så mycket oljud att domaren ska tvingas bryta matchen. Man har även delat ut »Sisu out«-ballonger som unisont ska släppas mot den mörka himlen i den nionde minuten.

– Både visselpiporna och ballongerna är tacksamma att smuggla in. Annat var det tidigare i höstas när vi tillsammans med Charltonfansen smugglade in plastgrisar för att slänga på planen. Folk fick gömma dem i kalsongerna eller i BH:n, säger Moz medan vi rör oss mot biljettluckan.

En stor del av supportrarna vid statyn beger sig däremot hemåt. De tänker inte lösa biljetter. De vill inte ge Sisu ett endaste pund till.

Visselpipan klarar sig obemärkt genom säkerhetskontrollen och på läktaren introducerar Moz mig för David Johnson, ordförande för supporteralliansen Fighting the Jimmy Hill Way, som planerat kvällens aktioner. Eftersom Coventry snittar under 10 000 på en arena med plats för mer än det tredubbla har klubben stängt av den norra läktaren, där Moz har sin egentliga sittplats. Förra veckans ligacupmatch bevittnades av 1 338 personer – den lägsta noteringen i klubbens historia.

När spelarna äntrar planen hinner de inte rada upp sig innan »We want Sisu out«-ropen ekar över planen. När bortalaget sparkar igång matchen kör orkestern av visselpipor igång. Ljudet är på tortyrnivå trots att jag kör fingrarna i öronen blir jag nästan tårögd av hur det piskar i trumhinnorna. Av någon besynnerlig anledning låter domaren ändå spelet rulla på. Supportrarna klarar inte av att vänta till den nionde minuten med att släppa ballongerna och snart gungar de alla mot taket.

Plötsligt börjar en grupp supportrar springa ner mot långsidans nedre del. Fler och fler följer efter och snart myllrar hundratals nerför trapporna. Moz verkar först ställd av det som händer, men snart sätter även han iväg med George i släptåg. Jag sitter kvar och ser hur de försvinner in i folkmassan. En supporter tar sig in på planen och lägger sig ner i mittcirkeln. Domaren bryter matchen, men när supportern utan ingripande från vakterna reser sig och hoppar tillbaka upp på läktaren blåses spelet igång igen.

– Vad fan hände?! utbrister David som befunnit sig högst upp på läktaren för att inspektera ballonghavet. Rusningen är inget som någon av supportergrupperna planerat, allting tycks ha skett helt spontant.

Davids kompis Peter kommer fram till oss.

– Jag såg Tim Fisher [klubbordföranden] skratta på vipläktaren. Hoppas det var av rädsla.

– Jag har hört att han har fem livvakter med sig, svarar David.

Så hörs Sheffield United-fansens sång från bortasektionen:

– »I loooooove Sisuuuuuuu!«

David skakar på huvudet. Supportrar till flera andra lag har öppet visat sitt stöd för Coventryfansens utsatta situation, men tydligen inte dagens gäster.

Annons

– Fansen borde stå upp för varandra, liknande demonstrationer äger ju rum överallt. Leyton, Nottingham, Bolton … Blackpools ägare är ju för fan kriminella, säger han.

– SHEFFIELD WEDNESDAY! ropar Peter mot bortaföljet.

– Så kan du inte ropa, säger David rappt till honom. Tim Fisher är ju gammal Wednesdaysupporter.

Peter byter till den mer smakfulla »Your mom is a Wednesday fan«.

Jag frågar David vilken typ av klubbstyre han skulle vilja se i Coventry.

– Supporterstyret som de har hos Portsmouth verkar fungera bra. Problemet är att ingen vågar ta över klubben eftersom de är rädda för att Sisu ska börja stämma dem också. Men när de väl lämnar kommer det vara som julafton och mina nio senaste födelsedagar på samma gång.

Sheffield United tar rättvist ledningen. Målet innebär att Coventry nu ligger på nedflyttningsplats i Englands tredje högsta serie.

– SHEFFIELD WEDNESDAY! vrålar Peter.

Under den dryga säsongen som Coventry spelade hemmamatcherna i Northampton brukade en grupp supportrar ta sig upp på en kulle med överblick över stadion. På platsen som döptes till Jimmy’s Hill stod de i alla väderlekar med banderoller och gastade anti-Sisuramsor. David Johnson var en av de arga supportrarna på kullen.

– Första gången hade vi med oss en siren från andra världskriget, men tyvärr vevade vi sönder den direkt, säger han. Jag har ingen förståelse för supportrarna som gick på matcherna i Northampton.

Moz håller inte med. Han har bekanta som gick in och han förstår deras skäl.

– Men det dumma var att supportrarna delades upp i läger. Vi har inte återhämtat oss sedan dess.

Tidigt i andra halvlek kvitterar 19-årige Daniel Agyei. Det är Coventrys första skott på mål och för första gången under matchen riktar publiken sin uppmärksamhet mot vad som händer på planen. Men Sheffield United fortsätter dominera och supportrarna återgår snart till att häckla sina ägare. Moz säger att han, likt de flesta han känner, inte tänker förnya sitt säsongskort nästa höst. I ett försök att lyfta humöret frågar jag om någon har något trevligt minne av Magnus Hedman eller Roland Nilsson.

– Nilsson var väl din favorit, Jimbo? säger Moz och petar till James Raffell, redaktör för fanzinet Twist and Shout.

– En av Premier Leagues bästa försvarare någonsin, säger James.

När det är fyra minuter kvar av matchen pekar Moz mot den avstängda norra läktaren.

– Titta, nu springer någon där borta!

Först syns bara en handfull personer och väktarna går långsamt bort mot läktaren för att köra bort dem. Men plötsligt väller det fram supportrar ur ingångarna och snart är de första nere på gräset. De Sky-tittare som följer matchen från pubar och TV-soffor får nu se domaren beordra spelarna av planen. Publiken hurrar för de omkring hundra fansen som paraderar runt på planen med sina banderoller. Stämningen är inte hotfull, det är tydligt att supportrarna inte är ute efter spelarna utan bara vill manifestera sitt missnöje. Jag frågar Moz om detta hänt tidigare. Han skakar på huvudet.

När spelet fem minuter senare kommit igång gör bortalaget omedelbart 2–1. Coventry förlorar ytterligare en match och kvällen avrundas med att slagsmål utbryter mellan två supportrar. Bortsett från matchresultatet säger Moz att han ändå är nöjd med kvällen.

 

Tidigt följande morgon rullar jag iväg med bilen norrut. Den första vägskylten meddelar att det endast är 30 miles till Leicester. Jämförelsen med Coventrys historiskt största rival är för delikat för att bortse från. Året efter att Coventry åkte ur Premier League gjorde Leicester samma resa lagom till att deras nya arena stod färdig. Klubben hamnade omgående under ekonomisk förvaltning och tvingades sälja arenan. Några år senare var man nere i League One. Så togs klubben över av det thailändska tax free-företaget King Power, som på sex år både hunnit köpa tillbaka arenan och göra Leicester till sensationella Premier Leauge-mästare. Att Coventry i dag befinner sig i grannstadens skugga symboliserades när det upptäcktes att klubbens supportershop av misstag sålt träningsvästar där siluetten av King Powers logo fortfarande syntes.

Som David Johnson konstaterade under gårdagens match är Coventrys supportrar långt ifrån ensamma om att 2016 demonstrera mot sina ägare. Nottingham Forest, Leyton Orient, Bolton Wanderers, Leeds United … listan kan göras lång. Medan den platta engelska landsbygden passerar utanför bilrutan tänker jag på telefonsamtalet med Ashley Brown, ordförande för riksorganisationen Supporters Direct, som jag hade dagen före flyget till England. Brown sade att samtidigt som allt fler klubbar i League One och League Two sköts förnuftigt så har drömmen om Premier League-pengarna förvandlat The Championship till den galnaste ligan av dem alla. Enligt honom har ligaorganisationen (The Football League) inte prioriterat att utveckla ett fungerande regelverk för att sålla bort de olämpliga investerarna. TV-pengarna har bidragit till att klubbägarna inte längre anser sig vara lika beroende av publikintäkter. Därför tror Brown att vissa av dem fått för sig att de utan större konsekvenser kan ignorera supportrarnas åsikter. Det resulterar i klubbägare som trots utbredda protester flyttar klubben till en annan stad eller försöker ändra klubbnamnet eller färgen på matchtröjan. Visst finns det solskenshistorier som AFC Wimbledon, utbrytarklubben som under supporterstyre tagit sig ända upp till League One, men den lätt romantiska bild som många i Sverige tycks ha av de lägre divisionerna i England framstår som en sanning med betydande modifikation. Det verkar ofta rätt slumpmässigt vilka som råkar få en bra ägare och vilka som drar nitlotten.

Bilturen fortsätter norrut längs med M6 och förbi mer välmående fotbollsstäder som Liverpool och Manchester. Hade jag kort därefter svängt höger upp på M65 hade jag inom 20 minuter hamnat hos Blackburn Rovers. När det indiska hönsföretaget Venky’s 2010 köpte klubben skröt de nya ägarna om att de skulle locka David Beckham och Ronaldinho till klubben, och Roversfansen började drömma om liknande triumfer som ligaguldet 1995. Sex år senare har Rovers skulder femdubblats till över 100 miljoner pund samtidigt som publiksnittet sjunkit med över 10 000. Det mesta pekar på att klubben till hösten spelar i League One.

Men istället kör jag västerut med sikte mot Atlantkusten.

 

Att röra sig längs med Blackpools strandpromenad i december är att vistas i en värld som gått i dvala. Spelhallarna och fish’n’chips-haken står igenbommade och nere vid södra piren reser sig den kolossala Big One-bergochdalbanan innanför det öde nöjesfältet. Om somrarna är Blackpool fortfarande ett av landets mest populära turistmål. Men ekonomiskt lever staden, som nästan helt saknar industrier, alltmer ur hand i mun. Kommunen inhyser fem av de tjugo fattigaste stadsdelarna i Storbritannien, och känslan är att tiden sakteligen börjat förvandla Blackpool till en spökstad.

– Inte undra på att Tim Burton valde att spela in sin senaste film här, säger den tunnhårige mannen bakom ratten på den röda BMW:n.

Han heter Andy Higgins och är talesperson för Blackpool Supporters Trust (BST). Ikväll ska föreningen hålla sin julfest på puben Excelsior och Andy ska som vanligt underhålla med sång och gitarr. I morgon är det sedan dags för hemmamatch mot Luton Town i League Two, men dit tänker Andy inte gå. Det har snart gått två år sedan han senast satte sin fot inne på Bloomfield Road. Han är långt ifrån ensam i sin bojkott. På fem år har antalet sålda säsongskort sjunkit från 12 000 till runt 1 500.

– Före matchstart brukar vi träffa bortafansen utanför stadion och ge dem »Oyston out«-banderoller som de ofta är schysta nog att hålla upp, säger Andy. Baserat på bilderna tror vi även att klubben ljuger om publiksiffrorna för att inte skämma ut sig. I verkligheten är det nog endast mellan 500 och 1 000 på plats.

1987 köpte fastighetsmogulen Owen Oyston ett krisande Blackpool FC för ett pund. Han visade inget intresse för att investera i klubben, »the Tangerines« fick gott skvalpa runt mellan tredje och fjärde divisionen. Det Owen Oyston suktade efter var rampljuset och framför allt de unga kvinnorna som kom med det. Med sin vita kalufs, cowboyhatt och solglasögon ser han närmast ut som en parodi på en serietidningsskurk. 1996 dömdes ägaren till fängelse för våldtäkt, varefter hans fru Vicky och senare hans son Karl tog över ordförandeskapet i klubben. Att klubben på 2000-talet inom loppet av fyra år klättrade från League One till Premier League berodde inte så mycket på ägarfamiljens engagemang som på att den lettiske affärsmannen Valeri Belakon gick in och investerade i spelartruppen. Redan när en delegation från Premier Leauge besökte klubben inför debutsäsongen 2010 anade de oråd för vad som komma skulle. Andy Higgins påstår att en medlem av delegationen efteråt sade: »De här ägarna är ju som vampyrer – det enda de vill är att suga upp alla pengarna.«

Under besöket i Premier League charmade Blackpool omvärlden med ett offensivt spel under den färgstarke managern Ian Holloway, och det var inte förrän på säsongens sista dag som man till slut halkade under nedflyttningsstrecket. Men tack vare alla pengarna som kommit in under året, plus de generösa fallskärmsbidragen som väntade, såg supportrarna ändå en ljus framtid framför sig. Andy säger att ingen kunde förutse att de fem år senare skulle vara tillbaka i League Two.

– Vi gissade förstås att Oystons skulle ta en del av pengarna, men vi kunde aldrig tro att de inte skulle investera någonting alls i klubben. Uppskattningsvis 100 miljoner pund har gått genom klubben till olika systerbolag, andra projekt eller rätt ner i familjens fickor. Alltmedan klubben har lämnats att vissna och dö.

Våren 2014 började Blackpools supportrar organisera en mängd protestaktioner. Familjen Oystons vanligaste reaktion på dessa har varit att förlöjliga supportrarna. Efter att fansen kastat in tennisbollar på planen under en match mot Burnley lade familjen upp en bild där de poserade med tennisracketar på läktaren. Vid ett annat tillfälle twittrade Karls son Sam ut en bild där hans pappa stod leende bredvid en »Oyston’s Cash Cow«-banderoll. Karl har även under sin tid som ordförande hunnit med att bli avstängd av FA efter att ha kallat en supporter för »a massive retard«.

– Karl är elitistisk och betraktar fansen som avskum, säger Andy. Han har aldrig erkänt BST och tyvärr har hans barn tagit efter hans beteende. Jag tror faktiskt att han tycker att protesterna är rätt underhållande.

Andys telefon ringer. Det är kompisen Mark Rushton som undrar när festen börjar ikväll. Han undrar också om Andy kan spela låten Look at Me I’m Sandra Dee från Grease. Andy säger att han inte känner till den.

När de lagt på berättar han att Mark dömdes till sex månaders fängelse efter att fansen i maj 2015 stormat planen mot Huddersfield.

– Han var maskerad och klättrade upp mot vipboxen där Oystons satt, så han gick lite för långt. Men vi lyckades samla ihop pengar till advokater och fick ut honom efter tre månader.

Om Sisu i Coventry inte dragit sig för att stämma myndigheter och arenabolag så har familjen Oyston riktat in sig på klubbens egna supportrar. Andy räknar upp en lång lista med bekanta som blivit kallade till domstol för något kränkande de skrivit om ägarna på sociala medier. Vissa kommentarer har i ärlighetens namn varit rätt grova, men i många fall har stämningarna varit omotiverade. Andy berättar om fallet med supportern Jeremy Smith, som stämdes på 50 000 pund för att ha hållit upp en tidningssida med en bild på Owen Oyston och texten »We are thieves«. Under processens gång missade ägarfamiljen att lämna in alla dokument i tid, vilket innebar att de med all sannolikhet skulle förlora fallet. Tre dagar före rättegången kontaktades Smith av deras advokat som sade att stämningsbeloppet skulle höjas till 500 000 om han inte gick med på att skjuta upp förhandlingarna. Smith vägrade och vann senare 100 000 pund i rättegångsarvoden och skadestånd av familjen Oyston. När supportrarna efteråt firade segern på den lokala puben fick Andy ett SMS av en kompis som uppmanade honom att gå in på klubbens hemsida. Där lät Karl och Owen Oyston meddela att de beslutat att lägga ner alla anmälningar mot Jeremy Smith och att de hoppades att beslutet skulle hela sprickan mellan fansen och klubben. Sedan önskade de alla en god jul.

– Vi kunde inte tro att det var sant! Det värsta var att BBC köpte lögnen och skrev »nu ser det bättre ut i Blackpool«. Oystons har stenkoll på medierna och sprider en massa desinformation. Det är som att vara i Nordkorea.

Vi kommer fram till Andys hus i den lilla byn Staining. Både garage- och ytterdörren är prydligt målade i Blackpools mandarinorangea färg. Inne i köket hänger en plansch i samma färgkod, med texten »Vote Andy Higgins«. Den är från våren 2015 när Andy, uppbackad av BST, ställde upp i parlamentsvalet i valkretsen Blackpool South som oberoende kandidat under sloganen »Football First«.

– Vi visste att jag inte hade någon chans att komma in, men vi såg kampanjen som ett bra sätt att få publicitet. I slutändan fick vi hela 600 röster, vilket bara var några färre än Green Party och Liberaldemokraterna. Eftersom det var en så fin erfarenhet funderar vi på att ställa upp med en kandidat även i kommunalvalet.

Liksom i Coventry har det inte saknats intresse från utomstående parter att köpa Blackpool, men Oystonfamiljen har konstant hävdat att inga seriösa bud kommit in. En som enligt Andy ska ha fått sitt bud nekat var affärsmannen och Blackpoolsupportern Andrew Pilley, som sedermera köpte Fleetwood Town några kilometer norr om Blackpool. På tolv år har Pilleys investeringar lyft klubben från sjunde divisionen till League One.

– Det är inte förrän du beslutar att sälja ditt hus som du får reda på vad det egentligen är värt, säger Andy. Oystons har alltid hållit affärerna inom familjen och arbetat med samma advokater och revisorer år efter år. De har delat upp klubben i ett trassligt spindelnät av olika bolag och sedan flyttat runt en massa pengar mellan dessa, och de är säkert nervösa för att en potentiell köpare ska stöta på en hel del oförklarliga betalningar. Vi brukar säga att det är som att få IS ut ur Raqqa. Det kommer att ta evigheter att städa upp alla fällor de lämnat efter sig.

 

I skymningen kör jag tillbaka söderut. Efter en timme passerar jag avfarten till Bolton. I våras åkte klubben ur The Championship med skulder på över 170 miljoner pund, och i League One har man fortsatt att betala höga spelarlöner. Den nya ägaren Ken Anderson har vid flertalet tillfällen utlovat ett möte med fansen för att diskutera ekonomin – bara för att gång på gång skjuta upp det. För tillfället skrivs det inte så mycket om klubbens bekymmer i medierna, men Andy har från sina bekanta bland Boltons supportrar fått höra att klubben är en bomb som kan brisera när som helst.

När jag närmar mig London får jag ett SMS från Moz Baker i Coventry. Han skriver att klubbordföranden Tim Fisher inte gav några förhoppningar om förändring under kvällens debatt i BBC.

 

– Hoppas det här duger för er svenskar, säger Ian Cartwright medan han öppnar dörren till The Rose of Denmark.

Det är lördag och ett par timmar innan Charlton Athletic ska ta emot Peterborough i League One och inne på den gemytliga puben i sydöstra London laddar supportrarna med att titta på matchen mellan Crystal Palace och Chelsea. Ian är uppvuxen ett stenkast från arenan The Valley och har gått på Charltons matcher sedan barnsben. I början av 2000-talet arbetade han under några år som utvecklingschef för klubben. Bland annat hjälpte han till med att starta upp den svenska supporterföreningen Swedish Addicks, som i dag under ledning av stockholmaren Lars Liljegren är Charltons enda aktiva utländska supporterförening. Ians huvudsakliga arbetsuppgift var att »get new bums on the seats«, vilket inte var ett särskilt svårt jobb: Charlton spelade i Premier League och hade rykte om sig att vara en vänlig och välskött klubb. Ordföranden Richard Murray och flera andra med ledande positioner inom klubben var själva livslånga supportrar.

Ian ställer fram två Carlsberg på pubbordet. Han säger att han inte avundas dem som arbetar för Charlton i dag.

– När jag förut berättade för någon att jag höll på Charlton fick jag oftast höra »där har du en fin klubb«. I dag skrattar de bara åt mig och skakar på huvudet.

Precis som hos Coventry började Charltons bekymmer långt innan den nuvarande ägaren, den belgiske elektronikmiljonären Roland Duchâtelet, kom in i bilden. Tre år efter att klubben år 2007 åkt ur Premier League var man nere i League One, och trots att man säsongen 2011/2012 vann serien med rekordhöga 101 poäng blödde klubben ekonomiskt. Leverantörer som klubben anlitat i åratal sade upp samarbetet eftersom de tröttnat på att inte få betalt i tid. Vid flera tillfällen fick hemmamatcher avbrytas eller skjutas upp på grund av att dräneringssystemet på The Valley gått sönder. När Duchâtelet i januari 2014 uttryckte intresse för att lägga Charlton till sitt växande nätverk av fotbollsklubbar tog affären endast en vecka att genomföra. Sedan tidigare ägde belgaren tyska Carl Zeiss Jena, spanska Alcorcón, ungerska Újpest, samt de belgiska lagen Sint-Truidense och Standard Liège. En av Duchâtelets första åtgärder i Charlton blev att tillsätta advokaten Katrien Meire, utan tidigare erfarenhet av fotbollsbranschen, som ny VD för klubben. Ducahâtelets intåg delade fansen: vissa såg det som positivt att bli en del av ett större nätverk, medan andra var rädda för att klubben skulle förvandlas till en matarklubb.

På sitt första möte med Duchâtelet fick tränaren och klubbikonen Chris Powell höra att belgaren var missnöjd med lagets två målvakter, och att han hade en egen adept som var mycket bättre. Någon dag senare fick Powell plötsligt ett samtal om att någon vid namn Yohann Thuram dykt upp på träningsanläggningen och sagt att han var klubbens nya målvakt. Spelare från de olika nätverksklubbarna fortsatte att dyka upp utan förvarning samtidigt som Duchâtelet sålde flera nyckelspelare som Powell velat behålla. I efterhand har det även framkommit att Duchâtelet skrev missnöjda mejl till Powell när någon av nätverksspelarna inte fick spela. Få av spelarna som slussades till klubben visade sig vara redo för spel i The Championship, inte minst målvakten Thuram som efter fyra mindre bra framträdanden vägrade följa med till en bortamatch i Leeds när han skulle sitta på bänken. Framför allt tycktes flera av nyförvärven helt sakna intresse att spela för Charlton.

– Det har varit många gånger man själv velat dra på sig fotbollsskorna och visa lite passion, säger Ian. Astrit Ajdarević var en av få nätverksspelare som faktiskt höll måttet.

Duchâtelet vann inga popularitetspoäng genom att tidigt sparka den populäre Powell, vilket var starten på den tränarkarusell som till dags datum resulterat i nio tränare på två och ett halvt år. Belgarens ägarmodell bygger heller inte på att pumpa in pengar i klubben, istället har han likt familjen Glazer i Manchester United lånat klubben pengar som han tar ordentligt med ränta på. Men det som främst förargat fansen är den oförståelse Duchâtelet och VD:n Meire visat för vad klubben betyder för de lokala supportrarna. I en intervju under en konferens i Dublin sommaren 2015 talade Meire om supportrarna som »kunder« och sade att hon inte förstod varför fotbollsfans anser sig ha rätten att protestera när de inte gillar hur klubben sköts. Det gör man ju inte om man sett en dålig film på bio, resonerade hon.

Ian sveper sin Carlsberg och slår ut med händerna.

– Jag är väldigt ledsen, Katrien, men så fungerar det inte riktigt. Ägare och spelare kommer och går, men supportrarna stannar kvar och i slutändan är det vår klubb.

I samma intervju avslöjade Meire även Duchâtelets nya vision för Charlton: The Valley skulle bli en plats dit fansen skulle komma för att se framtidens Premier League-spelare. Med andra ord, så fort en spelare väckte intresse skulle han säljas.

– Vi vill ju att ambitionen ska vara att de lovande spelarna ska spela för oss i Premier League! I dag har vi en sådan omsättning på spelare att fansen inte hinner bygga upp någon relation till dem. Så fort du fattar tycke för någon kommer nyheten att han blivit såld.

Ian säger att Katrien Meire måhända är en duktig advokat, men att hon gång på gång visat att hon inte känner sin nuvarande målgrupp. Inför säsongen 2015 introducerade VD:n »the fan sofa«. Tanken var att fansen skulle fångas på storbildsskärm under matcherna och att den som bjöd på den bästa dansen skulle belönas med att få följa nästa match från en röd soffa vid hörnflaggan.

I både Coventry och Blackpool har jag fått höra att Charltonfansen har betydligt större ekonomiska resurser jämfört med dem. Ian bekräftar att den största protestalliansen, Coalition Against Roland Duchâtelet (CARD), fått in över 50 000 pund till sin protestfond, pengar som förutom de nämnda plastgrisarna bland annat lagts på Pinocchiomasker, affischreklam och ett stort begravningståg genom stadsdelen där klubben har sitt hem. Supportrarna har även gjort besök i Duchâtelets hemstad Sint–Truidense. Ett gäng åkte över sundet och överraskade ägaren med sång när denne åt sin födelsedagslunch, medan några andra målade »Roland Out« på en taxi och körde runt i staden. Besöken var även en blinkning till att Duchâtelet inte synts till på The Valley sedan oktober 2014. Enligt egen utsago lägger ägaren »inte mer än 1,5 procent« av sin tid på Charlton.

– Jag tror helt enkelt att Roland är envis och vägrar inse att hans nätverksmodell inte fungerar, säger Ian. Att vi avverkat så många tränare och spelare och på kuppen åkt ner i League One talar ju för det. Varför inte bara erkänna misstaget och sälja?

I dag kommer det dock inte att ordnas några demonstrationer. Det är den nye tränaren Karl Robinsons första hemmamatch i ligan och supportrarna har beslutat att ge honom arbetsro. Jag frågar Ian om han likt flera av Andy Higgins Blackpoolkompisar hoppas att laget, som inför omgången ligger på åttonde plats i League One, ska förlora när de spelar.

Never, never, never, säger Ian med emfas. När spelarna går in på planen är det fortfarande min klubb de representerar. Men visst, jag saknar känslan av att studsa upp ur sängen på matchdagsmorgnarna.

 

De senaste 15 åren har högtalarna på The Valley spelat Jon McCaffreys Valley Floyd Road (inspelad med bland andra Mathias Svensson i kören) före matchstart. I september förbjöd McCaffrey klubben att använda sig av låten, med motiveringen att »Charlton under Roland Duchâtelet helt enkelt inte känns som Charlton längre«. När jag från min plats på pressläktaren ser hemmaspelarna äntra planen bär de reklam för BETDAQ på sina tröjor. Flera fans jag talat med säger att klubben, som var tidigt ute med etisk sponsring, aldrig skulle haft ett spelbolag på magen på den förre ordföranden Richard Murrays tid.

Till skillnad från i Coventry följer supportrarna inledningsvis aktivt vad som händer ute på planen. Karl Robinson har sagt att han vill att Charlton ska spela längs med marken, men direkt från start slås flera enkla passningar bort. Att dagens startuppställning saknar spelare från Duchâtelets nätverk tycks inte inverka positivt på spelnivån. Peterborough tar rättvist ledningen efter 20 minuter. Några enstaka »We want Roland Out«-rop hörs från den norra läktaren där Ian sitter, men i dag tycks fansen ha bestämt sig för att främst rikta sin ilska mot domaren. I halvtidspausen hålls en tävling där supportern Jack kan vinna 4 000 pund om han träffar ribban från straffområdesgränsen. Efter att han misslyckats meddelar speakern att han ändå ska få ett tröstpris.

– Is it a place in the first team? ropar en arg supporter från läktaren.

När passningsspelet i andra halvlek fortsätter att hålla lika låg kvalitet tappar jag matchfokuset. Istället börjar jag fundera på mina dagar i den engelska fotbollens träskmarker. Inför min resa föreställde jag mig att det enkelt skulle gå att hitta gemensamma nämnare i de olika klubbarnas sorgeberättelser. Men så visade det sig inte vara. Vi har hedgefonden i Coventry som trodde att enstaka investeringar skulle räcka för att nå Premier Leauge, ägarfamiljen i Blackpool som använder klubben som en kassako och den belgiske miljonären som i bästa fall vill förvandla Charlton till en klubb som framför allt existerar för att andra, bättre, lag ska kunna matas. Vad de dock har gemensamt är en oförståelse för vad fotbollsklubbar betyder för lokalsamhället. Ashley Brown på Supporters Direct har kanske rätt i att publiksiffrorna inte längre spelar så stor roll för klubbarnas ekonomi, men det hela landar då i frågan om vem som i slutändan äger en fotbollsklubb – aktieinnehavarna eller de som står på läktaren? Hardcoresupportrarna jag träffat må hävda att de tappat kontrollen över sina klubbar, men på pappret har de i dag lika lite makt som under sina tidigare ägare. Den svenska 51-procentsmodellen, där medlemmarna alltid har majoriteten av rösterna, har ingen tradition här. Snarare handlar det om att tidigare ägare genom att visa respekt för supportrarna fått dem att känna sig delaktiga i klubbens beslutsfattande. Sisu, Duchâtelet och familjen Oyston har inte lyckats med detta, vilket självklart till stor del har att göra med att resultaten på planen uteblivit. Trots att Manchester Citys supportrar kanske inte längre känner igen sig i sin klubb är det nog få av dem som saknar tiden när de spelade på gamla Main Road i League One. Åtminstone så länge shejkerna fortsätter att pumpa in pengar i klubben.

Det är alltför enkelspårigt att blicka tillbaka några årtionden och låtsas som om att allt var bättre förr, men helt klart är att många supportrar får betala ett högt pris för miljonerna som lockar i Premier Leauge. För det ska poängteras att alla inte ställer sig bakom protesterna och bojkotterna. Många supportrar vill varken organisera sig eller reflektera över i vilken mån de äger sin klubb. De är nöjda så länge de varje lördagseftermiddag får se elva spelare med rätt klubbmärke på tröjan springa runt ute på gräset. I samtliga städer har jag fått höra om familjer och långvariga vänskaper som splittrats på grund av olika åsikter om hur fansen bäst kan stödja klubben. Ashley Brown nämnde också att medelåldern på de engelska supportrarna som orkar engagera sig är markant högre än ute på kontinenten. Enligt honom är den engelska klubbfotbollen på god väg att förlora en hel generation av fans.

Men samtidigt som jag lider med supportrarna jag mött kan jag inte undgå att tänka att de ändå inte är hopplöst körda. Skulle den här resan gjorts för några år sedan hade det kunnat handla om Southampton, Leicester eller Brighton – och titta var de befinner sig i dag. I en fotbollsvärld där allting accelererar kan Coventry inom några år slåss om ligatiteln medan West Bromwich och Stoke är under ekonomisk förvaltning i League One. Förutsatt att pengagapet inte växer sig så stort att hela Premier League fullständigt förvandlas till en exklusiv grupp.

Det sista som händer på The Valley denna lördagseftermiddag är att Charltons Ademola Lookman halkar när han ska slå en frispark. Peterborough vinner med 2–0 och speakerns försök att önska god jul överröstas av buropen. På väg ut från läktaren får jag ett SMS från Andy Higgins, vars Blackpool precis förlorat mot Luton med samma siffror. Han vet inte om han ska känna sig glad eller ledsen.

 

Tillbaka på The Rose of Denmark suckar Ian Cartwright över hemmalagets håglösa prestation tillsammans med sin kompis Jim. De har känt varandra i över 40 år och brukade alltid gå på matcherna tillsammans. Men så länge Duchâtelet är kvar vägrar Jim att sätta sin fot inne på The Valley. Enda gångerna han dyker upp är i samband med större demonstrationer.

– Det gick så långt att han började njuta mer av protesterna än av själva fotbollen, säger Ian.

– Du minns den där soffan vid hörnflaggan som jag nämnde att Katrine kom dragande med? När domaren blåste av vårens sista hemmamatch mot Burnley stormades planen och supportrar till båda lagen sprang med soffan över gräset med jagande väktare efter sig. De satte ner soffan i straffområdet där folk turades om att slita isär den, man såg bara hur kuddarna flög upp i luften. Väktarna skakade på huvudet och gick därifrån. Det var det roligaste jag sett!

Jim skrattar. Ian tar en klunk av sin öl.

– Jag hoppas verkligen att vi kommer att få tillbaka alla supportrar som lämnat oss. Jag kräver inte att vi ska vara en klubb som spelar i Premier League, jag vill bara ha tillbaka lyckokänslan av att vakna på en matchdag. Och att det enda jag och Jim ska bråka om är vilken anfallare som borde spela från start.