Avslutning. »Att springa tolv kilometer på en och en halv timme fixar nog de flesta«, säger Jo Inge. »Men fotboll handlar om att löpa fort ofta – och där är jag bra.«

När Berget lade benen på ryggen

I modern fotboll hyllas glimrande teknik, känsliga frisparksfötter och avgörande mål. Men vägen till framgång är något mycket mossigare.

Att stirra in i ett Excelark fyllt med decimalsiffror borde vara en lika poänglös som dötrist sysselsättning. Därför är det med viss förvåning som jag rycks med i Malmö FF:s fystränare Ben Rosens entusiasm när han pekar ut kolumn efter kolumn på laptoppens skärm samtidigt som han ger ifrån sig små glädjetjut.

– Look! Cirka 2 000 meter högintensiv löpning per match i genomsnitt. It’s amazing!

Annons

Rosens ögon ler bakom de kraftigt markerade glasögonbågarna medan hans finger letar sig vidare över skärmens alla siffror.

– Allt över 19,8 kilometer i timmen betraktar vi som high intensity eller sprintar [maxlöpningar]. Och du ser, han sprintar 735 meter per match. Så du får också lägga till all annan löpning han gör: accelerationer, nedbromsningar, vanlig joggning.

Engelsmannen nickar belåtet. Innan han kom till Malmö 2014 var han under fyra år fystränare i Southampton FC, ett lag som på den tiden noterades som Premier Leagues mest löpstarka. Därför är det inte så underligt att han njuter lite extra när han granskar MFF-spelaren Jo Inge Bergets statistik från förra årets allsvenska säsong. Norrmannens siffror är, som engelsmannen säger, »quite impressive«.

– Vi bryter ner spelarnas siffror och mäter dem mot genomsnittsvärdet i laget. Har man 100 procent är man precis på snittet. Jo Inge noteras i varje match på mellan 120 och 130 procent, vilket betyder att han löper 20 till 30 procent mer än snittet. Men kolla här nu!

Ben Rosens finger söker sig till en rad långt ner på skärmen. Kolumnen visar spelarnas siffror från bortasegern över Norrköping den 16 oktober i fjol.

– Här hade Jo Inge 163 procent, alltså 63 procents mer aktivitet än genomsnittet. Han sprang över 12 000 meter under matchen. Av dem var 2 500 meter i hög intensitet. Och kolla: 55 sprinter, 0,6 stycken per minut. Tänk dig själv.

Jag försöker. I mitt huvud inbillar jag mig att jag i matchminut ett gör en långrusch som suger musten ur mig, bara för att sedan jogga i 50 sekunder och därefter sätta full fart igen, varpå jag återigen flåsande lunkar omkring på jakt efter rätt position i cirka en halvminut innan det bär av i en ny maxlöpning … Jag hade inte fixat tre minuter. Jo Inge Berget pågår i en och en halv timme.

Jo Inge Berget
Jo Inge Berget.

Jag frågar Ben Rosen hur norrmannen klarar det.

– Mycket handlar om muskelfibrer, säger han. Spelarna har fibrer anpassade antingen för att vara explosiva så att de kan springa snabbt, då kommer mjölksyran snabbare. Eller fibrer som gör dem uthålliga så att de kan mala på under lång tid. Jo Inge har the perfect match mellan de två.

Fystränaren lutar sig tillbaka i stolen och lägger händerna bakom huvudet. Fullt korrekt noterar han att jag inte riktigt har hängt med i resonemanget. Han försöker igen:

– Tänk friidrott. I fotboll söker man 400- eller 800-meterslöpare. Jo Inge är en 600-meterslöpare.

Under mina snart 20 år som fotbollsreporter har jag pratat med många ledare om deras spelares spetsegenskaper. Än har det varit Lars Lagerbäck som talat sig varm för Henrik Larssons defensiva positionsspel, än har det varit Erik Hamrén som analyserat Marcus Allbäcks perfekta volleyskott inne i boxen. En gång talade jag med den förre Ajaxtränaren Ronald Koeman om att Zlatan Ibrahimovićs starka fotleder var orsaken till spelarens goda balans och att han kunde få iväg stenhårda skott utan ansats. En annan gång satt jag på den legendariska Auxerretränaren Guy Rouxs kontor och hörde honom analysera Éric Cantonas osannolika förmåga att vinna matcher till varje pris.

Men aldrig har jag suttit och pratat om något så elementärt som löpning.

Jag tittar upp på Ben Rosen och säger att det antagligen beror på att matcher avgörs av roligare detaljer än att Jo Inge Berget springer skiten ur sig mot Norrköping en eftermiddag i oktober. Fystränaren blänger oförstående tillbaka.

– Jo Inge tog 55 sprinter där. 55!

Annons

Han pekar på laptoppen igen.

– Modern fotboll ställer extrema krav på löpning. Betydelsen av att kunna springa så här kan faktiskt inte överdrivas.

 

Jo Inge Berget växte upp på den norska landsbygden, i regionen Hadeland en dryg timmes bilfärd norrut från Oslo. Barndomen präglades av lantlivet, fotboll i hemmaklubben Gran och att pappa en gång i tiden hade varit en talang i nordisk kombination, där de två grenarna består av backhoppning och längdskidåkning. Redan innan Jo Inge kunde gå hängde han med ut på tur, sittande i pulka bakom sin skidande far, och så fort sonen fått styr på benen stakade han själv fram över snön. Snart började han också tävla.

– Skidåkningen har gett mig mycket gratis, säger Jo Inge när vi ses en försommardag i juni. Man tränade mycket på vintern och fick upp flåset. Och vad gjorde man för att hålla nivån under sommaren? Jo, man löpte, löpte, löpte. Sedan är det väl genetiskt också.

Malmö FF har precis avslutat en träning i strålande solsken. Huvuddelen av passet bestod av spel med max två tillslag på liten yta. Jo Inge Berget såg ut att vara en av dem som plågades mest av begränsningarna – ingen löpning var mer än tre meter lång.

Jag frågar om han kan sakna skidåkningens mängdträning. Han skakar bestämt på huvudet.

– Det är inte så att jag älskar att löpa, säger han. Jag kan faktiskt tycka att det är rätt tråkigt. Men jag har lätt för det, och gnäller väl inte lika mycket som många andra på en försäsong. Det är inte så att jag springer 100 meter före de andra. Det hade nog inte varit så populärt.

Hur bra kunde du ha blivit som skidåkare?

– Ganska bra, tror jag. Eftersom jag slutade redan som 14-åring tävlade jag bara mot andra i min årskull. Men där var jag bra. Jag slog väl i varje fall någon som har vunnit en världscuptävling på senare år.

Vem var det?

– Äh, det tänker jag inte säga, jag ska bespara honom den förnedringen. Men jag var bra, och jag kunde nog ha nått framgångar även på skidor.

Det återstår en match av vårsäsongen, sedan väntar landskamper med Norge innan Jo Inge åter ska vara tillbaka i Malmö och ladda inför en intensiv sensommar och höst. Om han blir kvar i klubben; kontraktet löper bara säsongen ut och i medierna spekuleras det om huruvida MFF är beredda att förlänga med tanke på att norrmannen efter de här tre åren inte längre kan lyda under reglerna för expertskatt, vilket i princip innebär att ett nytt Bergetkontrakt utöver en trolig löneförhöjning skulle tvinga MFF att betala 35 procent mer i skatt än tidigare. Jo Inge själv rycker på axlarna åt ryktena. Han vill vara kvar: Champions League-kval väntar runt hörnet, MFF leder Allsvenskan och den nya norska förbundskaptenen Lars Lagerbäck har lätt för att hålla koll på honom så länge han är i Sverige.

– Jag trivs och vill fortsätta trivas, säger Jo Inge. Min spelarkarriär har i varje fall lärt mig att den känslan är viktig.

När jag några dagar tidigare pratade med Rolf-Magne Walstad, mannen som en gång upptäckte Jo Inge i regionslaget och värvade honom till proffsklubben Lyn, berättade sportchefen att få spelarkarriärer gjort honom så glad som Jo Inges. I Lyn tjatade Walstad och tränaren Henning Berg mycket på anfallaren om att »ta jobbet« istället för att trixa runt på plan.

»Ser jag till min egen karriär lunkade vi på i samma tempo hela försäsongen, men det gav ingen effekt.«

Jo Inge ler igenkännande när jag berättar för honom vad hans gamla sportdirektör sagt.

– Jag var nog lite av en primadonna förr. Så var det en bra bit upp över 20 år. Jag har ju alltid vetat att jag är bra på att springa, men det handlar om att bestämma sig för att utnyttja det också. Egentligen är det dumt att ens fundera. Hur många minuter har man bollen i en match? En? Två, kanske? Då är det korkat att bara bli bedömd för den tiden. Det finns ju 88 andra minuter, plus lite tillägg, att göra saker på. Och jag springer.

Varför kom du inte till insikt tidigare?

– Alla unga spelare vill vara Neymar och Ronaldo och göra de sakerna som de gör. När man leker är det sådant man tränar på. Man får vara bra störd om man samlar kompisarna för konditionsövning. Det är naturligt att man som ung tänker att springandet på planen inte är lika viktigt. Fast jag är tacksam för att jag har förstått det på senare år. Rent målmässigt syntes jag väl mer förr, men den uppskattning man får när man gör jobbet för laget är också väldigt tillfredsställande.

 

Uppskattningen är självklar. De flesta tränare önskar sig nog spelare som kan löpa i hög hastighet under en stor del av matchens minuter. Jo Inges nuvarande tränare, Magnus Pehrsson, tillhör i varje fall definitivt dem som förespråkar den fysiska betydelsen av fotbollen. När han i början av 2000-talet spelade i Djurgården och klubben lanserade en individbaserad, tuffare försäsongsträning med fler styrke- och konditionspass, välkomnade han förändringen. Pehrsson berättade på den tiden för mig hur han vid olika tillfällen hade skämts när han träffade andra elitidrottare. Där kom friidrottare och simmare med vältränade kroppar medan fotbollsspelarna lufsade runt som om de hade vilket vanligt jobb som helst.

– Exakt så var det, säger Pehrsson när jag påminner honom. Men det har förändrats. Dagens fotboll ställer andra krav och kräver därför en annan typ av träning. Ser jag till min egen karriär lunkade vi på i samma tempo hela försäsongen, men det gav ingen effekt. Fotboll är en sport som handlar om att jobba max i korta sekvenser och sedan återhämta sig.

Pehrsson säger att en spelare som Jo Inge Berget har mycket av det där naturligt.

– Han löper snabbt, ofta och rätt. Så i det avseendet skulle jag säga att Jo Inge med allsvenska mått, och även med internationella, står sig väldigt bra. Jag vet att han rent fysiskt kan göra allt som jag begär.

En annan som uppskattar spelarens löpförmåga är Lars Lagerbäck. Under sin korta tid som norsk förbundskapten har Lagerbäck hunnit med två landslagssamlingar, Jo Inge har blivit uttagen båda gångerna, även om han tvingades tacka nej på grund av en skada i våras.

– I dagsläget är han en av dem som är mest aktuella för startelvan, säger Lagerbäck. Löpförmågan som han har är mycket viktig i modern fotboll. Att kunna och orka förflytta sig under alla de minuter en spelare inte har bollen är central. Det blir lätt att man stirrar sig blind på den tid en spelare har boll, för att den är så avgörande för slutresultatet. Men matcher avgörs på flera plan.

Lagerbäck har under sin karriär tränat gott om löpstarka spelare: Håkan Mild, Niclas Alexandersson, Tobias Linderoth i svenska landslaget, eller för den delen hela det Island som löpte sig hela vägen till EM-kvartsfinal i fjol. Mot den bakgrunden har han också noterat en förändring i kravbilden för fotbollsspelare på senare år.

– Oavsett om det är en liten Messi eller en stor Ronaldo så upplever jag att spelare i dag är mer atletiska än tidigare. De tränas för att orka springa i hög hastighet under längre tid. Och möjligen kan det vara så att vår svenska försäsong har gjort att vi hamnat lite på efterkälken i utvecklingen. Vi har mer »lunkat« på, haft bra kondition men inte blivit lika bra på att driva upp tempot till max.

Lagerbäck tror att utvecklingen mot en intensivare fotboll har skett på flera plan. När lag började spela med extremt offensiva ytterbackar ökade behovet av löpförmåga på just den positionen. När tränare började tala om »återerövringsfotboll« och att motståndarlag är som mest sårbara för kontring just när de vunnit bollen, ställde det nya krav på samtliga spelare eftersom ingen längre tilläts vila i defensiven.

Annons

– Numera handlar det inte bara om att springa mycket, utan om att springa i högt tempo under lång tid, säger han. De högintensiva perioderna i matcherna är mycket längre i dag.

Forskningen ger Lagerbäck rätt. När de tyska forskarna Daniel Weimar och Pamela Wicker analyserade 1 514 Bundesligamatcher från tre säsonger kom de fram till två slutsatser: ett lag som ökar sin genomsnittliga löpdistans med en kilometer relativt motståndarna förbättrar sina chanser att vinna matchen med 26 till 28 procent, och ett lag som tar tio fler löpningar i högintensivt tempo än motståndarna ökar vinstchansen med fyra procent.

– Det finns gott om studier som visar att intensiteten ökat gradvis, säger Dan Fransson, doktorand på Institutionen för kost- och idrottsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Han har själv studerat fenomenet. Tillsammans med kollegorna Magni Mohr och Peter Kastrup publicerade han i fjol en studie av 473 Premier League-spelare under åren 2010–2012 och trenden var tydlig: dagens fotbollsspelare löper ungefär lika långt som tidigare generationer, men intensiteten i löpningarna har ökat dramatiskt. Forskarna noterade också att tempot efter de mest intensiva perioderna i en match gick ner lägre än tidigare om åren.

Kontrast. Jo Inge slår sig ner på favoritplatsen – soffan – efter att ha städat undan pizza­kartong och chipspåse. »Inte jättenyttigt, men det är inte så farligt, det är bara att springa lite mer nästa pass.«

– Det kan betyda att det tempo som finns i dagens fotboll kräver längre perioder av återhämtning, säger Fransson. Men det är viktigt att poängtera att sådana här rön inte betyder att man ska träna mer löpning generellt, utan att man ska hitta sätt att träna som gör att spelare lätt får upp intensiteten i perioder och därefter återhämtar sig snabbt.

Eller så kan man söka spelare som Jo Inge Berget: en 600-meterslöpare som klarar av att pågå i hög fart utan längre återhämtningsperioder.

 

Norrmannen kliar sig i skägget.

– Har du sett bilder på mig i tonåren? frågar han.

Jag skakar på huvudet.

– Långt hår, rosa pannband … Jag föredrog en överstegsfint framför att löpa, om man säger så.

Han sticker inte under stol med att det är här i Malmö som karriären har tagit en ny, positiv riktning. För länge såg det ut som om han skulle bli ytterligare en av alla dessa talanger som aldrig hittade rätt. Som knattespelare i Gran var han en lovande anfallare och när han var 16 år värvades han till Lyn i Oslo, där han också började på toppidrottsgymnasiet NTG. Debuten i Tippeligaen skedde ett år senare och redan året därpå frågade italienska Udinese den norska klubben om deras talangfulla tonåring hade någon agent. Det hade inte Jo Inge. Han ringde runt till några kompisar, skaffade en rådgivare och packade sedan väskan för att testa Serie A.

Tiden i Udinese blev tuff. Jo Inge hade få seniormatcher i bagaget och mötte en miljö där de andra spelarna i truppen var »mindre kamrater och mer konkurrenter«. Norrmannen mäktade med nio månader innan han återvände på lån hem till Lyn 2009.

Åren som följde blev hans genombrott. Efter ett halvår i Lyn hade han imponerat så pass att Kjell Jonevrets Molde ville ha honom. Men allt gick i stöpet eftersom det sista medicinska testet visade att spelaren led av så kallat »jumper’s knee«, varpå klubben tackade nej. Jo Inge blev nedslagen av beskedet, men inte värre än att han bad en styrelseledamot i Molde att köra honom till Trondheim där Lyn skulle möta Rosenborg.

– Jag tillhörde ju fortfarande Lyn och ville spela match. Jag gjorde 90 minuter.

Hans sex mål den säsongen räckte dock inte. Lyn åkte ur högsta serien senare samma höst, varpå Strømsgodset valde att ta över lånekontraktet med Udinese. Jo Inge hann med att bidra till Drammenlagets cupguld 2010 innan Molde återigen hörde av sig. Den här gången gick övergången igenom.

– Jag har åtskilliga gånger påmint Moldes sjukgymnast om att mitt knä inte var sämre än att jag kunde spela match mot Rosenborg, men han har skrattat och sagt att det var han som räddade min karriär. Och kanske har han lite rätt, det var nog tur att han upptäckte min skada så att jag kunde göra något åt den.

I Molde, med Ole Gunnar Solskjær som tränare, utvecklades Jo Inge ytterligare; laget vann två ligaguld, tog en cuptitel och spelade i Europa League. När Solskjær flyttade vidare för att träna Premier League-laget Cardiff dröjde det bara någon vecka innan han bad anfallaren att ansluta.

– När Premier League hör av sig funderar man inte, säger Jo Inge. Då drar man bara. Och det är inget jag ångrar, även om det inte blev så många minuters speltid.

Cardiff var mitt i säsongen och krigade för nytt kontrakt. I det läget var det svårt för tränaren att kasta in en 23-årig norrman utan utländska meriter i hetluften. Klubben klarade inte kontraktet, och när det stod klart att det troligen inte skulle bli mycket speltid för Jo Inge i Championship heller nappade han på en förfrågan från Celtic. Ronny Delia, som tränat honom i Strømsgodset, tränade nu Glasgowklubben och ville låna Jo Inge.

Två mål i ligadebuten mot Dundee United på Celtic Park lovade gott, men snart vände vindarna. Jo Inge petades och kom aldrig tillbaka in i startelvan. Efter ett halvår i Skottland stod han inför ett vägval: antingen återvända till Cardiff, där den nya tränaren inte ville ha honom, eller enas med klubben om att bryta kontraktet. Trots att han gick miste om cirka ett och ett halvt års Premier League-lön valde Jo Inge det senare.

Att Malmö FF – som skulle kvala till Champions League – hörde av sig bidrog starkt till beslutet. Åge Hareide blev Jo Inges tredje norska tränare i en utländsk klubb på ett år, men till skillnad från sina föregångare valde Hareide att ge Jo Inge stort förtroende från start. Vårsäsongen 2015 blev en succé: under de första elva omgångarna svarade det norska nyförvärvet för sju mål. När Champions League-kvalet närmade sig värvade MFF forwarden Nikola Djurdjić. Åge Hareide löste den nya konkurrenssituationen på topp genom att placera Jo Inge på mittfältets vänsterkant. Norrmannen sprang som aldrig förr, och med två mål borta mot Celtic i sista kvalrundans första möte gav han MFF ett ypperligt utgångsläge inför returen. Utöver att målen med facit i hand kom att betyda att MFF tog sig in i Champions Leagues gruppspel – för möten med Real Madrid, Sjaktar Donetsk och Paris Saint-Germain – var det också en personlig revansch på Celtic. Före matchen hade Celticsupportern Aidan O’Brien kaxigt twittrat: »Om Jo Inge Berget gör mål mot oss i kväll kommer jag att tatuera in hans namn på mitt arsle. Den killen är usel.« Efter mötet frågade Aftonbladet Jo Inge vad han tyckte om tweeten. Norrmannen svarade att han hoppades att supportern inte skulle hålla sitt ord: »För hans egen skull.«

»Om du vill ha flest klick på Youtube ska du inte satsa på att vara den som löper mest. Men för mig var det här rätt.«

– Egentligen var det väl först i och med kvalmatcherna till Champions League som jag blev den spelare jag är nu. Mot Salzburg och Celtic handlade det mycket om försvar och omställningar – och då måste man springa som kantspelare. Sedan dess har förändringen skett gradvis. Jag fick mycket positiv feedback för att jag slet på planen, och då blir det roligare att göra det. Att jag har förändrat utseendet har väl förstärkt allt också. Med snaggat hår och stort skägg får man väl lite en image av att vara en tuff typ. Det tror jag inte att många sa om mig för fem år sedan.

Folk som kände dig i Norge måste undra vad som har hänt med killen i rosa pannband. 

– Absolut. Många lagkamrater säger att detta inte är den spelare de spelade med. Det tar jag som en komplimang.

 

Det är bara att titta på fotbollens mytbildning kring olika spelartyper för att förstå varför Jo Inge Berget tar upp sin image. Briljanta tekniker hissas till skyarna och omges inte sällan av ett mystikens skimmer. Det är svårt att tänka sig att det i dag skulle snackas lika mycket om Roger Magnusson, Lennart »Nacka« Skoglund och Anders Limpár om de hade uppnått samma meriter genom att vara outtröttliga slitvargar.

Anekdoterna om sådana tekniker sträcker sig långt utanför fotbollsplanen. De förutsätts vara kreativa människor rent generellt, inte sällan med ett problematiskt inre själsliv. Om de dessutom koketterar med sin ovilja att springa är det än bättre. För många år sedan hörde jag – på Hjällbovallens provisoriska pressläktare som egentligen var klubbstugans balkong – Reine Almqvist dra historier om »den eviga talangen« Jonny Rödlund, som tränaren ansvarat för under en period i BK Häcken. Almqvist avslöjade att Rödlund på en träning hade bett om att få avstå ett tufft löptest.

»Varför?« undrade Almqvist.

»Du förstår, Reine, jag gillar inte att svettas.«

På Hjällbovallen skrockade Almqvist och hans åhörare gott åt historien.

Notoriska fotbollslöpare renderar sällan i sådana skratt. Snarare behöver de titt som tätt förklara att de faktiskt har andra egenskaper utöver bra kondition. Ofta blir det för döva öron, stämpeln som robotlika löpare sitter djupt. Ta bara Håkan Mild. Han vann VM-brons, SM-guld och gjorde 74 A-landskamper, men historien som förföljde honom genom karriären var att han var den ende i Sverige som sprungit igenom alla nivåerna i det famösa konditionsprovet Beep-testet. Åtskilliga gånger förklarade Mild att det var en skröna. Inte ens efter att Radiosporten 2009 utrett fallet och en laboratorieinstruktör på GIH intygat att det var omöjligt att ens hinna springa den sista sträckan på Beep-testets nivå 21, slutade frågorna komma. När Mild 2011 ställdes till svars av Nyheter24 kände han sig nödgad att analysera myten mer djupgående: »Jag har mina aningar om att ryktet har sitt ursprung från en landslagssamling när alla spelare var ute och joggade. Helt plötsligt hade alla sprungit tillbaka till omklädningsrummet, men jag bara fortsatte.«

Eller ta Didier Deschamps, som en gång på 90-talet kallades »vattenbärare« av Éric Cantona. Epitetet förföljde den franske mittfältaren, trots att han vann Champions League, VM och EM – titlar som Cantona själv aldrig mäktade med att erövra.

Mot bakgrund av sådant var det kanske inte konstigt att Johan Elmander uppträdde avvaktande när jag under hans tid i Djurgården för 15 år sedan skulle intervjua honom om hans vägvinnande löpsteg. Anfallaren berättade om den ambivalens han känt när hans fystränare i Feyenoord en gång frågade om han inte funderat på att bli 400-meterslöpare istället. Det var också uppenbart att Elmander hade en kluven inställning till den historia som hans gamla Öistränare Erik Hamrén älskade att berätta från spelarens allsvenska debut, då Elmander i sin första rusch sprang så fort i en kontring, med blicken nedborrad i marken, att han drev bollen ut över sidlinjen och inte upptäckte sin fadäs förrän han ramlade över reklamskyltarna. Hamrén såg det som ett tecken på Elmanders »shajning« och ungdomliga entusiasm; anfallaren själv verkade mer betrakta det som ungdomlig idioti. För en spelare som ville sända ut budskapet i Europa om att vara en smart målgörare var bilden av honom som en oreflekterad löpare dålig reklam.

Vid närmare eftertanke är det tämligen absurt att bra löpare känner ett sådant behov att stå till svars för, eller till och med dölja, sin spetsegenskap. Löpning är en lika självklar som nödvändig del av fotbollen, och det vore rimligare att oftare analysera vad de spelare som hyllas för andra förmågor egentligen gör utan boll. Cristiano Ronaldos framgångar tillskrivs hans förmåga att alltid befinna sig där matcherna avgörs, men sällan granskas det arbete portugisen lägger ner för att jobba sig till situationerna. I den senaste Champions League-finalen sprang han som 32-åring sönder Juventus fruktade försvar. Till skillnad från den ständiga rivalen Leo Messi är Ronaldo beroende av att gång på gång genomföra långa maxlöpningar utan boll, och det är han klok nog att begripa.

Eller för att ta ett svenskt exempel: När Torbjörn Nilsson under sina glansdagar öste in mål för IFK Göteborg hyllades hans teknik och spelsinne. Men själv förklarade han, när Offside porträtterade honom 2015, att en lika stor del av hemligheten bakom framgången låg i allt jobb i skymundan. Som ung tränade han mycket ankgång för att stärka lårmusklerna och därigenom bli både explosiv och uthållig i löpningen. Och så fort han fick chansen att se sin idol Ove Kindvall i spel granskade han hur den rutinerade anfallaren löpte när han inte hade bollen, bara för att komma till de lägen där han kunde avgöra matcherna.

 

Junisolen steker över Swedbank Stadion och avslöjar att högsommaren lurar runt hörnet. Ute på planen drillar Magnus Pehrsson sin trupp i ett lättare förmiddagspass. Det har gått ett par veckor sedan jag träffade Jo Inge Berget senast. Eftersom han återvände till Malmö efter landslagssamlingen i Norge först dagen innan har han fått ledigt från dagens fotbollsträning. Symptomatiskt nog ägnar han sig istället åt löpning utanför arenan.

När vi träffas efteråt frågar jag om han någon gång skämts över sin löpkapacitet.

– Nej, det kan jag inte säga.

Han funderar en stund och fortsätter sedan:

– Alltså, om du vill ha flest klick på Youtube ska du inte satsa på att vara den som löper mest. Men för mig var det här rätt.

Landslagssamlingen gav Norge två oavgjorda resultat – mot Tjeckien i VM-kvalet och mot Sverige i en vänskapsmatch. Jo Inge spelade från start mot Tjeckien, men byttes ut en kvart in i andra halvlek mot Mats Møller Dæhli, den spelare som i snitt löper mest – 11,74 kilometer per match – i sin tyska klubb St. Pauli.

– Det är tuff konkurrens i landslaget, säger Jo Inge. Vi är många spelare som är jämna och det handlar om att vara bra just där och då. Men jag tror nog att de nya vindarna som blåser i landslaget kommer att passa mig bra. Lagerbäck brukar ju själv tala om att det är vad man gör alla de minuter som man inte har bollen som avgör matchen. Och där är jag bra.

Vi sitter i Malmö FF:s medierum – en stor sal där ett himmelsblått podium avsett för presskonferenser är det naturliga blickfånget. På de vita pelarna i rummet sitter skyltar som berättar om lösenordet för att logga in på nätverket: »22Liga14Cup« – klubbens meritlista hittills. MFF har en stolt historia och ambitioner om en minst lika stolt framtid, vilket också detta överdimensionerade pressrum skvallrar om. Framför podiet är 73 stolar utplacerade i rader, bakom dessa återfinns skrivbord och stolar för ytterligare drygt 70 journalister. Allsvenska matcher kräver normalt sett inte den typen av arbetsyta.

Dagen innan fick Malmö FF reda på att makedoniska FK Vardar blir första hindret på vägen mot det hägrande Champions League-spelet.

– Det kommer att bli tufft förstås, säger Jo Inge. Men det visste vi ju. Förhoppningsvis kan vi snirkla oss förbi de här omgångarna och få tolv matcher till i höst.

Jag påpekar att det å andra sidan i princip kommer att innebära två matcher i veckan resten av säsongen. Han rycker på axlarna. Om MFF senare i sommar slarvar bort allsvenska poäng kan man vara säker på att journalister kommer att nämna »tufft spelschema« som en anledning. Lika säker kan man vara på att Jo Inge Berget inte lär köpa ett sådant resonemang.

– Inget går upp emot att spela match, och jag tycker att jag blir bättre ju mer jag spelar. Mitt första år i Malmö spelade vi i Champions League, Allsvenskan, och så hade vi viktiga EM-kvalmatcher för Norge. Jag tror att jag kom upp i närmare 60 matcher då. Fixar man inte det som professionell fotbollsspelare borde man nog träna hårdare.

»I går var en bra dag, då fick jag en lur mellan tre och sju. Sedan käkade jag och gick och lade mig för natten.«

Jag säger att jag har funderat en hel del på löpandet sedan sist, och att mycket verkar handla om att bryta igenom mentala spärrar. Alla blir trötta under en match, men somliga bara fortsätter att löpa. Jo Inge nickar.

– Jag tror det ligger något i det. När jag hamnade på en ny position här i Malmö visste jag redan att jag kunde springa mycket, men i och med att jag var ovan vid rollen sprang jag säkert mycket fel och behövde korrigera det – med ännu mer löpning. Och efter ett par matcher fattade jag ju att jag orkade ta ut mig mer och mer och mer …

Ofta hör man spelare lägga upp en matchplan för sig själva, att de sparar sig i början för att orka hela matchen. 

– Så tänker inte jag. Det är bara att ösa på. Det är bara att springa, en match är för kort för att gnälla över trötthet.

Du måste ha en väldigt bra förmåga att återhämta dig?

– Det har jag. Både i match och efter match. Jag är ju riktigt bra på att sova också. Jag tror faktiskt att det kan spela in.

Hur många timmar sover du på ett dygn?

– Det varierar. I går sov jag fyra timmar på dagen och sedan sov jag väl åtta timmar på natten.

Tolv timmar! Det är vad en tvååring ska sova på ett dygn. 

– Ja. Men det är inte en normal dag. Nu är tjejen kvar i Norge och då tar jag chansen. Är hon hemma får jag skippa eftermiddagsvilan. Men i går var en bra dag, då fick jag en lur mellan tre och sju. Sedan käkade jag och gick och lade mig för natten. Sambon brukar säga att om hon inte hade sett mig på fotbollsplanen så hade hon tyckt att jag var den lataste person hon någonsin träffat.

Jo Inge ler.

– Efter träningen i går drog de andra spelarna ut för att spela golf, medan jag tog fyra timmars tupplur. I dag sa »Mackan« [Rosenberg] till mig: »Du sover bort ditt liv!« Men så ser jag inte det. Jag tror faktiskt att min spelstil gör att jag har ett större behov av att återhämta mig både fysiskt och mentalt. Men nu ska jag ju bli farsa i september, så då väntar väl något nytt, antar jag. Hittills har det varit mycket jag, jag, jag. Det lär inte bli så framöver.

 

Jo Inge Bergets karriär är långtifrån unik. Likt många andra elitspelare var han framstående tidigt. Likt många andra fick han chansen utomlands men tvingades återvända hem för att där få sitt genombrott. Och likt många andra for han sedan utomlands igen, bara för att inse att nivån fortfarande var lite för hög. Det som däremot skiljer hans karriär från många andras är att han hela tiden tycks ha haft mycket i sig som han inte har utnyttjat. Det verkar som om många av motgångarna har kommit för att han inte bestämt sig för vilken typ av spelare han ska vara. Antagligen hade han haft lättare att hävda sig i Premier League i dag – som en skäggig, tuff löpare.

– Det är sant, säger han. Jag hade passat mycket bättre där i dag och England har alltid varit en dröm. Det hade varit kul att få den chansen igen för att visa det.

Jag frågar om han grämer sig över att polletten trillade ner så sent.

– Nej. Jag är mest tacksam för att jag fick känna på miljön där borta, och för att jag lärde mig något av det.

Jag kommer på mig själv med att bli frustrerad. De klassiska löpartyperna jag har mött genom åren har varit skoningslösa i sin självkritik och oförstående till att lagkamraterna inte springer skiten ur sig på match. Jag får inte in Jo Inge i mallen. Han rycker mest på axlarna åt sina senkomna insikter, han verkar ha förståelse för de lagkamrater som inte springer sig till kramp ute på planen och säger själv att han inte helt har övergivit sitt forna jag, utan alltid tänker vara »den som sticker in huvudet framför mål«. Jag tänker att det kanske är detta som är den moderna fotbollsspelaren: en som har ambitionen att briljera men också förmågan att göra det i det höga tempo som krävs.

Jag gör ett sista försök att spräcka hål på bubblan och frågar honom vad han hade tänkt om den 18-årige Jo Inge hade dykt upp på MFF-träning i dag. En kille i rosa pannband, långt hår och med tunn kropp som ständigt provocerade med överstegsfinter och klacksparkar. Hade han rutit ifrån och krävt att pojkspolingen skulle börja springa på planen?

– Nej, nej, nej. Jag hade kanske sagt ifrån om han inte jobbade som han skulle, men jag hade också tänkt att han får hålla på och göra sina grejer.

Jo Inge flinar där bakom skägget och säger:

– Tids nog hade han också fattat vad allt går ut på.