Outsidern

Roger Palmgren har haft tre landslag i Afrika men aldrig tränat en klubb högre än division två i Sverige. Han har kickats från både Degerfors och Essinge/Vasalund men hyllats av miljoner människor i Sierra Leone. Offside åkte till Rwanda och träffade en tränare som inte passar in i den svenska modellen.

VID ETT TRASIGT trafikljus i utkanterna av Kigali finns en avtagsväg där gruset ligger rött och marken är så ojämn att bilar inte kan köra i mer än 15 kilometer i timmen. Vägen är som många andra i den rwandesiska huvudstaden och Roger Palmgren tvingas ständigt väja för groparna.

Han är på väg hem till huset. Det är kolsvart utan-för den fyrhjulsdrivna Toyotan. Ögonvitor och tänder avslöjar att det går människor längs med vägkanten men kroppskonturerna syns inte. På några av kullarna runt staden lyser lamporna intensivt, medan andra delar är helt nedsläckta. Kigaliborna är aldrig säkra på att ha ström kvällstid.

Annons

Det är fyra dagar kvar till Rwandas VM-kvalmatch mot Algeriet, Rogers största uppgift på länge. Han har varit Rwandas förbundskapten i två månader och nu ska han för första gången leda landslaget på hemmaplan.

Roger svänger upp mot en grå stålport och tutar två gånger. Claude, en man i 25-årsåldern skjuter upp dörrarna. Claude bor i gårdshuset och är både fastighetsskötare och vakt. Det är en säkerhet för Rogers hustru Jenny och de två barnen där inne. Porten kan bara öppnas inifrån.

Roger pekar mot den tre meter höga muren som omger huset och ler brett:

– Kolla killar. Taggtråd på muren och en vakt i trädgården. Det här får man i varje fall inte i All-svenskan.

 

HAN SKICKADE ETT MAIL: »Inhandla ett par adidas stl 11, gummidobb, självklart de bästa, de är till min bästa spelare. Du får pengar av mig när du kommer. Roger«.

Han lovade också att skicka ett provisoriskt visum, utfärdat av fotbollsförbundet så att jag och fotografen Peter Widing inte skulle få problem att komma in i landet. Faxet dröjde. Roger mailade: »Försöker själv faxa till SN Brussel-disken på Arlanda. I annat fall så möter jag och ordförande er vid flygplatsen (han är tillika general i landet). So in anyway – Hakuna Matata. This is Africa and we will fix it.«.

Ett par dagar senare, nytt mail: »Om du har tid så köp med dig ett par billiga fotbollsskor i strl 3 1/2. Har kanske hittat en ny Adu. Roger« och så ett PS: »Köp hårspray – det är så svårt att hitta här nere«.

I samma veva pratade jag med gamla arbets-kamrater och vänner och ovänner till Roger Palmgren. De pratade om »glidare«, »talangscout utan moral« och en »sparkad tränare« som »få Stockholms-klubbar skulle våga anställa«. Mailen och tidigare erfarenheter gjorde inte mycket för att ändra bilden.

När jag besökte honom som frilansreporter i italienska Arezzo för sju år sedan sa han dels att han höll på att skriva Campione, en bok på italienska om 1982 års världsmästare, dels att han varit på båt-semester med »Svennis«, då tränare i Lazio, under sommaren. Båda sakerna lät osannolika. När jag försökte sälja intervjun till Svenska Dagbladet svarade tidningens sportchef Roger Andersson:

– Äh, Palmgren är uppe i det blå. Jag köper ingen artikel om honom.

Roger Palmgren har ändå varit mycket i både tidningar och TV genom åren. Det började med att han var expertkommentator i Tutti in Campo, SVT:s satsning på att visa italiensk fotboll i början av 1990-talet. Då talades det mest om playboyutseendet – de flådiga kostymerna och det långa bakåt-slickade håret. Rubrikerna några år senare var mer besvärande. Han anklagades för att, som talang-scout för Bologna, locka alltför unga spelare ur Sverige: »15-åringar skulle värvas i hemlighet. Bolognas talangscout ville få svenska spelare att ljuga för sina klubbar«, skrev Expressen.

SVT-sporten följde upp med ett inslag om hur afrikanska spelare behandlades i Sverige. Ken Olofssons inslag inleddes med en bild på Roger och speakertexten: »Här är mannen som säljer fotbolls-pojkar«. Dagens Nyheter inriktade sig mer på Essinge, som tränades av Roger: »Rovdrift på afrikanska fotbollstalanger? ›Vi sysslar med integration av invandrare‹«. Roger anmälde SVT till Gransknings-nämnden som fällde Olofssons inslag. Essinge stämde Bonniertidningen Stockholm News som också tagit upp frågan. Parterna enades om ett skadestånd för att klubben inte skulle gå vidare i förtalsfrågan.

 

SOLEN STÅR I ZENIT. Det är 35 grader men frisk luft. Rwanda kallas de tusen kullarnas land och huvudstaden Kigali ligger 1 500 meter över havet.

Annons

Det är onsdag förmiddag, tre dagar till VM-kvalet, och Rwandas landslag tränar på nationalstadion Amahoro. Två av Belgienproffsen anlände med gårdagens plan och alla är nu samlade förutom Claude Kalissa, till vardags spelare i belgiska Saint-Trond. Han skulle ha varit med på flygplanet men dök aldrig upp. Ingen vet var han är men förbunds-gubbarna anar att klubben förbjudit honom att åka. I förra veckan sa Saint-Trond att Kalissa var skadad men rapporterna från belgiska ligan visar att han spelade helgens match och gjorde ett mål.

Nere på planen delar Roger ut gröna västar till en tänkt startelva och röda till reserverna. Han är klädd i blått och gult, landslagets färger, och är kort-are än de flesta spelarna. Hans hår är inte lika långt men lika bakåtslickat som för några år sedan.

Han sätter sig på läktaren för att betrakta spelet, han är fort-farande osäker på några positioner i start-elvan på lördag. Spelarna har svårt att bemästra gräsmattan som än så länge bara är klippt till hälften. På den ena långsidan stannar bollen hela tiden i det höga gräset. Det är ojämnt, svårspelat och svårt att bedöma klassen på spelet.

Den nytillträdde idrottsministern Joseph Habineza och fotbollsförbundets ordförande Caesar Kayizari kommer förbi och hälsar. Roger satt i möte med Habineza tidigare på dagen och idrottsministern lovade att betala traktamenten så att spelarna ska hålla sig lugna fram till landskampen. När herrarna passerat säger Roger:

– De är på mig hela tiden och frågar om det inte finns svenska klubbar i åtminstone division två som vill ha spelare härifrån.

Han pekar ut mot planen:

– Fem, sex av dem skulle gå rakt in i Allsvenskan. Det skulle vara guld för en svensk klubb att komma hit ner och leta spelare men jag vill inte ha med det där att göra längre. Jag har fått för mycket skit. Så fort det har stått en afrikansk spelare vid svenska gränsen har jag fått skyllen för att ha tagit dit honom. Jag vill bara vara tränare.

 

I BILEN PÅ VÄG från träningen berättar Roger att han har problem med ett av Belgienproffsen. Anfallaren Said Abedi platsar inte i FC Brussel. Sam-tidigt är han en nationalidol eftersom han är en av få spelare som lyckats ta sig till Europa. Om Roger petar honom lär det bli ett jävla liv. Men han är ändå frestad; Abedi har en tendens att komma för sent till möten och träningar, allt för att påpeka att han är stjärna. När han landade med planet i går bar han svarta solbrillor trots det kompakta kvälls-mörkret i Kigali.

– Det är speciellt här nere. Man måste skälla till ibland. Man får inte vara mjuk. Jag tror att många svenska tränare skulle få problem, säger Roger.

– Zoran Lukic kanske skulle funka, säger jag.

– Jag vet inte hur Zoran är men jag är inte säker på att det där jugoslaviska ledarskapet med mycket snack går hem här nere. De har ju haft två jugoslaver här innan som förbundskaptener, i och för sig.

Roger kör igenom centrum. Rwandeserna använder hellre tuta än broms trots att gatorna är fyllda med människor. Både bilister och gående vinkar till Roger, några sätter upp tummen i luften. Roger vinkar tillbaka och säger:

– Ärligt talat: är inte jag Sveriges tuffaste coach? Det är man väl när man tränar mitt i mörkaste Afrika.

Han vrider huvudet mot fotograf-Peter i baksätet:

– Eller vad säger du? Jag kan se bilden framför mig. Jag i bar överkropp och så ett maskingevär i handen. Ha, ha vad säger ni?

– Klart du är Sveriges
tuffaste coach, svarar jag.

– Ja, vem är Zoran Lukic? säger Roger och ler brett.

 

VI TILLBRINGAR EN KVÄLL med Caesar Kayizari på en kinesisk restaurang. Han är i 40-årsåldern, general i landets armé och har ett stort ärr i ansiktet, ett minne från en kula som gick igenom munnen, krossade ett par tänder och tog vägen ut genom halsen.

Caesar dricker Chivas Regal och berättar minnen från sina tio år som fotbollsordförande. Han berättar att »Amavubi«, »Getingarna«, som landslaget kallas för, utsatts för matförgiftningar på borta-matcher och att hela Ugandas stats-apparat arrangerade trafik-kaos i Kampala för ett år sedan för att Rwanda skulle komma för sent till avspark. Han säger att det blev slagsmål på planen den gången och att någon blödde från huvudet men att det inte var så farligt, »bara någon som hade använt skruvdobbs-skorna som vapen«.

Caesar berättar också om Rwanda som ett land på väg att återhämta sig efter folkmordet. På ett par månader1994 dödades en miljon människor. I dag talar man inte gärna om hutuer och tutsier längre. Mördare och offer lever sida vid sida igen. De har inget val, de måste gå vidare.

 

I BÖRJAN AV 1990-TALET sålde Roger Palmgren, som chef för företaget Xerox Partner, faxar och kopiatorer till Operakällarens ägare Allesandro Catenacci. Krögaren planerade att starta ett fotbollslag och Roger, som gått några tränarkurser i uppväxtstaden Linköping, blev spelande tränare.

FC Café Opera vann division åtta och division sju och Catenacci, som var delägare i den italienska Serie C-klubben Arrezzo, förmedlade via kompisar kontakt med Sven-Göran Eriksson, då tränare i Sampdoria. Hösten 1993 åkte Roger till Genoa som prao.

– Roger har den rätta ambitionen. Det kan bli något stort av honom. Vi får väl se om jag en vacker dag får komma och hälsa på honom, sa Eriksson i en intervju med Dagens Nyheter.

Men Rogers karriär gick inte lika spikrakt som läromästarens. 1994 tränade Roger sammanslagningen Café Opera/Djursholm i fyran och året därpå återvände han till Italien för att ta hand om Arezzos primaveralag.

I samma veva inledde Catenacci och ordföranden i Spånga, Jan Törnqvist, ett samarbete med inbördes-krigsdrabbade Sierra Leone. Catenacci och Törnqvist åkte bland annat till Libanon och förhandlade till sig delar av rättigheterna till 15-årige Sierra Leone-spelaren Mohamed Kallon, numera stjärna hos Champions League-finalisten Monaco. Sierra Leones landslag bjöds också till Sverige och en jubileumsturnering för 100-års-firande IFK Stockholm. Afrikanerna hade ingen tränare och Catenacci bad Roger rycka in som coach. Sierra Leone spelade oavgjort mot Djurgården och vann över Degerfors. Roger fick på stående fot en förfrågan om han ville bli permanent förbundskapten. Han tvekade, Sierra Leone hade haft inbördeskrig i fem år. Till slut rådfrågade han »Svennis« som var hemma på semester.

– Roger, en sån uppgift ska man ta, svarade Eriksson.

Med Roger som förbundskapten vann Sierra Leone Västafrikanska mästerskapen i Mauretanien och kvalificerade sig för Afrikanska mästerskapen. Laget hyllades i huvudstaden Freetown av nära en miljon människor och Roger väntade på en lön som aldrig dök upp. I stället gav landets president Valentine Strasser honom en strand där Roger placerade en båt. Om inbördeskriget kom för nära skulle han dra rakt ut i Atlanten. Som förbunds-kapten i det fotbollstokiga landet var han ett tänkbart mål för gerillan; han hade redan blivit kidnappad vid ett tillfälle av RUF-gerillan och förd till deras ledare Foday Sankoh. Den gången blev han installerad i ett flott hus med swimmingpool i trädgården där Sankoh berättade om sin ideologi. Gerillaledaren ville att förbundskaptenen skulle vara medveten om planerna med Sierra Leone. Efter två dagar kördes Roger oskadd tillbaka till sitt hotell.

Annons

Framgångarna i Sierra Leone uppmärksammades varken i Sverige eller någon annanstans i Europa. Roger återvände hem hösten 1996 utan jobb. För första och enda gången bad han Sven-Göran Eriksson om hjälp. Eriksson förmedlade kontakt med Tord Grip som tipsade Degerfors om Roger. Klubben gav honom en kombinerad roll som sport–chef och assisterande tränare. Roger Palmgren hade på krokiga vägar till slut tagit sig till Allsvenskan.

– Jag tycker inte han levde upp till förväntningarna, säger Peter Pedersen, på den tiden vice ordförande i Degerfors.

– Till exempel talade han om en bakgrund i datorbranschen men det första jag upptäckte var att han inte hade koll på datorer. Sedan funkar det inte i Degerfors att ena kvällen sitta på restaurang med spelarna för att dagen efter förhandla kontrakt, Roger kunde inte hålla distansen. I slutet blev det mycket diskussioner i styrelsen om vem som hade gjort research. De sa att »Svennis« rekommenderat honom men jag såg aldrig något papper.

Själv tycker Roger att det gick bra till en början men säger att han kanske inte var så smidig när han kom till den traditionstyngda bruksortsklubben. Han visste inte hur han skulle bete sig.

– Jag traskade in i kostym, lite långhårig, och förklarade hur saker skulle skötas egentligen – det funkade inte. Det skar sig. Efter fem matcher gick jag till styrelsen och förklarade att jag tyckte att spelarna var för dåligt tränade och att vi inte hade någon klar tanke för hur vi skulle spela. Styrelsen sa till mig att ta tag i det annars skulle jag få skulden. Jag fattade aldrig om de skojade. Jag satt på två stolar och jag kom i ett läge när jag nästan pratade illa om tränaren. Det var inte bra gjort.

Han blev fråntagen den assisterande tränarrollen och när säsongen var slut, och Degerfors hade åkt ur Allsvenskan, fråntogs han även jobbet som sport-chef vilket ledde till att han återvände till Serie C och Arezzo.

Den här gången blev det två år i Italien innan han återvände hem för att som talangscout slussa Björn Runström till Bologna, Tonton Moukoko till Derby, Nadir Benchenaa till Rennes och så vidare. Alla spelarna var unga och kritiken i Fotbollssverige blev massiv. I dag har Roger perspektiv på den turbulenta tiden.

– Det var en cirkus. Vid något tillfälle ringde jag spelare utan att först kolla med klubben men det var inte med onda avsikter utan för att stämma av om det fanns intresse – svenska klubbar var ju väldigt oprofessionella då när det gällde att skriva kontrakt med unga spelare. Man tyckte att alla skulle utvecklas i Sverige och såg inte att det fanns bra fotbollsutbildning utomlands också. I dag är det ingen som höjer på ögonbrynen längre när unga svenska talanger flyttar utomlands men jag fick mycket skit för att jag var en av de första som gjorde det där, säger Roger.

Så fortsatte det. En tid i Sverige, därefter teknisk direktör för Kongos landslag, sedan tillbaka till Sverige och tränarjobbet hos Essinge/Vasalund i division två. Han stannade nästan tre år i Stockholms-klubben, laget ledde serien under
hela årets vårsäsong men ordförande Bosse GT Pettersson ville ändå ha in sin gamla kompis Bo Peterson som tränare. Roger erbjöds jobbet som sportchef.

– Det var en petning, jag kan inte se det på något annat sätt. Jag vill ju vara på planen och jobba med fotboll, säger Roger.

 

TORSDAG MORGON. Spelarbussen färdas på slingriga vägar uppåt mot Shyorongi, en by på 2 000 meters höjd där landslaget tränar när de inte har tillgång till nationalarenan. Bussen kör genom bananplantager och små hussamlingar. Längs med vägrenen vandrar kvinnor och barn med kvistar, bananer och mjölsäckar på huvudet. På ena sidan är utsikten underbar över dalgången där floden snirklar sig fram för att långt bort ansluta till den mäktiga Victoriasjön.

När bussen når träningsplanen har många åskådare redan samlats för att titta på träningen. Buffelkor med enorma horn betar på kullarna runt planen och två vakter hindrar nyfikna barn från att komma in på planen När någon kommer för nära snärtar vakterna den olycklige hårt över benen med varsin trädgren varpå alla barnen flyr tio meter bort innan de vågar närma sig gräsytan igen.

Barnen är också nyfikna på den svenska förbunds-kaptenen som står en bit bort från planen. Ett trettio-tal ungar smyger närmare under tystnad tills de bara är några decimeter ifrån honom. Roger vänder sig om och ropar:

– Bu!

Barnen ryggar tillbaka med stora ögon. Roger skrattar, knyter näven i luften och ropar:

– Amavubi! Amavubi!

Barnen upprepar förbundskaptenens utrop på kinyarwanda, landets officiella språk jämte engelskan och franskan. Roger kan inte mycket mer kinyarwanda än så. Med åren i Afrika har han lärt sig några spridda fraser på swahili som att »basungu« betyder vit man. Annars pratar han engelska. Spelarna förstår hjälpligt även om de i första hand är franskspråkiga.

Roger tar några koner i händerna, går mot planen och säger:

– Det är verkligen ett äventyr det här men jag hoppas ju också att det ger mycket. Är det någon annan svensk som har haft tre landslag? Bosse Johansson har väl haft Finland och Danmark?

– Även om det är en annan miljö här är förberedelserna desamma som i Europa. Om familjen vill vara kvar i Afrika skulle jag vara sugen på att ta någon av de stora nationerna. Eller Ghana. De har ett jävla bra lag på gång. Sedan är det en dröm att jobba med »Svennis« också, om han tar ett klubblag igen. Och det var nog ganska nära i somras, säger Roger och ler lurigt – vänskapen med Sven-Göran Eriksson består sedan praotiden i Sampdoria.

Caesar anländer. Bakfull. Han umgicks med Algeriets ledare hela gårdagskvällen. Han böjer sig fram mot mig och viskar att han vill få motståndarna avslappnade.

 You know, it’s like a cat. You put him in a corner – he’s afraid and bite you. Now they are not in a corner. We will put them in a corner on the field instead.

Han skrattar och berättar om fotbollsakademin han har byggt 200 meter från nationalstadion Amahoro. Där ska fotbollsförbundet ha sitt kontor, och framför allt ska akademin utbilda ungdomar upp till 14 år i både fotboll och vanliga skolämnen. Bygget är precis klart. Nu letar Caesar investerare för att skapa tre fotbollsplaner, inreda styrketräningssal med mera. Olympique Marseille har visat intresse.

– Du måste säga till svenska klubbar att komma ner. Om de hittar någon spelare som är bra är det bara att ta honom. Det är så alla akademier fungerar i Afrika, säger han.

På planen beordrar Roger spelarna att hålla den egna bollen vid fötterna innanför mittcirkeln samtidigt som de ska försöka slå ut lagkamraternas bollar. Förbundskaptenen hetsar spelarna:

– Take Manamana. Everybody. He’s a chicken! Go get him!

Caesar berättar att Rwanda ligger på 97:e plats på Fifas världsranking. Det är strax före Haiti men efter Vietnam. Förbundet bildades 1972 och blev medlem i Fifa 1976. Den största framgången fick man i fjol när man för första gången kvalificerade sig för Afrikanska mästerskapen efter en avgörande 1-0-seger mot Ghana.Fram till 1998 hade de bara afrikanska förbundskaptener men sedan dess har de haft en tysk och två jugoslaver. Tysken var Rudi »Restless« Gutendorf, mannen som har gjort det till en sport att träna så många landslag som möjligt. 17 stycken senaste jag räknade. Gutendorf ville bara ha ettårskontrakt med Rwanda så han inte skulle tappa tempo.

Jag frågar Caesar varför han väljer européer.

– På många sätt skulle mitt jobb bli lättare om jag valde en afrikan. Han skulle inte ställa samma krav. Om jag säger att något inte går att göra skulle han acceptera det eftersom han förstår att resurserna inte finns. En europé förstår inte det. Men jag tror att européer är bra för spelarna. Ser de en europeisk tränare tänker de: »är jag tillräckligt bra kan han ta mig till Europa«.

Han pekar på målvaktstränaren Touma fem meter bort.

– Om han var förbundskapten, vart skulle han kunna ta dem? Då har de inget att hoppas på. Med Roger vet de att de får den träning som finns i Europa och att han kan ta dem dit. Allt handlar om att komma härifrån. Vi vill ha ut spelarna. De vill ut. Det är bara så vi kan höja kvaliteten och få stjärnor som gör att fler spelar fotboll och att fler vill satsa pengar på oss.

 

PÅ EFTERMIDDAGEN VILL Caesar visa Kigalis Memorial Center. På en kulle där man har hittat mängder med massgravar har staten byggt upp ett museum till minne av folkmordet. Guiden berättar hur belgiska kolonisatörer på 1930-talet gav varje medborgare identitetskort och delade invånarna i tutsi (15 procent), hutu (84 procent) och pygmébefokningen twa (1 procent). Samhället byggdes upp likt ett kastsystem, tutsierna ägde boskaps-hjordar medan hutuerna var jordbruksägare. De belgiska kolonisatörerna styrde landet med tutsier vid makten men när ledande tutsier efterfrågade ett självständigt styre bytte belgarna sida och hetsade hutuerna till uppror 1959. Motsättningarna grodde genom decennierna och kulminerade 1994 då ett plan med landets president Juvénal Habyarimana störtade. Presidenten dog och tutsirebellerna Rwandas Nationella Front fick skulden. Några bevis lades aldrig fram men misstankarna och en hetsig regeringspropaganda räckte för att starta folkmordet. Tutsier och tutsilojala hutuer slaktades systematiskt under 100 dagar. Radio Mille Colline sände dagligen budskap som »Död! Död! Gravarna med tutsiliken är bara halvfulla. Skynda på och fyll dem.« Hutuer hetsades att slå ihjäl tutsier de hade bott grannar med i decennier, med hjälp av påkar och spjut.

I ett rum på Memorial Center har man sparat tillhörigheter från offren. Kläder bruna av jord och röda av levrat blod. Jeans, adidasshorts, en röd sweatshirt från Cornell’s University och en blå
t-shirt med texten »Ottawa – I love Canada«.

Caesar leder oss en trappa upp till temarummet »En förlorad morgondag«.

– The most heartbreaking part of the museum.

På väggarna hänger rader av fotografier på barn. Åttaåriga Chanelle ler glatt. Under bilden läser jag: »Favoritsysselsättning: Jogga med pappa. Godis: Choklad. Dricka: Mjölk. Gillade: Titta på TV. Döds-orsak: Ihjälhackad med machete.«

 

ROGER VILL INTE VETA vem i laget som är vad. Han känner till att Olivier Karekezi är tutsi. Karekezi fick fly landet och har återvänt liksom flera av de andra landslagsspelarna. Många andra spelare är födda i Kongo, Uganda, Burundi och andra grannländer. Rwanda har stor inflyttning numera. Många med släkt eller vänner i landet har återvänt för att delta i återuppbyggandet.

– De har slagit ihjäl varandra här nere för att de är hutuer och tutsier och så ska de spela fotboll tillsammans nu. Jag tror det är en fördel att inte veta något om deras bakgrund, säger Roger.

Vi sitter på Hotel Castel i Kigali och har just av–slutat kvällsmiddagen med spelarna. Det serverades ris, bönor och alldeles för lite kyckling. Claude Kalissa har inte kommit men Caesar hoppas att spelaren är med på planet som landar nästa morgon. Klubben har gett klartecken men det har varit svårt att få kontakt med Kalissa. TV:n ute på terrassen visar en videokassett från VM 2002. Inte matcherna utan uppvärmningarna. Målvaktstränaren Touma tittar intresserat. Tyskland: springer i raka led och med väl synkroniserade rörelser. Senegal: mycket handklapp och dans-inspirerade övningar. Sverige: närbild på Henrik Larsson när han springer mellan koner och käppar.

– Vad fan är det här Touma? Menar du allvar med att vi ska kolla på detta, säger Roger.

Det är torsdag kväll och uppsluppen stämning. Idrottsministern har delat ut traktamentet – tre veckors uppladdning ger 800 dollar per spelare och lika mycket till förbundskaptenen. Alla får
sedlar så ovikta att man undrar om de är äkta. Caesar reser sig från stolen på terrassen och säger att han måste iväg för att träffa Fifas matchkommissionär.

– Jag hoppas det finns pengar kvar till honom också, säger Roger och blinkar.

– No problem, no problem, säger Caesar.

Spelarna slår sig ner på stolarna framför TV:n. Man byter kassett och stoppar i Algeriets förlustmatch mot Gabon, Algeriets senaste match i VM-kvalgruppen. Roger sitter på 20 meters avstånd från den lilla TV:n. Det är svårt att se bollen och än svårare att se vilken algerier som har den vid fötterna.

– Har Algeriet någon bra spelare i Europa eller? frågar Roger, men får inget svar.

Spelarna är mest fokuserade på sina mobiltelefoner. Signalerna är avstängda men SMS:en haglar in. Efter fem minuters kisande mot TV:n rycker Roger på axlarna och vänder bort blicken:

– Äh, vad fan lär man sig på en 3-1-förlust egentligen, säger han.

En man kommer ner för trappan. Han ser ut som en boxningstränare. Lätt tillbakalutad gång och stor mage. Han presenterar sig som »Coach Koroma«. Han ler, pekar på Roger och säger:

– You’re my boss and friend.

Koroma är från Sierra Leone och har flackat runt Afrika i olika tränarsysslor under merparten av sitt liv. Roger lärde känna honom i Sierra Leone och när svensken kom till Kigali hörde han snabbt talas om en Coach Koroma som tränade Kigalilaget Kiyovu, även om han »inte kunde tro att det var samma dåre«. Caesar är skeptisk till Sierra Leone-tränaren. Han tycker att Coach Koroma dricker och pratar för mycket. Troligen har Koroma väntat runt hörnet på att fotbollsordföranden ska försvinna så att han själv kan smyga in på hotellet.

Koroma har ett viktigt ärende. Den assisterande förbundskaptenen som sparkats av Caesar med Rogers goda minne är sur på svensken och har gått till en häxdoktor för att kasta svart magi på laget. Roger nickar. Koroma talar med målvaktstränaren Touma också som konstaterar att det nog inte är någon fara. Han känner häxdoktorn i fråga och tror inte att han kommer påverka laget negativt. Roger lyssnar. Han vet att han måste ta det på allvar. Han har varit för länge i Afrika för att skratta bort sådant som är viktigt för spelarna.

Det blir oroligt på terrassen. Några spelare står bakom knuten och viskar med varandra. Längre bort börjar innermittfältarna Manfred Kiztio och Olivier Karekezi diskutera livligt. Det är två dagar till match och i varje ände av terrassen står den 22 man stora truppen och diskuterar övernaturliga onda krafter. Roger vänder sig mot mig:

– Jaha, vad tror du Zoran Lukic skulle ha gjort nu?

Spelarna enas till slut om att det inte är någon fara. Några av dem har en egen häxdoktor som de går till. Han är bättre.

Roger reser sig ur stolen för att åka hem när Manfred kommer fram. Han frågar om laget får åka och frisera sig under den lediga fredagsförmiddagen. Några killar vill ha flätor, andra raka skallen. Roger säger ja och lägger handen på spelarens axel:

– And Manfred: don’t worry about black magic, you know that I’ve got white magic.

Vi går ut till Toyotan. Det är öde på hotellets lilla parkering men strax innan vi ska sätta oss i bilen duckar Roger ner bakom motorhuven. Några spelare har kommit ut ur entrén.

– Fan, de har redan sett oss, säger han.

Jag frågar vad problemet är och Roger säger att han misstänker att »de ska fixa brudar«. Han sätter sig bakom ratten men vrider inte om nyckeln.

– »En ska inte binda ris
om sin egen rygg«, skulle »Svennis« sagt.

Tystnad.

– Då ska man bara komma på vad »Svennis« skulle menat med det nu, fortsätter Roger. Så länge de gör resultat för dig får de knulla vem de vill, kanske?

Han startar bilen och svänger ut på gatan. I
rondellen kör han runt ett helt varv och tillbaka in på spelarhotellets gata. Han svänger upp på en parkeringsplats några hus bort. Det är beckmörkt för-utom ett svagt ljus från hotellentrén 40 meter bort.

– Där kommer den där lilla jävla tjallaren tillbaka. Caesar slängde ut honom före maten i kväll. Han fixar brudar till dem tydligen. Egentligen skulle jag kunna skita i det men det är bra att ligga steget före. Det är Belgienspelarnas hjälpreda. Fixar han brudar till dem kan jag med gott samvete sätta Said på bänken på lördag.

Några ungdomar samlas kring Rogers bil. Han märker det inte, blicken är fäst på hotellet. Det kommer inga tjejer. Roger startar bilen och kör
oss hem.

 

NÄR NIGERIA I FJOL sökte ny förbundskapten var Roger en av kandidaterna tillsammans med bland andra den legendariska franska spelaren Alain Giresse. Ghana var intresserade några år innan dess och Sierra Leone har hört sig för om det finns intresse för att återvända. I våras var det återigen aktuellt med Nigeria men de valde att behålla sin nuvarande coach. Istället blev Roger uppringd av fotbollsagenten Patrick Mörk som hade haft kontakt med Caesar i flera år. Mörk hade fått frågan om han kände någon skandinav med insikt i afrikansk fotboll. Caesar ringde Roger i början av juli och bjöd ner honom veckan därpå.

När Roger kom ner i lobbyn på Hotel Chez Lando i Kigali första dagen frågade Caesar varför han inte var träningsklädd.

– Vadå? Vill du att jag ska träna laget direkt?

– Ja, det är väl lika bra att du kör igång.

– Men vi har ju inte förhandlat. Jag har inte skrivit på något.

Caesar klappade Roger på axeln och sa:

– Oroa dig inte. Vi kommer överens.

Två veckor senare bar det av med laget till turnering i Uganda. Därefter åkte de till Zambia med en komplicerad budgetflygning inklusive övernattning i Nairobi och mellanlandning i Malawi. Flygresan tog två dygn och i den zambiska huvud-staden hämtades de upp av en militärbuss som tog dem till Kitwe genom en tio timmar lång bussfärd med två punkteringar. På väg genom det zambiska landskapet såg Roger en skylt och namnet Dag Hammarskjöld fladdra förbi. Det var minnesmärket i Ndola över planet som störtade 1961 med den svenska FN-generalsekretaren. Roger ville be chauffören att stanna så att han fick titta närmare på platsen, men avstod.

– Jag visste inte vad spelarna tyckte om mig efter så kort tid. Om jag gick ut kanske de bara skulle dra och jag skulle bli lämnad? Jag kände inte för att bli kvar ensam mitt i djungeln. Typ: »äh, finns det några farliga djur här eller?«

En månad senare flyttade familjen ner. Hustrun Jenny hyrde ut lägenheten på Folkungagatan i Stockholm och på tre veckor har hon nu hunnit fixa in treårige Clayton på ett belgiskt dagis och skaffa nanny åt sex månader gamla Leon. Clayton är döpt efter en brasse som spelade i Bologna och Leon efter Sierra Leones landslag, »Leone Stars«. Jenny och Roger träffades tack vare spelaraffärer; Jennys mamma var tillsammans med Björn Runströms pappa.

 

EN DAG KVAR TILL MATCH. Roger väntar på en försenad presskonferens.

– Är det Kalissa?

Roger pekar på en tupp som pickar på gården utanför fotbollsakademin. Caesar skrattar. Han har i två dagars tid förhandlat med Saint-Trond och nu har Kalissa äntligen landat i Kigali. Roger har aldrig träffat spelaren men ändå tagit ut honom i den startelva han snart ska meddela pressen.

Fyra rwandesiska sportjournalister anländer.

– Du har varit förbundskapten i två månader, hur ser du på laget?

– De har absolut utvecklats. Tekniskt och taktiskt var de bra redan innan. Jag har valt att jobba på fysiken. Det går framåt.

– I morgon är det dags för Algeriet, hur ser du på matchen?

– Med all respekt för Algeriet. De är högt rankade, mycket högre än oss, men vi siktar på att vinna matchen. Det här är en chans att slå Algeriet, de har inte spelat så bra.

– Har du kartlagt Algeriet?

– Ja då. Hela truppen tittade på Algeriet-Gabon. Vi hittade en hel del svagheter som vi ska utnyttja.

Frågorna är slut. Roger lämnar startelvan. De enda platser han lämnar öppna är anfallarna.

Vi beger oss till Hotel Gorilla där Kalissa sovit. Spelaren står i foajén och hälsar artigt när förbunds-kaptenen kommer in. Han är lång och har ett vänligt leende. När han gått upp på sitt rum för att klä om för träning säger Roger:

– Han ser stabil ut. Han är nog bra.

På träningen i Shyorongi får han bättre under-lag för analysen. Kalissa är stark och proffsig. Han värmer upp med löpning runt planen samtidigt som han testar hälsan med en pulsklocka. Däremot är Roger fortfarande tveksam till matchotränade Said Abedi. Efter träningen frågar Roger anfallaren om han känner sig redo.

– 100 percent, coach.

– Oh, sorry then. I need 110, svarar Roger.

– But I have 150 percent for you.

– OK. Then you play tomorrow.

På kvällen är det matchgenomgång på hotellet. Spelarna sitter i u-formation och tittar på Roger, Caesar och idrottsministern Joseph Habineza. Caesar ska tolka Rogers engelska och idrottsministern är där för att peppa spelarna inför den viktiga matchen. Roger höjer rösten.

– Ni ska vara stolta över att vara här. Ni är Rwandas landslag. Tyvärr tillåter inte Fifa att jag använder mer än elva spelare åt gången. Ni som inte får spela får gärna vara besvikna – det ska ni vara, annars borde ni inte vara här. Men jag ber er: visa det inte för mig eller för resten av truppen. Förr eller senare får jag reda på det och då är ni inte med alls nästa gång.

Det är tyst i salen. Förbundskaptenen vänder blad i det stora blädderblocket.

– I mål Ramazan. Backar: Bitana, Philippe, Robert, Alua. Mittfält: Mulisa, Kalissa, Olivier…

Plötsligt går strömmen. Det blir kolsvart i rummet, hela kvarteret släcks ner.

– Vad gör vi nu, frågar Roger.

Han får inget svar. Det är tyst i mörkret i en minut innan ljuset återvänder. Roger fortsätter:

– …vänstermittfältare Manamana och på topp spelar Jimmy Gatete och Said Abedi.

Dragningen fortsätter med detaljer i positions-spelet. Mitt under genomgången av de fasta situationerna går strömmen igen. Said Abedi som sitter på stolen bredvid min slår på sin mobiltelefon för att ge ljus. Han böjer sig fram och viskar »this is Africa« med en röst som inte döljer att han är glad att spela i Belgien.

Strömmen kommer tillbaka och mötet avslutas med att idrottsministern håller ett långt tal om hur stolta spelarna ska vara över att spela i landslaget. Han uppmanar dem att leva upp till de förväntningar som finns. Den rwandesiska befolkningen kommer att följa matchen via TV, radio, telefon och på stadion. Gårdagens träning på Amahoro lockade 2 000 personer.

Målvaktstränaren Touma följer Roger upp till parkeringen och säger att ledarstaben ska ha vita kläder på sig under matchen. Roger nickar. När Touma gått säger han:

– Jag får se. Jag tror jag ska ha kostym. Är inte det tufft? Svart kostym i det mörkaste Afrika.

Han vandrar mot bilen.

– Det här vinner vi. Jag känner det på mig.

 

SAMLING DAGEN EFTER, klockan är 14.00. Chauffören har värmt upp spelarbussens motor hur länge som helst trots att Roger tjatat om hur skadligt det är för miljön att spy ut avgaser i onödan. Roger bär svart kostym, vit skjorta och slips.

Halvvägs till stadion tvingas bussen stanna när mittbacken Robert upptäcker att chauffören glömt att stänga bagageutrymmet. Lyckligtvis har inga bollar eller matchkläder ramlat ut på vägen. När bussen närmar sig stadion tutar bilarna och folket vid vägkanten skriker.

Jean Lomami sitter längst bak i bussen och börjar sjunga, de andra hakar på och inom loppet av ett par sekunder hittar laget takten. De knackar med händerna mot fönsterrutorna och använder fotbollsskorna som provisoriska instrument medan Lomami och några till sjunger en kampsång för »Amavubi« på kyniarwanda. Bussen kör förbi ett lastbilsflak som svämmar över till bredden med folk ur den uniformsklädda blåsorkester som ska spela före avspark. Spelarna jublar, vi kör in på arenan och spelarna slutar inte sjunga förrän de kliver ur bussen.

 

AMAHORO ÄR FULLSATT – omkring 25 000 personer. Det existerar ingen pressläktare utan media hän-visas till en fyrkantig yta på innerplan som bevakas av soldater med automatgevär. Algeriske journalisten Karim Adi berättar att nio av elva algerier i start-elvan spelar i Europa och att laget bara måste vinna den här matchen. Men redan i tionde minuten får Manamana fram en nickskarv till Said Abedi strax utanför straffområdet. Abedi drar till på halvvolley och bollen går in i den algeriska målvaktens högra hörn. Said Abedi rusar ut mot avbytarbänken och studsar in i Rogers famn.

Strax efter målet kvitterar Algeriet efter slarv av den rwandesiska backlinjen. Det står 1-1 i halvtid och i andra halvlek pressar Rwanda på för ett seger-mål. Said Abedi får två frilägen men målvakten räddar. Olivier nickar i ribban och inhoppande Lomami skjuter över fri med målvakten. I 75:e minuten har samma Lomami bollen inne men blir avvinkad för offside. Matchen slutar 1-1. I korridoren, på väg mot presskonferensen, ropar Roger:

– Pungkula också, Henke!

Algeriern Karim Adi frågar mig vad den rwandesiska förbundskaptenen säger. Jag översätter. Karim nickar och antecknar:

– Jaha, han är besviken alltså.

 

NÅGRA TIMMAR SENARE, på restaurang Republica, tävlar Coach Koroma och Roger Palmgren om vem som har varit i flest afrikanska länder.

– Senegal, säger Koroma.

– Jag med. 1-1, säger Roger.

– Mauretanien, säger Koroma.

– 2-2, säger Roger.

– Uganda.

– 3-3.

Koroma har missat Nordafrika så tävlingen
blir förvånansvärt jämn. Roger har inte varit på Seychellerna men där har Koroma tränat ett lag och Roger säger att om Koroma fixar förbunds-kaptensjobbet åt honom på Seychellerna så lovar han att stanna resten av karriären.

– Det är lugnt, jag fixar det. Du får ett hus vid stranden och en terrass och du kan sitta där och titta ut över havet, säger Koroma.

Själv är han mest förtjust i Västafrika. Restau-rangen spelar senegalesisk musik i högtalarna och han pratar varmt om Dakar. Peter frågar om han känner till en spelare som var i IFK Göteborg i fjol – Mamadou Diallo.

– The big one? Big Mama. Yes, yes.

Koroma vill ha svenska kontakter. Dels är han sugen på ett eget tränarjobb, dels vill han slussa spelare till Norden. Roger skrattar och säger att det är många som vill härifrån. Said Abedi hoppas på Sverige, mittbacken Robert också. Caesar tjatar om det varje dag. Roger försöker strunta i det.

– Samtidigt hjälper man ju dem här nere och det är Caesar som är min chef. Afrikanska länder drömmer om att få fram en fixstjärna, en Weah eller Drogba.

Han talar om matchen. Om inte linjemannen hade vinkat, om laget hade vunnit så hade han suttit säkert här i ett halvår. Nu vet han inte.

– Fan Henke. Kan du inte fixa ett jobb i Allsvenskan åt mig, säger han plötsligt.

Jag frågar varför han tvunget vill till Sverige.

– Jag är svensk. Det är någon revanschkänsla – inte för att visa andra utan för mig själv att jag klarar det. Samtidigt är det ju mer högstatus på många sätt att vara förbundskapten här. Det är större och häftigare.

Jag säger att det kanske inte nödvändigtvis ses som en merit hemma. De flesta i Fotbollssverige har ingen aning om vad det handlar om. Rwanda låter »väldigt långt bort« och »folkmord«.

– Ja, så är det nog. Men då förstår de inte. Det är hög klass på spelarna, Jenny kan röra sig fritt och det är ett behagligt liv för oss. Det är inte farligt här.

– Jag tror att jag skulle tillföra mycket i Allsvenskan. Världen krymper, det finns många afrikanska spelare i Sverige och jag anar att AIK har haft lite bekymmer med sina afrikaner till exempel. Det handlar om att förstå spelarna och ta hand om dem på rätt sätt. Jag tror att jag skulle ha lättare för det än många andra. I Afrika ses ju det här jobbet som en merit.

– Men stanna här då. Ta ett bättre landslag nästa gång. Eller åk till Förenade Arabemiraten och tjäna pengar, säger jag.

– Jag pratade med en kille som har kontakter i arabvärlden. Han sa att det nog skulle gå att fixa jobb. Och jag har ju redan bättre betalt än vad jag skulle ha i Allsvenskan.

– Vad tjänar du?

– Vad är snittlönen i Allsvenskan? 60 000 i månaden? 75 000? Jag har mer, exklusive traktamente. Jag skulle inte ta med mig hela min familj hit ner om det inte var bra pengar. Det blir nog så. Jag blir väl kvar här.

Roger bjuder Koroma på midddagen. Vi lägger pengarna på bordet men Koroma opponerar sig eftersom vi lagt mer än beloppet på notan. När vi förklarar att det är dricks tar han sedelbunten och inväntar servitrisen. När hon kommer fram säger Coach Koroma med sin myndigaste röst:

– My name is Saturday T. Jackson. I am the financial minister of Sierra Leone. I stay at Hotel Mille Colline, room 201. You’re welcome.

Han överlämnar sedelbunten. När vi går ut från Republica är han märkbart nöjd.

– Det är en grej jag brukar köra med. Det brukar vara rätt framgångsrikt.

 

STRAX EFTER VM-KVALET börjar Roger uppladdningen med U20-laget inför ett möte med Angola. Efter U20-lägret är planen att starta både U17 och U15. Fotbollsakademin ska också igång. Roger har fria händer.

Vi sitter på hotell Intercontinental i ambassadkvarteren i Kigali.1994 hette hotellet Diplomat och var under några dagar i april månad huvudkvarter åt interrimregeringen som låg bakom folkmordet. I dag är det Kigalis flottaste hotell med möjlighet till trådlös uppkoppling i baren, en inbjudande pool och en magnifik lunchbuffé som är bland det dyraste man kan äta i stan – 9‑000 rwandesiska francs, cirka 120 svenska kronor. Roger laddar upp en full tallrik, sätter sig vid bordet och funderar över varför han lyckats bättre i Afrika än i Sverige.

– Jag har nog en ledarstil som passar bra här. I början tog jag efter »Svennis« mycket. Han är så enkel i sitt ledarskap och det är egentligen den filosofin man ska ha i livet i övrigt också. Att leva så enkelt som möjligt. Jag tror man blir lyckligast då. »Svennis« ser inga problem. Jag vet inte ens om han vet om det själv eller om han bara är sådan för att han är född i skogen.

Roger gör en usel imitation av värmländska:

– »Kömmer det upp nåt så får en la sova på det och så tar en beslut i mörron utan att bråka.« Jag har lärt mig en massa sådana saker av honom. Men jag är nog hetare än han i temperamentet. Man måste bygga ledarskapet på hur gruppen ser ut. Hans grupp kommer till träning i feta Porschar och Ferraris. Här har du inte sett någon Porsche än va?

Det är svårt att få ihop vänskapen mellan den lugna, äldre engelska förbundskaptenen och den yngre rastlöse rwandesiske. Den ena är Sveriges mest hyllade tränare, den andra en man som betraktas som en kuf.

I somras var Roger och Jenny i Torsby när det stormade som värst efter Faria Alam-affären. Paparazzifotograferna låg i buskarna för att fånga den engelska förbundskaptenen. En kväll när Jenny hade gått och lagt sig sa »Svennis« att de skulle ut på sjön. »Svennis« hade satt motor på en brygga; han, sonen Johan och Roger drog rakt ut på Fryken och drack whisky. Det fanns inte en fotograf i närheten. Roger skrattar:

– Då säger »Svennis«: »Hur fan kan de tro att det är lugnt nu – nu ska ju gubben festa«. Han är skön. Sedan när vi skulle hem igen bråkade Johan och »Svennis« om var grunden låg och vi körde rakt på ett. Det slutade med att vi fick paddla oss i land med störar.

En servitris kommer fram och frågar om det är Roger som är coach för »Amavubi«. Hon säger att hon var på matchen häromdagen och att hon tyckte att laget spelade väldigt bra. Roger tackar och säger att det ska bli ännu bättre med tiden.

– Folk verkar nöjda. Jag känner mig accepterad. Både av folket och spelarna, säger han.

Roger vill vara nära spelarna. Under förmiddagen hade han två styrkepass – ett med U20-laget och ett med A-landslaget. Roger deltog i båda för att trigga killarna. Många av spelarna knäade under passen men Roger visade inga trötthestecken. Fjol-årets hård-träning inför Svenska Klassikern sitter kvar i kroppen. När han lyfte vikterna i styrkesalen utropade han med jämna mellanrum: »Very strong coach«. Han har ett ledarskap som balanserar på gränsen mellan en i gänget och chef. Han skojar hela tiden med spelarna och han säger att det kan bli problem om man inte tar det på rätt sätt.

– Men jag är sådan som person. Vi börjar ju alla med fotboll för att vi tycker att det är roligt. Jag tror inte att någon av oss – oavsett om vi är spelare eller tränare – från början tänkte: »det ska jag göra för att tjäna pengar«. Den tanken finns inte när man är liten. Det gäller att behålla glädjen.

Mobiltelefonen ringer. Det är Caesar. Han är i djungeln och ska stanna där i två veckor för att över-vaka arméns trupper. Han frågar hur styrkepasset med A-landslaget gick och Roger berättar att bara tre personer dök upp. De andra låtsades att de hade missuppfattat tiden. Det dröjer innan det är lands-kamp nästa gång och motivationen har sjunkit.

– Du får ta jeepen från Olivier. Han har det för bra här. De har ingen chans att komma till Europa om de är oseriösa, säger Roger.

De avslutar samtalet. Roger rycker på axlarna. Han säger att han trots allt hoppas på en ny chans i Allsvenskan en dag fast å andra sidan skulle han aldrig lämna Rwanda för Allsvenskan. Eller kanske… om det var IFK eller AIK… eller Malmö. Kanske Djurgården och Hammarby.

– Helsingborg är en fin stad också. De har fotbolls-kultur där nere. Jag har alltid gillat Helsingborg.

Jag frågar honom om ryktena om snåriga spelar-affärer, om afrikanska spelare som behandlats illa, har skadat hans karriär.

– Jag gjorde ju inget fel! Jag hade aldrig någon polis som knackade på min dörr. Jag tycker inte att jag har fått någon riktig chans i svensk fotboll. Jag har aldrig blivit bedömd för hur jag är som tränare utan för andra saker.

– Förbundsgubbarna var arga för att jag tog deras spelare ur landet men sedan gick jag steg fyra-kursen något år senare och såg förbundstränare springa runt som agenter mitt under utbildningen. Då förstod jag vad klockan var slagen – jag hade tagit deras jobb.

Han skakar på huvudet.

– Jag har väl inte passat in i den svenska tränar-kåren. Om det är avundsjuka eller inte vet jag inte. Ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte lika mycket längre.

Han gäspar och lutar sig tillbaka i stolen. Han funderar för ett ögonblick, ler och säger:

– Jag skulle bli positivt överraskad om någon klubb vågade satsa på att vinna Allsvenskan. Då ska de ju ringa mig. Ska man ha något nytt och fräscht ska man ringa Roger Palmgren.

 

VI KÖR NER MOT stan en sista gång och passerar ett fängelse. På en åker innanför ett stängsel arbetar fem män i rosa dräkter. Plagget bärs av dem som har erkänt sin medverkan i folkmordet.

– Tar du Roger som människa så tror jag att jag blir en bättre människa av det här och jag tror det är nyttigt för Clayton, Jenny och Leon att uppleva det här. Böcker i all ära men jag tror mer på att stöta på det här med kött och blod, säger Roger.

Jag frågar honom vad som hände med den egna boken, Campione, den som han skulle skriva i Italien om 1982 års VM-hjältar. Han skrattar.

– Oj, den hade jag glömt. Det blev inget med det tyvärr. Men ingen hade skrivit någon sådan bok så det var en jävla bra idé. Det var en kille jag delade bostad med i Arezzo som ville göra den tillsammans med mig. Någon har ju sagt att en riktig man måste göra tre saker i livet: åka Vasaloppet, skriva en bok och bygga sitt eget hus. Jag har redan åkt Vasaloppet och jag har faktiskt ett bokprojekt på gång med en näringsfysiolog i Sverige.

På en mur längs med vägen sitter en apa och betraktar trafiken.

– Var ska du bygga huset då, frågar jag.

Roger bromsar in för Kigalis enda två asfalterade vägbulor i backen ner mot den soldränkta staden.

– Vi får se var det blir. Det är något jag har lärt mig genom åren: man ska leva i nuet och inte
planera för framtiden. Man vet ändå aldrig var
man hamnar.