»You must win!«

I ett av världens mest korrupta och fattiga länder, där invånarna varje dag kämpar för att glömma ett blodigt inbördeskrig, är presidenten övertygad om att den enda vägen ur misären är att satsa på fotbollslandslaget. Inför Sierra Leones viktigaste landskamp på flera år fick tre svenskar ordern: »You must win!«

Utanför. Ett blodigt inbördeskrig gjorde ett redan fattigt Sierra Leone ännu trasigare. På National Stadium, vid horisonten, gömde sig tusentals människor för rebellerna – männen turades om att vakta ingångarna dygnet runt.
Katalysator. Landets ledare ser fotbollen, och framför allt landslaget, som ett sätt att ena landet och att lära en traumatiserad generation att samarbeta. Efter kvalmatchen mot Niger kommer den unga befolkningens alla känslor upp till ytan.

Jag känner hur t-shirten klibbar fast på ryggen när jag ställer mig i passkön. Huvudet dunkar av uttorkning och en mygga surrar förbi mitt öra. På flyget läste jag att det finns »mer malaria i Sierra Leone än någon annanstans i världen«. Jag rollar in mig med det myggmedel – Mygga – som jag köpt hemma i Sverige. Två sierraleonier, med varsin kulspruta hängande över axlarna, tittar nyfiket på mig.

Kön står stilla. Sorlet är öronbedövande. Stora svarta män i färgglada dräkter är vansinniga för att de inte får gå före i kön. Ännu större män är ännu mer förbannade över ilskan som riktas mot dem. Jag vinglar till. Det är över 40 grader i rummet. Jag tittar upp i det tak som täcker Freetown International Airport. Det är mögligt och har fullt av spindelväv över fläktarna. Svetten rinner längs mina smalben.

Annons

– Come, come!

Några meter längre fram i kön vinkar Mohamed Bangura till mig och fotografen Peter Claesson. Med AIK-spelarens hjälp slinker vi förbi i kön. De stora männen i färgglada dräkter ropar något till oss på krio, ett språk som jag inte förstår. Jag anar att de inte säger: »Välkomna till Sierra Leone!« En liten man utan uniform tar passen ur våra händer och försvinner i folkmyllret. Jag frågar Mohamed vad som precis hände:

I don’t know, säger han. Ni får säkert tillbaka dem när vi kommer ut från flygplatsen.

– Säkert? Jag…

Mohamed är borta.

Jag ställer mig vid bagagebandet.  Det står stilla. I den fuktiga luften cirkulerar olika typer av svettodörer – sött, syrligt och unket. Så får jag syn på Mohamed igen. Han står mitt i klungan av vårt resesällskap – 14 av Sierra Leones landslagsspelare som till vardags spelar i Sverige, Norge, Finland eller något annat europeiskt land. Vi mötte dem under mellanlandningen i Bryssel. Nu står de och garvar. För en sekund misstänker jag att de skrattar åt mig – den naive svensken som är utan pass i världens fattigaste land – men jag inser snart att de bara är glada över att vara tillbaka i hemlandet. Mohamed, som fått på sig ett par stora vita hörlurar med nigeriansk musik, är så förtjust att han dansar för sig själv. Jag backar några meter in i ett hörn, i hopp om att det ska finnas mer syre där. Yobbi, en man som eventuellt jobbar på flygplatsen och som har en pistol nedstoppad i byx-linningen, kommer fram.

You the coach for Leone Stars?

– No, no, no, säger jag. Only journalist.

– You must win the game! Two goals! OK?

Han håller upp två fingrar framför ögonen på mig.

OK, säger jag.

Jag öser på ännu mera Mygga.

En halvtimme senare kommer Teteh Bangura fram och säger att jag ska gå nära honom när vi passerar säkerhetskontrollen. Då slipper jag få väskan genomsökt.

My passport is…

Jag hinner inte avsluta förrän även Teteh är för-svunnen.

Annons

På väg mot utgången ser jag en stor skylt på väggen: »Welcome to the land of big smiles!«

Trehundra sierraleonier, eller ännu fler, väntar ute i monsunregnet. Några är helt tomma i blicken, andra har inte mer än trasiga shorts på kroppen. När de får syn på landslagsspelarna omringar de sina hjältar. Det är som när Tobias Linderoth kom till Istanbul för första gången och hyllades av galna turkar. Man rycker i deras dyra kläder, applåderar och hoppar av glädje. Mohamed är inte lika glad. Han knuffar bort några unga pojkar som börjar klättra på honom. »Poborsky«, som han av oklar anledning kallas i sitt hemland, har fått det allt jobbigare när han kommer hem till Sierra Leone. De som kämpar för att få ihop ris för dagen ser sin chans att klämma några kronor ur någon de vet har en bra lön.

Laganda. Halva Sierra Leones landslag, inklusive AIK:s Mohammed Bangura (i solglasögon), har landat på flygplatsen – men ingen har tänkt på vidare transport.
På hotellet laddar Lennart »Kral« Andersson och förbundskapten L-O Mattson för en spännande vecka.

En polis med k-pist kommer till Mohameds undsättning. En annan man kommer fram till Claesson och tar honom i handen.

Welcome, Mr Coach!

– No, no, no, säger Claesson. Only the photographer.

– You tell the coach we must win. By two goals.

Jag ställer mig jämte Ibrahim Kargbo, som på slutet av 90-talet harvade runt i Öster, Degerfors och Brommapojkarna och i dag är proffs i Azerbajdzjan. Jag frågar var vi ska bli hämtade. Han skrattar:

– Hämtade? Det får vi nog se.

Vi sätter ner fötterna i den röda leran, traskar ut i regnet och tar sedan plats under ett plåttak 50 meter bort. En minibuss rullar fram.

– Där är vår buss, säger Mohamed och spelarna går ut i ösregnet.

Men bussen är inte till oss. Vi joggar tillbaka till plåttaket. En ny buss kommer.

– Där är vår buss, säger Mohamed och vi kliver ut i regnet igen.

Men inte heller den bussen är vår. Spelarna tänder till. De är trötta efter en halv dags resande. De skäller på varandra för att ingen tar tag i situationen. Jag smyger upp till Umaru Bangura, som spelar i norska Haugesund. Han skakar på huvudet.

– Alltid samma skit när man kommer hit. Ingen tänker på att vi behöver skjuts från flygplatsen! Jag blir så trött.

Efter några minuters högljudda diskussioner tar lagkapten Kargbo upp sin mobiltelefon.

– Vi får lösa det här själva, säger han och ringer en kompis som säger att han kan komma och hämta oss.

Khalifa Jabbie, från Fredrikstad, suckar:

– De sitter väl och dricker whisky på förbundet! De gör allt för att sabotera. Hur tror de att vi ska kunna vinna mot Niger på lördag om de inte ens lyckas organisera sig så mycket att de kan komma och hämta oss?

Efter en timme under plåttaket kommer en minibuss. Claesson och jag hoppar in i baksätet och Khalifa sätter sig i mitt knä, Teteh ligger raklång över tre andra spelares ben, Mohamed sticker ut sitt huvud genom rutan för att få plats. Nio platser – 16 personer. Rutorna immar igen på några sekunder. Medan bussen studsar fram genom mörkret säger någon i framsätet att han trodde att det skulle bli annorlunda med den svenske förbundskaptenen. Någon annan svarar att detta bara är förbundets sätt att hämnas på ministeriet som tog beslutet att landslaget – Leone Stars – ska coachas av svenskar.

Efter några minuter tvärnitar bussen framför en ödslig restaurang vid en strandkant. Blixtarna slår ner i havet framför oss och vågorna skvalpar hårt mot en ensam brygga.

This is dangerous, säger Mohamed.

What!? frågar jag.

– The boats are not good. And with this weather…

Han berättar att en båt som åkte den här sträckan, från halvön där flygplatsen ligger till fastlandet och huvudstaden Freetown, sjönk häromåret. 18 personer dog.

Can you swim? frågar han.

Jag nickar.

Not me. And there are sharks in the water!

Jag tänker på vad Lars-Olof Mattsson, 56-åringen som spelarna förhoppningsvis snart ska träffa på ett hotell på andra sidan, berättade för mig någon vecka innan jag lämnade Sverige. När han kom till Sierra Leone förra gången kunde inte båten lägga till vid bryggan i Freetown. Fyra storvuxna män tog sig därför ut till båten. Sedan vadade de in igen, samtidigt som de balanserade förbundskaptenen några decimeter ovanför vattnet.

– Ooooooooh!

Det nervösa tjutet kommer med jämna mellanrum från någon i båten – oftast när den studsar till ordentligt på en av de höga vågorna. Mohamed kramar sin flytväst med båda händerna. Framför honom är det kolsvart, bara när blixten slår ner anar man fastlandet. Till sist lyckas vi lägga till vid en ranglig brygga under en bro. Jag och Mohamed gör en high-five och ställer oss i »terminalen« – en liten bar med en gammal 28-tums tjock-TV som visar en James Bondfilm. Fyra tunna män som lutar sig på käppar följer den noggrant – ljudet är avstängt men handlingen är tydligen tillräckligt stark för att hålla gubbarnas intresse vid liv. En mygga surrar runt mina ben och jag känner hur jag får mitt första myggbett. Jag kramar mitt Myggastift hårt i handen när en kille kommer fram och räcker över mitt och Claessons pass.

Annons

Efter en bilfärd genom utkanterna av Freetown – en stad utan belysning som i kvällsregnet luktar sopor och konstigt nog kanel – når vi Bintumani Hotel. Stället ska fungera som högkvarter hela veckan inför matchen mot Niger, där det krävs seger om Sierra Leone ska ha en rimlig chans att ta sig till Afrikanska mästerskapen. I restaurangen sitter tre vita män, alldeles bakom AC:n. Rödlätta i ansiktena, solbrända. Vi går fram och hälsar på Sierra Leones förbundskapten, L-O Mattsson, och hans två assisterande: Lennart »Kral« Andersson och Johny Murray. De har precis beställt in ännu en Beck’s. Jag frågar hur läget är.

– Inget annat än kaos, svarar L-O. Fullkomligt kaos!

 

I höstas åkte FC Trollhättan ur Superettan. L-O Mattsson sade upp sig omedelbart efter sista matchen. Det gick några veckor och telefonen hemma i Uddevalla var oroväckande tyst. L-O kände sig iskall. Efter nästan 20 år som elittränare, för bland annat ett allsvenskt Ljungskile, ett högpresterande Fredrikstad och det svenska U21-landslaget, var det som om ingen tänkte på honom längre. Men en dag fick han ett samtal från Carl Fhager, kompanjon till agent Patrick Mörk. Fhager undrade om han var sugen på »att ta över ett landslag«. Som av en händelse hade Mörk, som har blivit något av en Afrikaexpert och ligger bakom några av de mest lyckade importerna till svensk fotboll, precis pratat med Sierra Leones idrotts-minister Paul Kamara. Mörk hade bekantat sig med Kamara under en av sina scoutingresor i landet, då han bland annat hade upptäckt AIK:s båda Banguras. Idrottsministern hade frågat om inte Mörk kunde rekommendera ett bra tränarnamn från Sverige. Några veckor senare var L-O Mattsson Sierra Leones andra svenska förbundskapten genom tiderna. Att Roger Palmgren – Sveriges mest meriterade Afrikacoach med uppdrag i bland annat Kongo, Rwanda och Nigeria – ansvarade för Sierra Leones landslag under några månader på 90-talet, och då lyckades ta Leone Stars hela vägen till Afrikanska mästerskapen, var ett skäl till att Kamara ville anlita en svensk.

I slutet av mars åkte L-O till Nigers huvudstad -Niamey för sin debutmatch som förbundskapten. Hans lön för matchen, 10 000 dollar, betalades av en norsk affärsman som bott i Sierra Leone i 30 år. L-O beskriver det själv som att »kastas rakt in i helvetet«.

I världens varmaste land försökte L-O få ordning på ett lag som inte hade vunnit en match på tre år. Han fick själv ordna koner och västar, det hade förbundet inte tänkt på. Han förstod inte ett ord i landet, där alla bara pratade franska. Han kände ingen av spelarna, och ingen av dem som arbetade för förbundet. Vid sin sida hade han Christian Cole, den tidigare förbundskaptenen som i och med L-O:s anställning hade degraderats till assisterande tränare. Enligt L-O försökte Cole konstant sabotera för honom. Han beordrade spelare att komma till samlingar vid andra tider än vad L-O sagt. Han pratade krio med spelarna så att inte L-O skulle förstå. Han gjorde allt han kunde för att laget skulle förlora, vilket skulle innebära att L-O fick sparken och att Cole skulle bli förbundskapten på nytt. L-O har aldrig i sitt liv känt sig så ensam som under veckan i Niger. De 15 männen från fotbollsförbundet som åkte med på resan, alla med olika uppgifter och titlar, syntes inte till under hela veckan. För dem var det bara en betald semester.

Sierra Leone förlorade med 3–1. L-O och spelarna är övertygade om att domaren var köpt. Svensken, som har svårt att dölja sitt humör, var inte sen med att visa sitt missnöje under matchen. Följden blev att det började flyga in stora stenar mot honom när slutsignalen ljöd och att tio tungt beväpnade poliser fick eskortera honom från arenan. Ett tag trodde han att han skulle dö.

Det var bara början på problemen. SLFA, Sierra Leones fotbollsförbund, hade hela tiden varit emot anställningen av L-O men fått gett vika för idrottsministeriet och dess boss Paul Kamara – eftersom det är staten som förser förbundet med pengar och därmed betalar förbundslönerna. Men efter förlusten i Niger fick SLFA:s pampar nog – de hotade med att kontakta Fifa om inte L-O sp-arkades. »Att politiker bestämmer över fotbollen strider mot Fifas alla principer«, konstaterade Alhaji Unisa Sesay, ledamot i SLFA. »Om minister Kamara insisterar på att fortsätta med Mattsson som förbundskapten kommer vi att dra oss ur kvalspelet till Afrikanska mäster-skapen. Vi vill ha Christian Cole som förbundskapten.« Kamara kontrade med att förbundet aldrig skulle få en spänn om de förverkligade hotet. Det slutade med en »rättegång« som varade i fyra timmar. Kamara presenterade en video från bortamatchen mot Niger som visade hur Cole agerade tvärtemot L-O:s order. Mot förbundets vilja bestämdes det därefter att L-O skulle fortsätta som förbundskapten även över nästa match. Cole fick sparken.

Uppstyrt. »Scheman och fasta tider, det har vi aldrig haft tidigare«, säger Trelleborgs FF:s Ibrahim Koroma.

Så då var allt frid och fröjd? Nej, inte riktigt. När L-O presenterade truppen till hemmamatchen mot Niger någon månad senare visade det sig att Cole också hade tagit ut en trupp. Få namn matchade varandra. Cole, till vardags tränare för Sierra Leoneklubben Port Authority, hade på något sätt lyckats ta sig tillbaka in i landslaget genom sina kontakter på förbundet. Och nu hade han tagit ut ett lag fyllt med spelare från sitt eget klubblag, sådana som han hade intressen i. Med två veckor kvar till matchen fanns det fortfarande två trupper. Bland spelarna spred sig missnöjet. Då Teteh Bangura fanns med i L-O:s trupp men inte i Coles hotade flera av de europeiska proffsen med strejk om inte svensken fick huvudansvaret i matchen mot Niger. Då fick han det. Men han blev inte av med Cole. Istället nådde man kompromissen att sierra-leoniern skulle fortsätta som L-O:s assisterande. Inte heller blev L-O av med de 15 andra personerna som ingår i landslagsstaben.

Hemma i Sverige funderade tränaren över nästa steg. Han ringde Lasse Lagerbäck i hopp om att kollegan under sina månader som ansvarig för Nigeria lärt sig något om hur man bäst hanterar ett afrikanskt lag. Lagerbäck hade tre tips: »Ta med dig en svensk assistent, lita inte på någon och se till att du har någon som sköter logistiken runt laget.«

En och en halv vecka före avspark mot Niger satt Johny Murray, till vardags instruktör och samordnare på fotbollsgymnasiet i Borås, Lennart »Kral« Andersson, tränare i Superettanklubben Brage, samt L-O Mattsson på ett flyg till Sierra Leone. Framför dem låg deras största utmaning i livet.

 

John Coltrane ställer sig upp en timme in i presskonferensen. Svetten rinner längs hans tinningar. Luftfuktigheten ligger på gränsen till vad en människa klarar av. AC:n är avstängd i lokalen, som enbart är dekorerad med ett stort porträtt av Sierra Leones president, Ernest Bai Koroma. Att AC:n inte fungerar är egentligen hans fel. Två dagar tidigare höll presidenten tal till folket. Budskapet var att landet var tvunget att införa el- och matransonering.

Coltrane, en av de 50 sportjournalister som kommit till förbundets och idrottsministeriets extrainsatta träff för att reda ut »oklarheter«, harklar sig:

– Det går rykten om att Mr Mattsson och Mr Cole var i slagsmål i går. Är detta något ni kan bekräfta?

De fem männen framme vid podiet tittar på varandra. Där sitter en av landslagets många technical directors, förbundets sekreterare, förbundets vice ordförande, sportdirektören. Och idrottsministern Paul Kamara. Kamara tar av sig glasögonen och stirrar på Coltrane.

– Nonsens! Det är nonsens och inget annat. Cole och Mattsson är vänner, goda vänner. De har rett ut alla dispyter. Det är ni i pressen som försöker sprida osanningar. Skriv istället något positivt, något som får folket i vårt land att bli glada. Det behöver vi.

Coltrane fortsätter:

– Men jag har hört …

– Du har inte hört något, fortsätter Kamara. Nästa fråga!

Sierra Leones idrottsminister agerar med samma pondus som vanligt. Av folket kallas han »Sierra Leones Nelson Mandela« efter sina insatser under inbördeskriget, då han var en av få journalister som vågade skriva kritiska artiklar om vad som hände i landet. Dessutom har han rätt. Cole och L-O har inte bråkat – även om L-O, om han nu hade varit typen som använt knytnävar, många gånger har haft anledning att slå kollegan på käften under lägrets första dagar. Sabotagen har fortsatt. Cole har inte dykt upp i tid till samling, han har pratat i mobiltelefon under genomgångar, han har inte ordnat fram bussen som ska hämta spelarna…

Coltrane sätter sig ner och mumlar något till mannen bredvid. En annan journalist reser sig upp.

– Ni har höjt priserna till lördagens match. De billigaste biljetterna kostar 10 000 leones (cirka 18 kronor), tidigare var det 5 000. Varför?

Kamara förklarar att förbundet måste få in pengar så att de kan renovera nationalarenan och få mer resurser till juniorlandslagen. Journalisten är inte nöjd med svaret:

– Så det är inte för att betala svenskarnas löner?

Kamara skrattar hånfullt:

– Återkom med den frågan efter matchen mot Niger. Vi kommer att vinna matchen. Med Guds hjälp, med folket i Sierra Leones hjälp, och med Mr Mattssons hjälp. Det lovar jag.

Kamara gör en konstpaus innan han fortsätter:

– Som ni vet är Mr President väldigt intresserad av idrott och i synnerhet fotboll. Vi har diskuterat det här i många timmar och kommit fram till att fotboll är det absolut mest avgörande för Sierra Leones framtid. Fotbollen kan förändra hela vårt lands framtid. Framgångar för vårt landslag gör att folket får något att vara stolta över, något att tänka på i 90 minuter, något som gör att de glömmer bort sin hårda verklighet. Vi är f-attiga, vi är sjuka och vi har ibland inte ens rinnande vatten. Så låt oss förenas i fotbollen! Låt fotbollen stå för drömmarna!

Hjälte. Idrottsministern Paul Kamara blev känd när han som chefredaktör för dagstidningen For di People rapporterade om olagligheter och korruption bland politiker. Han fängslades flera gånger under sin tid som journalist.

Plötsligt ställer sig några journalister upp och applåderar. Andra sitter kvar och skakar på huvudet. Själv fläktar jag mig med mitt anteckningsblock.

Precis som det råder delade uppfattningar inne i lokalen, är det delade läger bland folket i Sierra Leone. »Mr President« och Kamara, ja, hela den sittande regeringen, är ute på djupt vatten om man inte vinner mot Niger. De har gått emot mäktiga män inom fotbollsförbundet och stora delar av folket genom att ta strid för Mattsson, och riskerar att förlora sympatier inför nästa års val. Ett nederlag mot Niger och den sittande regeringen – som enligt de jag har talat med har varit den första på många år som faktiskt tagit starkt avstånd från korrup-tion, som jobbat hårt för att förbättra kvinnornas rättigheter och som gjort ärliga försök att bygga upp landet efter inbördeskriget – riskerar att bytas ut. Sex miljoner sierraleoniers framtid kan därmed ligga i L-O Mattssons händer.

Presskonferensen lider mot sitt slut. Idrottsministern reser sig upp. Det sista han säger är:

– Och jag har varit tydlig med att säga att ingen, inte ens Mr President, får komma in i omklädningsrummet i halvtid på lördag. Mr Mattsson behöver lugn och ro, precis som spelarna. Så skriv det! Ingen får komma in på planen under veckans träningar och ingen får kliva in i omklädningsrummet på matchdagen.

Annorlunda. Efter bara några dagar förstod L-O att hans spelare besitter kvaliteter som få av de spelare han tidigare tränat haft. »De är oerhört starka, och har en otrolig uthållighet och bra explosivitet. Däremot är alla inte skolade taktiskt.«

 

Det tar ett par dagar innan hela truppen är samlad på Bintumani Hotel. Förbundet har prioriterat billiga flygbiljetter framför tidiga ankomster. L-O tröstar sig med att budgetupplägget ändå gjort att han har kunnat kalla hem i princip samtliga spelare han vill ha i truppen. Med alla på plats ökar pulsen hos svenskarna. En eftermiddag springer jag på målvakts-tränare Johny i receptionen. Han är genomsvettig. Jag frågar hur läget är.

– Inte så bra, svarar han. Det finns inte rum till alla spelarna. Nu måste jag ringa ministeriet.

Han drar handen över pannan och torkar bort svett. Det tog mindre än ett dygn, sedan hade L-O befordrat Johny till logistikansvarig. Mannen som egentligen skulle ta hand om alla praktiska göromål har man inte sett till. Kollegan Kral refererar till honom som »ett spöke«.

– Det är något hela tiden, suckar Johny. Spelar-bussen kom en timme för sent i dag när vi skulle till träningen. När vi kom dit hade vi inga koner och bollarna var inte pumpade … Och efter träningen stormade ett par tusen planen. Det tog oss en timme att komma ut från arenan.

Bevakade. Det finns drygt 30 dagstidningar i Sierra Leone. En tidning kostar cirka en krona.

Rodney Strasser, lagets stora stjärna och Zlatan Ibrahimovics lagkamrat i AC Milan, lufsar genom hotellentrén i Milans matchtröja. Bakom honom går fem personer i likadana rödsvarta tröjor. En av dem bär Strassers väska, en annan en korg med mat. Övriga tre ser bara glada ut.

– Vad fan, säger Johny. Jag gjorde ju klart för killarna att det var förbjudet med vänner och familj på hotellet.

Johny har delat ut A4-papper med en »Code of conduct« till spelarna. Få verkar följa reglerna. Till exempel ska truppen äta tillsammans – frukost, lunch och kvällsmat – men än så länge har ledarna inte lyckats samla hela gänget en enda gång i hotellets restaurang. Istället kommer spelarnas släktingar med hemlagad mat som intas på hotellrummen.

När Johny vänder sig mot receptionisten för att ordna fler rum ser jag några spelare hoppa ner i p-oolen. Jag frågar Johny om de ska köra vattengymnastik efter träningen. Han suckar.

– Nej. Det var ju inte…

Han noterar hur lagkapten Kargbo gör bomben ner i vattnet.

– … meningen. Vi ska ju käka nu! Helvete, jag får ut och skälla.

Johny stressar iväg mot poolen och jag ger mig in i restaurangen. Kral och L-O har tagit ett bord under AC:n. Lite längre bort sitter Christian Cole med tre män som jag inte känner igen.

– Det är nya gubbar hela tiden, säger Kral. Det är helt jävla makalöst. De gör allt för att sabotera för oss.

Han pekar på Cole:

– Den där gubben, han kom inte ens till vår samling tidigare i dag. Makalöst!

L-O skrattar.

– Lugna ner dig nu, Kral. Du kommer att få hjärtinfarkt.

– Eller så skjuter man mig, säger Kral.

– Ja, så som du skäller på allt och alla, säger L-O.

– Ja, jag ser mig själv som en führer. Men det går inte annars. Släpper man kontrollen här nere, då tar det hus i helvete. Jag ska aldrig klaga på gubbarna hemma i Brage, inte efter det här.

En servitör kommer fram till vårt bord.

One lasagne, säger Kral och håller upp ett finger i luften.

No lasagne, svarar servitören.

No lasagne? You must be kidding. You never have lasagne. Why do you put it on the menu?

L-O skrattar igen.

I don’t want to eat rice today again.

Jag börjar också skratta. Aldrig har jag hört någon prata engelska på det sätt som Kral gör. Det är så mycket svengelska som det bara går, dessutom -kryddas det dåliga ordförrådet med en bred värmländsk dialekt. När en förbundsperson kvällen före undrade om svenskarna ville ha träningskläder från förbundet svarade Kral: »Yes, but I have to proove the shirt first.«

Kral och L-O beställer ris och biff. Jag frågar hur de två första träningarna har känts.

– Det börjar bra, säger L-O. Killarna är koncentrerade den första halvtimmen. Sedan tappar de fokus. De går ner sig fullständigt och börjar slarva.

– Jag har kommit på att jag måste väcka björnen inom mig oftare, säger Kral. Björnen från Värmland. Jag får skälla ännu mer.

– Och vi har ingen vänsterback, fortsätter L-O. Det oroar mig.

– Men planen då, säger Kral. Oroar inte den dig mer?

– Kallar du det för plan? skrattar L-O.

Kral börjar också skratta och de lutar sig över bordet och gör en high-five. »Cole and the gang«, som de k-allar Cole och hans kompisar, vänder sig om.

– De tror väl att vi pratar skit om dem, säger L-O.

– Och det gör vi väl, säger Kral.

Ny high-five.

Jag frågar om de har koll på Niger. De skakar på huvudet och garvar igen.

– Det tog en vecka innan vi fick en DVD från vår förra match, säger L-O. Och sedan ytterligare några dagar innan vi fick en DVD-spelare. I går la vi oss på mitt rum och kopplade in spelaren i TV:n. Då började det brinna nåt så in i helvete. Pang, sa det bara. Johny fick bära ut DVD:n på balkongen.

Nytt skratt och ännu en high-five. L-O blir snabbt allvarlig igen.

– Vad jag hört ska domaren vara fransktalande. Det är inte bra, de snackar ju franska i Niger. Och jag kan inte ett ord franska. Kan du det, Kral? Du som är ett sånt språkgeni.

Kral skakar på huvudet.

– Eller jo. Baguette! Det är väl franska.

Ny high-five.

 

De båda männen känner varandra väl. När L-O tränade Ljungskile var Kral hans assisterande. Och det var L-O som hjälpte Kral att få jobbet i Brage häromåret. Att Kral tog ledigt från jobbet i Sverige för att åka till Sierra Leone var ett sätt att bjuda tillbaka till sin gamle vän.

– Kolla! säger Kral och pekar ut genom rutan.

Vi ser hur Johny halvspringer för att hinna ikapp spelarbussen. Jag gissar att han vill försäkra sig om att den kommer på uttalad tid nästa gång.

– Johny kommer att gå ner tio kilo på den här resan, flinar L-O.

Maten serveras. »Cole and the gang« reser sig samtidigt upp och lämnar restaurangen. Jag frågar L-O varför han gör det här. Varför han lämnar sin familj hemma i Uddevalla för att arbeta åt ett förbund som är så uppenbart korrupt, och där många inte vill något annat än att han ska misslyckas.

– För äventyret, svarar han direkt. Jag har hållit på med samma sak i många år nu och tanken på att få leda ett landslag, bara det! Sedan att det var i ett land som är världens fattigaste, i ett land som inte har vunnit en match på tre år, det gör ju också sitt. Det går inte att få en större utmaning än så här. Kral och jag brukar kalla oss för »fotbollens sista proletärer«. Vi gillar att arbeta hårt.

– Och det får vi fan göra här! inflikar Kral.

Jag frågar Kral om han är intresserad av att åka ner en sväng till om det blir aktuellt. Nästa match i kvalspelet är mot Egypten, även den på hemmaplan i Freetown.

– Äh, det vete fan. Man går runt på helspänn här hela tiden. Är man inte förbannad och illröd i ansiktet är man genomsvettig. Och jag tror inte att dalmasarna hemma i Brage släpper iväg mig en gång till.

Han petar i riset.

– Och den här maten kommer jag ju inte längta till!

L-O säger att han gärna fortsätter som förbundskapten. Vinner de mötet mot Niger har de fortfarande chans att gå till Afrikanska mästerskapen. Cole lyckades få landslaget att spela oavgjort mot både Sydafrika och Egypten i gruppens två första matcher. Trots förlusten mot Niger på bortaplan kan en vinst på lördag innebära att man går upp på en andraplats i gruppen.

– Jag har sagt att jag gärna stannar länge. Idrottsministern har sagt att målet är att nå VM 2014. Det hade varit riktigt häftigt, det måste jag säga. Laget är ungt, den trupp som jag tog ut är den yngsta genom tiderna i Sierra Leone. Många har knappt fyllt 20.

Han sveper ett glas vatten.

– Kan vi bara vinna på lördag kommer jag få med mig hela folket, hela landet. Du kommer märka när du har varit här i några dagar att fotbollsintresset är något utöver det vanliga. Fotbollen är allt för folket här. Nästan alla killar i landet har fått namn efter fotbollsspelare: Messi, Steven Gerrard …

Han berättar om när han besökte stranden vid sitt förra besök i Sierra Leone. Plötsligt dök det upp 20 killar i 30-årsåldern. Alla hade fått ben eller armar avhuggna under inbördeskriget. Nu bodde de på gatan, eller i bästa fall i något av de övergivna hus som ligger längs med stränderna. De hade med sig en boll och började spela på stranden. De hoppade runt på kryckor och jagade en trasig boll.

– Jag stod där i en timme och tittade, säger L-O. Det var det mest otroliga jag sett i mitt liv. Jag kände hur tårarna kom. Man såg hur lyckliga de var över att ändå kunna spela fotboll. Jag blev varm i hela kroppen. Innan jag gick kom en kille fram till mig. Han hade bara en arm. Med den tog han mig i handen och sa: »Coach, I don’t want money. Only victory in football. Make Sierra Leone proud.«

Kral lyssnar med gapande mun.

– Fan, det är annat än att vara tränare i Trollhättan, säger han. Det betyder lite mer för folket här.

Vi reser oss upp och lämnar restaurangen. Jag frågar om de vet varför alla man träffar säger att landslaget måste vinna med »two goals«. Båda skakar på huvudet och säger att de undrat samma sak.

Skolbrist. Under inbördeskriget förstördes 1270 skolor, vilket ledde till att 70 procent av landets barn inte fick någon skolgång. I dag beräknas hälften av befolkningen vara analfabeter.

Johny är tillbaka i receptionen. Mobiltelefonen tryckt mot örat och ivrigt diskuterande med receptionisten på samma gång. Tröjans rygg är blöt. Vi ställer oss några meter bakom. En välklädd man kommer fram och hälsar på L-O och Kral.

I have a message directly from Mr President.

OK, säger L-O. What is that?

– He says: »You must win the game.«

OK, säger L-O.

That was Mr President’s message.

OK, säger L-O.

You tell Mr President we do as good as possible, säger Kral och spänner ögonen i mannen.

Mannen nickar och försvinner lika snabbt som han kom.

– Ojojoj, säger Kral och slänger in en stor lössnus under läppen.

Han placerar sin hand på L-O:s axel.

– Vad tror du händer om vi inte vinner på lördag? Tror du vi kommer härifrån med livet i behåll?

L–O lägger in en portionssnus.

– Jag vet inte.

 

Regnet öser ner med en kraft som varken fotograf Claesson eller jag sett tidigare. Då har vi ändå tillsammans levt i 85 år – två genomsnittsliv i Sierra Leone. Det smattrande hårda ljudet gör ont i öronen. Palmträden viker sig och det bildas gropar i de röda grusvägarna som slingrar sig genom miljonstaden Freetown. Det röda, ja. Det är som att hela Freetown är inbäddat i en nyans av ljusrött. Kanske är det på grund av bauxitjorden, som halva Sierra Leone verkar bestå av. Var man än befinner sig ser man rött damm ligga som en hinna över solblekta taxibilar, över utslitna flipp-flopp-tofflor, över döda hundar. Till och med avloppsvattnet, som rinner öppet genom huvudstaden, har en röd hinna över sig. Frågar man en sierra-leonier om den röda färgen får man svaret
att den beror på att det spillts så mycket blod under åren.

En hård vind sveper in. Från vår plats på hotell-balkongen ser vi hur plåttaken nedanför oss flyger upp i några sekunder. Spänner man öronen kan man höra barn skrika av rädsla. Vi tittar ut över Atlanten. Det är skymning. Claesson påminner om de 6 000 människor som bor mitt i den enorma soptipp som vi såg tidigare under dagen.

– Undrar hur de klarar sig, säger han.

Blixtarna lyser upp horisonten. Ölen vi häller i oss fungerar som en tillfällig flykt från den klibbiga hettan. Jag berättar om den polske världsreportern Ryszard Kapuscinski som en gång skrev att det enda sättet att få lugn i själen i Västafrika är att bli berusad. Claesson och jag känner att intrycken är så många att de gör oss svimfärdiga.

Vi talar om Alhaji Kamara och hans amputerad-e kompisar som vi träffade en eftermiddag nere på stranden. Alhaji hade bara en arm, den andra höggs av under inbördeskriget då han vägrade bli barnsoldat. »De frågade mig: ›Long sleeve or short sleeve?‹«, berättade han. »Jag fattade inte vad de menade, jag trodde jag skulle få en ny tröja. Jag sa ›short sleeve‹.« Innan gerillasoldaterna tvingade ut Alhaji i en båt med tio andra pojkar på Atlanten för att amputera dem, satte de eld på hans mamma, pappa och två yngre syskon. »Jag sprang in i huset och försökte rädda dem. Då såg jag hur min lillasyster, som var tre månader gammal, låg sönderbränd vid min mammas bröst.« Han mindes datumet och tid-punkten – den 6 januari 1996, kvart i sex på kvällen. Han var då tolv år gammal och drömde om att bli f-otbollsproffs. I dag, 15 år senare, äger han två saker: en plastskål, som han varje dag kämpar för att fylla med ris, och en målvaktshandske. Tillsammans med tre andra amputerade killar bor han i ett övergivet ruckel utan väggar. Deras enda glädje i livet är att spela fotboll på stranden.

Alhajis historia är bara en av många som Claesson och jag fått lyssna till. Sierra Leones verklighet och hettan tär på oss. Kapuscinski skrev även att »man har inte varit i Afrika förrän man fått malaria och blodig diarré«. Jag rollar in mig i en ny dos Mygga och tar några imodium som gör att jag ska slippa gå på toaletten ännu en gång. Den blodiga diarrén har jag inte kunnat förhindra. Men jag vet att mitt lidande är tidsbegränsat och att jag inte kommer att dö. De flesta sierraleonier kan däremot bara be till Gud, vilket alla verkar göra här, och hoppas på det bästa.

Sierra Leone toppar många av de listor som inget land i världen vill toppa. När det gäller spädbarnsdöd, livslängd, malaria, analfabetism, arbetslöshet, övergrepp mot kvinnor och korruption ligger landet sämst eller bland de tio sämsta länderna i världen.

– Det är för jävligt, säger Claesson. Landet har ju allt man kan önska sig, egentligen.

Han har rätt. Få länder i världen har större mineraltillgångar än Sierra Leone. Diamanter har man nästan mest av i världen, likaså guld, silver och bauxit. Man har också hittat olja och landet har ett vackert landskap med milslånga stränder i ett klimat som borde locka västerlänningar vintertid, när det inte är lika fuktigt.

I början på 1960-talet, när landet förklarade sig självständigt från Storbritannien, såg det lovande ut. Man valde en president och byggde upp huvudstaden Freetown med hjälp av naturtillgångarna. Men knappt tio år senare tog militären makten genom en statskupp. Strax därefter kom en »kontrastatskupp« och det politiska partiet APC ledde sedan landet i 18 år. Perioden dominerades av korruption och vanskötsel. Alla de miljarder som landet drog in på naturtillgångar försvann i politikers, militärers och utländska investerares fickor. Libaneser och ryssar invaderade landet för att roffa åt sig. Inget gick till folket.

1991 rankade FN Sierra Leone som världens fattigaste land. Samma år bröt inbördeskriget ut. Missnöjet över hur landet sköttes hade nått sin kulmen. Med hjälp av Charles Taylor, ledaren för grannlandet Liberias laglösa parti Armed Forces Revolutionary Council som under samma period drev ett liknande inbördeskrig i Liberia, bildades gerillapartiet Revolutionary United Front (RUF) i Sierra Leone. Foday Sankoh, som hade haft Taylor som mentor och som tränats i Libyen av Muammar Gaddafi, utsåg sig själv till ledare för RUF. Målet var att störta den sittande regeringen.

Utåt var RUF ett missnöjesparti, inofficiellt handlade det om att ta hand om diamanttillgångarna. På några år lyckades RUF manipulera stora delar av befolkningen, oftast de allra fattigaste och mest utsatta. Man värvade tusentals soldater till sin sida. Sierra Leones militär, som skulle slå tillbaka attackerna, visade sig vara ett skämt. Det var uppenbart att de under åren tränat mer på att hitta sätt att stoppa pengar i egen ficka än att planera anfall och ladda vapen. RUF intog region efter region. De som vägrade ställa sig på RUF:s sida torterades, skändades och mördades. RUF-soldaterna brände ner by efter by, använde spädbarn som fotbollar, våldtog småflickor, grep unga pojkar och tränade upp dem till barn-soldater… Totalt mördades 50 000 invånare under det tioåriga inbördeskriget. 15 000 unga pojkar, som vägrade bli barnsoldater, stympades. Dessutom beräknas en miljon sierraleonier ha flytt landet under de värsta åren.

Stressade. Nathaniel och Saiduo delar ett övergivet hus med två andra amputerade vänner. I höst ska huset färdigställas, vilket innebär att de tvingas tillbaka ut på gatan.

Precis som i Rwanda och Somalia vid samma tid, tog det väldigt många liv innan västvärlden vaknade. Först när journalister, som nuvarande idrottsministern Paul Kamara, började rapportera, insåg västvärlden att det var dags att agera. Efter flera års strider och FN-förhandlingar med RUF nådde landet 2001 ett tillstånd som kunde kallas för fred.

Tio år senare har Sierra Leone inte ens kommit i närheten av att återhämta sig. 800 000 män i åldern 20 till 30 – de som skulle gått i skolan under alla år kriget pågick – är utan jobb. De kan inte läsa, inte skriva. Lika många kvinnor får stå ut med frustrerade män som inte ser något ljus i mörkret. Kvinnomisshandel är ett av landets största problem.

Men idrottsminister Kamara tror sig ha en lösning. Han är övertygad om att fotbollen är räddningen.

– Det finns en utbredd attityd i landet som är negativ, sade Kamara när vi träffade honom. Vårt samhälle har blivit destruktivt efter kriget. Vi tar död på oss själva genom korruption, egoism och girighet. Mentaliteten har brakat ihop. Fotbollen kan trans-formera vår nya generation, de som ska ta över i framtiden. Fotbollen kommer att utbilda folket i vad som är rätt och fel. Fotboll är en lagsport, en match är ett tillfälle där folk får möjlighet att se vad som händer om man kämpar tillsammans. Det är därför vi satsar allt vi har på landslaget. Det är där vi måste börja.

Från balkongen kan Claesson och jag konstatera att regnet fortsätter att ösa ner. Plötsligt blir det kolsvart. Om det inte varit för de återkommande blixtarna hade jag inte sett min egen hand. Strömmen har gått – eller så är det bara »Mr President« som har slagit av elen. Vi går genom mörkret till hotellets restaurang där vi möter lagkapten Kargbo, en av alla de spelare som drabbats hårt av grymheterna Sierra Leone genomlidit – Kargbo fick sin lillebror mördad under kriget. Nu bär han på en tallrik med ett berg av ris och biff. Jag ser honom lämna hotellet och räcka över maten till två av de många småkillar som dygnet runt hänger utanför entrén. Killarna tar tallriken och springer glatt därifrån.

 

Torsdag morgon. Med två dagar kvar till match vaknar hela landet till strålande sol och blå himmel. I receptionen springer jag på Johny. Han suckar.

– Jag försökte skriva ut lite taktikgenomgångar på förbundet. Men det var tydligen fel dag, sa man. Skriva ut papper gör man på tisdagar.

Han får syn på kocken.

Excuse me!

Han förklarar för mannen att det är viktigt att lunchen serveras i tid på lördag, att det inte fungerar om den blir försenad. Spelarna måste hinna smälta maten före matchstart.

No problem, svarar kocken och lufsar iväg.

Johny vänder sig till mig.

– Jaja, »no problem«. Det får vi se. Jag fick nyss höra att någon, förmodligen vår technical director, har lovat bort vår spelarbuss i eftermiddag till Nigers landslag. Så nu vet jag inte hur vi ska ta oss till träningen.

Han tittar på sin klocka.

– Nej, nu måste jag jobba på.

Några timmar senare kliver Claesson och jag in på National Stadium, som ligger i mitt i Freetown. Arenan byggdes 1980 och sedan dess har det inte hänt ett dugg. Löparbanorna som ringar in planen är solblekta, linjerna som ska skilja banorna åt är borta på flera ställen. I längdhoppsgropen ligger sopor och en död katt. Den stora klockan har stannat på fem i nio.

Ändå gillar jag stadion. Den är mäktig. De höga betongläktarna, där det bara finns ståplats, är målade i ljusblått, vitt och grönt – Sierra Leones färger. I dag har omkring 2 000 personer tagit sig hit för att se sina hjältar träna. Några blåser i vuvuzelor. Andra ligger utslagna på betongtrapporna, avtuppade av värmen.

Jag tittar ut över gräset. Eller snarare ogräset. Grässtråna påminner om maskrosblad. Ändå är detta den enda planen i hela Sierra Leone som har »naturgräs« – allt annat är röda grusplaner.

Uppvärmningen börjar. Kral står bredbent och skriker:

– Up with your legs!

– Wave your arms!

– Jump up and down!

Plan B. Så heter den sujmannaplan som ligger mellan strandvägen och havet. Varje dag samlas ett femtontal amputerade killar för någon timmes träning i den 35-gradiga värmen. Har de tur stannar någon till och skänker lite frukt och några flaskor vatten.

 

L-O betraktar spelarna från mittcirkeln med händerna korsade över bröstet. Nere vid ena målet drillar Johny målvakterna. Cole står utanför sidlinjen och pratar med några av männen som satt i restaurangen häromdagen. Han har en visselpipa runt halsen. På andra långsidan pumpar fystränaren bollarna med en cykelpump. A-landslaget har totalt åtta bollar. Det tvingar Johny att uppfinna målvaktsövningar som bara kräver tre bollar, resterande fem behöver utespelarna. Ingen av bollarna är av samma märke. Någon är Adidas, en annan Nike och en tredje Diadora.

En kille kommer fram till mig.

You from Newcastle? frågar han.

Det är kanske tionde gången någon frågar mig det. Ett rykte om att Newcastle förbereder ett bud på AIK:s Teteh Bangura cirkulerar friskt i Freetown.

No, säger jag. Sweden.

Han nickar och berättar att han drömmer om att bli sportjournalist. Men han har inte råd att söka till universitetet. Efter ett tag frågar han om jag kan ge honom 10 000 leones så att han kan gå på matchen på lördag. Jag ger honom pengarna och killen tackar vänligt.

Ute på planen har L-O tagit över träningen. Dagens pass går ut på att starta uppspel från ytterbacken. L-O vill se ett direkt spel mot Niger. »Inget kortpassningsspel på mitten, det funkar inte på den här ›planen‹«, som han sade när vi pratade taktik häromkvällen. Ytterbackarna dundrar iväg långa bollar som AIK:s båda Banguras, som är givna i anfallet, försöker ta ner på bröstet eller skarva vidare. Kvaliteten är dålig på tjongningarna och L-O ryter till:

– Now you concentrate! OK?

Jag går runt planen och ställer mig på andra sidan. 15 män snickrar upp en stor scen framför den enda läktaren med tak. Jag frågar en kille med en slägga i händerna vad de bygger.

– I kväll ska vi hålla gudstjänst för landslaget, svarar han. Sierra Leones mest berömda präst ska be till Gud att vi vinner. Helst med två mål.

– Räknar ni med bra uppslutning? frågar jag.

– Det kommer nog 25 000.

Mannen klättrar upp på stegen och börjar banka med sin slägga så att det hörs över hela arenan.

Plötsligt ser jag Kral springa ut mot andra sidlinjen. Armarna vevar i luften. Han stannar två meter framför killen som jag tidigare gav pengar till. Det tar några sekunder innan jag förstår vad som hänt killen har försökt sno några av de koner som Kral har placerat ut. L-O ansluter. Även han vevar med händerna. Till slut lägger killen ner konerna och springer ut mot läktaren.

Träningen fortsätter och i samma ögonblick tar en kör på 40 personer ton borta vid scenen. Vitklädda och glada sprider de en finstämd sång över arenan. Sedan dundrar trummorna igång. Repetitionen inför gudstjänsten blandas med träningskommandon ute på plan. Kvällssolen skapar utdragna skuggor efter spelarna som försöker kontrollera bollen på det ojämna underlaget. L-O och Kral försöker få ut sina budskap men överröstas av vuvuzelor, trummor, scenbyggande, kör och tusentals vrålande fans.

Det blir som under alla tidigare träningar en dålig sista halvtimme. Fokuseringen finns inte där. När spelarna går mot sidlinjen stormar åskådarna planen. Småkillar springer fram och snor lagets vatten. L-O står kvar ute på planen, uppgiven och omringad av ett par hundra människor. Ännu ett brutet löfte från förbundet, ännu en träning som inte var hundraprocentig. Det märks att stressen börjar smyga sig på svensken. Kommer matchen mot Niger ens kunna genomföras utan avbrott och dödsfall? I genomsnitt dör två åskådare per match på grund av publiktryck och fall från höga läktare. Och om de lyckas spela alla 90 minuterna: kommer alla pussel-bitar ha hunnit falla på plats? Kommer han att kunna få in tillräckligt mycket självförtroende i sina spelare? Han vet att det är svårt – få av killarna i laget har ens vunnit en match med landslaget. Den senaste vinsten kom mot S-ydafrika på hemmaplan 2008, och senast Sierra Leone lyckades kvalificera sig till Afrikanska mästerskapen var för 15 år sedan. Enligt Fifa är L-O Mattsson förbundskapten för ett land som är världens 118:e bästa.

Påbud. Svenskarnas försök till gemensamma måltider fungerar dåligt, spelarnas familjer levererar mat till hotellrummen.

Det dröjer en timme innan spelarbussen kan lämna arenan. Om 48 timmar kommer solen, precis som den här kvällen, att vara på väg ner bakom bergen som ligger som en kuliss över Freetown. Då kommer L-O att veta om förberedelserna varit tillräckliga.

 

Trelleborgs FF:s Ibrahim Koroma sjunker ner i en soffa på Bintumani Hotels terrass.

– Mr Koroma! säger L-O glatt och tar honom i hand.

Under lägret har förbundskaptenen försökt ha individuella samtal med samtliga spelare. Dels för att gå igenom taktiska detaljer inför matchen, men ännu mer för att lära känna dem. Eftersom killarna sällan rör sig på hotellet utan istället försvinner till sina familjer mellan träningarna är förutbestämda »kvartssamtal« L-O:s enda chans.

– Du vet Ibrahim, börjar L-O. Du blir inte förvånad när jag säger att jag räknar med dig som försvarare, va?

Den alltid trevlige och väluppfostrade Ibrahim skakar på huvudet. Egentligen vill han spela på mittfältet, som han gör i TFF, men L-O tycker att spelaren är tillräckligt klok och skicklig för att styra upp försvaret – den lagdel som oroar tränaren mest.

Good! säger L-O.

Han lutar sig tillbaka i fåtöljen och slår ut med armarna.

– Så, hur tycker du att vi har det här?

Ibrahim nickar och säger att han tycker att det känns bra. Både L-O och jag märker att han inte berättar hela sanningen.

– Är det något mer du vill säga? frågar L-O.

Ibrahim skruvar på sig och säger:

– I Trelleborg är det mycket lättare att fokusera på fotbollen. Det enda jag gör är att träna och sova. Jag gör till och med armhävningar i lägenheten för att hålla mig sysselsatt. Men här… här finns det så mycket annat att tänka på. Familjen, vännerna.

L-O nickar.

– Ja, jag märker det på många av er. Ni är inte riktigt fokuserade på träningarna. Och här på hotellet springer det folk hela tiden.

– Exakt! Därför måste ni vara ännu hårdare mot oss. Skäll på oss om vi inte håller tiderna, några i laget måste få skäll hela tiden.

It’s good that you tell me this, Ibrahim.

– Ni märker ju själva hur intensiteten går ner på träningarna, fortsätter Ibrahim. Skrik mer! Tempot måste vara konstant. Och när någon klagar på gräset, håll inte med dem! Gräset är uselt men det har det alltid varit. Vi är vana vid det. Det är bara dåliga ursäkter för att man inte lyckas ta emot en passning, för att man inte är koncentrerad.

– Du har rätt, Ibrahim. Vi får tända till ännu mer.

Ibrahim reser sig upp.

– Annars är allt jättebra! Killarna gillar era träningar. Och att vi fått scheman för varje dag, med tider och sånt, det har vi aldrig fått tidigare. Det är nästan som hemma i Trelleborg. Det är bra, jag tror att vi kommer att vinna matchen. Gör vi det… ni kommer inte att tro vad ni ser då. Ni kommer att bli legender i Sierra Leone! Hela Freetown kommer att koka.

– Det ser vi fram emot, säger L-O och gör en high-five med Ibrahim som sedan traskar iväg.

Kral, som suttit tyst under samtalet, lägger in en snus.

– Nu jävlar, nu har de sagt det själva! Vi får skälla ännu mer i morgon.

– Ojojoj, säger L-O.

Kral, som inte får raka sig för L-O eftersom han då »ser för snäll ut«, skakar på huvudet.

– Det är helt makalöst! Vi sliter som djur här nere, skäller på allt och alla och får fler och fler ovänner för varje dag som går. Men det räcker inte! Jag vet att du säger att vi får ta seden dit vi kommer L-O, att det är mañana i Afrika. Men hur högt blodtryck ska man behöva få?

Språkförbistning. I en intervju, där Tom Prahl ringts upp med anledning av Ibrahim Koroma-kopplingen, pratar tränaren om »lönekuvertet«.

Johny närmar sig bordet med raska steg. Han håller en bunt papper i händerna. Pannan blänker.

– Gubbar, vi har problem. Nu ska tydligen Niger träna på eftermiddagen i morgon. Så vi måste träna på förmiddagen.

L-O och Kral tittar uppgivet på varandra och skakar på huvudet.

 

På fredagsförmiddagen får L-O, Kral och Johny äntlige-n uppleva en bra träning där fokuseringen håller under hela passet. Kanske är det för att de skriker sig hesa, kanske för att spelarna vill visa sig värdiga en plats i startelvan. För dem som ännu inte lyckats ta sig ut i Europa, och därmed inte tjänar mer än några hundralappar per match i sina klubblag i Sierra Leones Premier League, kan en startplats vara helt avgörande för deras framtida liv. De vet också att agenten Patrick Mörk, eller »Mr Dark« som han kallas här, har anlänt tillsammans med två svenska klubb-direktörer: Trelleborgs FF:s Lasse Larsson och Kalmar FF:s Svante Samuelsson.

L-O, Kral och Johny ägnar dagen åt att ta ut laget till matchen. De enas om att peta den tidigare lagkaptenen Kargbo. När startelvan är klar planerar de sin egen taktik under matchen – framför allt hur de ska sitta på bänken för att komma så långt ifrån Christian Cole som möjligt.

Klockan 02.30, 13 timmar före avspark, vaknar jag på mitt hotellrum. Regnet öser ner utanför fönstret. Mitt lakan är plaskblött – luftkonditioneringen har lagt av. Jag klär på mig och går till receptionen för att försöka få någon att titta på AC-anläggningen. På vägen möter jag fystränaren, som släpar på två väskor fulla med matchdräkter. Han gnäller över att de måste tvättas, det har man inte gjort sedan bortamatchen mot Niger.

Ödesmatch. Inför matchen var det tre år sedan Leone Stars vann en match – då blev det 1–0 mot Sydafrika.

 

Samtidigt som jag försöker väcka receptionisten, som ligger raklång på ett bord i ett rum bakom disken, ser jag några spelare smyga bakom buskarna. Medan L-O, Kral och Johny sovit djupt har tre spelare valt att ladda inför morgondagens match med ett sent nattklubbsbesök. Jag antyder för den yrvakna receptionisten att det känns lite… oseriöst. Han bara ler:

This is Africa! Men oroa dig inte, vi kommer att vinna. Med två mål. Jag har bett till Gud.

Jag frågar vad som är grejen med de två målen som alla pratar om.

– Leone Stars har inte gjort två mål i någon match på 15 år.

 

Mohamed Bangura lägger armen om sin bästa kompis Teteh Bangura och säger något i hans öra. Jag tvivlar på att Teteh hör. Runt omkring dem, på de 29 betongavsatserna som löper runt hela planen, hoppar 35 000 sierraleonier runt och trummar, vrålar, sjunger, klappar… Det känns som om hela National Stadium gungar.

Mohamed chippar upp matchbollen från mittpunkten och fångar den med händerna. Han kysser den, lyfter den mot skyn och ber till Allah. Bredvid mig sitter Patrick Mörk, Lasse Larsson och Svante Samuelsson. Några rader snett bakom oss har vip-gästerna tagit plats i bekväma skinnfåtöljer. Jag noterar Sierra Leones vicepresident, några utvalda ambassadörer, Nigers president, SLFA:s ordförande och idrotts-ministern Paul Kamara. På andra sidan sitter de sportjournalister som följt landslaget under veckan.

En kille kommer fram och frågar om jag vill köpa grillspett för tio öre. Min mage bubblar till. Jag tackar nej. Klockan på matchtavlan är lagad och visar 16.40. Avsparken är tio minuter försenad.

L-O Mattsson sätter sig längst ut till höger i avbytar-båset, bredvid Kral och Johny. Cole står lutad mot båset på andra sidan. När en 30-mannaorkester marscherar in på planen och spelar Sierra Leones nationalsång börjar den tillresta Nigerklacken, ett par hundra personer, att kasta stenar och flaskor över det stängsel som separerar dem och tusentals sierraleonier. L-O vänder sig om och vinkar till publiken. Mörk pekar och säger:

– Han försöker samla poäng. Du vet vad man kallade Sierra Leone förr i tiden, va?

Jag skakar på huvudet.

White man’s grave. Ingen vit kom härifrån med livet i behåll.

När domaren blåser igång matchen studsar L-O omedelbart upp från bänken. Sheriff Suma, till vardags i Jönköping Södra och nu utsedd till vänsterback, gör precis som han blivit tillsagd första gången han rör bollen – tjongar allt vad han kan upp mot Mohamed och Teteh. Efter fem minuter har det kommit fyra långa bollar över mittfältet från antingen Suma eller högerbacken, Motala AIF:s David Simbo. Niger kommer knappt över mittlinjen.

Publiken gillar vad de ser. För varje målchans, och för varje gång som Teteh eller Mohamed eldar igång publiken, ökar ljudnivån. I den 22:a minuten studsar bollen i perfekt höjd för Mohamed. I höjd med straffpunkten dundrar han på med högervristen. Skottet stryker ribban.

– Neeeeeeej, ropar Mörk och lyfter armarna mot himlen.

Pressen kommer av sig. L-O ropar till Kral att han vill ha ett tuggummi. Under sin långa tränarkarriär har han aldrig tuggat tuggummi under match men nu kommer han på att han någonstans läst att det ska hjälpa en att få mer syre till hjärnan. Kral ger honom ett tuggummi.

Efter 45 minuter och tre, fyra brända målchanser från Mohamed och Teteh står det 0–0. L-O, Kral och Johny småspringer över planen och in genom spelartunneln.

Jubel. Förbundskapten L-O Mattsson skriker ut sin glädje efter Teteh Banguras 1–0. Fullträffen var AIK-spelarens första mål i landslaget.

L-O ställer sig i mitten av omklädningsrummet. Svetten rinner längs med hans rygg. Budskapet till spelarna är att fortsätta som man började, med bra disciplin, direkt spel och… han avbryts mitt i taktik-genomgången. Idrottsminister Paul »ingen får komma in i omklädningsrummet« Kamara, öppnar dörren. Han sjunger på någon låt. Han uppträder som om han vore berusad. Därefter kommer Mohammed Kallon, landets största spelare genom tiderna, in med två livvakter. Helt oanmäld går han runt bland spelarna och delar ut tips. Snart vimlar det av människor i omklädningsrummet.

L-O inser att det är lönlöst att bli förbannad och går istället runt till spelarna och ger individuella instruktioner. Då börjar plötsligt Cole prata högt. På krio. L-O förstår direkt att han snackar taktik med spelarna. Till sin belåtenhet noterar svensken också att ingen av killarna lyssnar på kollegan. Efter en halv minuts enträget försök tystnar Cole.

 

Patrick Mörk och Lasse Larsson hinner knappt sätta sig till andra halvlek efter sina toalettbesök innan bollen, sedan ett inkast studsat snett på »gräset«, når Teteh någon meter framför Nigermålvaktens vänstra stolpe. Teteh sätter till pannan och bollen flyger i en båge över målvakten in i mål.

Arenan exploderar. Journalisterna bakom mig springer okontrollerat fram och tillbaka med händerna över huvudena. Människorna framför mig hoppar jämfota och några gör klassiska »stage dives«, och landar fem meter längre fram i publikhavet. Vid sidlinjen sträcker L-O armarna rakt upp i luften medan Kral flyger upp från bänken och hoppar så att shortsen åker ner över rumpan. Teteh zick-zackar i maxfart mellan lagkamraterna som försöker fånga in honom. Ett hundratal åskådare studsar över stängslen, hoppar ner tre meter och springer ut på löparbanorna och in på planen. Om det hade funnits en disciplinnämnd i Sierra Leone hade de fått skriva böteslappar i flera år.

Jublet är konstant de kommande tio minuterna. Och nu är det inte bara en känsla längre – stadion gungar fram och tillbaka på riktigt.

Halvvägs in i andra halvlek knockas Teteh av en armbåge i ansiktet. Han studsar upp från gräset och jagar Nigers skyldige mittback. Mohamed får stopp på sin anfallskollega precis innan han lyckas attackera motståndaren.

I tio minuter ligger Teteh sedan på löparbanorna mellan planen och avbytarbåset och får ett bandage lindat runt hela huvudet. Samtidigt ligger målvakten Christian Caulker i det egna straffområdet och tar sig för baksidan av låret. Han ställer sig upp efter ett par minuters avbrott och fortsätter spela. Då lägger högerbacken Simbo sig ner istället. Han har sträckt sig. Kalabalik utbryter på bänken. Kral och L-O diskuterar vem de ska byta in, men de måste vänta till nästa avblåsning. Sierra Leone har nu nio spelare mot Nigers elva. Johny rusar fram till L-O och Kral.

– Vi har gjort alla våra byten! vrålar han.

– Vad fan snackar du om? ropar Kral. Vi har ett byte kvar.

Johny förstår att han håller på att tappa greppet, anspänningen och värmen har blivit för mycket. Han går tillbaka och sätter sig på bänken bredvid Cole, som suttit tyst sedan försöket i omklädningsrummet.

Efter 90 minuters spel visar fjärdedomaren tre minuters tillägg. Samtliga 35 000 inne på arenan står nu upp. Många med händerna över ögonen. Journalisterna hoppar på skrivborden. Domaren blåser i pipan. En försäljare slänger hela sin skål rakt upp i luften och i någon sekund regnar det grillspett från Västafrikas himmel. Kral och Johny rusar fram till L-O och tillsammans står de och hoppar på stället i några sekunder. Johny börjar gråta.

Då får L-O syn på Cole. De tar varandra i hand.

På mindre än en minut fylls planen av åskådare. De försöker rycka tröjan av Mohamed som blir rädd och vevar med händerna för att komma loss. Snart är det vilt slagsmål runt honom och Mohamed både tar emot och delar ut sparkar och knytnävar. Det är som om folkets glädje exploderar för mycket, att de inte kan kontrollera sina känslor. Militärpolisen ingriper med batonger och slår loss Mohamed.

Okontrollerat. Sierraleoniernas lycka efter vinsten når sådana höjder att det går till överdrift. Man rycker loss hörnflaggor, bryter av stolar från avbytarbänken och klipper målnäten. Polisen försvarar statens egendom.

Från min plats på läktaren är det omöjligt att se L-O, Kral eller Johny. Den enda jag ser är Claesson, som står mitt på planen med kameran över huvudet. Någon tömmer hans fickor och får med sig 100 000 leones och en dosa lössnus. I röran lyckas någon dessutom sno Johnys halskedja av guld utan han märker något.

En timme senare sätter svenskarna sig i en jeep. Helt tomma i skallen, som om luften gått ur dem. Kral inser plötsligt att hans Brage har spelat match i Superettan mot Åtvidaberg. Han läser av ett SMS: »Vi vann med 1–0.« Kral, L-O och Johny gör en high-five i baksätet.

Handflator dunkar mot bilrutorna. Hundratals sierra-leonier rusar efter bilen, bankar på motorhuven, rycker i antennen och vrålar ut sin glädje. Svenskarnas bil tvingas glida fram i snigelfart trots att de får poliseskort. De sitter tysta i någon minut. Sedan säger Johny:

– Herrejävlar, gubbar! Vad är det vi har ställt till med? Kolla!

Han pekar mot människorna som försöker klättra upp på spelarbussen framför dem.

Det tar 30 minuter att nå Bintumani Hotel, ett par kilometer från arenan. Utanför plåtskjulen längs den gropiga vägen står folk och jublar och applåderar. Några av dem saknar ben eller en arm. L–O Mattsson ser kvinnor och män som gråter av glädje, människor som för ett par timmar kan tränga undan sin tuffa verklighet. Han ser människor som ligger på den röda jorden och tackar Gud för landets första vinst på drygt tre år.

 

– Vad är det som händer? säger Claesson.

Vi står utanför våra hotellrum och hör en kakafoni av aggressiva röster längre bort i korridoren. Klockan är strax efter åtta på kvällen och vi ska iväg med hela landslaget på fest. När vi rundar ett hörn ser vi hur Mohamed Bangura hålls tillbaka av Teteh. Mohameds vita linne är upprivet, ådrorna i hans ansikte svullna. Han är genomsvettig och fullkomligt svart i blicken. Ett tiotal personer som samlats runt honom ropar och gestikulerar mot ett annat gäng, där en -spelare som L-O skickade hem efter ett par dagars läger eftersom han inte ansågs platsa, hålls tillbaka av flera personer. Killens blick är minst lika svart som Mohameds. Musklerna pulserar. De båda har just dragits isär efter ett slagsmål.

Målet. Landslagets emblem lovar enighet, frihet och rättvisa.

Bråket började med att den petade lagkaptenen Kargbo sökte upp Khalifa Jabbie, som tagit hans plats på mittfältet. Kargbo var besviken och berättade detta för Jabbie. Plötsligt dök den hemskickade killen upp och ropade: »Leone Stars is the same as Team Patrick Mörk.« Han menade att L-O bara tar ut spelare som agent Mörk har intresse i. När Mohamed hörde det rusade han snabbt fram och knockade killen. Kargbo började då slå mot Mohamed varpå Teteh hoppade in i bråket och delade ut ett par knytnävar han också.

I hotellobbyn några minuter senare ser jag Mohamed andas ut, genomsvettig. Han försöker säga något men rösten är borta. På ett bord längre bort har en man från idrottsministeriet placerat ut decimeterhöga sedelstaplar. Spelare efter spelare går fram och hämtar lönen för veckans landslagssamling.

L-O, Johny och Kral kommer gående. De har fått på sig kavajer och är på strålande humör. Nu ska de äntligen få slappna av en kväll, dricka ett par kalla öl och njuta av -vinsten. Trodde de.

Patrick Mörk berättar för tränartrion vad som precis har hänt. Agenten meddelar också att kvällens fest är inställd på grund av den dåliga stämningen.

– Vad ända in i helvete, säger Kral. Det här är ju helt makalöst. Blir det ingen fest alltså?

Svenskarna skakar på huvudet. Besvikna över att inte få fira triumfen med spelarna. Men inte förvånade. Efter en dryg vecka i Sierra Leone har de lärt sig att inte ta något för givet.

 

Ett och ett halvt dygn senare har L-O, Kral och Johny packat sina väskor. Kral är nyrakad och alla tre är klädda i kavaj. De sitter i hotellobbyn och väntar på skjuts till färjan som ska ta dem till Freetown International Airport. Om ett dygn är de tillbaka i Sverige. L-O ska under sommaren bila runt i Sverige och Norge och kolla på sina landslagsspelare. Kral ska skynda till Borlänge och förbereda Bragespelarna för bortamatch mot Brommapojkarna. Och Johny ska hem till Borås och sätta betyg på sina gymnasieelever.

Skjutsen är en timme försenad. Kral håller på att bryta ihop. Inte nog med att han är less på förseningar, bortförklaringar, hettan, hotellet, maten – nu har även han fått diarré. Inte ens snus klarar han av. Blek i ansiktet tittar han upp mot kollegorna.

– Gubbar. Det var ett jävla äventyr det här. Bland det värsta jag varit med om, men också bland det roligaste jag upplevt. Fan, vi har gjort ett helt land glada! Och vi kommer kanske hem levande!

Han reser sig upp.

– Men nu räcker det. Nu vill jag inte vara här längre.

Han lufsar iväg mot toaletten, men vänder sig om precis innan han når dörren:

– Ropa om bilen kommer! Lämna mig inte här.

L-O och Johny skrattar. Sedan slår de ihop handflatorna i en sista high-five.